Om inte Helge Persson, Mackans farsa, i fyllan och villan en lördagseftermiddag hade stegat upp en fotbollsplan åt oss, hade nog aldrig IFK Ö blivit till. Byn hade så klart sin kamratförening, IFK, och den här sommaren hade man fallit för förbundets kampanj för fotboll med 7- mannalag. Det var när vi fick reda på det som vi bildade vårt lag – på riktigt. Spelat fotboll hade vi alltid gjort, redan då vi var mindre än små. Men fotbollsplanen hade vi fått redan sommaren innan vi gav namn åt laget.

IFK Ö betydde inte alls att det fanns 27 andra lag i byn som var bättre än vårt lag, fastän Ö var sist i alfabetet. Vi hade själva valt namnet för att så mycket runt omkring oss hade med öar och holmar att göra. Det var –ön, -holmen, -näset, -udden, -sundet, -grundet och -skäret  vart man än skulle i närheten.

På ”fotbollsplanerna” höll vi på med spontanfotboll och i bästa fall blev vi utmanade av något annat lag från Byn. Det här började en lördagseftermiddag sommaren innan SOMMAREN. Vi försökte som vanligt dela upp och spela fotboll på den smala remsan mellan Sundkvists hus och Sundsvägen. Den här gången hade vi inte ens varit i närheten av att panga någon ruta, och bara en gång hade en höjdare gått över taket och hamnat i potatislandet på andra sidan huset.

På långt håll hörde vi Helge Persson. Hans cykel skramlade mest av alla gamla cyklar nere bland gårdarna men ännu bättre hörde vi hans skrålande sång. Mackan hörde också och hon gick och satte sig med ryggen mot vägen på brunnskanten bakom gaveln på huset och verkade mycket intresserad av en ekorre som tjattrade sig runt stammen på en stor tall. Helge var lite full och glad och sjöng Jungfrun på Jungfrusund” så det ekade mellan storgranarna. Särskilt strofen med ”i många ljuvliga barmar” återkom ofta. Han använde landsvägens hela bredd för sin cykling och han behövde det. Hur han lyckades hålla sig på vägen var obegripligt. 

Efteråt kallade vi den gamla ängen för Helgevallen, men min lillebror hade inte riktigt uppfattat hur det var. Han sa att Heliga vallen och efter ett tag sa vi det också, eller bara Heliga, vilket alltid föranledde undrande blickar. Det var ett märkligt namn, som ingen annan förstod bakgrunden till. Men laget som där spelade sina matcher var också lite udda.

Då Helge hunnit fram till oss, fick han efter en hel del besvär stopp på sin skramlande cykel. Han svängde ena benet bakåt över sadeln och pakethållaren och höll stadigt i cykelhandtagen. ”Pling, på er ungar”, sa han och tryckte till på den lilla spaken på ringklockan. Han var på bra humör.

”Kom med här så ska ni få se på …” Mer blev det inte. Han gjorde en stor och yvig gest med hela armen och pekade upp mot Sundet. ”Där är det…”

Så cyklade han iväg och vi efter på våra cyklar på ganska behörigt avstånd. Vi ville inte vara i vägen för honom om han skulle köra omkull, men det gick ganska bra för honom. Han sjöng inte så högt heller. Men ett par gånger ropade han till ”ljuvliga barmar”. Det var nog visans viktigaste del. Vi visste väl inte vart vi skulle och inte vad vi skulle tro. Men en cykeltur med Helge kunde bara liva upp, när han nu var på det här humöret. En bra bit efter oss andra kom Mackan på sin cykel.

Landsvägen lutade lite lätt uppför. Helge fick verkligen ta i och ett par gånger ställde han sig upp på tramporna. En gång vände han sig om och konstaterade att hela hopen med ungar följde med. Plötsligt for han rakt in i skogen. Vi hajade till och väntade på vurpan, innan vi upptäckte att det faktiskt fanns en gammal körväg, som gick in just där och sedan följde kanten på en äng som inte verkade ha använts på det senaste året.

Helge slängde cykeln i skogskanten och ställde sig på ängen. Han vinglade lite, men till slut stod han bredbent och stirrade bort mot Lappviken som kunde anas bortom skogen.

”Nu ska ni jäklar annåda få eran plan, ungar. Jag ska stega ut varenda meter ni får använda, varken mer eller mindre”.

”På längden får ni använda hela ängen”. Han slog ut med armarna och pekade. ”Det är 80 mellan skogskanterna. På bredden får ni 40 meter. Resten måste jag ha som bete åt hästen. Sätt ner en pinne här där jag börjar!”

Helge sköt upp hatten bak på nacken nästan, grabbade tag i flaskan från innerfickan och med den i näven började han mäta upp planens bredd.

”Slå ner!” ropade han och ville att en käpp skulle markera andra hörnet. Han gick långsamt över till andra sidan. På vägen dit styrkte han sig med en klunk – om det nu var brännvin eller mäsk från hans egen tillverkning, visste vi inte – och inte brydde vi oss heller. Något otroligt höll på att hända.

Helge startade från en ny käpp i bortre skogskanten. Så fixerade han något, som han tog som riktpunkt och började kliva på med stora steg. Det lutade lite lätt utför och stegen blev både snabbare och längre. Plötsligt ramlade han över en tuva. Han svor till men lyckades hålla flaskan i luften.

”Inte en meter till! Här ska hörnkäppen vara! Så ni hör det!”

Det gjorde vi, och vi sa ingenting.

”Ta hässjevirke där under ladan till målstolpar”, sa han innan han lullade iväg bort mot Norra Byn. Mackan tog hans cykel och cyklade ikapp honom. Men han hoverade bara irriterat med armarna. Hon ställde cykeln mot ett träd och kom tillbaka till oss. Hon såg ganska dyster ut.

