Anna Vesterdahl berättar

Jag är född 1906, hade sex syskon, min mamma dog tidigt, en  syster dog då jag var 16 år. Det finns mycket arbete i hemmet och jag hade en otrolig lust att läsa. Jag gick Folkhögskolan i Sunderbyn en vår, så kom jag till Seminariet i Öjebyn. När jag åkte till Sunderbyn var det höst, det hade regnat mycket, det var vatten över Persöfjärden, jag åkte trilla, pappa körde och vattnet gick upp till kärrnavet. Jag var glad att komma ut i stora världen, jag var 16 år då. Det förvånar mig att jag kunde och fick åka.

Min syster dog så det fanns ingen hemma som skötte hushållet, det gällde att få tag på en piga.

Jag följde med min pappa han hade 5-öringar i fickan som han släppte ner till barnen som öppnade grindarna efter vägen.

Jag minns 1914 när karlarna och hästarna blev inmönstrade.

Jag har ett tidningsurklipp från 1899.

10 kg kaffe 7:50
1 kg köttfärs 1:00
2 limpor 0:40
5 kg sill 1:15
3 m förklädestyg 1:50
fingerborg 5 öre

Det var ont om pengar även om allt då vara billigt med nutidens mått mätt, mina bröder la ut för mig även på seminariet.

Det var en fin tid, jag trivdes och trivs än idag i Öjebyn och jag gjorde vad jag kunde och fick min examen efter 2 år.

Tågförbindelserna med Öjebyn var så dåliga att man fick ligga över i Boden för att komma till Öjebyn från Böle.

När jag skulle till seminariet efter ett jullov fick jag veta att tåget var inställt från Niemisel till Boden.
Min bror skjutsade mig med häst till Astrid Björk i Prinsnäs för övernattning och därifrån åkte vi med  häst till station i Boden. Vi hade inte telefon varken hos Björks eller hos oss. Man skulle passa tider till varje pris, idag hade man åkt tåg när det gick och man kommer när man kommer.

Jag åkte skidor vart jag skulle, på det viset fick jag både luft och motion. Jag besökte alla gårdarna, ville  se hur barnen hade det, ville känna att jag var ett med byn.

1927 fick jag min första lön i september, terminen började den 13 sept och lönen var 107 kr.
Lärarlönen räknades som en god lön. 

Min syster som dog gick på söndagskvällarna för att vara tidigt i gårdarna där hon skulle sy, hon hade 6 kr när hon kom hem sena lördagskvällen. Sommarnätterna satt hon ofta och sydde, hon var väldigt eftersökt.

Nästa termin kom jag till Nedre Flåsjön, eftersom ordinarie lärare kom tillbaka och jag fick ett nytt vikariat. Det blev många och ljusa minnen.

När det fanns bussförbindelser mellan byarna var det lätt att ta sig till och från i annat fall var det att tas cykeln.

En gång skulle jag på lärarmöte i Råneå, då fick jag ligga över i Långsel hos busschauffören efter att ha gått en mil. Det var väldigt tunga dagar, knappt man hann få  i sig mat, en oerhörd lättnad när vi blev serverade i bespisningen.

I Långsel och Strömsund har jag varit lärare. Jag levde och bodde i skolhus och hem. Man var nöjd att man hade ett arbete och alla var trevliga. I Tallberg  var jag två terminer och där var det att elda i både kakelugn och järnspis. 
Det var ingen sak att bära upp ett par vedkorgar och vatten fick man bära från granngården.

Från 1942-1952 var jag i Mjöträsk, där hade jag familj, vi bodde i skolhuset. Mitt första barn föddes på sommaren och en flicka  från byn skötte henne. Där fanns inte heller vatten, det  hämtades i Kvarnbäcken och  vilken väg jag än gick så var det uppför till skolhuset.

På ett ställe hade barnen som sed att pojkarna började knäppa upp mössan när de cyklade, för att bocka och flickorna hoppade av cykeln för att hälsa och niga. Nu hade vi ju faktiskt hälsat på varandra i skolan så det kunde räcka med artigheterna. 

