Henrik berättar

Min pappa jobbade på Törefors sågverk i brädgården. "Jag vill hå Graoten ve mä, han jär räpp" sa man.
(Jag vill ha Groth med mig, han är snabb)

De hade tio öre i timmen och arbetade 12 timmar/dygn. Hans kompis var en glad filur, han tyckte om att spela kort. Han började stöka upp maten ur "nästkistan" sin när någon frågade: "Ska vi ta en knack?" - "Det må vara hänt" sa han och högg sig en flisa från en sockertopp för någon mat hann han inte få i sig.

Vi hade ett såll som var gjort av en tunn bräda som sarg med ett kojuver som botten. Det var inte det yttre utan den inre hinnan av kojuvret med spenarna kvar, utspänt medan det ännu var fuktigt.

Min farfar skjutsade arbetarna till Nyborg och för det hade han3 kr för två personer och två dagar. Den som skulle betala hade ju ingenting att betala med, de arbetade bara sommartid, på vintern hade de inget arbete. När  hösten kom hade somliga pengar att köpa en mjölsäck, men det fanns de som spelat kort så de hade ingenting med sig hem. De gick då till en bonde och fick ett reverslån så de kunde köpa det nödvändigaste som mjöl och skor. Men de hade alltid en skuld framför sig.
Farfar dog då pappa var fem år.

Gammalt tillbaka låg ju gamlingarna hemma tills de dog, de var då ofta orkeslösa och blev liggande i lucksängen. Den som skulle sköta om den gamle orkade en dag inte med lyften så då gjorde man ett hål i sängbotten och till detta hål skar man fåror. 
Urinen kunde då rinna i fårorna och ner i nattkärlet som stod under sängen. Nog förstår man att det blev både liggsår och loppor.

Under kriget kom ett tyskt preparat Gesarol mot flugor. Vi sprutade med preparatet i lagårn och då blev vi av med både loppor och flugor.

Om man rev en gammal lagård då blev det invasion av loppor hos grannarna. Ett annat vanligt djur under kopallarna var gråsuggan, "gålgilten"

Det var dåliga tider, många åkte till Amerika och över Norge, det tog 2-3 veckor att ta sig över. En av dem som skulle åka över blev grundlurad, han var så godtrogen att han lämnade över pengarna för både sig själv och sin son till en man som försvann med pengar och allt. Så det var bara att vända hem igen.

Arbetslösheten gjorde att många luffare gick på vägen, Mattias Fors kom alltid på våren när snön hade gått bort. Han hade långt skägg, därför sa man: "Mattias med sitt långa skägg, lurar barnen bakom solig vägg". Han satte sig på en plog för att ordna med sina skor. Vi frågade honom: "Vem har gjort stövlarna åt er?" Nordins Kalle gör barmeligt präktiga skor". När han ordnat skohöet i sina skor vandrade han vidare. Så kom han till Brännan i Vitåfors, där brukade han ligga över. Husbonden lovade alltid, men hustrun såg inte med blida ögon på att ha luffare i huset. Då sa Fors: "David oppi Bränna vara barmeligt präktig karl men kvinnan hans vara som kattoggla".

Petter Rosendahl

När jag var pojke var det stora gamla kök. Rosendahl kom och ville ligga. Han bäddades på golvet i köket. En vårkväll kom Olle. "Jag måste sätta mig när jag äter så inte maten tror den kommit in en hund. Han fick ligga i halmboden på halmen med en kudde och ett täcke från rissla. Han skrattade mycket därför kallades han Skratt-Olle. Söderut hade man t o m luffarbodar.

För 100 år sedan förutspådde en gubbe i Vitå: "Det ska komma tider, när man kan tå i daos borti ficka (ta en dosa från fickan) och höra från främmande länder."

I Råneå fanns en apotekare och han hade en dagsverkare som brukade hugga ved åt honom. Han var inne hos apotekaren men var ovettig så han blev utslängd. Utanför stod en stövare som hoppade på den utkastade. denne replikerade: "Går det här vägen ska apotekaren få en valp".

