Georg Sundström (1909-2009) foto från 1927 - Georg 18 år

 

Byn Valvträsk är en relativt ung by som upptogs som krononybygge vid 1800-talets början. Den första som kom och bosatte sig här hette Stare. Han kom 1816 men han tyckte marken var för dålig så han flyttade till Jokkmokk den 15 januari 1827,  närmare bestämt till Vuollerim där det finns ättlingar till honom än i dag.

Petter Sundström var den första som kom efter Stare. Petter kom 1816 och Herman G. Sundberg kom 1822. 

Johan Petter Selberg bodde i Valvträsk 29/3-1818 enligt husförhör 1821.

Herman G Sundberg bodde i Valvträsk 3/3-1827 enligt husförhörslängden. 

Georgs förfader var soldaten Daniel Ersson Knort född 20 januari 1795, död i Valvträsk 1/11-1827. Han kom från Smedsbyn. Namnet Knort följde med soldattorpet. Det är osäkert vilket år Knorten och familj kom, i alla fall var det fyra familjer som bosatte sig i byn Valvträsk.

Det var 2 söner till Daniel Ersson Knort och hustrun Brita Maria Larsdotter som blev stamfäder, bosatte sig i "Framigården" och tog sig namnet Sundström. 

Erik Sundström enligt husförhör 1827

Nils Sundström enligt husförhör 1827

 

Oppigårn´

Georgs familj härstammar från Erik Sundström som flyttade till Oppigårn.
Nils Sundström flyttade till Nygårn, men deras hemgård var Framigårn.

Erik och Nils var ogifta men gick till Lappträsk (Norriån) och "hämtade" sina hustrur. 

 

 

Idag 

Valvträsk  är en lite by vid Råneälven i den norra delen av Boden kommun. Byn har cirka 25 invånare,  givetvis några sommarhushåll och hela 16 företag. Valvträsk blev utsedd till årets by i Boden kommun 1996. 

 

Familjen Sundström kolorerat foto från 1920

 

 

 

Johan Sundström fyller 70 år

 

Georgs föräldrahem var en Norrbottensgård. Det fanns en farstu och ett stort kök, en mindre kammare, en stor sal och två små rum uppe i övervåningen, Som färdigställdes när Georg var barn. I köket var det en stor öppenspis i sydöstra hörnet med murstolpe, ett vedrum på högra sidan och på den vänstra sidan ett för grytor. Spishällen var av gjutjärn. I vänstra hörnet stod lucksängen där farmor låg, under fanns en lucka där de brukade förvara skor. Uppepå var det en öppen sovplats där brorsan Erik och Georg brukade sova. Det var en bra sovplats men lite svårt att ta sig dit! Så fanns det en säng och en soffa, ett slagbord och några norrbottenstolar.

 

Oppigårn

 

Diskbänken var pytteliten och stod vid spisen och ett mindre skåp stod mellan dörrarna in till köket och dörren till kammaren. Vid dörren stod ett stort skåp där man hade porslinet och andra köksgrejor. I farstun var det en brant trappa upp till vindsrummen. I köket fanns tre fönster och i salen två fönster. I kökstaket var det två åsar som gick över hela köket och en mindre hylla med pinnar där vi hängde skorna till tork. 

I öppen spisen eldades stora brasor. På morgonen samlades vi runt brasan för att klä oss och sko på oss. Det var bandskor som vi stoppade skohö i. Vi brukade få ett par på hösten och  på vårsidan var det lagom att pligga dem och sätta nya sulor, som man satte fast med träpligg. 

Köket var förutom sovrum, det rum där man lagade mat, kardade ull, spann tråd, stickade strumpor och vantar, vävde trasmattor av tyg av varierande kvalité. Mamma hade en stickmaskin som brukade gå långt in på natten. När farmor brukade stiga upp så tog hon spinnrocken med sig till spisen.

Vi var många, farmor, mamma, pappa, 7 barn och 3 fosterbarn. Klas som var ett släktingbarn till pappa. Doris som de hämtade från Boden. Elsa som var en dotter till en halvbror till mamma, men hon kom efter det att jag flyttat hemifrån. Mamma brukade också ta "sommarbarn" från Stockholm. De var oftast "lusiga" så det blev så att de "lusade" ner flickorna.

Ofta bodde predikanter hemma hos oss och vi hade också skola i många år i vårt hus, ibland i köket medan lärarinnan bodde i kammaren. Då bodde vi själva i salen - allihop. 

Ofta kom det gårdfarihandlare, kopparslagare och nasare, men ofta var det rena luffare. Ja, de var inte så rena ibland. Vi brukade ha en luffarbädd i vedbon som vi tog in i köket, där fick de sova på köksgolvet. Det var ingen som tog emot sånt folk, så de blev visade hem till oss. 

En gång hände det att mamma visade bort en luffare, men då fick hon samvetskval så hon skickade mig och Ernst Svärd, som var inneboende hos oss, att söka upp mannen som gått runt byn och frågat om att få ligga över, men fått nej överalltför. Vi hittade honom hos Jenny Lövgren som var ensam hemma med barnen. 

En gång kom det en luffare som fick ligga i kökssoffan, men han var så lusig så vi bar ut soffan på gårdsplanen. Då kom grannen Petter Wikman med andan i halsen och frågade "Vem är det som har dött?". Det var vanligt att man brukade bära ut sängen när någon var död. 

Hemmet var fattigt men ingen led nöd. Vi hade mjölk från korna och ibland kött när vi slaktade någon kalv. Vi hade en gris, som vi slaktade till jul. Brödet bakades i bagarstugan och på sommaren fick vi lite fisk.
De köpte strömming i fjärding och plockade bär. Kläderna tillverkades hemma. Nog var vi trasiga ibland och jag var visst värst med att slita på kläderna, men till jul brukade vi få nya kläder som mamma sytt och stickat. 

Det fanns ingen affär i Valvträsk, man gick eller körde med häst, på vintern med släde och på sommaren med flakvagn. När det började finnas cyklar då cyklade man.

Det fanns 2 affärer i Gunnarsbyn. Forsberg och Jonsson bildade en handelsförening och köpte ett stort hus i Söriån (Norriån). De uppbådade en massa karlar som hade hästar och hämtade hela huset, till och med grunden som var av huggsten. Huset sattes upp i Gunnarsbyn, där det står än idag .

Som föreståndare hade de en man som hette Öberg och biträdet hette Dalkvist. Det gick så några år, för det var många som kom och handlade. Affären gick i konkurs och tyvärr var det många som borgat och drogs med i denna konkurs. Landsfiskal William Wallin  från Råneå kom och gjorde auktion på egendom och kor.