Småskoleseminarium år 1909

För länge sen fanns Seminarium i Råneå, i Haparanda och i Murjek.

I skolan var det så intressant, man var så tacksam på den tiden, det var ont om lärartjänster, varthän det burit så skulle jag åkt dit. Och så ville man ju förtjäna pengar.

Första tjänsten var i Långtjärn med 19 skolbarn, de har nu växt upp och har barn och barnbarn själva.
Jag bodde i kökskammaren hos Lövgrens och där var skolan också.

Maten var inte så lätt att handla sig till, mjölk och smör fanns ju alltid och så var det ganska nära hem, inte 2 mil.

Skolsalen var i köket, jag bodde i kökskammaren och själlva bodde de i bagarstugan året runt och flitiga var kvinnorna. Redan när jag började skolan på morron satt de vid spinnrockarna. Det var ett idogt och arbetssamt folk, hade kor och får.

Vi fick bibliotek i skolan och det var ett framsteg. Det var barn som gick om, fick sitta kvar, men ingen blev retad för det. Det var inträdesprov till ettan , en del fick stå över. I Mjöträsk var intagning vartannat år så barn hann  bli 8 år innan de började skolan. Långa dagar var det, en timmes matrast.

När barn i 1:an skulle läsa ur läseboken skulle de resa sig ur bänken, var då barnet osäkert eller nervöst var det bättre att sitta och läsa, då hade man boken stilla.
Bänkarna var svåra att ta sig ur, det skramlade och tog tid, så jag införde att barnen fick sitta och svara, de kunde ju vara artiga på annat sätt.

Det förvånar mig hur mycket 1:an hann lära sig under ett år, lilla och stora alfabetet, skrivning hela  alfabetet, läsning - Anna Maria Roos, Sörgården, siffror och att räkna.

 
Det var stilla i skolan, mycket tyst, jag bad barnen resa sig och stampa och röra på sig. Att sitta i 45 minuter för ett barn, det vaar inte bra. Själv hade jag möjlighet att vandra i skolsalen. Barnen var allvarliga,  de pratade och svarade när man skojade med dom.

Jag var ute på rasterna oavsett vädret, inte kunde jag fordra att barnen skulle gå ut om jag inte gjorde det själv. Skolsalen behövde vädras ut och både barnen och jag röra på oss.

Det var utedass på skolorna, läraren hade sitt och på några ställen hade flickorna och pojkarna var sitt.

Vi hade en hink med vatten och skopa inne i skolsalen, på något ställe hade vi hylla med barnens muggar.

Barnen hade matsäck med sig, det  hade jag själv också. När det var kallt bad jag barnen sätta sina mjölkflaskor vid kaminen så att de värmdes.

Runt 1940-tallet började skolbarnbespisningen.

Min morfar var född 1838, bonde och smed. Varje kväll satte han sig och skrev ner dagens händelser. 1850 var den stora utvandringen, min äldste och min yngste bror reste till USA. Min äldste bror for 1912 och jag minst det mycket väl trots att jag bara var 6år. Han gick runt till de närmaste gårdarna och tog farväl, det var gråt och väl- och lyckönskningar. Det var hårda tider.

Jag grät när mamma och pappa följde honom till Niemisel, jag ljög och sa att jag hade tandvärk. Det var svårt för föräldrarna att skicka iväg sina barn, de tänkte naturligtvis: får vi se dem igen?

Min morfar skrev 1867; "den kallaste vintern som någon minns, mycket snö och höll fram med kölden hela april månad.
Till den 25 maj frös det alla nätter samt att snön låg kvar på hustaken till 27 maj.
Den 19 juni körde jag en sommarskrinda halm från Råneå rättavintervägen, även var rätta vintervägen körbar någon vecka därefter.
Vintervägen gick över Råneträsket, med häst och skrinda.
Årstiderna var ur gängorna, 4 juli körde prästholmarna över Selet även så att det gick köra över Råneträsket. Den 22 juni syntes snön på berget, men ej därefter.

