Råneå kyrka - 1950-tal

I mitten av 1800-talet indelades de fattiga i socknen, även i Råneå socken, i 3 olika  klasser:

1. Hjälplösa - som måste gå på rote.

2. Värnlösa  - mest barn som auktionerades ut.

3. Understödstagare - som i övrigt klarade sig själva, de fick utföra arbeten t ex skura Råneås kyrka, för det underhåll de fick. 

På den gamla goda tiden 

I mitten och slutet av 1900-talet fick man ibland höra uttrycket "det var den gamla goda tiden", användas t ex senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet.

Här är några exempel på hur en del människor hade det på den här tiden, som givetvis rimmar mycket illa med nämnda uttryck. 
Det är Anna Vesterdahl, bördig från Böle, som har gett oss möjlighet att berätta dessa händelser.  

 
Anna på 90-årsdagen

Rotefolk

Gamla och sjuka som INTE hade några anhöriga fick "gå på rote". Det vill säga att de under en viss tid , fick bo hos någon, som hade ansvar för dem och gav dem mat och husrum. Sedan var det bara att flytta till någon annan. Det hände att "hjon", som de kallades, kunde få bo i bagarstugekammaren och man satte bara in maten till dem. Sedan lämnades de ensamma.

Albert Norman, Böle, som en gång i tiden berättade detta, sade: "Om dom bara fått gå in i köket och äta och prata med gårdsfolket". 

Slåtter på Aspheden

Barn auktionerades ut 

Barn som inte hade någon som vårdade dem SÅLDES på auktion till "minstfordrande", det vill säga de som gav det lägsta budet! Dessa auktioner hölls oftast i sockenstugan efter avslutad aftonbön på julafton. Då var mycket folk församlade och tanken var att julens budskap skull väcka barmhärtighet.
En god tanke, men tyvärr var det många barn som fick nya hem och fick arbeta omänskligt hårt. Utan omtanke och kärlek som alla barn bör få under sin uppväxt, men givetvis fanns det barn som fick komma till hem där det fanns gott om omtanke och kärlek. 

Att koka gröt på en boll

En del fattiga tog ett kärl och gick till kvarnen vid Kvarnbäcken. Tog lite vatten i kärlet, sopade ihop lite mjöl och sådor (kli) som yrt omkring. Knådade sedan ihop det till en riktigt hård boll. Från denna boll högg man sedan i hemmet lös bitar, som man kokade gröt på så länge den räckte. 

Kvarnträffen

Utflykt till Kvarnbäcken

Tjänster, gentjänster och byteshandel 

För många kvinnor var det ett ständigt bekymmer att få tag i mat för att mätta alla munnar. Potatis var ett baslivsmedel i Böle och på många andra ställen. De som inte hade någon egen jord, kunde få sätta några fåror hos grannen som var bonde, om de hade tur. Som betalning kunde bonden få hjälp att rensa bort ogräset som växte i  potatislandet.

Ett annat sätt att skaffa mat åt familjen, var att för kvinnorna gick hem till någon och bad att få byta till sig tunnbröd mot t ex en trådrulle. Det kändes bättre än att tigga och de vann på bytet.  

Tidigt vårbete

På Bölebergets solsida skottade en man bort snön och så ledde han sin ko dit. Kon kunde då äta ljung och ris tidigt på våren. Det gällde att hålla kon vid liv tills gräset började gro igen. 

Barkbröd

Tuggan liksom växte i munnen, det var bra om man hade fisk eller potatisspad att skölja ned barkbrödet med. Så beskrev en man hur det var att äta barkbröd. Brödet bakades av vissa delar av granbark, som finfördelades och blandades med mjölet. Det var svårarbetat, brödet ville inte hålla ihop och smaken var stark. Barkbröd var vanligt att äta speciellt under svält-/nödåren åren 1867-1868.

Hur man sparade på saltet

En man berättade att man var mest sparsam med saltet om man doppade den kokta potatisen i en skål med salt. Då fick potatisen saltsmak. 

Luffare - landsvägens vandringsmän 

Några gånger varje vinter hände det förr att kringvandrande män kom på besök och ville övernatta i stugvärmen.
Många var rädda att de besökande hade loppor och löss, vilket inte var så ovanligt. Oftast fick de ändå kvällsmat och en sovplats, kanske på golvet. De fick också oftast frukost innan de fortsatte sin vandring mot nya mål.

Så sent som på 1930-talet kunde hemmen få sådana besök . Just 1930-talet var en svår tid, med stor arbetslöshet och stor fattigdom, både i Sverige, Europa och övriga världen.

