Detta handlar om sen äldre kalkindustrin inom Råneå socken. Upptecknat 1947 eller 1948 efter  hemmansägaren Erik Oscar Lundberg, som var född i Böle, Råneå socken den 28 november 1876. Vid uppteckningen hade han hjälp av Albert Lundberg.

Familjen Albert Lundberg

Kalkbränning

På den norra sidan av Råneälv i trakten av Prästholm finns det enstaka stenar av kalk. Man tog tillvara på dessa lösa jordstenar om hösten, innan det blev slädföre. Somliga stenar var så stora att de måste sprängas genom skjutning eller bränning. Man kunde se på färgen av mossan om den växte på kalksten. Denna mossan var grönare. Några dagar tog detta sökande och man nöjde sig då man ansåg att man fått ihop den mängd med sten som motsvarade 35 - 40 tunnor kalk.

Stenarna kördes hem på vinterföret. De stenar som var för stora för att forslas hem direkt sköts med bergkrut. Man använde stubintråd och knallhatt. Laddtein var av järn med uttag för stubinen. Förladdningen var krossad gråsten eller bränt tegel. 

I Böle hade varje bonde en tegelgrubba på gården, där han brände kalken. Om byn Böles "rykte" i den vägen vittnade namnet "Bölskalken". Kalkbränningen var ett höstarbete. Först måste höet vara inne och åkern upptagen. Kalken kom på det sättet att ligga hemma på gården nästan ett år. Tegelgrubban var ungefär 2 meter hög och 4.5 meter lång. Den innehöll 3 ugnar i bredd eller hellre 3 eldstäder. Den var ingrävd i en backe. Anledningen härtill var att man ville ha en dragfri bakvägg. Om det inte fanns någon lämplig backe, då körde man ihop jord i tillräcklig mängd för grubban. De två sidoväggarna i grubban var av gråsten. Närmast sidoväggarna och mellan de 3 eldstäderna lades in några ganska stora kalkstenar, som kallades bettingar. På dessa några ännu större, i regel så stora att de rullades in på plankor och kabbar. På dessa lades sedan huvudstora  och sedan allt mindre och mindre kalkstenar. Slutligen lades det på med tegel, så att värmen inte skulle tränga ut.

Då man brände tegel samtidigt vann man att den jämna och starka värmen från kalken kom teglet till godo. Kalken ansågs alstra värme. När kalk och tegel var inlagda då murade man upp den främre väggen. Den murades av tegel upp på några järngaltat och kallades läd. (Långt ä) Lädet var ungefär 12 tum tjockt och det anordnades ett mellanrum mellan lädet och ugnen, som var ungefär 17 tum stort. Elden flammade upp i detta mellanrum. 

Framför tegelgrubban fanns bakvälen, även kallad tegelgrubbsslinga, ett vindskydd med en vägg placerat snett framför grubban. Där låg de som skötte tegelgrubban. Deras främsta uppgift var att skjuta in långveden. Att skaffa ved var inte svårt här, där varje bonde hade sin egen skog. Rundved var det vanligaste, mest björk och gran av det grövsta måtten. Veden fälldes och barkades på våren och restes upp mot en stengärdsgård för att torka. Om det var mycket på en plats, ordnade man mellanrum i vedhopen. Så att vinden kunde komma åt. 

Om vädret var bra, tog det 4 dygn att bränna grubban. Stormade det så tog det någon dag längre. Var man tveksam om den var färdig, rev man ut lite kalk och provsläkte.

Ungdomar brukade samlas vid tegelgrubban och stekte potatis och rötter. Efter bränningen fick ugnen svalna ungefär en vecka, sedan revs den ut.
Teglet tog man hand om först och den kördes under tak, eller täcktes på något annat sätt. Stenar som inte var riktigt brända, sparades till nästa bränning. När kalken var färdig då släcktes den. Det skedde alldeles intill grubban sedan den svalnat, kördes till kalkhuset, där den rensades.

Rensanordningen var ett stort såll, som var vävt av ståltråd. Den kallades kål rassla (uttalas rachla), nästan tyskt ac -laut! 

År 1903 brändes den sista grubban hos Lundbergs på Böle. Andra har hållit på med det till sen tid och för tre eller fyra år sedan (1943) brändes kalk på detta sätt i Prästholm. Då hade man inte tegel med. 

Kalken framställdes för avsalu (säljas). Folk från överbyarna, som exempelvis Niemisel, Sörbyn, Gunnarsbyn, som for till mikaelihelgen till Råneå. De brukade köpa ett skäl med kalk. Priset var 25 öre skälet. Åtta (8) rågade skäl utgjorde en tunna. Priset för en tunna var 3 kronor. Avsättningen var väl tryggad för Lundbergs.

Sagesmannnens var nämligen murare och var väl anlitad även utanför byn. Lundberg berättade att han 1886 eller 1887 tillsammans med en annan bölebo körde upp till Överkalix med kalk. Hans far murade då däruppe. Var och en hade fem tunnor med kalk på lasset, en tunna vägde 18 pund. Resan skedde på sommaren. Det var en torr sommar och mycket med gräsmask. Hjulspåren var alldeles fulla av maskar. 

Alla stenar var inte lika rena. En del bemängda med raut, en mycket hård mineral, som sagesmannen ansåg järnhaltigt. Den kalk man fick från Böle var gråare till färgen än den köpta kalk, som man fick köpa söderifrån. Den var hållbarare och det vitsordas än. De gamla murarna är ytterst svåra att riva ned. Kalken från Böle kunde vara mörkare eller ljusare. Det var ingen skillnad mellan de båda sorterna. Avsättningsorter var Överkalix, Kalix, Töre, Siknäs, Pålänge och givetvis uppåt Råneälven.

Författare 

Erik Lundemark