1.   Socknens allmänna beskaffenhet

Råneå socken, hvars kyrka är belägen vid 65 grader 51´nordlig latitud och 4 grader 25´östlig longitud från Stockholms observatorium, ligger i norr 102½ mil landsväg från Stockholm, 9½ mil från Piteå, 4½ mil från Luleå och 13 mil från Haparanda Stad; gränsar i nordost till Neder och Öfver Calix Socknar, i nord till Gellivara Lappmark, i sydvest till Öfver och Neder Luleå Socknar samt i sydost till Bottniska Viken.

Hufvudsträckningen af Socknen ligger i sydost och nordvest från nämnda vik till gränsen mot Gellivara,och utgör 8 9/20 mil, hvaraf fasta landet är 7 1/5 mil. Största bredden är från röset vid Tallbergsrå i nordost och sydvest och utgör 3 2/3 mil. Socknen, som med undantag af några öar, holmar och skär, utgör fast land, upptager en areal af 451.066 Tunnland eller nära 19½ qvadratamil.
Av denna ägorymd utgör 407 Tunnland Tomtplatser, 1943 Tunnland Åker, 15.918 Tunnland Äng, 1.740 Tunnland betesmark, 328.525 Tunnland Skogsmark, hvaruti berg, vägar och samfäldta platser äro inbegripne, samt 72.740 Tunnland mossar och myrar, hvaraf en del kan i afseende på gagnbarhet med Skogsmarken jemföras, och slutligen 29.793 Tunnland Sjöar, bäckar och träsk.

Denna Socken har fordom hört till Luleå församling under namn af Råneå fjärding och blef år 1642 inrättad till ett Capella samt år 1654 afskiljd till ett serskildt pastorat, sedan kyrkvall på Rånberget blifvit inköpt jemte ett  hemman i Rånbyn till kyrkoherde boställe.

Den folkstam, som nu befinnes i denna och öfriga Svenska Socknar i Länet, antages hafva i tolfte Seklet inkommit och bosatt sig i öfra delen av Bottniska Viken, samt utgöra dels Norrmän, hvilka laxfisket lockat öfver fjällen till elfvarnes utlopp, dels uppflyttade Svenskar hvilka sedan drifvit Lapparne, länets förra inbyggare, ifrån kusten längre och längre upp emot fjällen.

Ibland Socknarne i Länet, är väl Råneå underlägsen några andra i afseende på folkmängd, men innehar dock jemförelsevis en betydlig vidd.
Den äldsta by i Råneå anses vara Jemtö by, hvars första bebyggare skola begifvit sig Sjöledes från Luleå, och till en början lifnärt sig af fiske, samt sedan äfven af Åkerbruk.

I öfrigt består socknen af ett mot hafvet sluttande bergland, som är uppfyldt av en mängd kärr, myror och sjöar, ett större och flera mindre vattendrag, samt har några långt inträngande hafsvikar jemte en större skärgård.

Brännbergsfallet

Främst ibland vattendragen märkes Råneå elf, som har sin upprinnelse från en i Gellevare Lappmark varande sjö vid namn Hanijärv (anm. överstruket och ändrat till Aborrträsk), några mil vester om kyrkan derstädes. samt löper genom Lappmarken och Råneå socken ner till Bottniska viken.

Denna elf, som gifvit Socknen dess namn , har sannolikt erhållit sitt eget namn af Raunaträsket i Lappmaken, hvilket träsk åter torde hafva fått sitt namn af en der växande ört, som af Lapparnes renkor ätits och gjort dem ofruktsamma, hvilket ord på Lappska betyder rauna.

Efter inträdet i socknen upptager elfven först Randaträskelfven, sedan lilla elfven, så Lappträsk elfven som förut förenat sig med Spikelfven och slutligen Bjuråelfven, uti hvilket Meldersteins Bruk med Såg är beläget.
Såväl Råneå Elf, hvilken har en mängd forsar som de öfriga vattendragen inom Socknen äro icke farbara för Storbåtar, än mindre för fartyg, men med mindre båtar kan Råneå Elf befaras ända ifrån öfversta byn Degersel ner till kyrkan, utgörande något öfver tre mil. I denna Elf samlar sig likväl höst och vår betydligt vatten, till några alnars större höjd än vanligt.