Då vi försökte jämföra bredden på planen vid de båda kortsidorna konstaterade vi att den första nog var omkring 40 meter. Den andra var ytterligare 15 meter. Vi var inte bara en alldeles speciell hop ungar, som oväntat fått en fotbollsplan. Vi hade också en mycket säregen plan – Heliga vallen med ena kortsidan bredare än den andra.

På söndagar var det inte nådigt att komma i vägen för Helge. Vrång och vresig kunde han alltid vara. På söndagarna var han dessutom farlig, när han var bakis. Vi blev ganska förskräckta, när han plötsligt stod där intill planen på söndagen, där vi alla hade samlats.

”Vad innerst i alla glödheta … gör ni här? Försvinn!”

 En del hade nog haft det på känn och började skyggt söka sig bort mot cyklarna.

”Men igår lovade du oss den här planen så vi kan sparka boll …”, sa Ove eller Bo, en av tvillingarna. Helge blinkade till och ruskade på huvudet, som om han såg dubbelt, och det gjorde han ju. Han stod en bra stund och vägde ömsom på hälarna, ömsom på tårna. Tyst stirrade han under lugg.

”Har jag sagt det, då står jag för det! Bara så ni vet det!”

Bollen låg inte långt ifrån honom. Han gick fram till den, vägde den i handen och så sopade han till. Den sparken gick inte långt men högt. Vi tittade efter bollen upp i skyn. Så var det någon som började applådera.

”Det var en jäkligt bra höjdare!” muttrade Helge, då han gick därifrån. Jag tror han blev mycket nöjd med applåden,

Vi hade egentligen bara två sysselsättningar under somrarna. Vi sparkade boll eller badade. Hittade man ingen att sparka boll med, åkte man iväg och badade, antingen nere vid hamnen (fast där var vattnet ganska oljigt och smutsigt) eller till Udden i älven (där det väl inte var så rent heller, långt innan något reningsverk ännu var påtänkt).

Vi var vanliga ungar, som sysselsatte oss själva hela dagarna och ibland långt in på kvällskvisten. Om mammorna oroade sig vet jag inte. Vi kom hem en stund var och en till sitt, när vi blev hungriga. Papporna sa sällan något. De var nästan alltid borta. Sällan var vägarbeten och grävning av vatten- och slaskledningar och byggen nära gårdarna.

Vi tyckte att vi var alldeles vanliga. Efteråt har jag konstaterat att i den här hopen byaungar fanns många stora original hur små vi än var.

Mackan var förstås en ovanlig tjej, mera då än vad hon skulle ha varit idag. Hon var alltid tillsammans med oss pojkar och deltog med liv och lust i alla våra lekar. Feg var hon aldrig, men då och då lite dumdristig. I fotboll var hon bra, ibland bäst. Hon kunde finta och dribbla så det var nästan omöjligt att ta bollen av henne. Och inte var hon rädd för att sätta in tacklingar heller. Dessutom var hon snabb, särskilt med bollen. Sprang hon iväg med bollen var det tji att hinna upp henne. Om hon ville kunde hon skjuta hårt också, men roligast tyckte hon det var om hon kunde finta bort en målvakt och sedan retsamt rulla bollen lite lagom sakta över mållinjen. Vi tyckte aldrig att det var något konstigt med att hon var med. Det hade hon ju alltid varit.

Men så hade vi Perrolf. Han var lite avvikande tyckte vi faktiskt redan då, men en kompis som man kunde lita på. Han hette Per-Olof och till en början sa vi förstås Pelle eller Peo ända tills någon hört namnet Perrolf i radion. Efter den dagen fanns inget annat namn för Per-Olof.

Perrolf var speciell hela han. När man såg honom kunde man inte ana vad han var bra på eller vad han var dålig på.

Han var spänstig men något fysiskt praktexemplar var han inte. Tvärtom. Han var nästan halt. Åtminstone släpade han det ena benet lite efter det andra. Det var väl något som hänt då han föddes. Nervskada eller så, trodde vi. Men hoppa högt kunde han. Särskilt i höjdhopp utan ansats. I stående höjdhopp var han en av de allra bästa i skolan. Han var vår målvakt för att han ville det. Han var nämligen alltid reserv för a-lagets målvakt, sa han, ständigt beredd att rycka in när det behövdes. Det hade aldrig behövts hittills och därför höll han till godo med oss. Höjdbollar tog han hur lätt som helst bara han inte behövde förflytta sig så mycket i sidled. Dessutom var han fenomenal på straffsparkar. Vi hade aldrig sett honom släppa in någon straffspark. Hur han kunde vara så bra funderade vi mycket på.

För mig berättade han en gång i förtroende hur det gick till. Jag fick aldrig berätta det för någon och har inte gjort det heller förrän nu.

”Jag kastar mig alltid åt samma håll. Dom som lägger straffar upptäcker förstås det där sedan jag räddat 10-12 straffsparkar. Men när dom ska lägga nästa straff, tänker dom att han kan inte vara så dum att han alltid kastar sig åt samma håll. Så slår dom straffen åt det håll jag kastar mig – i alla fall. Så enkelt är det.”

Jag minns att jag sa att jag tyckte att det var toppen att vi hade en bra målvakt som kunde så mycket psykologi.

