Visste ni att det stått ett vakttorn på Kängsövägen?
När Andra Världskriget bröt ut 1939 så påverkades hela samhället av detta. Även i Råneå hände det en hel del som vi ska berätta om. På Kängsövägen, ner i Näset som byadelen kallades, dök det upp prominenta personer som var ute och tittade på lämpliga byggnader som skulle passa till att sätta upp ett övervakningstorn för försvaret. Tanken med detta torn var att övervaka luftrummet och kunna rapportera detta till försvarsenheten i Boden. En god tanke för Sverige var otroligt dåligt rustade vid krigsutbrottet. Fientliga eller fredliga flygplan skulle rapporteras. Råneå ansågs ha ett lämpligt läge vid kusten och en bra bit från Boden som var övre Norrlands Garnisionstad. Om fienden skulle komma denna väg skulle det finnas lite tid att förbereda försvarsinsatserna. Alla var eniga om att faran kom från öster. I slutet av november 1939 angriper Ryssland vårt grannland Finland. Bara tre månader senare, den 19 februari 1940 ger Hitler order om att slutföra invasionen av Norge och Danmark. Han ger den namnet Weserubung. Det var ett Sverige som kände stor oro om vad som skulle hända, om vår neutralitet var värd något i de krigförande ländernas ögon. Ingen visste vad som skulle hända. Det enda som kunde göras var att förbereda sig på olika sätt. Detta bevakningstorn var ett exempel på detta.
Sven Johansson i full militärmundering står vakt på Kängsövägen
Familjen Artur och Aina Ericsson med barnen Alfons, Anna – Greta och Hendry hade en stor Norrbottensgård med en stor ladugård intill. Grisuppfödning höll de på med. Försvarsmakten tyckte att huset hade ett bra läge och dessutom fanns det två lägenheter i Norrbottensgården. Detta var lämpligt med tanke på de militärer som skulle övervaka luftrummet. Ganska fort var byggnationen färdig.
Norrbottensgården på Kängsövägen med tillbyggt vakttorn
Ett vakttorn hade byggts och en trapp från lägenheten gjorde det möjligt att lätt ta sig dit. Inom väldigt kort tid fanns en militär styrka på plats. Vakttornet var inte så högt, kanske ett par meter ovanför takhöjden. Rymligt var det, 4 x 4 meter. I tornet fanns det en telefon så att de kunde ringa till lägenheten om det dök upp något att rapporterna. I lägenheten fanns alltid ett högre befäl som hade det högsta ansvaret. Det befälet avgjorde om man skulle rapportera till försvarsenheten i Boden. Ytterligare 6 soldater ingick i vaktstyrkan.
Denna vaktstyrka kom från hela Sverige och byttes ut regelbundet. Efter ca tre månader. Även kvinnor kunde bilda vaktstyrka och då kallades de i folkmun för ”Tornsvalor”.
Tornsvalorna solar
Eftersom det var krigstider så var skarpladdade vapen ett måste. Vapnet var av märket Mauser och soldaterna fick öva prickskytte på en skjutbana som fanns i Råneå. Ammunitionen var inte den starkaste utan de fick oftast nöja sig med att avfyra geväret med kammarammunition. En svagare typ av ammunition. Även att känna igen olika flygplanstyper från olika länder typ. Tyskland, England och USA ingick i utbildningen. Bombplan eller jaktflygplan. Den kunskapen avgjorde om det var en allierad vän eller icke. I vakttornet fanns uppsatt pilar som visade från vilket väderstreck flygplanen kom ifrån. Även en klocka fanns i tornet. Och det kom då och då flygplan inflygandes över Råneå. Då var det oftast ett tyskt bombplan typ. Dornier som irrat sig fel.
Navigationsinstrumenten på planen var inte så perfekta på 1940–talet. . På sommaren fanns alltid militärer i vakttornet men på vintern patrullerade man runt området och tittade och lyssnade efter ljud efter flygplan. Grannhusen ägdes av Folkskollärare Edvin Rånlund och Selim Åström. Man var också väldigt rädd för attentat typ "mordbränder". Tilläggas att det brann i huset men det var efter kriget. En brand på övervåningen som mest troligt orsakades av elfel. En radiogrammofon av den gamla sorten startade branden. Det var år 1953. Men den branden kunde släckas i och med att man kunde hämta vatten från Råneälven. Sonen Henry kom hem efter att ha hämtat ett hölass i en lada på Finnholmen. Upptäckte att det brann och hjälpte Råneå Brandkår att hämta vatten från Råneälven. Det var slutet på detta vakttorn när huset och speciellt övervåningen restaurerades då revs vakttornet ner.
Efter ett tag så var ju Råneåborna vana med den här verksamheten med militärer och annat och det var ju säkert en viss trygghet att den fanns. Tror inte att man ens tänkte på denna vakthållning och den sköttes ju lite diskret.
Kriget rasade ju i grannländerna och lilla samhället Råneå fick ta emot flyktingar från Finland. Oftast gamla gubbar och kvinnor De hade oftast med sig boskap som installerades i ladugårdar i byn . En del var tomma sen tidigare sen ägarna slutat med sina kreatur men en del som familjen Artur Ericsson var tvingad att slakta sina grisar långt före jul för att bereda plats för boskap från Finland. Det var bara att gilla läget. Det var ju krig.