Förrän Elfven för några år sedan blef på Statens bekostnad rensad i vissa forsar, kunde den icke utan lifsvånda och olyckor befaras med båtar och flottor, men numera kan sådant ske med någorlunda trygghet, om inöfvade forskarlar begagnas.

Gamla brofästet Vitåfors

Bland öfriga vattendrag förtjenar att märkas Hvit- eller Storån, som äfven har sin upprinnelse i Gellevare Lappmark, och löper genom Socknen nästan parallellt med gränsen mot Neder och Öfver Calix Socknar, samt utfaller i Hvitåfjärden. Detta vattendrag, i hvars nedre del Afvafors masugn samt Hvitåfors Bruk och Sågverk äro belägna, har många forsar, och kan endast med svårighet begagnas för timmerflottning.

Å båda sidor om Råneå Elf i den stora dalsträckningen, ligger den mest bebyggda och odlade delen af Socknen. Återstående delar av den odlade jorden inom Socknen utgörs af spridda byar och hemman, dels vid hafskusten och dels vid Insjöar och mindre vattendrag.
Dalstreckningarne omgifvas i det mästa af större berg, som gå i samma riktning som vattendragen eller ifrån nordvest till sydost. 

Vinter på Rånekölen

Bergen som vid kusten icke uppnå någon betydlig höjd, äro till största delen beklädda med skog, ehuru flera af dem uppträda i fast klyft. Af dessa beskrifves Rånkölen, liggande 3/8 mil sydvest från kyrkan, hafva 345 alnars höjd öfver hafvet, samt  för sitt trekantiga utseende vara en god landkänning tio ti tolf mil i hafvet. Likaledes anses Snöberget, beläget vid pass tre mil från kyrkan och utmärkt för en å bergets höjd varande tjern, samt för en samma tjern omgifven granskog, vara en god landkänning för sjöfarande.

Snöberget

Ifrån flera höjder och däribland vid kyrkan och Prestholmsby, njuter åskådaren af en vidsträckt och vacker utsigt öfver stora och av allmänhet väl bygda byar med odlade fält. Af det stora antal nyhemman som i denna Socken finnas, hafva flere såsom planerade vi sjöar, eller större vattendrag rätt behagliga boningsplatser men några åter, belägne i de dystra skogarne eller i närheten af stora ofruktbara mossar, icke afvundsvärda ställenatt bebo. Och ehuru det således kan antagas att Socknen, i en framtid då laga skiften Skiften hunnit öfvergå de gamla byarne, och desse såväl som Nyhemmanen, genom odlingar, blifvit upbragte till sin högsta afkastning, får ett ännu fördelaktigare och kanske något af Rikets södra landskaper liknande utseende, qvarstår dock alltid det hårda klimatet i närheten af polcirkeln: der både land och sjö mer än halfva året ligger insvepta i sin vinterbädd under  det kölden ej sällan går till 40 grader. 
Naturen i dessa nordliga trakter bär i allmänhet en prägel af kraft och ihärdighet, af ett oändligt dystert och högtidligt alfvar, egenskaper som äfven blifvit karaktersdrag hos den befolkning, som under oupphörlig strid måste bekämpa och öfvervinna denna hårda natur.

Inom Råneå Socken är väl jordmonen mycket omvexlande, men den kan dock i allmänhet anse såsom en bland de bättre i länet. Åkerjorden utgöres till betydlig del af lera, mer och mindre uppblandad med sand eller mmylla, dels på lös och dels på fastbotten. Öfverallt förekomma dock större och mindre trakter, som icke är odlingsbara; och i många byar vid elfven och vid kusten är den stor del af odlingsmarken betydligt stenbunden. Att kalk eller mergel finns i åkerjorden på åtskilliga ställen , ehuru derom ej blifvit undersökt, är så mycket mer att förmoda, som det finnes i närheten vissa kalkberg och man har exempel derpå, att  några åkrar i Orrbyn och Degersel gifva god afkastning i många år, utan att begödslas. I allmänhet kan antagas att jordmonen för sädesproduktion är i denna Socken lika fördelaktig som i Luleå och Calix, samt fördelaktigare än i Piteå, der sandjorden är mera rådande. 