Perrolf var en fantastisk berättare. Han hann knappt dra andan, när han började berätta en historia. Vi brukade ofta tvivla på sanningshalten i det han berättade, men ibland fick vi ge oss för fakta. Som den gången han bevisade att han kunde ryska. Vi var flera som satt hemma i hans kök och lyssnade på ett fotbollsreferat i radion. Det var Dynamo Moskva, världens bästa lag, trodde vi, som spelade mot ett svenskt lag, kanske landslaget. Plötsligt avbröts sändningen och det började spraka och tjuta från radion. Perrolf började skruva och söka efter en annan station. Till slut hittade han en station med stark sändning. Den svenske reportern var försvunnen. Allt som hördes var på ryska. Det bekymrade inte Perrolf. Han lyssnade med huvudet på sned och då och då sa han något om matchen. ”Kan DU ryska?” frågade någon så klart efter en stund. ”Klart jag kan!” och så sa han en harang som lät som ryska och talade sedan om vad det betydde. Hans uttal var minst lika bra som den ryske radiomannens. Men ändå trodde vi inte mer än jämnt att Perrolf kunde ett enda ord ryska. Fast dagen efter stod resultatet i tidningen. Det var precis detsamma som Perrolf hade sagt.

De andra spelarna Boven, Fjutten och Lillen var speciella personligheter de också. Kortfattat var det så här. Boven var egentligen två, Bo och Ove. De var enäggstvillingar och på pricken lika varandra. Inte ens vi som såg dem varje dag kunde skilja dem åt. För att inte ropa fel namn, ropade vi istället bådas namn samtidigt. De sparkade gärna boll, hade ett enormt intresse och energi som aldrig tog slut. Som lekattungar dök de upp överallt och sparkade. Det var inte alltid de träffade bollen.

Fjutten kallades Fjutten för att han var en mästare på tåfjuttar. Han gjorde mest mål av alla och fastän det inte verkade finnas minsta målchans, så var han där och tåade till bollen in i mål. Motståndarna brukade alltid ropa högt om turmål eller också fick backarna skulden. Det var nog det vanligaste. Det var alltid backarnas fel om det blev mål. Målvakterna var alltid mycket irriterade eftersom bollen knappt hade fart att rulla över mållinjen.

Men Fjutten var märklig på ett annat sätt också. Vi andra brukade vara klädda för fotboll och andra lekar, kortbyxor och smärtingskor. Han kom alltid i lågskor, långbyxor och kavaj, ganska ofta även vit skjorta. Till och med slips hade han någon gång. Tog han av sig kavajen, då var det allvar. Då kunde man också få se honom springa lite. Hur han bar sig åt för att alltid hinna vara på rätt plats framför mål vet ingen. En lång räkel var han och smal också.

”Om nån ser mig från sidan, så tror dom att jag bara är ett streck”, brukade han säga.

Lillen var inte alls liten. Han var bred som dörren till vedbodan och kraftig som flera av oss tillsammans. Men Lillen var han i alla fall. Han var bror till Fjutten och minst tio centimeter kortare. Dessutom var han ett år yngre. Ville vi att någon skulle skjuta en frispark riktigt långt, så bad vi Lillen göra det. All kraft i benen som Fjutten saknade hade Lillen fått och sin egen också.

Att jag själv fick vara med i detta gäng är jag glad för. Jag var knappast den bäste, inte den spänstigast, inte den mest tekniske, inte den som sköt hårdast. Kanske var jag möjligen lite mer taktisk än de andra, fast taktik var inte det vi i första hand tänkte på, när vi sparkade boll. I alla fall blev det så att jag lyckades bäst, om man nu ser till hur högt upp i seriesystemet en spelare får vara med i mer vuxen ålder. De andra slutade av olika anledningar mycket tidigare. Långt innan någon skulle ha börjat prata a-lagsfotboll med någon av dem. För mig var tiden före och med IFK Ö den roligaste under min fotbollskarriär.

*

Vår fotbollsplan Heliga vallen var väl inget mönster till plan och den skulle nog aldrig ha godkänts av Fotbollsförbundet varken för spel med 11-mannalag eller ens för sjumannalag. Den lutade lite ner mot ena hörnet och tuvig och ojämn var den, men den var ändå oändligt mycket bättre än den plan vi spelat på tidigare, Hjalmar Bergs gårdsplan. Den planen lutade mer. Det var visserligen gräs här och där, men stenarna som stack upp var nästan lika många som grässtråna.

Ena målet bestod av en stor sten och hörnet av husgrunden. Det var det enda som var kvar efter åsknedslaget i storgranen på gården. Blixten hade gått från toppen och ner i marken, grävt ett krokigt dike in i huset, förstört elmätaren i farstun och låtit en jättelik kulblixt dansa på elplattan en lång stund. Men huset brann inte, fastän en del tapeter vid elledningarna blivit bruna. Tanterna hos Hjalmar Berg ville i alla fall flytta omedelbart och det gjorde de också. Sedan revs huset och ingen brydde sig om tomten – utom vi.

I det andra målet längst ner ville ingen målvakt stå. Där hade uthuset med vedbod och dass varit. Sågspån och gamla takstickor hade spritts ut där dasstunnan hade stått. Två pålar var nedslagna som målstolpar och fanns det någon fördel, så var det att just där var marken plan och stenfri. Men vare sig bollen gick i mål eller utanför, fick den sökas i socknens största bränn-nässleställe. Konstigt nog hamnade bollen väldigt sällan, där nässlorna var nedtrampade sedan tidigare.

Heliga vallen jobbade vi hårt med. Vi sökte reda på hässjestolparna under ladan och sågade av alla hässjepinnar utom den översta. Lillen hade tagit med sig ett rejält järnspett, som han gjorde djupa hål i marken med. Inte blev målen några 7-metersmål som på Nyplanen mitt i Byn. Det som avgjorde var istället att hitta två hässjerinnor som var lika långa att ha till målribba. De två målen blev nog lika stora som målburarna för 7-mannalag visade sig vara. Där hade vi tur.