Pappa hade inte borgat. Han sa "Jag ska handla ej borga". 

Johan Sundström började med en affär i sin bagarstuga i början av 1920-talet. Då blev det genast bekvämare när man slapp åka till Gunnarsbyn.

 

 

En bild från 1929. Georg Sundström vid ratten 22 år gammal, till vänster Johan Sundström, Anna Sundström och Klas Johansson. 

 

Det var dåliga tider så nästan alla handlade på kredit. Jag tror inte att någon i byn lurade handlare Johan, men han fick nog ofta vänta på betalningarna.
Gustav Johansson såg att det gick bra för handlare Johan Sundström och började också med en affär i sin bagarstuga. Det gick bra med hans affärsrörelse. Han byggde en fin affärsfastighet i slutet av 1930-talet med bostad i övervåningen.  

 

Mitt första minne

Mitt första minne som jag kommer ihåg var när farfar blev sjuk och dog. Jag var då 3 år (1912) och min bror Erik var 4 år. Erik och jag var i köket i det stora huset. Farfar låg i lucksängen, han var sjuk i cancer, det kallades också kräfta - ett hemskt ord att uttala. Då han steg upp och gick ut efter pottan från potatislandets hörn, klev vi barn upp på ett bord och tittade ut för att se vad han skulle göra.
De höll på att rensa korn efter tröskningen, jag minns att Stor-Emil sprang med kornsäckarna från tröskhuset till härbret.
På kvällen blev farfar sämre och han dog på natten. Då fick vi barn inte vara med. 

Ett minne som etsat sig fast i mitt minne var då Vik-Tina kom en kväll från Gunnarsbyn. Det måste ha varit 1913 eller 1914 och hon hade sett en syn på himlen när hon gick över Korpforsbron. Hon var synsk och hon hade sett hur de krigade på himlen och att många dog och hur blodet rann. Tina var alldeles upprörd. Jag minns hur de där hemma försökte trösta henne och lugna henne. Vik-Tina bodde i Övre Flåsjön i en stuga. Hon brukade försörja sig med att göra kvastar och fara och sälja dem för 25 öre/styck. På sommaren plockade hon bär, hjortron, blåbär och lingon, som hon sedan sålde. Den här tiden fanns det inga socialbidrag att få. 

 

Harmoniskt hem

Hemmet var nog harmoniskt, det var sällan bråk. En enda gång kan jag minnas att jag fick stryk.
Det var några tanter som satt vid den öppna spisen då Simon och jag började att trilskas om några stickor hur de skulle ligga där på spishällen. Jag lade dem på mitt vis och han ändrade dem och lade dem på sitt vis., så blev det lite bråk. Då högg mamma tag i mig och gav mig en omgång på stjärten med stickorna. Det kunde jag väl tolerera men att Simon slapp undan bestraffning det var en sak som grämde mig, tyckte det var orättvist. 

 

Olycka med yxa...

En gång var Erik och jag på vedbacken. Jag hade en klyka med flera grenar. Erik sade: "Låt mig laga till den". När jag tyckte den var bra bad jag honom sluta. När han inte slutade försökte jag rycka undan den och han råkade hugga av mig högra pekfingertoppen så att den bara satt fast i skinnet. Jag spang in i bagarstugan och visade dem vad som hänt med fingret. Just då var gamla kronojägare Lundborg från Överstbyn på besök. Han sa att vi skulle binda om den så att den skulle växa fast igen noch så blev det.
Än idag kan man se ärret fast det är över 80 år sedan. 

Vi fick tidigt lära oss att arbeta. Såga ved, bära in den,  bära in vatten, hacka kilrännan som man slog vatten i som ledde in i ladugården. Hinka upp vatten till korna, lära oss slå med lie, räfsa hö, dra slipsten när de slipade liarna och maskinkniven. Det tyckte man var hopplöst - det tog så lång tid.  

 

Lekar 

Lekarna var av det enklare slaget. Gömma kol, det gick till så att man satte en sticka i ett kol, sen fick alla barn se bort medans man gömde kolet. Man hade rätt att fråga om det var fisk eller fågel. Var det fisk satt den lågt, var det fågel satt den högt. Kurragömma, då var det en som såg bort, och alla andra barn gömde sig. Den som blev hittad först fick sen äran att fortsätta att hitta. Så det gällde att gömma sig väl. Ropade nummer, då satt man runt i köket och fick ett nummer som var hemligt. De större ungdomarna ville ha en flicka sittande i sitt knä, så om det var någon flicka som nån pojke tyckte om, då försökte han ropa till sig henne. Så kunde det fortsätta under en lång tid.
Det var mest i salen hos Anna och Petter Lövgren som ungdomarna samlades. Anna gillade att folk samlades där. När de flyttade till nya huset så blev det mindre rum och då sörjde Anna över att de inte kom som förut.

 

 

På höstisen 

På hösten då det var blankis, blev det lek på isen. Vi brukade göra upp en brasa på isen, så gjorde de stora "grabbarna" en karusell. Man satte en grövre påle i isen, som fick frysa fast och så en lång stång. Sedan åkte man runt och höll fast sig i stången.

En annan lek var "varg i tillja" Man trampade upp en rund ring i snön och så trampades ett kors i den. En var vargen som skulle ta fast och den som blev fasttagen fick vara varg. 

 

Skidåkning 

På vintern åkte vi skidor men det var ofta dålig tillgång till både skidor och skridskor. Erik hade ett par fina skidor som Johannis Johansson gjort som han naturligtvis var mycket stolt över. En en gång åkte han med skidorna över stordiket, och bröt av den ena skidan, då grät han när han kom hem. 

 

Nanny på Gumberget

Sista april var det vanligt att gå upp till Gumberget och göra upp en stor brasa, som vi lekte kring och sjöng vårvisor. Var och en hade egen förplägnad med sig.
Ett år var en ung lärare från Värmland med, han hette Georg Nilsson, han sa efteråt att han inte haft så roligt någon gång tidigare.

När vi var på slåtter vid Inoträsket på Sandlå (längst bortom Valvträsket) var det trevligt. Överstbyborna hade mycket slåtterängar, som de fått för att de röjt upp ängarna när de varit upp till Valvträsket och fiskat innan byn Valvträsk bildades.
Området kallades vid den tiden för urfjäll. Då var det liv och rörelse med mycket folk på kvällarna, man hade brasor runt omkring vid sina lador och det pratades och skrattades.

