1.   Socknens allmänna beskaffenhet

Råneå socken, vars kyrka är belägen vid 65 grader 51´nordlig latitud och 4 grader 25´östlig longitud från Stockholms observatorium, ligger i norr 102½ mil landsväg från Stockholm, 9½ mil från Piteå, 4½ mil från Luleå och 13 mil från Haparanda Stad; gränsar i nordost till Nederkalix och Överkalix Socknar, i nord till Gällivare Lappmark, i sydväst till Över- och Nederluleå Socknar samt i sydost till Bottenviken.

Huvudsträckningen av Socknen ligger i sydost och nordväst från nämnda vik till gränsen mot Gällivare och utgör 8 9/20 mil, varav fastlandet är 7 1/5 mil. Största bredden är från röset vid Tallbergsrå i nordost och sydväst och utgör 3 2/3 mil. Socknen, som med undantag av några öar, holmar och skär, utgör fast land, upptar en areal av 451.066 Tunnland eller nära 19½ qvadratamil.
Av denna ägorymd utgör 407 Tunnland Tomtplatser, 1943 Tunnland Åker, 15.918 tunnland Äng, 1.740 tunnland betesmark, 328.525 tunnland Skogsmark, vari berg, vägar och samfällda platser är inräknade samt 72.740 tunnland mossar och myrar, varav en del kan utifrån brukbarhet jämföras med Skogsmarken och slutligen 29.793 tunnland sjöar, bäckar och träsk.

Denna Socken har tidigare hört till Luleå församling under namnet Råneå fjärding och år 1642 inrättades ett Kapell samt år 1654 avskilt från Luleå församling till ett eget pastorat, sedan kyrkvall på Rånberget blivit inköpt tillsammans med ett hemman i Rånbyn till kyrkoherde-boställe.

Den folkstam, som nu finns i denna och övriga Svenska Socknar i länet, antas i tolfte seklet kommit hit och bosatt sig i övre delen av Bottenviken samt var dels norrmän, då laxfisket lockat dem över fjällen till älvarnas utlopp, dels uppflyttade svenskar, som sedan drivit lappar, länets förra inbyggare, från kusten längre och längre upp mot fjällen.

Bland Socknarna i länet, är väl Råneå underlägsen några andra avseende folkmängd, men har jämförelsevis en betydlig vidd.
Den äldsta byn i Råneå anses vara Jämtö by, vars första bebyggare kommit sjövägen från Luleå och till en början livnärt sig på fiske samt sedan också av åkerbruk.

I övrigt består socknen av ett sluttande bergland mot havet, som består av en mängd kärr, myrar och sjöar, ett större och flera mindre vattendrag samt några långt inträngande havsvikar tillsammans med en större skärgård.

Brännbergsfallet

Främst bland vattendragen märks Råneå älv, som har sin upprinnelse från en i Gällivare lappmark belägen sjö vid namn Hanijärv (anm. överstruket och ändrat till Abborrträsk), några mil väster om kyrkan samt löper genom Lappmarken och Råneå socken ner till Bottenviken.

Denna älv, som gett Socknen dess namn, har sannolikt erhållit sitt eget namn av Raunaträsket i Lappmarken, som troligen fått sitt namn av en ört som växer där och som Lapparnas renkor ätit av, som gjort dem ofruktsamma. Ordet på lappska heter rauna.

Efter inträdet i socknen upptar älven först Randaträskälven, sedan lilla älven, så Lappträsk älven som förut förenat sig med Spikälven och slutligen Bjuråälven, där Meldersteins Bruk med Såg är beläget.
Råneå Älv har en mängd forsar som de övriga vattendragen inom Socknen och är inte farbara för storbåtar, än mindre för fartyg, men med mindre båtar kan Råneå Älv befaras ända från översta byn, Degersel ner till kyrkan, över tre mil. I denna älv samlar sig höst och vår mycket vatten, några alnars större höjd än vanligt.

