Maj Ingrid Holmqvist berättar

1942 jobbade jag på B-sanatoriet i Boden, många militärer hade TBC och låg där. Jag var negativ och vaccinerades därför. Under tiden jobbade jag på avdelningar där de inte fanns smitta. Ett tuberkulinprov tog 6-7 veckor och då var jag positiv.

Min tanke var att jobba på sanatoriet när  en plats blivit ledig. Jag började där den 1:a maj 1942. Visst kände jag mig trött och hängig men jag jobbade i alla fall. Men en morgon i juli orkade jag inte upp ur sängen, då hade jag håll och mellan 39-40 graders feber och det hade jag säkert  haft i flera dagar.

Jag låg kvar på rummet tills febern var nere i 38 grader, då kunde jag flyttas till lasarettet. Minst en månad låg jag med hög feber och svettades oerhört på nätterna. Jag röntgades och då upptäcktes ett lungfel, en körtel på vänster lunga, men inget öppet TBC. Man tog prover, bl a spottprov och magsköljning för marsvinsodling. Jag fick åka till Sandträsk och nya provtagningar. Odlingen tog 6 veckor och det var oroande och oerhöört pressande att vänta på resultaten.

Ingång till Sandträsks Sanatorium

Jag var 21 år och fann mig i allt och satte inte ifråga behandlingen. På avdelningen var sträng disciplin,  ingen protesterade för något där heller, inte heller för att det skulle vara släckt kl 9.00. 

Jag fick en febertopp som gick över på några dagar. Proverna var negativa men under tiden blev det en smältning av körteln.  Det blev en kavern, en hålighet. Man la då kvävgas, dvs man stack en nål mellan lungan och lungsäcken och fyllde på gas. Gasen skulle trycka ihop lungan så att kavern kunde läka, men ibland blev det i mesta laget med gas så man nästan tappade andan.

Det var jobbigt att andas när lungan var ihopklämd men själva nålen kändes inte så mycket, även om den var grov som en strumpsticka. Hade det blivit sammanväxningar och trådar melan lungan och lungsäcken som kallades sjok, föll lungan inte ihop och man var då tvungen att bränna sjoken.

Det skedde under lokalbedövning och med morfinspruta, man tog upp två hål så man kom in under armhålan och så på motsvarande sida. I januari 1943 la man på kvävgasen, man hade bränt tidigare och jag var svag och hostade oerhört. Av hostmedicinen var hostan något bättre en halv timme och så hostade jag igen.

Jag kände mig hängig och hade dålig matlust och när underläkaren på röntgen undersökte plåten såg han sammanbiten ut. Jag förstod att det hade hänt något med höger lunga och nu skulle det läggas kväve även på den. Här kom förklaringen till att jag mått dåligt. 

Alla på rummet var 18-20 år, unga flickor, vi var införstådda att det kunde leda till döden, alla befann vi oss i samma situation, vi var glada och förnöjda. Visst var vi ledsna när någon försvann men snart slog vi det ifrån oss, vi på sal 8 avd 6.

Måtte vår Herres sinne vekna,
att vi slipper i Träsket förblekna

Kaffe fick vi inte koka, men det fanns doppvärmare i varje sal. Om vi inte var alltför dåliga fick vi gå till samlingssalen där det var underhållning, när vi kom därifrån, kokade vi kaffe i smyg först av allt. Nattbiträdet, som var på vår sida kom springande och varnade oss att läkaren och nattsköterskan kom och kollade. Vi  plockade raskt undan allt, bröd, porslin, kaffe, men kaffelukten fick vi inte bort.

Det fanns ungefär lika många män som kvinnor. Avdelningen under oss var en manlig avdelning.
Vi knöt kaffepannan i ett snöre och hissade ner den genom tvättrumsfönstret, de tog tag i pannan, menen hagga till nattsköterska kom på oss och vilket liv det blev.

Det fanns fall, ömmande och tragiska, t ex den kvinna som låg på avdelningen och hade sitt barn på barnavdelningen.

Det var mest lungtuberkulos, men en natt väcktes vi att en av rumskamraterna skrek helt hysteriskt. Läkaren kom, det hade slagit upp en kavern i höften.

Man var rädd för den som haft TBC, man var stämplad när man kom hem från Sandträsk. Ute i friska luften skulle man vara, för att påskynda tillfrisknandet, men även utomhus kan man få frågan om man var smittfri och det var man ju i och med att man skickats hem.

23 år var jag när jag efter 2 år kom hem från Sandträsk den 1:a maj 1944.

När vi gifte oss 1947 varnades min man för att gifta sig med en lungsjuk. På dispensären i Luleå kunde jag få kväve påfyllt, med tre veckors mellanrum och under tiden var jag sjukskriven och hade sjukpension.

När jag varit sängliggande länge och knappt orkat upp för att ivätta mig, hade jag oerhört ont i höften och då snuddar man vid tanken .....
Läkaren trodde att det  blev av långvarigt sängläge och att jag skulle träna i korridoren. Och det visade sig stämma.

Man gruvar sig inte speciellt, man var glad om det blev bra med kvävgas, de fanns de som låg inne för självläkning och det var tidsödande.

Min tuberkulos var akut, så jag hade mycket krafter kvar, medan många mått dålig i åratal.

Det var dåligt med samfärdsel, ett par gånger hade jag besök under mina 2 år, sen fick jag vara hemma mellan gångerna jag fick gas. Man fick dålig kondition. Ibland stack de för djupt när de la gas så att man hostade blod. Inte var det roligt alla gånger, visst hände det att man grät under täcket.

Det fanns två rum på avdelningen, när någon blev mycket sjuk flyttades han dit och då visste vi att nu är det dåligt, och när dörren var igentejpad, då visste vi vad som hänt, det var klara tecken. När vi hade tysta timmen och då var det verkligen tystnad, kunde vi höra en vagn i korridoren som körde ut den döde. Ingen skulle se men alla hörde vi och förstod.

Jag tänker på ett tragiskt öde, en nygift kvinna från Boden med ett nyfött barn, hon var väldigt dålig. Eftersom jag just då var pigg och kunde vara uppe så hjälpte jag henne med vatten och torkade hennes svett. Vi blev mycket goda vänner. Hon flyttades till Boden och vi visste alla att det betydde slutet. Det var så att även från Boden var det besvärligt att ta sig till Sandträsk för att besöka en sjuk, på den tiden, därför fick många flytta till B-sanatoriet i Boden. Jag fick ett brev med tack för vad jag gjort för henne.

Babyn sköttes av hennes syster, som tog med barnet så att mamman fick träffa det.

Vi hade bara haft hostmedicin dittills men nu kom Pas Na Pas och Streptomycin. Doseringen var svår att få perfekt, så hände att någon t o m blev döv av den.

Nattsköterskan var hemsk, på kvällarna kunde vi öppna dörrarna till korridorerna och prata med den manliga avdelningen mittemot, men inte ens de unnade hon oss, så dörrarna stängdes.