Halvvägsstenen mellan Vitå och Råneå lutade och en skärva hade fallit bort. Sägnen säger att en bonde kom körande och om han då var i fyllan eller om han somnat, i alla fall hade han huvudet utanför risselkanten. Han klämdes ihjäl, hans namn var inristat i stenen, tyvärr har någon sprängt stenen.

Längre tillbaka i tiden åkte man söderut på AK-arbete. En man kom på sjukhus där träffade han en som var lika tokig som han själv bl a hittade de rockar md stetoskop i korridoren de såg förtroendeingivande ut och undersökte en gubbe som hade reumatisk värk, de fick kvickt hänga undan rockarna när ronden kom. Den stackars gubben protesterade vilt för han var ju redan undersökt.

Bönderna hade en kvarn i Vitåfors under brukstiden, denna kvarn hade en mjölnare som haft barnförlamning. När han klädde sig måste han sno byxorna bakfram för att få på dom rätt. 
Mjölet som kom från stenarna åkte ut på golvet direkt. Där sopades det ihop, det som dammade längs ut var det finaste mjölet och kallades våffelmjöl och användes vid våffelbak.

Jag hade difteri och doktor Robbe kom på sin stora motorcykel. Farmor var 80-90 år och låg i kammaren för man åkte inte till sjukhus när man var gammal och sjuk på den tiden. 

Han tyckte att pojken kunde ligga i samma rum för på gumman biter inte difteri. Mamma försökte få i mig mjölk med att trycka ned tungan med ett  skedskaft. Difteri var en fruktad sjukdom.

Den första bilden i byn var en blå skåpbil. Vi stod ute och hörde hur det rasslade utför Granströmsbacken. Det var träekrar, men bultarna hade gått av så ägaren hade ersatt dom med järnstångsbult (av blötjärn) och skruvat fast hjulen med  dessa. Bultarna gick av så hjulen for över en hage. Vi frågade hur det gick? "Det går som en olja, det går som en olja" blev svaret.

Edvard Rotqvist

En stenhuggare i Niemisel, dog 101 1/2 år gammal. Han hade varit lite varstans och jobbat hårt i ur och skur. Han festade om också med mycket brännvin och öl. Han utförde sitt arbete väl även det som inte syntes. "Hårt arbete och brännvin har gjort att jag blivit så gammal".

När det skulle läggas koner i ett vägbygge, som stöd för broar, hade han redan ett jobb men övertalades eller kanske tvingades av basen: "Ja, jä kom väl da men do kån att räämp a reisa".

Del av teckning som fanns på kartong-utställningen 

De gamla soldaterna fick stanna kvar på regementet det var en sorts pernsion, de fick mat i matsalen.  
Vanliga soldatnamn var Sik, Vass och Gren. Den sistnämnde, en gammal soldat, skötte om de som dog i spanskan, de hann inte få dem i jorden så hantravade dom i en källare.

En annan soldat skötte bastun på I19. Där fanns en våg, det kostade 5 öre att väga sig. Det blev att skurkisera, en steg av och den andre steg på vågen, så det blev få 5 öringar. Men han kom på falseriet. Vi hade 30 öre/dag och detta skulle räcka ti rökverk ochh till kaffw på markan.

På sjukan fanns en kamin, så de som stod närmast satte termometern mot och fick på det viset hög feber.
Ibland blev den väl för hög så dr Thorburn som var en barsk herre tyckte: "Du är ju redan död med den febern".

På I19 i köket fanns en mycket lång järnspis, som eldades med ved, där var också en stor köksfläkt och stora kittlar, när dessa kom i kok såg man ingenting för all imma. Drog man då igång fläkten så drog det också ut eld ur spisluckorna, men fort var ju imman borta. För att koka potatis användes kokskåp, det var viktigt att öppna ventilerna före dörren i annat fall kastades man lång väg av trycket.