Innan älven för några år sedan blev på Statens bekostnad rensad i vissa forsar, kunde man inte utan livsfara och olyckor befaras med båtar och flottor, men numera kan sådant ske med någorlunda trygghet, om vana forskarlar används.

Gamla brofästet Vitåfors

Bland övriga vattendrag förtjänar Vit- eller Storån omnämnas, som älven har sin upprinnelse i Gällivare Lappmark och löper genom Socknen nästan parallellt med gränsen mot Neder- och Överkalix Socknar samt rinner ut i Vitåfjärden. Detta vattendrag, i vars nedre del Avafors masugn samt Vitåfors Bruk och Sågverk är belägna, har många forsar och kan endast med svårighet användas för timmerflottning. 

På båda sidor om Råneå Älv i den stora dalsträckningen, ligger den mest bebyggda och odlade delen av Socknen. Återstående delar av den odlade jorden inom Socknen utgörs av spridda byar och hemman, dels vid havskusten och dels vid insjöar och mindre vattendrag.
Dalsträckningarna omges mesta av större berg som gå i samma riktning som vattendragen eller ifrån nordväst till sydost. 

Vinter på Rånekölen

Bergen, som vid kusten inte har någon betydlig höjd, är till största delen beklädda med skog och flera av dem uppträda i fast klyfta. Av dessa beskrivs Rånkölen, liggande 3/8 mil sydväst från kyrkan, har 345 alnars höjd över havet samt för sitt trekantiga utseende är en god landkänning tio-tolv mil ut i havet. Likaledes anses Snöberget, beläget vid pass tre mil från kyrkan och utmärkt för en på bergets höjd finnas en tjärn omgiven av granskog. En god landkänning för sjöfarande.

Snöberget

Från flera höjder, däribland vid kyrkan och Prästholms by, njuter åskådaren av en vidsträckt och vacker utsikt över stora och av allmänhet väl byggda byar med odlade fält. Av det stora antal nyhemman som finns i denna Socken är flera planerade vi sjöar eller större vattendrag, rätt behagliga boningsplatser, men några belägna i de dystra skogarna eller i närheten av stora ofruktbara mossar, inga avundsvärda ställen att bebo. Och om det kan antas att Socknen, i en framtid när laga skiften hunnit övergå till gamla byarna och dessa såväl som Nyhemmanen, genom odlingar, fått till högsta avkastning, får ett ännu fördelaktigare och kanske liknande utseenden som Rikets södra landskap, Kvarstår alltid det hårda klimatet i närheten av polcirkeln: där både land och sjö mer än halva året ligger insvepta i sin vinterbädd under det kölden inte sällan går till 40 grader. 
Naturen i dessa nordliga trakter bär i allmänhet en prägel av kraft och ihärdighet, av ett oändligt dystert och högtidligt allvar, egenskaper som även blivit karaktärsdrag hos den befolkning, som under oupphörlig strid måste bekämpa och övervinna denna hårda natur.

Inom Råneå Socken är jordmånen mycket omväxlande, men den kan i allmänhet anses som bland de bättre i länet. Åkerjorden utgörs till betydlig del av lera, mer och mindre uppblandad med sand eller mylla, dels på lös och dels på fastbotten. Överallt förekomma dock större och mindre trakter, som inte är odlingsbara; och i många byar vid älven och vid kusten är stor del av odlingsmarken betydligt stenbunden. Att kalk eller märgel finns i åkerjorden på åtskilliga ställen , eftersom detta inte blivit undersökt, är så mycket mer att förmoda. Det finnes i närheten vissa kalkberg och man har exempel på, att  några åkrar i Orrbyn och Degersel ger god avkastning i många år, utan att gödslas. I allmänhet kan antags att jordmånen för sädesproduktion i denna Socken är lika fördelaktig som i Luleå och Kalix  samt fördelaktigare än i Piteå, där sandjorden är mera rådande. 