Broder Erik och jag brukade få gå upp till Marielund på kvällarna. Det var cirka en kilometer dit. Där bodde Alfred och Jonna Degerman och barnen Ivar, Bertil och flickorna. Pojkarna var i samma ålder som vi - så där hade vi roligt. 

Jag minns en gång under det första världskriget (1914-1918) de höll på att slå i Brännbäcken cirka en kilometer från Marielund. Vi fick gå dit, vi var kanske tio-elva år.
De äldre gick för att sova middag och då hittade vi på att vi skulle göra en kolmila på knabben.
Erik och Ivar högg veden. Bertil kokade vetemjölsgröt. Han hade tagit mjöl, mjölk och socker i en trefotad gryta och det var ej tillåtet, det var under kriget så det var ont om mat. Det var förstås pojkarna från huset som ordnade med middagen men när gröten var färdig och vi skulle till att äta så vaknade Alfred. Han hade en basunröst och började att ropa. Erik och jag sprang som strykrädda hundar efter stranden och över gammelån, där det blev till att hoppa över stenar. Vi kom tillbaka till slåttern och pappa såg att vi var slokörade - men vi sa ingenting. Alfred hade efteråt sagt till pappa "De blev visst rädda". Jag minns att jag var ledsen att vi inte hann äta upp gröten och frågade Bertil vad de gjort av den. Han sa att: "den fick hunden Nippa". 

 

Georg med klasskamrater

 

Skolan

Skolan var inte så mycket att berätta om. Tänk, att en enda lärarinna skulle lära alla eleverna från första till sjätte klass. Det var ungefär 30 elever.

Min första lärarinna hette fru Fjällström, maken var kronojägare och de bodde i Valvträsk. De hade många barn och hon tog det lugnt.

Min andra lärarinna var Ida Bergkvist från Råneå.

Min tredje lärarinnan hette Nanny Rånlund. Hon hade inte gått något lärarseminarium. Hon var snäll. 

Bara en gång fick Axel Lövgren och jag stå i skamvrån för att vi skrattat, en i var sitt hörn av salen. Sedan stod vi ändå och flinade och tittade på varandra. 

Min fjärde lärare hette Elna Johansson från Råneå. Hon bodde uppe på vinden med barn och barnflicka.

Min femte lärarinna hette Alma Olsson  Sista året (sjätte klass) var skolan i Nygården. När det gällde sång ansåg hon att jag och mina syskon Simon och Astrid och Bertil Degerman var så dåliga på sång att vi fick sitta kvar i bänkarna.
Simon var musikalisk, han lärde sig att spela orgel, fiol och dragspel och han sjöng även på möten. 

Vi hade fått telefon och en liten växel. Mamma hade talat med lärarinnan att jag skulle få vara hemma någon timme och sköta växeln på morgonen, då mamma gick till ladugården.  

Erik och jag brukade gå och hugga virke ibland efter skolans slut. En gång när vi gick hem över isen frös jag mycket och hade väl dåliga, tunna kläder, så jag blev  mycket sjuk, troligtvis var det lunginflammation.
Det var inte fråga om att prata med någon doktor, de bad till Gud för mig och jag blev frisk så småningom.

 

Skolgången slut

Ja, så var skoltiden slut och jag tyckte att jag fått lära mig för lite. Det var inte fråga om att fortsätta att studera.
När jag kom hem med mitt avgångsbetyg, så höll pappa på att köra ut gödsel på åkern. När han tittat på betyget så sa han "Du ska klä om dig och komma och hjälpa mig att lasta på gödseln". 

 

Jagade mycket 

Vi brukade jaga mycket Erik och jag och ibland var även Simon med. Vi hade en nippa (tik) som var mycket bra att skälla groskinna (ekorrar). Ibland kunde vi få 10-12 stycken men oftast var det mindre. För ekorrskinnen betalades det bra, ända upp till 3 kronor för varje skinn, ibland mindre.
När man betänker att en karl bara tjänade 3-4 kronor i dagsförtjänst och en kvinna bara hade 1:50 för en hel dags tunnbrödsbakning, så var det bra betalt för ett skinn. Ttro inte att vi fick behålla pengarna - de gick till familjens hushållskassa.
Ibland fick vi någon hare eller skogsfågel. 

I min ungdom på 1920-talet, efter första världskriget, fanns det inte så många arbetstillfällen. Många gick arbetslösa.

Det fanns ingen A-kassa och ingen sjukkassa. Det gick många män i varierande åldrar efter vägarna och frågade efter arbete och ibland var de tvingade att tigga efter lite mat.

På landsbygden var det lite bättre, det fanns oftast något som de odlat eller så fanns det någon ko så att de fick lite mjölk. 

 

 

Ungdomstiden

Något om vår ungdom och hur det var i vår lilla by Valvträsk.
Vi var många fler pojkar än flickor men jag kan inte minnas att vi gjorde några ofog eller skadade någons egendom. Möjligen sådana enkla saker som att spela hartsfiol, som väl alla vet hur det går till. Man hade en trådrulle och satte ena ändan vid fönstret och gick iväg en bit längre bort, där man gned en bit harts på tråden. Det blev ett illavarslande oljud, men om ingen reagerade så var det inte så roligt, då slutade man ganska snart. 

Vi brukade ströva omkring på söndagskvällarna, gå in till Johan och hans butik. ibland kunde vi köpte en strut med hårda karameller eller en tablettask, som då kostade 20-25 öre.
Vi brukade även köpa korv av Johan, som hade den egenheten att han inte behövde väga korven. Han lade den på disken, måttade med kniven och sa "Det blir för 10 öre". Ibland var det någon som bara hade 5 öre, då blev det bara hälften så stor korvbit. För 25 öre kunde man få nästan ett kvarts kilo med korv. 

 

Flickor

Det var sport att komma in till någon flicka eller att ta dem i armen och följas runt byn. Hos Witmans hade de pigor, de var oftast systrar eller kusiner till Fru Witman. De hade en piga som hette Judit, hon gillade inte att någon tog henne i armen. En efter en försökte, men då slog hon till direkt. Det var bara min bror Simon som fick slå följe med henne, men då var han så blyg. 