Det berättas att två luffare som var bröder, råkade träffas i Råneå. De hade inte träffats på nästan 30 år. Hur det kunde vara...

Gårdfarihandlare

Under första delen av 1900-talet var det vanligt att få besök av Gårdfarihandlare. De cyklade omkring och hade ett par större väskor med sig. De brukade sälja underkläder, speglar, saxar, skosnören, säkerhetsnålar, halsdukar/sjalar och mycket annat bl a tingel-tangel. De var oftast hungriga och törstiga och  blev kvar ett långt tag hos varje hem som de besökte. För oss barn var det äventyr att se och begrunda vad de hade i dessa rymliga väskor. 

Haunger bårt`i stän

På Mon, "opi Maon", som är ett stenigt och kargt område, bodde förr på 1800-talet och tidigare, fattigt folk i backstugor.
Platsen kallade då allmänt för "Haunger", man kan förstå varför. Det var Anna Vesterdahl  om erinrade sig det uttrycket, som hon hört i sin ungdom. 

Signar Larsson (1921-2001)   -
foto från 1985 av Anders Norman

Signar Larsson hade smeknamn efter platsen han bodde/växte upp på. Han kallades alltid för "Mo-Signar", då visste alla vilken Signar man menade. 

Bättre samhällsstöd

Så småningom började samhället hjälpa till lite mer. I början av 1900- talet blev det så ordnat att någon prominent person i varje by fick ta emot mjöl och dela ut det till de behövande.

Så småningom blev det också allmän folkpension, det var år 1913. Även om folkpensionen var låg i början så var den definitivt en bra hjälp.

Det allmänna barnbidraget kom först 1947, två år efter att det andra världskriget (1939-1945) slutat. Barnbidraget var 260 kronor - ett välbehövligt bidrag till barnfamiljerna. Som jämförelse kan nämnas att år 2000 var beloppet på 850 kronor per månad, 2001 höjdes det till 950 kronor per månad. I år (2022) är det 1250 kronor. Det finns ett flerbarnstillägg som är till för familjer med flera än två barn. 

Tacksam pensionär

Valborg Enström (född Ek) (1911-1999) var en duktig berättare.
Hon gifte sig tidigt med Albert Enström (1907-1989). De fick barnen Henry, Gun, Karl-Axel, Britt-Marie och Bosse och var bosatt i Böle.

En händelse som hon berättade utspelades i den by där hon var född, nämligen Ängesträsk. Det var på 1920-talet det inträffade och kunde ha hänt i vilken annan by som helst.
Valborg berättar: En granne kom med sina två kryckor till vårt hem. Hon såg så glad ut. Och när hon började berätta då rann tårarna. "Kan ni tänka er vad som hänt? Jag har fått pension, 7 kronor i månaden! Kan ni tänka er - hela 7 kronor i månaden! Oj - vad glad jag är."

Hon kom och hälsade på då och då och talade ofta om detta med pensionen.
En gång vid ett besök berättade hon "Nu är jag ännu gladare! Jag får nu 10 kronor i pension, hör ni det  -   10 kronor!"

Att hon fick hämta pensionen i grannbyn Bjurå - det förtog inte glädjen. Pengar hade ju stort värde förr- det var ju en bristvara i många hem. 

Kommentar: Böle bygdegårdsförening anordnade en  studiecirkel som hette "Hembygd steg för steg".
Den startade hösten 1995, fortsatte med nya studiecirklar 1996 och gjorde ett uppehåll 1997.
En sista studicirkel pågick våren 1998. I studierna ingick studiebesök och föreläsningar.

Medlemmar i Böle bygdegårdsförening ingick i studiecirklarna. 

Cirkelledare var Selma Andersson (1928-2020)

Birgitta Johansson, Anna Vesterdahl (1906-2008), Lennart Strand (1930-2015), Gunhild Strand (1925-2017), Sören Vikberg (1939-2015), Sigvard Ohlsson (1919-2018), Bertil Norman (1927-2012), Betty Norman (1928-2011), Hedvig Larsson, Per-Olof Strand och Henning Larsson (1930-2013), Signe Pettersson (1924-2022)

Studiecirkel

Möte om hembygd

Källor: Boken Böle "Vår by vid Råneälven", som trycktes 2001. Intervju med Sten Sjöberg samt egen forskning. 

Bildarkiv - Föreningen Raan.nu 

Birgitta Johansson Norberg korrekturläsning och layout