Slåtter

Ängsmarken består till större delen av naturliga slåttermyrar och upparbetade kärrängar samt upplandningar och till en mindre del av lindor och hårdvall. Att genom odling av Ängeslindor föröka fodertillgången, har ägarna av Meldersteins och Vitåfors Bruk samt flera ståndspersoner föregått med goda exempel, som inte ännu vunnit önskad efterföljd hos Allmogen.

Skogsmarkerna består dels av en otalig mängd skoglösa eller med små, gles går-tall bevuxna myrar och mossar, upptagande mer eller mindre djupa lager av föga förvandlad Sphagnum (vitmossa) och andra mossväxter. Oftast på sand, sten eller grusbotten, dels av hög sidländ mer och mindre stenburna, grus, sand och torrfjordstrakter. Inom dessa båda slag av Skogsmark, som med bergsbackar, höjder och kärr överallt omväxla, finnas dock många trakter, som med fördel kunna odlas till åker och äng.

Skogsbruk

Bergarten utgörs, så vitt känt till en obetydlig del av kalk, men till största delen av gråsten, och gnejsen är den mest rådande beståndsdelen, men även fältspat och glimmerskiffer samt kvarts förekommer till en betydlig mängd. Och bergen verkar vara plutoniska eller tillkomna under inflytande av värme, finnes många högt belägna ställen, som bära tydliga spår av vattnets medverkan till jordytans utformning. Men då geologiska forskningar över denna landsort saknas, är detta lika viktiga som intressanta ämne för lite utrett för att kunna använda sig av annat än gissningar.

Några användbara malmanledningar har inte upptäckts inom Socknen. Väl uppstod för några år sedan hos befolkningen i denna och angränsande Socknar en nästan allmän håg och iver för uppsökande av malmanledningar, varpå ett inte obetydligt arbete utfördes och många trodde sig ha funnit järn-, koppar- och silvergruvor, men som det så småningom visat sig, att ingen av dessa varit lönande att förarbeta, så eftersökande har avstannat och intresset för nya upptäckter också avstannat. Emellertid är det otvivelaktigt att nämnda metaller, till en obetydlig del, även förekommer inom denna Socken på flera ställen.

Fälld björn

I Socknen finns inga andra djur eller växter än de som allmänt förekommer i provinsen. De rovdjur som visa sig är Björnen, Vargen, Järven (Gulo Borealis), Räven (Vulpes) och Uttern (Luttra Vullgaris). Av dessa är Vargen och Uttern mera sällsynta, men Björnen och Järven rätt ofta synliga och gör skada, den förre (björnen)på större boskap och den senare (järven) på mindre boskap.
Vissa år och senast i April och Maj Månader 1840 kom från fjällen, i stora grupper, ett oräkneligt antal fjällämlar (Lemmus borealis). Och en del har stannat kvar över sommaren och gjorde skada på årsväxten, gick mot havet i östlig riktning och försvann helt och hållet under vintern.

I historiskt avseende förekommer här ingenting av större märkvärdighet. Den skräck Ryssarnas härjningar i Skärgården 1716 och deras besök i Piteå 1721 orsakat, upphörde vid underrättelsen om freden i Nystad och plundrarnas avtågande från Piteå, utan att besöka denna Socken. Under senaste kriget mellan Sverige och Ryssland tågade en Rysk armé genom landet både på fram och återresan, men några strider förkom i samband med detta inte inom Socknen. Från våld och plundring förskonades även innevånarna denna gång, men led mycken skada och förlust genom inkvarteringar och stölder av fienden, samt genom transporter och leveranser för deras behov.

Av de inom Socknen på flera ställen befintliga mineralkällor, används dessa som hälsobrunnar årligen i huvudsak två styck, den ena belägen några hundra alnar från kyrkan och den andra vid Meldersteins Bruk. Springkällor med utmärkt gott dricksvatten förekommer på många ställen. 