Slåtter

Ängesmarken består till större delen af naturliga slottermyror och upparbetade kärrängar samt upplandningar och tilll en mindre del af Lindor och hårdvall. Att genom odling av Ängeslindor föröka fodertillgången, har, ehuru Meldersteins och Hvitåfors Bruk egare samt flere ståndspersoner i sådant fall föregått med goda exempel, icke ännu vunnit önskad efterföljd hos Allmogen.

Skogsmarkerna består dels af en otalig mängd skoglösa eller med små, gles går-tall bevuxna myror och mossar, upptagande mer eller mindre djupa lager af föga förvandlad Sphagnum och andra mossväxter., oftast på sand, sten eller grusbotten, dels ock af hög sidlända mer och mindre stenburna, grus, sand och torfjordstracter. Inom dessa båda slag af Skogsmark, som med bergbackar, höjder och kärr öfverallt omvexla, finnas dock många tracter, som med fördel kunna odlas till åker och äng.

Skogsbruk

Bergarten utgöres så vidt kändt är till en obetydlig del av kalk men till största delen af gråten, hvaruti gneisen är den mäst rådande beståndsdelen, men äfven fältspat och glimmerskiffer samt qvarts till en betydlig mängd förekomma. Och ehuru det således synes att bergen äro plutoniska, eller tillkomna under värmets inflytande, finnes dock många jemväl högt belägna ställen, som bära tydliga spår af vattnets medverkan till jordytans daning. Men då geologiska forskningar öfver denna landsort saknas, är dock detta lika vigtiga som intressanta ämne för litet utredt för att härutinnan med framgång kunna beträda någon annan väg än gissningarnas obegränsade fällt.

Några användbara malmanledningar hafva icke inom Socknen kunnat upptäckas. Väl uppstod för några år sedan hos befolkningen i denna och angränsande Socknar en nästan allmän hog och ifver för uppsökande af malmanledningar, hvarpå nedlades ett icke obetydligt arbete, och mången trodde sig hafva påfunnit jern-, koppar- och silfvergrufvor, men som det sedermera visat sig, att ingen av dessa anledningar varit lönande att förarbeta, så har vidare eftersökande afstannat och hågen för nya upptäckter afstannat. Emedlertid är det dock otvifvelaktigt att nämnde metaller, ehuru till en obetydlig del, äfven  inom denna Socken på flera ställen förekomma.

Fälld björn

I Socknen finns inga andra djur eller vexter än de som allmänt förekomma i provinsen. De rofdjur som visa säg äro Björnen, Vargen, Järfven (Gulo Borealis), Räfven (Vulpes) och Uttern (Luttra Vullgaris). Af dessa äro Vargen och Uttern mera sällsynta, men Björnen och Järfven rätt ofta synliga och göra skada, den förre och större och den sednare på mindre boskap. Vissa år och sednast i April och Maj Månader 1840 hitkom ifrån Fjällen, i hopar samlade, ett oräkneligt antal fjell-lemmlar (Lemmus borealis). hvaraf en del qvarstannade öfver sommaren, gjorde skada på årsvexten, aftågade mot hafvet i östlig riktning och försvunno helt och hållet under vintern.

I historiskt afseende förekommer här ingenting af särdeles märkvärdighet. Den skräck Ryssarnes härjningar i Skärgården 1716 och deras besökk i Piteå 1721 föranledde, upphörde vid underrättelsen om freden i Nystad och plundrarnes aftågande från Piteå, utan att besöka denna Socken. Under sednaste kriget mellan Sverige och Ryssland genomtågade en Rysk armé landet både på fram och återresan, men några träffningar föreföllo dervid icke inom Socknen. Från våld och plundring förskonades äfven innevånarne denna gång, men ledo dock mycken skada och förlust genom inqvarteringar och stölder af fienden, samt genom transporter och lefverancer för deras behof.

