Alfred Lindström berättar

Spanska sjukan härjade runt 1920-talet i flera omgångar. 1918 tror jag det var som värst. Då dog så många att de inte hann begravas.

Min bror och en granne var på skogsjobb, de högg timmer i Saaritjokko, denna vinter. Till påsk åkte de hem för att hälsa på. På vägen gick de in i en lappkåta och drack kaffe, där låg två personer sjuka. 7 dygn senare var de båda skogsarbetarna döda. Själv var jag väldigt illa däran, doktorn trodde att min bror skulle klara sig, jag som var så liten skulle däremot inte göra det. Nu blev det precis tvärtom. Som botemedel hade läkaren bara acetylsalicylsyra, Lazarol och Hoffmans hjärt- och nervstyrkande droppar. Grannarna var rädda för att bli smittade, de stod bakom fönstret och frågade hur vi mådde och om de kunde hjälpa på något sätt. Läkarna var  i farten dag och natt under den här epidemin, de kände sig säkert maktlösa när de såg allt elände. En läkare hette Robbe och hade motorcykel.

Johan Robert Leonard Robbe - i Råneå 1914-1917

Det var stora barnskaror  och trångt i köken. Vi hade så kallade råspisar, när man eldade drog man upp spjället och all värme åkte ut. 
I gamla tider fanns ingen socialhjälp, fattiggård fanns för de som inget ägde och så fanns hemkallsrätt, alltså rätt att bo kvar. 
Den som var gammal och förvirrad - i barndömen - fick flytta på sig t o m ut till lagårn om de anhöriga var hårda människor och det var kanske bäst så. 
Inne  i trångboddheten var de i vägen, ungarna retades och var hemska med de gamla. Maten bars till dem i träskål och tråg.
De sinnessjuka spärrades in i källaren på Västberg, man kunde gå och titta på dom genom fönstren.

När det skulle vara extra festligt bakade man anisbröd på kornmjöl och gräddade i skirad fårtalg. Till julen slaktade man grisen, hängde upp den i ett uthus, där hängde den, frös och tinade, till slut fanns det mögel utanpå, trots det blev ingen sjuk - vad jag vet.

Hos "tysta Johanna" brukade vi gå in och dricka kaffe, 25 öre kostade det.

I Råneå fanns dansbana och fyra kaféer. Anisbrödet de serverade var enormt stora. 
Min bror hade ett enradigt dragspel innan han for till Amerika, det spelade vi då på. Lekar hade vi också, bl a nummerlek.

Så här kan det också gå. "Min son vari Amerika 11 mån mindre än ett år, när han kom hem, kunde han inte ett svenskt ord" eller som gubben som skullle ta sig en sup för magen, "men trao do ant skam faur uppi häude".
(men tror du inte skam for upp i huvudet)

Gruvan på Hägnheden där man bröt fältspat, var 40 m djup, på sina ställen 48 m. Stål-Artur, en "slöggli" man, gjorde sig en flotte när gruvan var full med vatten. På flotten hade han motor och pump och följde med ned eftersom han pumpade. Det tog en månad att tömma gruvan, det var ett djärvt företag att sen ta sig uppför trästegarna de 40 metrarna.

När skomakaren satt och reparerade skor, slant kniven  så han ska sig i handleden. Det blödde ymnigt, men han tog en gammal "skobot" och la på och så karkade han fast "skoboten"
Föreställer er att lägga en gammal sula som suttit under en sko, föreställ er att lägga den på ett öppet sår! Trots detta blev det ingen inflammation. Samme man fick en böld på huvudet, han täljde tändstickor så de blev spetsiga och stack ner dem i bölden. Det rann blod och var, så nog blev han lite blek om nosen, men han överlevde.

På den gamla tiden var söndagspredikningarna långa och det var arbetsdagarna också så det var lätt gjort att man slumrade till när man satt länge stilla. Av den anledningen gick kyrkstöten omkring och stötte till den sovande.

Förr fick inte den som tagit sitt liv ligga i vigd jord, självspillningar och ogärningsmän fick ligga utanför kyrkogårdsmuren. Det var väldigt noga med att man låg med fötterna mot öster.  Det kunde hända att man tog lätt på den regeln så en gång hände det att liket kom åt fel håll. Den som höll tal sa: "Bäklanjes hä do leva i alla dågo och bäklanjes kåm do där do sko ligg."
(Baklänges har du levat alla dagar och baklänges kom du där du ska ligga)

Sundomsborna hade rykte om sig att koka svagt kaffe. En gubbe i Mjöfjärden tyckte väl att kaffet var väl vattustarkt så: "Häken gjär kaoke sör om Harrbäcken".
(Det här är kokat söder om Harrbäcken)

Mjöfjärden har varit avfolkat tre gånger, berättas det.