Avseende de klimatiska förhållandena bör påtalas, att största värmen inträffar i Juni och Augusti Månader, samt  skarpaste kölden i Januari och Februari. Värmen i skuggan uppgår till  +28- 0 grader och kölden till -35- -40 grader Celsius.

De förstörande nattfroster, som i denna Socken vart tredje eller 4:de år skadar och förstör sädesväxten, inträffar vanligen i slutet av Juli och mitten av Augusti. I Oktober månad fryser vanligen jorden och i slutet av oktober eller början av November månad isbeläggs sjöar och vattendrag då även snö faller och ofta blir liggande för vintern.
Största nederbörden är regn i September och Oktober samt snö i Januari och Februari. Tiden före och efter sommarsolståndet är alltid den torraste, så att all vegetation lider.
Många vintrar faller 2-2½ alnars djup snö. Vanligen blir det inte barmark förrän i början och mitten av Maj Månad och ibland ligger snöfläckar kvar ända till slutet av samma månad. I mitten och slutet av sistnämnda månad inträffar vanligen islossningen, men den yttre skärgården är sällan isfri förrän i mitten av Juni.  -  Några fullständiga meteorologiska observationer över nederbörden, samt jordens och luftens medeltemperatur, har i denna Socken, inte veterligen blivit gjorda.

Hälsotillståndet är i allmänhet gott och inga svåra sjukdomar är egna för orten. Nio personer av den nuvarande befolkningen har uppnått 85 år, men ingen 90 års ålder.

2.   Innevånare

Enligt femårstabellerna utgjorde  folkmängden

Tabellen visar att folkmängden under denna tid varit i jämn tillökning, och att tillökningen i medeltal utgjort 80 2/10 personer för varje år.  Befolkningens tillväxt under denna 5-årsperiod, föranledd i det närmaste endast genom nativitets och mortalitets förhållanden, enär inflyttningarna till Socknen överstiga utflyttningarna endast med 25 personer, uppgår således i medeltal till 1,73 procent, varför folkmängden i Socknen efter 100 år med samma tillökningsprocent, skulle komma att bestiga sig till 12.663 personer.

Till upplysning om invånarnas antal efter stånd m.m. upptas från sista femårstabellerna, där hushållens antal är upptagna till 680 följande:

Upplysning om invånarnas antal efter stånd mm

Enligt Häradsskrivarens godkända uppgifter, som blivit följda vid tabellen upprättande, utgjorde folkmängden år 1847, 4.156 personer, varav 904 män och 911 kvinnor betalade mantalspenningar, samt 1.106 av mankön och 1.235 av kvinnkön är befriade från mantalspenning.

Den stora skillnaden av inte mindre än 324 personer, som förekommer mellan sistnämnde uppgifter och de enligt kyrkoboken uppgjorda femårstabellerna, måste härleda sig från något misstag, såvida inte någon äldre mantalslängd begagnats

Utom några få fattiga Lappfamiljer, vilka bosatt sig i en och annan by och livnär sig dels som vallhjon eller på annat sätt och dels genom tiggeri, består hela Socknens befolkning av Svenskar. Allmogen, vilken här likasom överallt i länet med få undantag, äger jorden som den odlar, är till följd av detta självständig i varje avseende. Den lydnad och vördnad för Överhet och Lagar, som hos Norrlänningen i allmänhet anses råda, finnes även hos allmogen, men skulle vara fullkomligare, om inte den inrotade föreställningen att Allmogen ensamt uppehåller Staten, förminskar vördnadens rätta värde. Allvarsamt och nästan långmodigt till lynnet äger folket en så stor förkärlek för Fädrens vanor och bruk, att det sällan vill anta nyare tidens förbättringar, likaväl har folket avvikit från sina förfäders enkelhet och sparsamhet i levnadssätt. Till skuggsidorna i allmogens karaktär ska även läggas en tilltagande lust för tvister och rättegångar, samt ett inrotat misstroende mot Ståndspersoner och Ämbetsmän, vilket vanligen underblåses av åtskilliga personer, som velat göra sig kända, men börjar vika för ett humant behandlingssätt från Ämbetsmännens sida.