Heliga vallen, ursprungligen Helgevallen, med de blommiga hörnflaggorna.

I pauser i vårt eget fotbollssparkande gjorde vi planen i ordning. Sågspån fick bli krita till linjerna. Vi fick till linjer runt om och till och med en mittlinje. De blev ganska raka. Straffpunkten framför de bägge målen var vi noga med.

Vi fick väl lite storhetsvansinne för vi fick för oss att målen inte var bra om vi inte hade nät i dem. Det gick det också. Av Signar Ström, Perrolfs pappa, fick vi de gamla fiskenäten som i flera år hängt på baksidan av lagårdsväggen och som han inte kommit sig för att slänga bort. De var lindrigt hela, men bättre än inga alls. Vi hade nämligen vis av skadan från bränn-nässlorna bestämt att den som sköt utanför själv fick springa och hämta bollen i skogen. Följden blev till slut att vi nästan aldrig bommade målet.

En dag hängde konstiga flaggor som mer liknade blommiga vimplar på alla fyra hörnstolpar. Vi trodde förstås att det var Mackan som satt dit dem, men hon tvärnekade. Vem som förskönat vår fotbollsplan med vimplarna fick vi inte veta, inte just då i alla fall.

Vi hade aldrig utmanat något lag från Byn på match hos oss. Vi hade aldrig haft hemmamatch. Ärligt talat hade det väl aldrig varit särskilt viktigt. Vi hade ju inte haft någon plan där någon annan ville spela. Ofta delade man bara upp de spelare som råkade finnas på plats. Men planen hade gjort att vi blivit medvetna om laget och det var bara vi sju som var laget. Vi växte. Bara det gjorde säkert att vi blev mycket bättre.

Domare hade vi aldrig. Vi dömde själva. Inkast och ruff godtogs nästan alltid. Straff dömdes för tjuvben (krokben, sa en del av byapojkarna) eller ruff framför målet och för hands förstås. I de fallen brukade det alltid finnas åtminstone en oskyldig. Om det blev många hörnor, sa vi ”Tre hörnor - straff”. Frispark fick nästan alltid den som ropade det. Filmningar som i dagens elitfotboll visste vi inget om. Vi hade ju knappt sett bättre matcher än B-lagets och någon enstaka av oss hade sett någon A-lagsmatch. De orkade sällan slösa energi på att rulla runt i gräset.

Aldrig någonsin hade vi haft publik på någon enda match. Möjligen att någon som cyklade förbi Hjalmar Bergs steniga tomt hade stannat till och bett oss att inte skrika och leva om så förbaskat. Ingen bland gårdarna fick ju en lugn stund… särskilt på söndagsförmiddagarna, då huvudvärken gick som en farsot mellan gårdarna.

En dag stod Ture Nordberg plötsligt vid sidlinjen och tittade på när vi spelade – bara mot varandra men ändå. Det var ”plötsligt” för oss, för vi hade inte sett honom komma och han var inte ensam heller. Han hade sin gamla mormor med. Ture var nästan en hjälte för oss. Av två skäl: Han hade flyttat till Finspång, långt, långt söderut, och han hade spelat högerytter i Byns A-lag. Vi trodde förstås att han spelade fotboll där nere i södra Sverige också, säkert i någon jättebra förening. Att flyttningen hade berott på något så tråkigt som att skaffa jobb, tänkte vi oss inte.

Det andra viktiga var att han hade en egen hejaramsa, faktiskt den enda vi någonsin hört:

Heja, heja Ture i det gröna
Lägg nu en riktigt vacker hörna
Heja, heja!

På den tiden var det ännu så att hörnor från höger alltid slogs av högeryttern, hörnor från vänster alltid av vänsteryttern. Något springande från kant till kant förekom inte då. Var man högerytter så var man.

Nå, nu stod han där och tittade. Han rökte cigarett. Innan han for söderut rökte han pipa liksom alla andra ”gubbar” bland gårdarna. Det såg ut som om han blev allt mer intresserad eller bestört. I alla fall satte hans sig ner i dikeskanten. Ett par gånger tog han sig för huvudet.

Just den här gången var vi bara sex spelare, tre på varje lag. Perrolf hade inte dykt upp. Det var en stor plan att spela tre mot tre på, men vi hade gjort den lite kortare genom att lägga två stenar som målstolpar mitt på ängen. Målvakter hade vi inte.

Fjutten och hans specialmärkta sko för tåfjuttar. LL-07

Det här var en dag då tvillingarna var i toppform. De for omkring som ekorrar och därtill skrek och tjattrade de hela tiden. De spelade på var sitt lag och det här var verkligen ett problem för oss andra. Vi visste aldrig om den vi slog en passning till var medspelare eller motståndare. Likadant var det att försvara och kanske tackla. Tryckte man kanske till en medspelare? Följden blev att tvillingarna snurrade runt benen på oss andra och ingen visste åt vilket håll de skulle. Ibland såg det ut som om de spelade några passningar till varandra.

Ture gnuggade ögonen ett par gånger. Det måste ha berott på tvillingarna. Eller kanske Fjutten. Den här gången hade han styrt ut sig lite extra. På högra lågskon hade han gjort ett kryss med en vit skolkrita. Han sa inget om det, men nog förstod vi. Rekord-Magasinet lusläste vi varenda vecka, vi också. Vi hade nog läst om centerspelare med kanonskott och tekniska högerinrar, som knorrade in bollen. Alltid hade de markerat på skorna (fotbollsskorna förstås), var bollen skulle ta, för att det skulle bli mål. Fjutten hade markerat tålädret längst fram – på lågskorna.

