Till alla ni som var barn och överlevde 50-, 60- och 70-talet.

Om vi börjar med något positivt så började bankerna på 1950-talet intressera sig för att det skulle sparas pengar, med olika kampanjer.
Råneå hade Sparbanken, Handelsbanken och Jordbrukskassan.
Tidningen "Spara och Slösa" var en intressant och läsbar serietidning utgiven av Sparbanken. Tidningen kom att bli en klassiker mellan åren 1926-1963. Teckningarna i tidningen gjordes av Birgitta Lilliehöök.
Det började dyka upp sparbössor i hemmen i olika storlekar. När sparbössan var relativt full med småpengar typ 1-öringar, 2-öringar, 5-öringar, 25-öringar, 50-öringar och någon enstaka enkrona, så gick man med föräldrarna till banken. Där sattes pengarna in på ett sparkonto, uppskriven i en liten bankbok som hade registrerats i barnets namn. En stolthet för både barnet och föräldrarna. På 1950-talet började det finnas bättre med pengar i hushållen. Barnbidraget var ett välkommet bidrag till speciellt barnens välbefinnande.

Denna reform genomfördes genom ett Riksdagsbeslut 26 juni-1947. Året efter, 1948, betalades det ut 65 kronor/kvartal till modern. Fina pengar, i snitt medverkade det till att familjens snittinkomst på ett år ökade med 6 %.

Det medverkade bland annat till att i många hem fick barnen veckopeng. I mitt fall fick jag 2:50 kronor som första veckopeng när jag var 9 år - året var 1957. 

Det gick inte snabbt på 1950 - talet när man skulle handla mat . Manuell betjäning var det , man måste ha bra med tid. En nedskriven  lista hade man med sig för att komma ihåg vad för varor som skulle inköpas. Först på 1960 - talet blev det aktuellt med " självplock " . Min och många andra familjer skrev upp inköpen " på nota" när vi handlade på Åke Lings Livsmedelsaffär. Sen betalade man när man fick sin lön . På den här tiden var det 1 veckas lön - kontant som delades ut av arbetsgivarens representant . Det var inte alltid alla som hade ordning på sina finanser . Men min familj var det ordning på - som tur var . 

När det var julskyltning i byn , var det ett äventyr att besöka centrala Råneå . Och titta i skyltfönsterna för att få förslag på en tänkt julklapp. Ofta var de för dyra - men det var ju inte fel att drömma . Fotocollaget är gjord av Birgitta Johnsson Norberg .  

 En sedan länge riven bagarstuga - mycket nostalgi . 

I denna bagarstuga bodde min familj i mitten av 1950- talet. Min mor och mina två syskon och jag. Vi fick hämta vatten från en gårdsbrunn och utedass var det som gällde. Inte så modernt direkt, adress i dag är Ängsvägen 22. Husen är rivna sedan länge.

Kommer ihåg att i mitten av 1950 talet fanns det stor " kittel på gårdsplanen  " där mormor o andra kokade sängkläderna . Sen tog man dessa tunga saker till Råneälven där man sköljde dem . Med hjälp i transporten av hästen Nicke. Före tvättmaskinernas tid, mycket arbete onekligen .... 

Bondgård

En ladugård fanns det på 1950-talet, som tilldrog sig mycket intresse och arbete. Det var ganska vanligt att det fanns bondgårdar i Råneå med omnejd. Så är det inte idag. Morfar, Emil Johansson (1882-1977)  var den som skötte om att den fungerade med viss hjälp av andra, däribland jag.
I denna ladugård fanns det 4-5 kor, en gris och en häst som hette Nicke. Vi barn var ofta dit och hälsade på, alltid ett äventyr. Vi barn hade med oss matrester till grisen och någon morot till den stora nordsvenska hästen "Nicke". 

Neri "Näset" 

Slåtterarbete var ett måste, då fick vi alla ställa upp, ung som gammal. Vi hade hästen som hjälpte till och morfars bror Sven ( 1897 - 1989 ) med fru Anna ( 1896 - 1975) , som bodde i granngården hade en EPA traktor till hjälp. Vi barn var imponerade av denna EPA traktor. 
Vi ägde marken nedanför oss. Där byggdes villor på 1960- och 1970-talet, Ängsvägen, Kängsövägen och Soldatvägen.

Morfar Emils bror Sven var granne. Morfar och Sven hade köpt och delat ett hemman som hette "Grapes".

Sven var en intressant person som provade på det mesta. Mest känd var han som fiskare. Ett tag hade han ett par grisar som var väldigt lydiga och kunde dresseras. Det tilldrog sig min och andras barn stora nyfikenhet. 