Så kallade läsare finns även i Socknen, emellertid till antal mindre än förut. Av dessa, en del syns eftersträva en sann Gudsfruktan, men andra urartat till förvillelser i lära, har några egna andaktsövningar och iakttar inte kyrkoordningar, under förevändning att de nya böckerna är felaktiga.

För hantverk saknar allmogen i allmänhet inte anlag, varför de flesta tillverkar sina åkerbruks- och körredskap samt behövliga husgerådsutrustning. 

I denna Socken, liksom i allmänhet inom länet, är folket till seder lite fördärvade. Ibland förekommer en och annan stöld och nidingsdåd, som egentligen begås av backstugusittare och lösa personer, men något grövre brott har likväl i senare tider inte blivit förövat.

Folket, som i allmänhet har god och sund föda, lever vanligen i sitt vardagsliv nyktert och ordentligt, likväl finns något undantag och äger rum av inhysingar och lösdrivare. Visserligen får man vid större folksamlingar i kyrkstaden, eller vid marknader, Stadsresor och andra tillfällen, se en och annan överlastad av brännvin ,liksom det i byarna kan träffas sådana, som endast söker efter tillfällen och utvägar att förskaffa sig rusgivande drycker, men dessa är inte många; den större mängden brukar aldrig brännvin till daglig förtäring, och finns numera sällan i något hus.

Sedan husbehovsbränningen nästa allmänt upphört, och kaffedrickning blivit en allmän och begärlig njutning. Kan det antas att brännvinssupandet något avtagit och att Socknens utgifter för denna vara nu endast uppgår till runt 12.000 Riksdaler Banco årligen, så är det dock en obestridlig sanning att förbrukningen av kaffe med en förvånande hastighet under den senare tiden tilltagit.  Denna dryck nyttjades för tjugu år sedan endast som en raritet vid högtidliga tillfällen, men är numera till den grad så allmän att kaffepannan utgör ett nödvändigt husgeråd över allt, även hos de fattigaste, därför finns ingen koja där inte kaffe dagligen förtärs och många, i synnerhet kvinnor, försakar allt annat till och med det nödvändigaste, hellre än denna dryck, som således är en svår "kräfta" i ekonomiskt hänseende.

Den lindrigaste beräkning utvisar, att allmogen till utgifter för koloniala varor skattar mångdubbelt mera än till Staten, och att varje hushåll i medeltal konsumerar 50 till  80 skålpund kaffe och socker årligen, så att alla Socknens årliga utgifter för denna vara uppgå till minst 20.000 Riksdaler banco. Lägg nu till värdet för gräddan, uppgående till många tusende Riksdaler, så kan med skäl sägas att kaffebrukandet, i vad som ovan angetts, inte allenast motverkar allmogens ekonomiska oberoende, utan även i väsentlig mån bidrar till densammas skuldsättning.

Ibland skattehemmansägare finnes ingen större rikedom, med få undantag, inte heller något egentligt armod; Och kallas här en Bonde rik om han i kontant eller fordringar bara äger ett eller tvåtusen Riksdaler. De byar, som i allmänhet anses mest skuldsatta är Rånbyn och Jämtön. Orsaken antas vara dels brist på kännedom och nit för att  ändamålsenligt bruka jorden, vilket och på flesta ställen i övrigt inom Socknen är förhållandet, dels den i Rånbyn florerande lanthandeln och därmed nästan alltid förenade lönnkrögeriet. Högst en åttondel av Skattebönderna anses förmögna eller äger tillgångar över vad de behöver för sin livsföring. 