Lugnt småjoggade han efter bollen och fick han tag i den så behöll han den så länge han ville – såvida inte någon gav honom en knuff. Då vajade han som ett grässtrå i vinden, rättade till kavajen och drog sig undan med en förnärmad min. Än värre var det om han fick en spark på byxbenet, skenbenet, menar jag. Då drog han sig förorättad iväg med långa kliv ut mot sidlinjen och vandrade där fram och tillbaka en stund glömsk om världen runt omkring. Han kunde urskulda sig med vad som helst. En trädpiplärka kunde fånga hans uppmärksamhet i flera minuter. Eller ett underligt format moln. Det märkliga var att om bollen – av misstag, förstås – kom rullande ut mot det ställe där han var, så märkte han det till och med om han stod med ryggen mot. Han vände på klacken och var i ett huj på väg med sina älgakliv mot målet. Det såg inte ut att gå fort, men det gjorde det.

Jag hade varit in i slyskogen och hämtat en förlupen boll som gått utanför målet. Ja, ja, jag vet att jag påstod att vi nästan aldrig missade målet, men nu hade jag i alla fall gjort det. Då jag med bollen under armen kom in på planen igen stod alla de andra framför Ture som pekade och pratade och pekade igen. Gumman stod kvar och lyssnade hon också.

Det var världens första träningsläger på Heliga vallen. Troligen det kortaste också. Det tog max en halv timme. Men bra var det.

Ture pratade om sträckt vrist, bredsida, lobb, skruvade inlägg, dämpning, cykelsparkar, långa inkast och många andra saker. Klart att vi hört talas om nästan allt, men det fina var att han visade oss på riktigt och vi gjorde själva samma saker – en liten stund.

En som inte hört på så mycket just då, men som pratade om det desto mer efteråt var Perrolf. Han kom puttrande på sin pappas flakmoppe och ropade på långt håll att han trimmat mopeden. Såväl mopeder som (ännu mer) trimning av mopeder var så gott som okända begrepp för oss, och fastän vi var enormt nyfikna, var vi ännu mer nyfikna på det Ture hade att berätta.

Perrolf påstod att vi tränade luftpastejer

Alla tekniska och taktiska detaljer talade vi förstås om för Perrolf, men han vimsade som vanligt till det. Det gällde ju inte honom som målvakt, tyckte han. Pratade han däremot med någon annan så skroderade han med att vi haft en tränare från södra Sverige på gästbesök. Denne hade lärt oss luftpastejskott, snedträff, långpajsare, tåfösare, skenbensträff och finten dubbelmiss. Vi kunde inte låta bli att skratta åt honom. Det gjorde de andra lagen också. Kanske var det just det som gjorde att de andra inte tog oss på allvar. Det skulle de få ångra.

Men sedan tände Ture en cigarett till och för första gången fick vi se att man inte behövde någon tändsticka till det. Ture ”tände” med hjälp av den cigarett han redan hade i munnen. Sen sa att han skulle med 3-bussen till Boden. Han skulle resa hem till Finspång. ”Hem – hur kunde det fara hem, när det är så långt borta?” Det var  Perrolf, som kommit just innan Ture gick sin väg.

Men innan Ture gick, berättade han något, som gjorde att just vi blev ett riktigt lag och att vi nästa sommar förvånade hela världen eller åtminstone 7-mannalagen i byarna kring Byn och till slut också ett självsäkert stadslag. IFK ville att alla spontant sammansatta lag runt omkring skulle bilda mer varaktiga lag. Alla skulle under sommaren möta de andra lagen i Byn. De två bästa skulle sedan få spela för IFK i förbundets första 7-mannaserie nästa sommar.

Tures mormor som satte upp hörnflaggor
på vår fotbollsplan.

Tures sista ord innan cigarettröken sakta tunnades ut var:

”Hur det än går för er, så har ni i alla fall Sveriges unikaste flaggor på hörnstolparna! Det gjorde du bra mormor!”

Vi visste inte vad ”unik” betydde. Vi hade bara hört talas om unikabox, som gubbarna brukade ta med sin lunchmat i till jobben. Något sådant kunde det knappast vara, men vi enades om att det säkert var något bra, troligen jättebra.

”Jo, jag tyckte att pojkarna ska ha det lite fint, när dom sparkar boll”, hörde vi Tures mormor säga.

Då bestämde vi oss för att kalla vårt lag ”IFK Ö”. Vi visste inte då vilken sensation vi skulle vara för de andra lagen och inte vilket rabalder det skulle bli i finalmatchen mot stans bästa lag.

*

Hittills har jag bara berättat lite om ett par av våra spelare i sjumannalaget. Det har sina skäl. I den sista matchen, innan hela laget IFK Ö strax efteråt av nöden upplöstes, presenterar de sig själva genom vad de gjorde på fotbollsplanen en varm sommardag.

Innan dess hade vi spelat flera matcher på Heliga vallen. Om det pågick någon ”match” så hördes det nog vida omkring, men det fanns också synliga bevis. Cyklar av varierande slag låg slängda i vägkanten, ytterst sällan uppställda mot träd eller på cykelstöden. Och så fanns där en flakmoppe. Den däremot stod ordentligt uppställd förmodligen mest beroende på att den hade tre hjul.

”Trimmad till tusen”, sa Perrolf, när vi stod där och gapade. ”Trimmad – det begriper ni väl? Motorn ska ha mera trim så moppen går fortare. Det är bara att kapa av gasvajern lite, så blir det full fart fortare.”