Af de inom Socknen på flera ställen befintelige Mineral källor, begagnas såsom hälsobrunnar årligen huvudsakligast tvänne, den ena belägen några hundrade alnar från kyrkan och den andra vi Meldersteins Bruk. Springkällor med utmärkt godt dricksvatten förekomma på många ställen. 

I afseende på climatiska förhållanden torde böra anmärkas, att största värmen inträffar i Junii och Augusti Månader, samt  skarpaste kölden i Januarii och Februrii. Värmen i skuggan uppgår till  + 28 grader å 30 grader och kölden till - 35 grader á 40 grader Celcii. De förstörande nattfroster, som i denna Socken hvart tredje eller 4:de  år öfver hufvud taget skada och förstöra sädesväxten, inträffa vanligen i slutet av Julii och medlet af Augusti. I October månad tillfryser vanligen jorden och i slutet af denne eller början af November månad isbelägges sjöar och vattendrag då äfven snö faller och ofta blifver liggande för vintern. Största nederbörden är regn i September och October samt snö i Januarii och Februarii, Tiden före och efter sommarsolståndet är alltid den torraste, så att all vegetationen ej sällan däraf lider. Många vintrar faller ändå till 2 á 2½ alnars djup snö. Vanligen blir det ej bar mark förrän i början och medium af Maij Månad och ibland ligger snöfläcker qvar ända till slutet af samma månad. I medlet och slutet af sistnämnde månad inträffar vanligen islossningen, men den yttre skärgården är sällan isfri förrän i medlet af Junii.  -  Några fullständiga Meteorologiska observationer öfver nederbörden, samt jordens och luftens medeltemperataur, hafva, i denna Socken, icke veterligen blifvit hållna.

Helsotillståndet är i allmänhet godt, och inga svåra sjukdomar äro egna för orten. Också hafva nio personer af den nuvarande befolkningen uppnått 85 men ingen 90 års ålder.

2.   Innevånare

Enligt femårstabellerna utgjorde  folkmängden

Hvaraf synes att folkmängden under denna tid varit i jemn tillökning, och att tillökningen i medeltal utgjort 80 2/10 personer för hvarje år.  Befolkningens tillväxt under detta qvinqvenium, föranledd i det närmaste endast genom nativitets och mortalitets förhållanden, enär inflyttningarna till Socknen öfverstiga utflyttningarne endast med 25 personer, uppgår således i medeltal till 1,73 procent, hvarföre folkmängden i Socknen efter 100 år med samma tillökningsprocent, skulle komma att bestiga sig till 12.663 personer.

Till upplysning om innevånarnes antal efter stånd m.m. intages från sista femårstabellerna, deri hushållens antal finnes upptagna till 680 följande:

Upplysning om innevånarnes antal efter stånd m.m.

Enligt Häradsskrifvarens godkända uppgifter, som blifvit följda vid tabellen uppsättande, utgjorde folkmängden år 1847, 4.156 personer, hvaraf 904 män och 911 qvinnor erlade Mantalspenningar, samt 1.106 af mankön och 1.235 av qvinkön derifrån voro befriade.

Den stora skilnad af icke mindre än 324 personer, som förekommer mellan sistnämnde uppgifter och de enligt kyrkoboken uppgjorda femårstabellerna, måste härleda sig ifrån något misstag, såvida icke någon äldre mantalslängd för uppgifternas meddelande varit begagnad.

Utom några få fattiga Lappfamiljer, hvilka  nedsatt sig i en och annan by och lifnär sig dels såsom Wallhjon eller på annat sätt och dels genom tiggeri, består hela Socknens befolkning af Svenskar. Allmogen, hvilken här likasom öfverallt i länet med få undantag, äger jorden som den odlar, är till följe deraf sjelvständig i hvarje afseende. Den lydnad och vördnnad för Öfverhet och Lagar, som hos Norrländningen i allmänhet anses råda, finnes väl äfven hos allmogen härstädes, men skulle vara fullkomligare, om icke den inrotade föreställningen att Allmogen ensamt uppehåller Staten, förminskade vördnandens rätta värde. Allvarsamt och nästan långmodigt till lynnet eger folket en så stor förkärlek för Fädrens vanor och bruk, att det sällan vill antaga nyare tidens förbättringar, Likaväl har foket afvikit från sina förfäders enkelhet och sparsamhet i kläder och lefnadssätt. Och må till skuggsidorna i allmogens karakter äfven läggas en tilltagande hog för tvister och rättegångar, samt ett inrotadt misstroende emot Ståndspersoner och Embetsmän , hvilket, vanligen underblåst af åtskilige personer, som velat göra sig bemärkta, dock börjar vika för ett humant behandlingssätt ifrån Embetsmännens sida.