De hade även en piga som hette Astrid, en syster till fru Witman. En kväll när vi var och drev kring byn så skulle någon pojke försöka komma in till Astrid. Hon låg i farstun till bagarstugan. Hon hade sängen närmast dörren.
Då jag frågade om jag fick komma in sa hon "Ja, om du kan". Det var ett hål i dörren och innanför fanns det en träbom, så jag pillade med fingret och fick upp dörren. Jag smet snabbt in och stängde dörren efter mig och kröp ner i hennes säng. Då kom de andra pojkarna som var harmsna och börjde att väsnas och skulle in även de.
Då vaknade gubben Witman av deras oväsen, han hade sängen längst bort i farstun. Han blev mycket arg och skrek att de skulle försvinna. Jag hörde hur han drog upp kniven ur slidan, jag blev rädd att han skulle skära av någon fingret.  Jag låg hos Astrid - tyst som en mus. De andra gav sig iväg, själv blev jag kvar en stund.
Tänk så oskyldigt allt var men så roligt vi hade. 

 

 

Valvträskungdomar

 

Mot vuxenlivet

Så var ungdomstiden ute och vi började bli vuxna och började vara på nöjen kring dansbanor och Folkets Hus. Ibland var det roligt man snart tyckte jag att det tomt och meningslöst, men man drogs dit där de andra for.

Gunnarstedt som var lärare i Gunnarsbyn kom upp till Valvträsk och hade med sig några ungdomar. Han ville att vi skulle bilda en "loge" av IOGT. Vi bildade logen "Norrskenet" och jag valdes till logetemplare (ordförande). Då avgav vi nykterhetslöftet att avhålla oss från starka drycker hela livet. Jag för min del har hållit det löftet, aldrig tagit en sup eller rökt.

Jag minns en gång, jag var kanske 6-7 år, då mamma och pappa pratade om en person som rumlat om i fyllan. Jag stod vid kalvkätten i ladugården då min mamma sa: "Du ska aldrig börja supa". De orden har jag aldrig glömt. 

 

IOGT-logen var en nyttig skola. Jag fick lära mig lite föreningsteknik, man var ju alldeles bortkommen. Gunnarstedt uppmuntrade oss och förklarade att det skulle gå bra.
Vi försökte göra små basarer och fick in några kronor., så vi kunde göra en bussresa till Vittjärv som ligger just  ovanför Boden. Vi hade trevligt tillsammans. Snart dog logen ut, en del kunde inte hålla nykterhetslöftet andra flyttade från byn.

På danserna brukade det sluta med slagsmål. Det var inte så trevligt. En gång hade vi en dans i Heden. Martin brukade ställa upp med sitt dragspel. Då blev det slagsmål mellan pojkarna och Brännberg-grabbarna från Övre Flåsjön så att blodet sprutade. 

En gång hade Bertil och jag sökt tillstånd av Landsfiskalen. Det hade blivit den ordningen på danserna att man måste ha ordningsvakter. Dansen var anordnad på logen hos Sundbergs. Då kom det några AK-arbetare från Gällivare och Malmberget som var och byggde i Råneälven. De började att bråka och hade kavlat upp skjortärmarna och trängt upp Erik i ett hörn.
Det var en som var ledare som hette Domeji, han sades vara brottare. Jag sade till honom: "Nu tar du hand om dem". De var 4-5 stycken, men han tog en efter en, gav upp ett Tarzan-skrik och kastade ur dem ur logen. En hade en flaska i bakfickan och skar sig så svårt, att han fick fara till sjukhuset i Boden. Slokörade fick de finna sig i att Linus Lundberg körde iväg dem med bussen till Brännberget. 

 

Att slå en människa har jag inte kunnat tänka mig att göra, men två gånger har jag fått mig ett slag. Jag kom ut från Folkets Hus i Gullträsk då jag fick mig ett slag i dörröppningen, men den gången tror jag att de tog fel på person.
Den andra gången var Ernst och jag på väg uppför byn, då kom ett gäng med pojkar från Överstbyn . De var nio stycken, men med lite hjälp av pappa så löste sig denna händelse. De fick krypa lite slokörade in i Linus Lundborgs taxi för hemfärd. 

 

Bilens barndom

Backman från Lassbyn hade köpt en bil och kom körande med den till oss i Valvträsk. Folk från byn ville provåka med den. Backman fick köra nästan hela dagen. Det blev många turer till Korpforsen. Den resan kostade tre kronor, så han tjänada bra med pengar. Jag minns att tant Brita, grannfrun, kom hem till mamma och beklagade sig att sonen Holger hade bjudit en flicka från berget på skjuts och hon sa "tänk att Holger kostat på henne tre kronor".

 

 

Korpforsen

Många av bilarna som kom skulle till Selbergs Gästgivargård där John Oskar Sundström bodde. Då sprang vi dit för att titta på deras bil. Det brukade vara stor konkurrens att öppna grinden som fanns uppe i myrbacken. De som bodde där nere på den andra sidan av byn, Ivar, Emil och Gottfrid och Hommer-Märta hann ofta före.  

 

Skogsarbete

De som räknades som duktiga skogsarbetare och kunde ställa in sig hos faktorn, förvaltaren och kronojägaren fick de bästa skogsskiftena. Förhållandena i skogen var oftast  bedrövliga, dåliga kojor ofta var det en eldkista mitt i kojan med öppning i taket och en rökhatt ovanpå. Där eldades det, men när elden slocknat så blev det fort iskallt. Inget golv fanns och man låg på britsar med huvudet mot väggen. När man tappade krimmermössan kunde håret frysa fast i väggen. 

 

Emil Lövgren använder en ren i skogsarbete. Verkar gå bra

 

Då jag var sexton, på det sjuttonde året, var jag kusk. En del drog timret för egen maskin med ett rep över axeln, det var omänskligt!

 

 

Mathållningen 

Mathållningen var det inte så stor variation på, man hade tagit med hemifrån det som producerades. Mjölk, fil, potatis och mjöl, så bakade man slobbor (kolbullar), värmde potatispalt som var kokt hemma och sedan frusits, stekte fläsk och kokade gröt. Kaffet, sockret och mjölet måste man köpa. Disk var det inte så noga med. Kaffekopparna var så svarta så det var bara översta kanten där läpparna nått som det var rent.

Hygienen var det lite si och så med, det fanns inte några möjligheter till dusch eller bastu. Dass fanns inte heller, man spikade en stång mellan ett par träd. Där fick man sitta på stången och göra sina behov. När pelaren var för hög så slog man bara av den. 

Ja, arbetet var hårt och människorna slet ont. Värst var det då någon blev sjuk eller om någon högg sig eller gjorde sig illa på annat sätt. De var oftast långt bort från civilisationen, men ofta var det någon som kunde stämma blod. 

Förtjänsten var ofta så dålig så en del var skyldiga när de kom hem igen från skogen. En del hade varit tvingade att byta häst och ibland dog någon häst och så hade man köpt hö och havre. 