Där bara att kapa av gasvajern lite, sa Perrolf.

Det nöjde vi oss med, vi alla som bara fick titta på en flakmoped. Förresten luktade det fisk från flaket.

Innan vi kom så långt som till den stora finalmatchen i sjumannafotboll mot det bästa laget från stan, hade vi spelat flera matcher på Heliga vallen. Det var här vi började chocka motståndarna. Planen var inte mer ”helig” än att svordomar där osade ganska mycket och det var inte spelarna i IFK Ö som stod för merparten.

Sommarfotbollen för pojkar, för i klubbarna trodde man att fotboll var en sport endast för pojkar, var den här andra sommaren organiserad så, att först spelades en serie med klubbarnas egna lag. IFK hade hängt ut en stor morot – nämligen att det lag som vann den interna serien skulle få spela på Nyplanen vid brandstationen. Att det blev IFK Ö var det knappast fler än vi som hade trott.

Fotbollsförbundet tog sedan hand om saken och i några olika regioner spelades sedan en utslagstävling, där förlorande lag fick ägna sig åt annat under resten av sommaren, medan segrarna fick spela åtminstone en match till. Vi spelade i Region A med bl.a. ett lag från stan. Vi utgick förstås från att region A var den bästa om inte i landet, så i alla fall i Norrbotten.

Om vi till en början överraskade de andra lagen från olika håll i byn i den interna serien, så var det inget mot vad lagen från klubbar runt omkring råkade ut för. Efter förluster mot IFK Ö verkade det som att det utbröt en tävling om den rätta förklaringen till att man kunnat förlora mot ett sånt gäng sopor. Den första kommentaren var alltid att ”Det där var inget fotbollslag, det var … ”. Så följde en serie fantasifulla undanflykter. ”Urusel plan” hördes bara när vi spelade på hemmaplan, aldrig när vi hade bortamatch. Och ändå hade de inte fått spela på Heliga vallen. Vad skulle vi då fått höra? Som mest hörde vi 26 nedvärderande förklaringar från en besviken lagledare. Men att vi trots detta vunnit, kunde han inte göra något åt. Alla lagledare var förresten karlar, ofta en pappa till någon i laget. Det var bara vi som saknade det. Lagledare alltså.

I sista matchen fick vi möta det lag som vunnit i stan. Den matchen skulle vara förmatch, ännu ett påhitt, till IFK:s seriematch. Att vi fick hemmamatch måste ha berott på att förbundsgubbarna ville att vi ute i byarna skulle få se – och lära – av ett riktigt duktigt pojklag från stan.

A-laget skulle spela klockan ett. Tidigare gick inte på grund av högmässan i kyrkan. Planen låg nära intill och det var kanske någon som skulle bli störd av för höga hejarop. Vår match skulle börja klockan tolv, 2x20 minuter. Ingen räknade med några hejarop, så det skulle nog gå bra. 

Före klockan elva var vår elva (fast vi bara var sju) samlade på bron till omklädningsrummet. Vi var alla redan klädda för matchen – utom Fjutten, som som vanligt kom i kostym. Han kunde inte bestämma sig för hur han skulle ha fotbollströjan, innanför kavajen eller utanpå.

”Jäkla snygg winchesterkostym du har idag”, ropade Perrolf. ”Jag har en likadan fast brunare.  Den kostade minst 200 kronor eller mindre.”

Där har slåttermaskinen gått ojämnt.

Halv tolv kom laget från stan. Efter att ha passerat vändkorset in till planen gick dom nästan på ett led. Alla hade likadana väskor. Det stod LSK på varenda en. Sist kom en halvflint gubbe struttande tillsammans med en pojke, som bar en säck på ryggen. En säck med fotbollar.

Vi begrep ingenting. Mer än en boll till en match hade vi aldrig varit med om. Om någon just då kommit och sagt att vi förlorat med 5-0 så hade vi nog gått med på det, så nedtryckta i skorna som vi kände oss.

Det var nog Perrolf som fick liv i oss igen.

”Där har slåttermaskinen gått ojämnt”, sa han och pekade på gubben, som var lagledare. I handen höll den mannen ett papper och det första han gjorde vara att fråga efter domaren. Han skulle lämna in laguppställningen, sa han.

Domare hade vi inte haft ofta, och nu fick det visst inte vara någon från byn. Dörren till domarrummet öppnades försiktigt och ut kikade en svartklädd farbror. Han var liten men hans mustasch var stor. Han räckte bara ut handen och fick papperslappen med laguppställningen. ”Jag vill ha eran också!” sa han till oss. Jag skrev den på en papperslapp, som Fjutten som tur var hade i kavajfickan. Mycket ordentligt präntade jag:

Mv Perrolf

Hb Boven 1        Vb Boven 2

Ch Lillen

Hy Mackan       Cf Fjutten       Vy Jag själv

För säkerhets skull skrev jag dit ”UK” under alltihop.

Då matchen skulle börja blåste domaren i sin visselpipa och ville singla slant. Vi skulle välja sida. Jag och en kille från stans lag gick fram till honom. Domaren räckte fram handen mot mig och sa ”Tapper”. ”Modig”, sa jag som inte förstod vad han menade, men när han gjorde likadant till den andra spelare och han svarade ”Börje Andersson” gick det upp ett ljus. På laguppställningen stod jag som ”Jag själv” och i domarens papper som ”Modig”. Som tur var var det ingen annan som visste om det. Domarn trodde nog att det var något finskt namn. Det var ju 3 mil österut från stan.

Matchen började inte alls bra för IFK Ö. Fjutten var nära att bli utvisad från planen innan vi ens börjat.