Såkallade läsare finns äfven i Socknen, ehuru till antal mindre än förut. Af dessa, hvaraf en del synes eftersträfvan en sann Gudsfruktan, men andra urartat till förvillelser i lära, hafva några egna andaktsöfningar och iakttaga icke kyrkoordningar, under förevändning att de nya böckerna äro felaktiga.

För  handaslöjder saknar allmogen i allmänhet ej fallenhet, hvarföre den ock till det mesta tillverkar sina åkerbruks- och körredskap samt behöfliga husgerådspersedlar. 

I denna Socken, liksom i allmänhet inom länet, är folket till seder ett ibland de minsta fördervade. Väl förekomma en och annan gång stölder och nidingsdåd, som dock egentligen begås av Backstugusittare och lösa personer, men något gröfre brott har likväl i sednare tider icke blifvit förövadt.

Folket, som i allmänhet har god och sund föda, lefver vanligen i sitt hvardagslif nyktert och ordentligt, hvarifrån likväl något undantag eger rum hvad inhysingar och lösdrifvare angår. Visserligen får man vid större folksamlingar i kyrkostaden, eller vid marknader, Stadsresor och andra tillfällen, se en och annan öfverlastad af brännevin,liksom det i byarne kan träffas sådane, som endast söka efter tillfällen och utvägar att förskaffa sig rusgifvande drycker, men dessa äro ej många; ty ibland den större mängden brukas alldrig brännvin till daglig förtäring, och finnes numera sällan i något hus.

Sedan husbehofbränningen nästa allmänt upphört, och Caffedrickning blifvit en allmän och begärlig njutning. Men ehuru det kan antagas att brännvinssupandet något aftagit, och att Socknens utgifter för denna vara nu endast uppgå till á 12.000 Rd Banco årligen, så är det dock en obestridlig sanning att förbrukningen af Caffe med en förvånande hastighet under den sednare tiden tilltagit.  Denna dryck nyttjades för tjugu år sedan endast såsom en raritet vid högtidliga tillfällen, men är numera till den grad så allmän att caffepannan utgör ett nödvändigt husgeråd öfver allt, även hos de fattigaste, hvarföre ingen koja finnes der ej caffe dagligen förtäres och mången, i synnerhet qvinnor, försaker allt annat till och med det nödvändigaste, heldre än denna dryck, som således är en svår kräfta i ekonomiskt hänseende. Den lindrigaste beräkning utvisar,  att allmogen till utgifter för coloniala vaaror skattar mångdubbelt mera än till Staten, och att hvarje hushåll i medeltal consumerar 50 á 80 skålpund caffe och Socker årligen, så at all Socknens årliga utgifter för denna vara uppgå till minst 20.000 Riksdaler banco. Lägges nu härtill värdet för gräddan, uppgående till många tusende Riksdaler, så kan med skäl sägas att caffebrukandet, i den scala här ofvan uppgifvits, icke allenast motverkar allmogens ekonomiska oberoende, utan äfven i väsendtlig mon bidrager till densammas skuldsättning.