 

Strejk 

Det hände att det blev strejk när det var mycket snö och förtjänsten blev så dålig att skogsarbetarna ansåg sig inte kunna fortsätta att arbeta. Då brukade man kalla på faktorn eller jägmästaren för att underhandla om priset, då kanske de fick upp priset något öre per kubikfot. Jägmästaren Laestadius kunde sitta uppe en hel natt och prata om ett halvt öre och ibland ett kvarts öre per kubikfot. 

Arnold Larsson berättade för mig att vintern 1936 då det var mycket snö skulle de börja med en skogsavverkning vid Holsvattenberget. De började skotta upp vägen och hade hunnit till kojan, då kronojägare Lindroth kom och sa att de hade ställt in avverkningen. Varken huggare eller köraren fick någon ersättning för att de skottat väg fyra kilometer. 

 

 

Flottningen 

Arbetarna började organisera sig för att få bättre betalt. Då allt virke flottades i bäckar och älvar var det ett utmärkt tillfälle att pressa flottningsföreningen att få upp priserna. Det ville inte virkesägarna gå med på, då blockerade facket flottningen och det blev ju mycket bråk. Förvaltare Persson skaffade strejkbrytare, det kom ett busslast från Vitåälven, men arbetarna gick dit och pratade med dem. Jag tror de åkte hem. Det kunde inte bli någon förtjänst för arbetsgivarna för virket (stockarna) for vart de ville i skogen, på myrar och ängar., så när det blev till en uppgörelse fick många fler arbete med att rulla och dra ut timret.

Det fanns två organisationer Skogs- och Flottning och LS - SAC (Svenska Arbetarnas Centralorganisation). Lokala avdelningen benämndes LS. Ombud från dessa organisationer fick åka till Gävle för att göra en uppgörelse. När de kom fram fick den som var för LS inte vara med, medan de som var från SF gjorde upp med arbetsgivarna. Det var inte så vackert gjort. Avtalet var inte mycket att skryta över, 67 öre/timme och lite mera för övertid. För ett så hårt och farligt arbete som flottningen var, var det uruselt. Arbetsgivarna gjorde ett motdrag och kom upp till byn. Jag minns att de var samlade hos Adolfs för att bilda arbetesfrihet, det var smart uträknat för att splittra arbetarna. 

Det fortgick ett par år med strejkerna och det blev väl något bättre, men arbetsbefälen gjorde som de ville, när det värsta var gjort fick vi unga sluta. 

 

Hur det gick till

Jag ska nämna något om arbetet i skogen. Det var så att köraren tog på sig avverkningen på ett skogskifte och så lejde han huggare. Det var en dålig metod, han blev ju således arbetsgivare. Var det så att köraren var grinig och fordrande på huggaren så kunde det bli mycket pinsamt.

Arbetsgivarens bolag eller Domänverket ålade huggaren att fälla alla ruttna ihåliga träd. Det var mycket gammal sjuk skog och då fick huggaren såga in i stammen och prova. I värsta fall blev det ingenting av trädet och i bästa fall blev det en bit av toppen som man kunde ta vara på. För detta arbete fick han inte någon ersättning. 

Om en huggare sågade en stubbe mer än 3 tum hög så fick han böta 50 öre. Om en körare lämnade en stock så fick han böta 1 krona och huggaren fick inte något för sitt arbete. När det var gemensamma avverkningar, så kunde en del skogshuggare slarva, de flesta var ordentliga, men ändå slog man ut böterna så alla fick lika mycket i böter. 

Den tiden var man så rädd om skogen, ofta gick man vid stämplingen och letade efter gaddtallar och dåliga träd. Nu behövs inga skogsarbetare, bara några maskinförare. Alla skogsarbetare är rationaliserade bort och all skog avverkas i rasande fart. Nu tänker ingen på att spara. Förr om en bonde högg för mycket fick han avverkningsförbud. Fortsätter det i samma takt så har nästa generation inget att ta av. Bygderna utarmas och bygden dör ut. Jordbruket är nedlagt, den odlade jorden växer igen med sly. Slåtterängar är borta, ladorna går samma öde till mötes och står och förfaller. Snart har en fågel inte något träd där han kan slå sig ned. 

Det kan tyckas att jag är väl pessimistisk, men man ser ju hur styvmoderligt vi här i glesbygden behandlas. Det finns  inte en rejäl väg längre. Om man betänker hur man tagit miljarder av råvara och alltsedan flottningen upphörde även kört allt virke/timmer med stora lastbilar. Vägarna har blivit sönderkörda, ibland kör dessa bilar fast på våren och sommaren. 

 

 

Kvinnor i våra bygder

Jag känner att jag behöver skriva lite om kvinnorna i våra bygder. Männen hade nog det kämpigt många gånger, men frågan är om inte kvinnorna hade det värre. 
När karlarna låg borta på skogsarbete ibland så långt borta att de bara kunde komma hem någon enstaka gång. Frun lämnades ensam med allt ansvar för barnen, som många gånger var fler än ena handens fingrar. När husbonden kom hem kunde det hända att det blivit tillökning i familjen. Veden för natten skulle in och ibland var det tvunget att såga och klyva den. Dessutom hade man ladugården, kor och ibland en gris. Tvätta fick man göra i köket eller i ladugården, för att skölja fick man fara till sjön där det ofta fanns en vak upphuggen. 

De unga flickorna som oftast började som pigor, för dem var arbetet ingen dans på rosor. Liten lön och ibland en fordrande matmor. 

Skilsmässor var väldigt ovanliga. Jag kan inte dra mig till minnes en enda skilsmässa i vår hembygd. 

 

Brist på matvaror

Under första världskriget (1914-1918) var det ont om mat. De som odlat korn eller råg skulle få mindre med ransoneringskort. Livsmedelsverket sände ut spejare som gick i gårdarna och kollade hur mycket mat som fanns. Jag minns när det kom två karlar till oss och tittade i källaren på hur mycket potatis vi hade. De gick till härbret, där fanns det en hög med tunnbröd, kanske en halvmeter hög och lite korn. En av spionerna visade på källarboden och sa att där hade vi nog gömt mat, men den var inte inredd.

Folket byggde skvalkvarnar eller rustade upp gamla i skogarna, men det var förbjudet att mala kornet. Om man kom på några som gjorde det fick de böter. Jag var med pappa en natt i Korpforsen, han skulle mala tre skäl råg. Det var mysigt där i kvarnen. Elden brann i öppenspisen och gubbarna berättade historier. Svensson från Korpdal var där och hade med sig en pojke. När det började komma mjöl lade han sig på golvet och slickade i sig mjölet. Det mjöl som kom ut på golvet sopade man upp och samlade i säckar. När det var vår tur att mala var det nästan morgon. 