”Ingen publik på planen”, sa domaren och blängde på Fjutten.

Men då Fjutten tog av sig kavajen och hade matchtröjan under fick han vara med. Domaren väntade medan han gick till ena hörnstolpen och där ordentligt vek ihop kavajen och la den på marken intill.

Vi var ännu tagna av stundens allvar, då LSK-pojkarna efter en minut fick en straff. Tvillingarna hade inte kunnat komma överens om vem som var högerback och vem som var vänsterback. Jag kunde ju inte skilja på dem, och nu ansåg båda att just han var Boven 1. De stod bägge på högerbacksplatsen och började smågruffa med varandra.

Lillen som var så nervös att han inte kunde stå stilla, tog upp bollen med händerna och slängde den på de gnabbande tvillingarna. Straff blev det och tvillingarna gick åt var sitt håll. Hur dom till slut delade upp uppgifterna vet jag inte än i dag.

Vi trodde ju förstås att Perrolf skulle rädda målet från straffsparken. Det brukade han ju göra. Nu var det bara ett problem. Laget från stan saknade en viktig kunskap. Det här laget hade aldrig hört talas om en tokig målvakt som hittills alltid kastat sig åt samma håll. Jag kom på det just när straffskytten började springa mot bollen och jag hann vända mig bort. Det här kanske skulle knäcka Perrolfs självsäkerhet.

Men inte. Perrolf kastade sig som han brukade. Straffskytten sköt inte alls i det hörnet - men Perrolf räddade.

”Jag kastade bara upp ena benet och sparkade bort bollen”, förklarade han efteråt.

Av andra fick jag veta att straffen gått kanonhårt mitt i målet och att Perrolf som kastat sig flaxade med benen så bollen tog mitt på ena skon och studsat ut. Lillen sparkade bollen över planket så vi hann klappa om Perrolf för hans fantastiska räddning.

Några minuter senare var det dags för ny palaver. Mackan fick en spark på benet och skrek till. Det var ett högt och pipigt skrik.

”Du tjuter ju som en tjej!” vrålade vänsterbacken och log skadeglatt. Han visste att sånt brukar ta hårt i sinnet på unga pojkar. Men nu bet han sig i tummen. Mackan glodde ilsket på honom.

”Det är för att jag  ä r  tjej, din drummel! Du är inte mer teknisk än en trätunna!”  

Hade varningar varit uppfunna på den tiden, hade Mackan kanske fått gult kort och trätunnan också.

Jag visste precis vad som nu skulle hända. Blev Mackan sur, skulle hon inte lämna ifrån sig bollen på en stund. Och mest synd var det om den stackars backen. Hon snurrade runt, runt kring honom, han sparkade i luften, hon fintade och bjöd ut bollen, han tjurrusade, hon kom tillbaka, dribblade och dribblade. Jag var glad att jag inte var han. Och så fick vi andra vila lite.

Jag förstod att det här var vår chans. Jag tänkte att Lillen och jag fick klara försvaret. Jag skickade upp tvillingarna och bad dem springa runt deras centerhalv och hela tiden ropa på passning. Det gjorde de också, ropade och viftade och for runt som yra höns i LSK:s försvar. Vem som var vem gick ju inte att se.

Precis som jag trodde kom det till slut en passning från Mackan. Backen hade sparkat i marken och låg i en liten hög för sig. Passningen var en lös rullande boll nära målet. Tvillingarna skrek och sprang och virvlade runt som bromsar runt en hjortronplockare; centerhalven försökte bestämma sig vem han skulle tackla eller åtminstone sparka på smalbenet och målvakten såg i kors då tvillingarna plötsligt sprang åt var sitt håll. Och så stod han där, Fjutten, med sina lågskor med ett vitt kors på och tåade in bollen.

Sportklubbens lagledare rev sig i håret. Vi började förstå varför han hade så lite hår. Han hoppade och svor. Mest åt de egna spelarna, men åt domaren också. Han ropade flera gånger. ”Flickor får inte vara med! Det här är pojkfotboll!”

Då spelet nu var avblåst efter målet, vandrade Fjutten stillsamt fram till domaren och frågade: ”Står det i reglerna att flickor inte får vara med?”

Domaren var förbryllad.

”Nä, det gör det nog inte”, sa han. ”Det står att lagen ska bestå av 7 spelare… ja, och det har ni ju också, sju spelare. Vem tusan kunde komma på en sån idé som att låta en flicka vara med…?

Fjutten undrar om det står i reglerna att flickor inte får vara med.

Det svarade Fjutten inte på, men 1-0 stod det till oss, fastän vi knappt varit över halva planen. Sedan fick jag själv göra ett mål, 2-0. Det var vårt andra anfall. Fast så värst mycket beröm fick jag inte för det målet. Det var hörna. Lillen rusade ner för att slå den, för Mackan var trött

och stod vid mittlinjen för att vila sig lite. Lillen klämde till som vanligt, stenhårt. Mitt i pannan på mig och rakt in i målet.

”Du hann väl inte undan?” påstod flera. Men Perrolf var hygglig.

”Han är bra på att vara på rätt ställe! Annars hade vi fått hämta bollen bakom planket.”

I pausen erkände vi utan omsvep att Sportklubben var det bäst lag vi hittills mött, men vi enades trots detta om att vi nog var en aning bättre. Åtminstone på att göra mål.