Ibland skattehemansegare finnes ingen större rikedom, liksom, med få undantag , ej heller något egentligt armod; Och kallas här en Bonde rik om han i contant eller fordringar blott eger Ett eller tvåtusen Riksdaler. De byar, som i allmänhet anses mest skuldsatta äro Rånbyn och Jemtön. Orsaken dertill antages vara dels brist på kännedom och nit för att  ändamålsenligt bruka jorden, hvilket och på flesta stälen i öfrigt inom Socknen är förhållandet, dels ock den i Rånbyn floreraande lanthandeln och dermed nästan alltid förenade lönnkrögeriet. Högst en åttondel af Skattebönderna anses förmögna eller ega tillgångar utöfver hvad de till sin utkomst behöfva: en fjerdedel antages vara behållna, eller hafva sin utkomst utan att behöfva sätta sig i någon egentlig skuld: tre åttiondelar anses mer och mindre skuldsatta, och återstående fjerdedelen utgöres af fattige eller sådane som egentligen äro bönder till namnet. Kronohemmansåboer och Lantbönder äro i allmänhet i fattiga omständigheter och ännu mer Soldater, Torpare och Backstugusittare, af hvilka lefva i stort armod.

I allmänhet hafva bönderna stora och vackra åbyggnader, bestående af en mannbyggning, indelad i kök, samt en, två á tre kamrar och en större sal; en flygelbyggning eller bagarestuga; ett fähus med foderlada; ett stall, ett redskapshus, ett vedhus, ett häbbare och en kornlada eller en lång tröskloge, der säden med häst och vagn urtröskas. Alla dessa hus äro välbygda, äfvensom boningsrummen är ljusa och rymliga, samt alla försedda med eldstäder, som i kamrarne ej sällan utgöres av kakelugnar, hvarjemte väggarne i köket och kammrarne vanligen äro målade med vattenfärg. Köket såsom hela familjens arbets- och sängrum under vintern, samt på några ställen äfven bakrum, är stort och försedt med en stor spisel i ena hörnet, hvarifrån en flammande  brasa under den mörka årstiden både morgon och afton upplyser och värmer rummet.  Bagarstugan, som vanligen är inredd i 2:ne rum begagnas till boningsrum under sommarmånaderna.

Kyrkstugor längs Västerlångvägen

Och har hvarje bonde dessutom i kyrkostaden, en liten stuga till herrberge under vistandet derstädes.

Om folkets plägseder vid bröllopp, finnes icke något egendomligt att anmärka, sedan den gamla plägseden att gifva brölloppsgåfvor numera i det närmaste försvunnit.

Att begrafva lik på lördag är ännu vanligt. Likaledes är brukligt att nästan endast ungdom bevistar kyrkan vissa högtidsdagar och äldre personer åter andra, hvaraf namnen ung- och ålderdomshelg uppkommit.

Allmogens dialekt i denna och öfrige Svenska Socknar i Länet, anses likna gamla göthiskan. Dess uttal, som är svårt att stafva, är i denna Socken ungefär följande; Hvoni sko do gá: hvarest skall du gå: Hvo se do: hvad säger du, Huri há do föri uti  äjrä när do ant härj: huru har du farit i örat när du ej hör. 

Klädedrägten är ibland männen mera enkel, än bland qvinnfolken. Utom några få, som begagna rockar af vadmal eller kläde, bära vanligen männen jackor och benkläder af grått, men vid högtidliga tillfällen utaf mörkblått hemväfdt vadmal. Deremot utgöra qvinfolkens högtidsdrägter mäst köpta fabrikstyger och annan grannlåt. Hvardagskläderna för båda könen äfvensom linne tillverka qvinnfolken af bomull, bomullsgarn, ull och lin.

Tjänstefolket består af ogifta personer, som alltid äro i husböndernas hus och bröd. Dess uppförande är i allmänhet sedligt, nyktert och ärligt. Vanliga årslönen för en dräng är omkring 40 á 50 Riksdaler Riksgäldssedlar och för en piga 18 á 20 Riksdaler samma mynt, då dessutom bestås såkallade slitkläder eller åtskilliga hvardagsklädespercedlar, hvilkas sammanräknade värde kan uppskattas till femton á tjugo Riksdaler för en dräng och 10 á 15 Riksdaler alt nämnde mynt för en piga.

Priset för ett mansdagsverke, med egen kost under den mörka årstiden, utgör 30 á 36 sk, samt under vår och sommarmånaderna En Riksdaler á En Riksdaler 12 sk, och då kost bestås 16 sk mindre, allt riksgälds. För ett qvinsdagverke med fri kost betalas under förra tiden tolf skillingar och under den sednare 24 sk Rgs.