Det blev efterräkningar på den malningen. Landsfiskalen Wallin från Råneå och en till, kanske en polis åkte omkring i byarna och frågade om man hade malt. När de kom till oss så sa pappa som det var, att han malt tre skäl råg. Alla fick böta 50 kronor. Till kvarnarna som låg i skogarna, dit kom de inte - så de som malt där klarade sig. 

 

William Wallin (1881- 1953) Landsfiskalen i Råneå socknen

 

 

Det var så, har jag hört, att maten såldes till Tyskland, och dessutom var ju sjöfarten stängd. Under andra världskriget (1939-1945) var det inte så besvärligt. Det var många stadsbor som for ut på landet för att köpa mat. Kaffe var inte att tänka på, men det fanns surrogatkaffe som man drack. Under dessa krig var det många som blev rika. Under första världskriget var det en del som gjorde affärer i skog, man kallade dem för "gulaschbaroner", men många förlorade allt och det var många konkurser. 

När jag tänker på hur det varit, när mobiliseringen kom 1939, då visste vi ingenting och det var svåra år, men det var ingenting mot vad andra länder fick uppleva. Det var bara "Guds nåd" att vårt land blev bevarat. 

 

Morsdag

Nu ska jag berätta om den första morsdagen 1919. Då var jag 10 år. Det skrevs och talades mycket om att det skulle bli en dag för mor, då man skulle uppvakta  mödrarna. Jag hade några slantar sparade, minns inte hur mycket det var. Jag gick till Forsbergs i Gunnarsbyn för att köpa en present till mamma. Vad jag skulle köpa det visste jag inte, men handlare Emil Forsberg föreslog att jag skulle köpa ett saltkar av trä. Det gjorde jag och glad i hågen gick jag hemåt. Det var i alla fall två mil fram och tillbaka för en ung pojke. På morsdagen hade broder Erik bakat något som liknade småbullar och så hade vi plockat kabbelekor (blommor) i dikena och så uppvaktade vi mamma och hon blev glad. 

Tänk så litet blev till så mycket glädje. Köpta leksaker var något vi inte hade det var hemmagjorda saker som gällde. Man gjorde en pojkdocka av trä åt mig och sydde kläder till honom. En påskhelg åkte pappa och mamma bort. När de kom hem hade de köpt till Simon och mig varsin korkpistol. Med den roade vi oss med att skjuta flugor.

 

 

Tjärbränningen 

Råneåälven lär ha varit den älvdal där man brände den mesta tjäran. Här i byn fanns det minst tio tjärdalar, då de flesta männen var sysselsatte med att framställa tjäran. Min farfar var extra duktig så han kallades "Tjärkungen". Han brukade framställa 100 tunnor tjära om året. 

 

Tjärproduktionen 

När skörden var avklarad, kornet skördat och tröskat och potatisen upptagen gick man till skogen och började ta upp tjärstubbarna. Det fanns inte några hjälpredskap, bara muskelkraft. Med lanor, spett och gräv fick man upp stubbarna, sedan lade man ihop dem till högar och på vintern kördes de hem eller till dalplatsen. På vintern när det var kallt höggs de sönder med tunga yxor och kilar och på våren finhackades de. I maj-juni gjordes dalgrubban klar så att den var fin och kläddes med granbark och näver.
Det var ett hål längst ner där tjäran fick rinna ut. När det var klart, började man lägga veden i runda varv tills allt var med. Granbarken och nävret skulle tas på våren, då de löpte (savade). Så klädde  man veden med granris och skottade på jord eller stubb (askan) från förra gångens bränning. När tappen och tjärrännan som var uthuggen ur en lång stock var klar och karet där den skull rinna var iordning - så var det klart för tändning . Det gjordes längst ner vid kanten. När elden tagit sig så stängde man till så att det bara var vissa draghål.  

Att se på när man tände tjärdalen var ett folknöje, men innan man kommit så långt var mycket arbete. Tunnorna som man skull tillvarata tjäran i tillverkades under vintern. Man högg fina tallar och sågade dem i passande längder . De skulle vara mycket tunna så man klöv dem först så de blev som plank. Så satt man på kvällarna vid den öppna spisen i köket och täljde till träet så det blev klart för att torkas. Det lades upp på åsarna som gick över hela köket, där fick de ligga tills det var torrt. När det var torrt så togs det ner och bars ut och nytt virke lades sen upp på tork . På våren började tillverkningen av tunnorna. Man hyvlade och lagade och satte ihop tunnorna med 4 granband på var ända av tunnan. Sist gjorde de hål mitt på sprotet (tunnan) och en plugg att stänga till med och ett mindre hål i svikan (lagen) där man kunde tappa ur tjärvattnet. 

När man hunnit så långt var det tid att rulla tunnorna till sjön för att tätas. Man fick göra en bom så att de inte flöt bort. När det var färdigt att tända tjärdalen måste man rulla upp tunnorna för tappning. Ofta var det en man som hade den uppgiften, sedan när tunnorna var fulla med tjära fick de rulla ner dem till sjön och binda ihop dem till en flotte. Då hade man rustat sig med mat och andra grejor för rodden till Råneå. När man kom till Korpforsen fick man ta dem i land, för forsen var för strid. 

Detta arbete måste ha varit ett omänskligt slit. Jag har hört att man även använde häst och ok, men då fick man gå en halv mil i väglöst land för att komma till forsen. När man fått alla tunnorna förbi forsen så var det till att binda ihop tunnorna till en flotte igen. Repen som de använde var gjorda av björkvidjor.

Så var det bara att fortsätta att ro och när man kom till andra forsar kunde man styra förbi dem. Lassbyforsen, Niemiforsen och Prästholmsforsen, ett evigt slit, det kunde vara motvind och en strid med tiden för att hinna till tjärmarknaden i Råneå. 

När de kom fram så skulle tunnorna rullas upp, det var också ett hårt och mödosamt arbete.

För allt detta slit och arbete fick de dåligt betalt. Det var säkert uppköparna som gjorde den stora förtjänsten. Jag minns när farmor berättade med sorg i rösten att de endast fick åtta kronor för en tunna detta år. 

Då tjäran var såld köpte det varor som behövdes. Mjöl, kaffe, socker med mera som hörde till livets nödtorft. Sedan var det till att lasta båtarna och börja rodden uppför älven, då fick man dra båtarna uppför forsarna. Då de kom hem brukade de vila en vecka och förbereda sig för slåttern. Då var det lie och räfsa som gällde. 