Andra halvlek började inte alls bra. Med andra ord, den började som den första. Innan vi ens hunnit ställa skorna på planen, hade LSK redan skjutit två skott i stolparna. Turligt nog hade bollen studsat ut båda gångerna.  Sedan fick stadslaget en frispark för ruff. Det skulle vi aldrig ha dömt för en så liten knuff, men LSK-aren ramlade som om man slagit honom i huvudet med brokvasten. Den killen var tåligare än de flesta, för knappt hade domaren blåst, så var han uppe och hoppade och lade bollen till rätta. Han skulle själv slå frisparken.

Så gjorde han något mycket ojuste. Han tog ordentlig sats men då han var nästan framme vid bollen stannade han liksom till. Perrolf kastade sig och målet var vidöppet. Det var bara att lyra in bollen där. Det gjorde han också och inte ens Perrolfs sprattlande ben kunde göra något åt det.

Men Lillen blev arg. Det kan man gott säga. För det första var det ingen frispark, tyckte han. För det andra borde man inte få stanna till så där. Då domaren lagt bollen på mittpunkten såg Lillen rött och rusade mot bollen, innan vi som spelade i kedjan ens hunnit till våra platser. Tänk dig en fyrkantig tjur (hur den nu ser ut) som rusar fram i expressfart och sparkar till bollen med en sjudundrande hästspark.

Målvakten var av den jublande sorten och fjantade runt med händerna uppsträckta i vädret. Det skulle han inte ha gjort. Kanonkulan tog mitt i magen och han satte sig pladask på ändan. Bollen var på plats någonstans inne i hans mage (trodde han). Både målvakten och bollen var innanför mållinjen, men domaren slog ut med händerna och sa:

”Jag hade inte blåst igång spelet!”

Lillen såg ut som ett åskmoln men det var inte som en blixt han återvände till vårt eget försvar. Han lullade tillbaka ganska beskedligt, sedan han fått utlopp för sina känslor. Det fina var emellertid att så fort han närmade sig någon av LSK-spelarna, så spelade denne undan bollen kvickt som attan, för att inte vara den som drog på sig Lillens ilska.

Det här hjälpte nog till så att vi fick igång lite eget spel och vi hade några riktigt bra anfall. Vi var inte nära att göra mål, men vi träffade målet så gott som hela tiden. Vi var ju vana från Heliga vallen att inte skjuta utanför.

2-1 till oss stod sig länge. LSK:arna började bli desperata. Det såg ut som om stans stolthet skulle förlora mot ett byalag som inte ens kunde spela fotboll. De började spela hårdare mot alla utom mot Lillen.

Till slut fick vi en straff. Domaren dömde för att jag blev fälld nära målet. Fast egentligen vrickade jag foten just när deras centerhalv närmade sig. Det gjorde ordentligt ont i foten och jag ojade mig nog en hel del. Nu var det meningen att jag skulle lägga straffen. Vi hade bestämt så före matchen. Men det var omöjligt. Jag hoppade på ett ben fram till Mackan och bad henne skjuta.

Lillen fick fart på sina kraftiga påkar till ben och kom också fram till bollen. Han la upp den på den vita fläcken. Målvakten var blek. Tvillingarna stegade också fram från var sitt håll och kände på bollen. De ställde upp som om någon av dem skulle komma springande från sitt håll och slå till. Det var bara Fjutten och jag som stod lite vid sidan om.

Om nu målvakten distraherats av tvillingarna och bleknat av Lillens uppdykande så nära, så var det kanske en lättnad, när han såg Mackan gå fram till bollen och lägga den ännu lite mer tillrätta. En straff från en flicka… det kunde väl knappast vara svårt.

Domaren pekade på bollen på straffpunkten och skulle just till att blåsa. Målvakten hukade sig lite. Var beredd. Då började Mackan stoppa ner fotbollströjan ordentligt i gymnastikbyxorna. Tröjorna var ju lite för stora för oss, lite bylsiga kan man nog säga. Men nu slätade Mackan till tröjan ordentligt. Vi visste förstås alla att hon var tjej, men nu syntes det också. Tröjans runda former distraherade målvakten. Han började flacka med ögonen.

Domaren blåste. Mackan tog några snabba steg framåt och slog en bredsida mot ena stolpen, precis enligt instruktionerna från Tures träningsläger på Heliga vallen. Perrolf hade nog klarat den straffen, men inte LSK:s målvakt. Han stod som fastfrusen på mållinjen och stirrade på Mackan. Han vaknade inte till förrän domaren med en skarp signal blåste för mål. Hans medspelare var mer än upprörda för att han inte ens försökt ta bollen. Åt något håll borde han väl ha kunnat kasta sig.

Direkt efter avspark blåste domaren av matchen. LSK:s lagledare hade håret på ända och han var rödare i ansiktet än ett tjog kokta kräftor på ett fat. Han skulle minsann lämna in protest. Flickor och fotboll, nä, nån ordning på torpet fick väl ändå vara…

Protesten godkändes nog inte. Det blev i alla fall ingen omspelsmatch. Det blev över huvud taget inte någon mer match för IFK Ö. Både jag och Fjutten försvann till skolor på andra orter. Mackan fick inte spela i pojklag och något flicklag skulle inte anmälas till någon serie än på 15-20 år. Inte i vår by åtminstone. Lillen började med boxning och gjorde en sväng till Amerika som diskare på Gripsholm. Sedan la han av med idrott. Tvillingarna flyttade med sina föräldrar söderut. Perrolf blev kvar. Han var fortfarande reserv i a-laget, sa han. Troligen den mest trogne reserv som någonsin funnits och garanterat den som fått hoppa in minst av alla. Heliga vallen skattade också åt förgängelsen. Nya E4:an drogs fram precis där. Ingen från Vägverket tänkte på vilken idrottshistorisk plats de grävde sönder. Där ena målet stod finns nu en viadukt men någon minnestavla finns inte.