Hela naturen kom i oordning detta år, så kunde t ex inte fåglarna livnära sig och bygga bon i vanlig ordning. Det gjorde att småvilt, fisk, bär mm inte fanns; man har berättat att något hjortron mognade i september månad, men då kom frosten. 

Det blev ont om foder till kreaturen, då fjolårshöet tog slut och det berättades att en man som bodde vid älven i Böle hade två kor, han skottade bort snön på solsidan av Böleberget, så ledde han sina kor dit att de kunde äta ljung och vad de kunde finna. 

En kvinna Lisa Lunden född 1820 berättar, hon satt och vävde vid vävstolen på en bänk bredvid hade hon ett fläskstycke, en kvin och en brödkaka. Detta för att hon inte skulle behöva gå ifrån vävningen för att ge åt vandrarna somkom i stora skaror på landsvägen (i Småland).

Jag har träffat en man som ätit barkbröd, det växte i munnen ju mer man tuggade. Min pappa berättade att allt fick man vara rädd om. När man saltade potatisen så drack man potatisvattnet för att få i sig saltet.

Det fanns inga fåglar att jaga, de kunde inte lägga ägg och äggen kläcktes inte, fiskarna kunde inte leka, det var för kallt. Barnadödligheten var hög, vanligtvis dog första och andra barnet. Jag har två syskon som dog helt små, vi skulle alltså varit åtta syskon, de dog i lunginflammation.

Interiör Råneå kyrka

Det eldades inte i kyrkan så att den blev varm, med vårt mått mätt, det fanns kanske en kamin.
Mammas farfar var organist i Råneå kyrka. När han spelade fastnade tangenterna på grund av kylan och när han släppte dom kom dom inte upp. Detta gjorde ju att det blev missljud och fel toner, han var förtvivlad, rädd att folk skulle tro att han inte kunde spela.

Jag minns när jag som liten var i kyrkan, kvinnorna satt på sin sida och männen på sin, men sedan bröts den sedan.

Jag minns när första damcykeln kom till byn och det var 1914-15. 1903 körde första bilen genom Råneå det var en bankir Gliddet från Amerika. Hastigheten var 21/2 km i timmen, den hade kedjedrívna  bakhjul, 16 hkr motor.

Elljuset kom till Råneå 1918.

Jag var vanligtvis ensam lärare och skolan var ganska jobbig. Jag har varit med om att ha 1:an. 3:an och 7:an i samma rum. Ettorna var små och sjundeklassarna var längre än vad jag själv var. Första gången jag hade 7:or var i Mjöträsk. Väldigt kunniga och duktig, trevliga och artiga vi var kompisar.
Från början var det väldigt lite handledning, lite med litteratur att ta till. 1950 blev det ren småskola för mig i Mjöträsk, de äldre barnen åkte till Råneå.

Skolstyrelse 1935

Ett år kom rektorn och halva skolstyrelsen, fyra herrar, jag visste att de skulle komma. En vecka i förväg fick jag veta vilet ämne jag skulle ha. Jag fick geografi och jag valde Indien, det fanns mycket att prata om.
Varje avgångsklass, alltså vartannat år, satt vittnen i skolan medan de utförde sina standardprov. 

När inspektören kom tänkte man, har jag det nu som det ska. Vi hade våra räkneböcker och jag hade den tanken att barnen skulle ha kunskapen till varje pris. Men det var inte lätt, ett barn hade lätt för sig och ett annat behövde längre tid. Jag har kommit till full insikt om att man kan inte fordra lika mycket av alla, barn har olika intressen, olika förutsättningar, mognad och stöd hemifrån. På den tiden var det ingen vuxenutbildning, som barn var man tvungen att ta chansen och se till att man kom in på den utbildningen man tänkt sig.

Från början fick barn köpa skrivböckerna medan däremot läroböckerna var gratis. Jag skrev upp vad barnen tog ut och i månadsskiftet fick de en lapp med summan och många föräldrar tyckte att det var en onödig utgift .

1936 när allt undervisningsmaterial blev gratis satt jag inne med inköpt material och det finns kvar än.