En sak som jag förundrat mig över var att hästarna leddes långt bort på leuta (på skogen), de skulle annars äta upp för mycket gräs och hö nära hemmet. Allt hö fick man bära på ryggen. Den första som höll hästen hemma var Johan-Oskar Sundström och han var också den första som inköpte en slåttermaskin. 

 

Byaordningen 

Nu ska jag försöka berätta hur byaordningen var. 

Det var ålagt att de åtta bönderna, en varje år, skulle hålla tjur för betäckning av byns kor, sticka träsket för vintervägen och hålla byastämmorna då byakaveln gick runt. Den som fick den förde den vidare till nästa gård. Så skulle de hålla bönsäterna. Bön skulle hållas varje söndag, då var det någon som läste ur postillan och så sjöng de psalmer. Ibland var det någon resande predikant som kom eller någon präst som höll husförhör. 

Den ordningen föll bort så småningom, de som var torpare behövde inte hålla tjur och fick betala för att komma och få sina kor betäckta. 

På somrarna lejdes getare som vallade korna och getterna. Det fanns två sommarladugårdsplatser, en på berget nedanför Gustav Sundbergs och en ovanför stugan så de skiftade åt vilket håll de skulle fara med korna.

På morgonen var det bråttom med mjölkningen så att alla var färdiga att släppa ut sina kor samtidigt.

Mer och mer började det bli så att man fick "geta" var för sig, en dag för varje ko. Det kunde vara besvärligt när det kom under slåttern . 

De fick arrendera murar (mulbete) av Överstbyn och fick betala för betet. 

Att hjälpas åt var en hederssak. Jag minns när Johan Oskar Sundström var sjuk en sommar så gick allt folk ihop kvinnnor och män med hästar och slåttermaskiner och slog allt hö på en dag. 

Det hände sig en gång att en kviga hade blivit förvildad så ingen fick fast henne. Då gick alla karlar, 28 stycken för att fånga in den förvildade kvigan. De kunde driva fram kvigan i Knäppelsbergsudden, där fick de fast henne. Kvigan ägdes av Herman och Anna Sundberg .

En annan gång var det att laga vägen över Knäppelberget och en annan gång så bröt de om vägen uppför Gumberget. 

En annan gång så gick en massa folk till Marielund och hjälpte Alfred och Johanna att riva en ladugård att flytta och sätta upp den . Då var det det inte fråga om betalning, möjligen förplägning. 

 

Livets början och slut

Nu ska jag berätta om början och slutat av livet. 

När ett barn skulle komma till världen så var det gjort vissa förberedelser, så har det varit i alla tider. Det var vissa kvinnor som brukade kallas till en förlossning. I gamla tider fanns det inga "barnmorskor". Pappa talade om att hans faster tyckte att det var för bedrövligt att kvinnorna skulle föda utan sakkunnig hjälp. Hon tog tag i saken och reste till Stockholm för att lära sig till barnmorska. Hur hon reste vet jag inte, men det var väl att gå eller åka hästskjuts till kusten och sen åka någon fraktskuta (båt) till Stockholm.  

Hon var den första barnmorskan i dessa trakter. Hon gifte sig sen med Bergström i Sörbyn. Då fanns det inte någon telefon, så det var bara att köra med häst och vagn eller släde om vintern, väldigt bråttom var det för att hämta henne, men det tog lång tid, så ofta var barnet fött innan barnmorskan hann fram. 

Senare var en barnmorska stationerad i Gunnarsbyn.

Vägen fanns här till Valvträsk, men uppför Råneälven kom den långt senare. Vi fick telefonförbindelser 1920 det var en nymodighet som var viktig på landet. 

Det var brukligt att när man fått barn så kokade de en "sjuksoppa" av risgryn, mjölk och sirap och så kom grannkvinnorna med nästen (förplägnad) och ibland något till den nyfödde. 

 

Döden 

När någon dött så brukade man sända efter Robert Westerlund, som bodde på andra sidan av sjön, för att snickra kistan. Ofta hade man skaffat sig torra bräder, om det var vinter så fick han vara i köket och hyvla och spika ihop kistan. Det första han gjorde var att gå ut och mäta den avlidnas längd, så han visste hur lång kistan skulle vara. 

När kistan var färdig målades den svart med något pulver som hette kimrök som blandades med linolja. Man brukade sätta en spets runt kanten. Svepningen skötte familjen själva. Jonsson i Gunnarsbyn brukade ha grejor som behövdes. Han hade även kransar hängande i butiken. 

Hur svepningen gick till vet jag inte. Man tillkallade några tanter som hjälpte till. Tant Amalia var alltid villig att hjälpa till vid både födslar och dödsfall. Hon var även till stor hjälp på många andra sätt, hon var ofta med vid slakt, beredde skinn och sydde fällar. 

När så tiden var inne att de skulle fara med den avlidne så samlades alla i byn. Ibland drack de kaffe före. Så satte de ett par stolar som de lade omkull ute på marken, där de sen ställde kistan. Ofta öppnades den och man tog av locket. De var rädda att något barn skulle krypa under kistan när den stod ute, barnet skulle då bli förbytt (underlig) . Sedan hölls en andakt då någon talade och man sjöng psalmer, man kallade det att sjunga ut den döde. 

 

Greta Sundströms bår utanför huset hos Adolfs 1930

 

Så sattes kistan på den första släden om det var vinter, om det sommar var det flakvagn. Han som körde kistan körde först och sen följde de andra efter. Det brukade bli en lång karavan som räckte över myren. 

När Johannis Johansson skulle föras till Gunnarsbyn, så gick en man först med ett standar. De hade en blåbandsförening. Detfa var år 1916 och jag var sju år. 

Efter gravsättningen var det gravöl. det var brukligt att Hedlunds bageri ordnade med kaffe. Det var mycket bröd. förutom storkringlan, flera bitar med smörhorn och kakor, en med ett kors på. Vi barn var glada när föräldrarna kom hem från begravningen, för då hade de med sig en påse med bröd. De fick en påse att lägga brödet i, det bröd som blev över. 

I min tid så kan jag inte dra mig till minnes att det söps vid begravningar, men farmor brukade berätta att när hon var piga i Sörbyn, så fick hon köra hästen för karlarna låg bak i flakvagnen och var fulla. 

Sommargravar var kanske inte så vanliga, men en vet jag om. Det var en lapppojke som skidat i vaken i älvmynningen och drunknade. Han fick en sommargrav strax bortom Gumbergsudden . 