Träräfsor hade vi, förrutom en räfsa som hade en modernare utformning i metall. När dagen var slut så plockade morfar Emil in räfsorna, och kollade att träpliggarna på räfsorna var hela och intakta. Hade vi varit för oaktsamma så att någon träpligg hade gått sönder, då var det inte nådigt. Jag försökte alltid få tag i denna metallräfsa, men mina bröder Lars och Ove hade samma tanke. Så jag lyckades inte alltid med mitt uppsåt. 

Äventyr på Hägnheden 

Vi arrenderade ägor på Hägnheden. Där bärgade vi också hö och hade även ett stort potatisland där.
På 1950 - 1980-talet hade nästan alla familjer ett potatisland. Vi satte både rundpotatis och mandelpotatis. Det var inte så mycket ris och pasta på den tiden, så det gällde att ha en fin potatiskällare och fylla den med god potatis. 

Barn på flakvagn

Alltid kul att åka till och från Hägnheden med flakvagnen som drogs av hästen Nicke. Det är från vänster bror Lars, grannpojken Olof Vikström och grannpojken Mats och grannpojken Nisse. Jag är släkt med Mats och Nisse, våra mammor Ingrid och Ingeborg var kusiner. 

Kommer ni ihåg att vi cyklade utan hjälm på huvudet under hela vår uppväxt. 

 Foto från 1958

Här på Västerlångvägen i Råneå lärde jag mig cykla på min mamma Ingeborgs stora, i mina ögon  damcykel. Var, tror jag, 5-6 år.

Nästan ingen skyddsutrustning på bilarna

Nästan alla bilar man åkte med saknade säkerhetsbälte och det fanns inte någon airbag. För att inte tala om barnstol, detta var totalt okänt för oss. 

Åkte mycket med taxibilar 

I mitten av 1950-talet var det inte så många personer i Råneå socknen som hade tillgång till en egen bil. Inte heller så många som hade körkort, men det kom att ändras ganska fort. Med Råneåprofilen Stig Sjöberg som instruktör var det många som hade möjlighet att gå i körskola på 1950-, 60- och 1970-talet. En stor frihet att ha en egen bil och kunna färdas dit man ville. 

Taxi körde Helge Bergkvist , under många år. Man ringde hans telefon, 10049 och han kom snabbt. En mycket gemytlig och humoristisk man. Det var billigt att åka taxi på 1950-talet. Här ska Helge köra det äkta paret Amanda och Helmer Nordström. 

Pressbyrån byggdes på 1950-talet. En mötesplats för många. Busstationen revs 1987 och ersattes av den nuvarande, som ligger närmare Coop Råneå. 

Buss var det många som åkte, så även jag. Skulle man till Luleå eller Boden, så var det många turer varje dag man kunde ta. Det fanns en tur som tog lite längre med tid. Den gick från Råneå , till Sundom , Rutvik , Gammelstad och sen till Luleås Busstation . I närheten av Loet - som det hette. Garnisonssjukhuset "Garnis" i Boden var det många som hade anledning att åka med Norrbottens Trafiken för att  besöka. Även om det i Råneå fanns en trevlig provinsialläkare vid namn Olle  Lagerstam (1921- 2007). Han var verksam I Råneå mellan åren 1952-1957 och 1960-1964. 

Här ser vi Olle Lagerstam på ett hembesök hos Frida Andersson, året är 1957. 

Vi visste inte heller vad barnsäkra medicinburkar, dörrar eller fönster var för nåt. 

Vi åkte mycket med skidor, som vi fick ärva av äldre syskon. Inga smala skidor av märket Järvinen , Sundins eller Limex . Vi åkte mycket pulka, av märket tefat, fort gick det. Blåmärken på kroppen var det som hörde till. 

Ishockeyspelet, väldigt enkelt då, dök upp på marknaden. Sven "Tumba" Johansson var en stor hockeyidol.  Oj, oj vad vi spelade matcher på tid. Vi spelade på tid. med största allvar . Det var bröderna Lars och Ove , födda 1942 och 1943, tillsamman med bla.  Lars Ling , Olof Vikström , Åke Fahlesson med flera som spelade detta intressanta spel. Vi höll till i bagarstugan , där fick vi vara i fred . Det var mycket prestige i detta . Kul att jag som var 5-6 år yngre än dessa trevliga unga män fick vara med . 

Här ser vi broder Lars till vänster tillsammans med grannpojken Lars Ling , och så jag Kent Höglund. 

Kasta pil, var också ett nytt fenomen, enkelt och alla kunde var med och delta, oavsett ålder eller kön. 

Spela badminton var också nytt. Spel på gårdens gräsmatta. Dubbelspelet var väldigt intressant.