En fjärdedel antas vara behållna, eller har sin utkomst utan att behöva sätta sig i någon egentlig skuld: tre åttiondelar anses mer och mindre skuldsatta och återstående fjärdedelen utgörs av fattiga eller sådana som egentligen är bönder till namnet. Kronohemmansåbor och Lantbönder är i allmänhet i fattiga omständigheter och ännu mer, Soldater, Torpare och Backstugusittare, som lever i stort armod.

I allmänhet har bönderna stora och vackra åbyggnader, bestående av en mangårdsbyggnad, indelad i kök samt en, två eller tre kamrar och en större sal; en flygelbyggning eller bagarstuga; ett fähus med foderlada; ett stall, ett redskapshus, ett vedhus, ett häbbare och en kornlada eller en lång tröskloge, där säden med häst och vagn tröskas. Alla dessa hus är välbyggda, också boningsrummen är ljusa och rymliga samt alla försedda med eldstäder, som i kamrarna inte sällan utgörs av kakelugnar, väggarna i köket och kamrarna är vanligen målade med vattenfärg. Köket och hela familjens arbets- och sängrum under vintern, samt på några ställen även bakrum, är stort och försett med en stor spisel i ena hörnet, från vilken en flammande  brasa under den mörka årstiden både morgon och afton lyser upp och värmer rummet.  Bagarstugan, som vanligen är inredd med två rum begagnas till boningsrum under sommarmånaderna.

Kyrkstugor längs Västerlångvägen

Och har varje bonde har dessutom i kyrkstaden, en liten stuga till härbärge under vistelsen där.

Om folkets sedvänjor vid bröllop, finnes inte något egendomligt att anmärka, sedan den gamla sedvänjan att ge bröllopsgåvor numera i det närmaste försvunnit.

Att begrava lik på lördag är ännu vanligt.
Likaså är det vanligt att nästan endast ungdom bevistar kyrkan vissa högtidsdagar och äldre personer åter andra, därav namnen ung- och ålderdomshelg.

Allmogens dialekt i denna och övriga Svenska Socknar i länet, anses likna gamla gothiskan. Dess uttal, som är svårt att stava, är i denna Socken ungefär följande;

Hvoni sko do gá: vart skall du gå
Hvo se do: vad säger du
Huri há do föri uti äjrä när do ant härj: hur har du det i örat när du inte hör. 

Klädedräkten är hos männen ibland mera enkel, än bland kvinnfolken. Utom några få, som använder rockar av vadmal eller kläde, så bära vanligen männen jackor och benkläder av grått, men vid högtidliga tillfällen av  mörkblått hemvävt vadmal. Däremot är kvinnfolkens högtidsdräkter mest köpta fabrikstyger och annan grannlåt.
Vardagskläderna för båda könen även linne tillverka kvinnfolken av bomull, bomullsgarn, ull och lin. 

Tjänstefolket består av ogifta personer, som alltid är i husböndernas hus och bröd. Dess uppförande är i allmänhet sedligt, nyktert och ärligt.

Vanliga årslönen för en dräng är omkring 40-50 Riksdaler, Riksgäldssedlar och för en piga 18-20 Riksdaler samma mynt, då dessutom tillhandahålls  s k slitkläder eller åtskilliga vardagsklädesplagg, vilkas sammanräknade värde kan uppskattas till femton-tjugo Riksdaler för en dräng och 10-15 Riksdaler allt i nämnda mynt för en piga.

Priset för ett mansdagsverke, med egen kost under den mörka årstiden, utgör 30-36 skilling, samt under vår och sommarmånaderna 1 Riksdaler-1Riksdaler 12 skilling och då kost tillhandahålls 16 skilling mindre, allt i riksgäldssedlar.
För ett kvinnodagverke med fri kost betalas under mörka årstiden tolv skillingar och under vår och sommarmånaderna 24 skilling Riksgäldssedlar.