Det var inte så lätt när det inte fanns vägar. Sommartid var det med båt man åkte till Råneå och gravplatsen.  

 

 

Farmor

Farmor hette Kajsa Greta och kom från Lappmotjärn. Dit hade familjen kommit från Svartbjörnsbyn. Hennes far hette Johan Erik Johansson och hans far hette Johan  Blomster. 

Farmors mor hette Maja Stina Eriksdotter

De hade haft ett hemman i Svartbjörnsbyn som hade gått ifrån dem, de flyttade då till Lappmotjärn . Det var inte ovanligt att när någon blev llte skyldig, så tog man deras hemman ifrån dem. Hon brukade berätta att när de körde över isen så sjönk släden ned i vattnet, de kallade det sanket. Hon blev så rädd att hon mindes det för all framtid, trots att hon bara var tre år när det hände. Det fanns inga vägar, det var bara att köra genom skogar och över sjöar. Hon hade en äldre syster som var gift i Gällivare och en bror som de sa "var mindre vetande", som de kallades för den tiden.

När farmors syster kom till Oppigård så dog hon efter en kort tid.

Hon brukade berätta att det var så mycket björn, att när hon kom hem från Råneå och läst för prästen, såg hon att det stack upp läggarna från en ko vid brunnen. Det var björnen som slagit deras ena ko. 

En gång berättade hon att de var och slog hö på en "bänkamöra". Då kom björnen och gick på en annan bänk. Pappan sprang iväg men hon höjde lien och sa "Kom du bamsefar!" 

Farmor fick ta tjänst hos bönderna. Hon tjänade i 20 år i Sörbyn och hade 25 kronor om året plus slitet. 

Då farfar blev ensam behövde han hjälp och då kom farmor till Oppigården och det blev äktenskap. De fick bara ett barn, min far Johan.  

Pappa Johan berättade att när han gick i skolan så var den i bagarstugan. De satt på en lång bänk och det eldades i öppenspisen. 

 

Nödhjälpsarbete. 

Hösten 1932 fick jag vid 23 års ålder nödhjälpsarbete vid Ågrundets skiljningsställe i Råneå. Där skiljde man virket/ stockarna till de olika virkesägarna. De skulle bygga ut verket, där var det många karlar som arbetade med olika saker. Arbetarna klassades i olika grupper, de som hade bättre arbeten fick högre betalt. De kunde få 6-7 kronor om dagen. Vi som räknades som mindre värda fick nöja oss med 3 kronor per dag. Och då skulle vi hålla oss med resor och mat. 

 

Sorteringen Ågrundet

Först i början så gick vi sex man där på Ågrundet och bar timmer och bomrinor. Vi la dem på käppar och så bar vi dem på rad. Så gick basen Nordlund efter med händerna på ryggen. Sedan fick vi flytta till en bondgård och bo i en bagarstuga. Vi fick hugga risknippor som bands ihop med järntråd. Det skedde genom ackordsarbete. Vi fick upp priset undan för undan, men när allt kom till korta så var det inte något med det de lovat, lönen blev inte högre.  

 

Kärleken 

Morbror Lars Henrik Drugge från Krokträsk ringde och ville ha mig att köra lastbil. Han Frågade vad vi tjänade och jag sa som det var . Tre kronor om dagen. " Ja, du få samma betalning" sa morbrodern . Det var så att sonen förlorat sitt körkort. 

Jag sa upp mig och flyttade till Krokträsk och bodde där i familjen. Det var mycket roligt. De hade två döttrar Agda och Inga och sonen Artur. Det var bra att vara där, vi körde mycket till Råneå och så plogade vi vägarna. Men när vi kom till Råneå så hade morbror tre ställen han skulle stanna på . Hos Paulin i Orrbyn, eller hos Hjalmar Skogkvist  i Niemisel eller hos Joel Larsson i Bjurå. Det var ej så roligt att sitta och vänta på honom ! 

 

Handlare Joel Larsson (1902-1970) med sin nyinköpta T- Ford

 

Hos handlare Joel Larsson fanns en ung tös som hembiträde som hette Nanny Larsson. Hon var från en granngård och där stannade jag mer än gärna. Jag började att se för mycket i hennes ljusblå ögon och så blev det kärlek. Vi sällskapade i tre år och vi hann vara gifta i 54 år, innan hon lämnade oss för en bättre värld. 

Jag kunde inte ha fått en bättre livskamrat. Snäll och förnöjsam, omtyckt av alla. Hon födde oss 4 barn , det sista barnet fick vi ej behålla mer än tre månader. 

Nanny kom från ett fattigt hem. Elisa och Felix hade 5 barn. Felix var en duktig arbetare, snickare bland annat men så greps han av " Amerikafebern". Det var många personer som åkte västeröver. De som farit förrut skrev och berättade hur bra det var i det nya landet . Och att förtjänsterna var mycket goda. Kanske allt inte stämde med verkligheten. Felix lånade sig pengar och åkte till Canada. Men där var det inte något himmelrike, , snarare en djup depression där alltför många gick arbetslösa. Han skickade hem pengar , men en förman stal dessa pengar, så inga pengar skickades till fru Elisa. När han kom hem trodde han att han skickat hem mycket med pengar , men så var inte fallet. 

Nanny var intelligent , hade goda betyg och överläraren berömde henne. Han tyckte att hon borde fortsätta och läsa vidare, men det var ju en omöjlighet för ett fattigbarn då ingen ställde upp. 

 

Avslutning 

Ja så var det i vår ungdom! Nu är det, som tur är, andra möjligheter. Nu kan de som vill börja läsa, fast de hunnit ganska långt i livet.   

Familjerna växte med många barn. Nu är dessa byar avfolkade så när på enstaka människor/familjer som kämpar vidare.

Så går vårt liv under stor möda och besvär. Glädje och sorg vandra tillsammans. 

 

Tid att sluta min berättelse. Det har varit roligt att berätta lite grann  även om det bara blivit några få minnen och brottstycken av vad jag upplevt under mitt långa liv. Ett liv som jag tycker ha flugit iväg så fort. Livet är som det sjungs i Psalmerna "en sky som far förbi". 

Det har funnits så mycket mer att säga/skriva, men man ska inte bara orka skriva utan även tänka på dem som ska orka läsa!

Jag hoppas att du haft den orken ! 

 

 

Strävsamma paret Nanny (född Larsson)  och Georg Sundström

 

 

Tack till Greta Andersson för lånet av Georg Sundströms bok "Minnen från Valvträsk"

Tack till Birgitta Johansson Norberg för korrektur läsning och layout 

Bilder från föreningen Raan.nus bildarkiv