Krocketspel var också något nytt. Det tog väldigt lång tid,  kommer ja ihåg, men lockade fram många goda skratt och svordomar också, men kul var det. 

Vi drack vatten direkt ur kranen och inte från någon köpt flaska. 

i början och mitten av 1950-talet fanns inte kommunalt vatten framdraget till gårdarna som fanns i Råneå med omnejd. Man hade egna brunnar med vatten. En vattenhink fanns inne i huset och en skopa till den. 

foto Jan Nordström

Här demonstrerar min fd arbetskamrat Lennart Engström hur en riktig gårdsbrunn kunde se ut.

Grävskopa på Klapphällstigen

Vi kunde dela en liten flaska läsk med flera kompisar och slickade på varandras godisklubbor och ingen dog av detta. 

Vi åt vitt bröd med äkta smör och marmelad och till det drack vi O´Boy, som var sött. Inte blev vi överviktiga av  det! 

FÖR VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE ! 

Vi kunde gå hemifrån på morgonen, leka hela dagen, endast med korta avbrott för matpaus. Oftast var vi försenade till maten, så den var kall. 

I timmar kunde vi bygga lådbilar, för att sedan åka ned för någon kulle. Med livet som insats. För bromsarna fungerade inte alltid så bra, men vi lärde oss, efter att ha åkt in i buskar och träd ett antal gånger.

Barn med leksaker

Ofta, byggde vi en koja uppe i ett träd. Det var kul att samla bräder, spikar, skruvar och annat material som skulle användas till detta byggprojekt. 
Hände då och då att man föll ner från trädet, men det hörde till upplevelsen. Ett ben eller armbrott hände då och då.  

Man fick en riktig kniv innan man fyllt 10 år. Givetvis skar man sig någon gång, men det medverkade bara till att man blev försiktigare. Vi skaffade oss pilbägar, armborst och slangbellor som man sköt stenar med. Fanns alltid någon ilsken gubbe, som hotade med uppfostringsanstalt och jagade oss, det var riktigt kul.
Sparkade vi boll på gräsmattan, fanns det alltid någon som tyckte att vi inte hade där att göra och jagade bort oss, men vi fick springa mycket och fick bra kondition. 

Vi spelade ishockey utan några skydd. "Halvrör" som på bilden var mina första skridskor. Man stoppade dit pjäxan och skruvade sen fast den med skridskon. Fiffigt värre!

Vi sköt med luftgevär och pistol utan föräldrarnas vetskap och tillstånd, långt innan man fyllt 15 år, som var den åldersgräns som gällde. Många av oss, inte jag, plockade ner motorn på mopeden och trimmade den. Vissa fick den att gå hela 50 kilometer i timmen.  Och ibland ännu fortare ...

För att inte tala om vilken risk vi tog, senare i livet när vi liftade med okända förare. 

Vi hade ingen Playstation, ingen video eller DVD och inte 150 kanaler på TV:n. Ingen CD-spelare och INGEN mobiltelefon. Ingen dator och Facebook var inte aktuellt. Mikrovågsugnen fanns inte heller. 

En vy från infarten till Råneå. Telefonkiosken i förgrunden användes flitigt. 10-öringen och 25-öringen var det som gällde.

En telefonkiosk fanns vid Råneå Medborgarhus in på 2000-talet. 

Vi hittade på en massa lekar, tjuv och polis, sparka burk, dra pluska mm. Flickorna hade sina egna lekar, de hoppade rep, hade fina dockvagnar, lekte affär, sjuksyster, hoppade hage och bytte bokmärken.

Intressant bok - före sin tid

Agnar Myckle var en av de mest kontroversiella författare som grannlandet Norge har haft. 1956 gav han ut en bok som hette "  Sången om den Röda Rubinen " . Den som läste den fick följa den unga studenten Ask Burlefot under hans tid vid universitetet i Norges näst största stad Bergen. Det var en en en bok som belyste det här med sex och frigörelse. Det var mycket hysch hysch om sådana saker på 1950 - talet . Inget man pratade öppet om - direkt . Denna bok totalförbjöds året efter ( 1957) den kom ut . Men då var skadan redan skedd ! Oj oj vad de vuxna , även i min närhet , pratade om denna bok . Vi hade den då hemma hos oss. Jag läste vissa avsnitt - väldigt intressant i betraktarens ögon . 

Fördelen när jag växte upp var att man alltid hade kompisar. både de man var släkt med, skolkompisar och grannar. Det fanns mycket barn på 1950-talet. 

Kent i årskurs 2

Källor: inlägg på Facebook, egna upplevelser

Foto: Föreningen Raan.nus bildarkiv 

Layout och korrekturläsning: Birgitta Johansson Norberg