Fd skofabriksarbeterskan Hulda Sundén berättar:

Jag är född nere på Ön, i ett litet torp, en femväggestuga, med kök och kammare. Vi var nio syskon men alla var inte hemma samtidigt, men många. Efter konfirmationen gick man ut i förvärvslivet. Fem av mina syskon åkte till Amerika.

Även om man inte var religiös så gick man i kyrkan någon gång, framför allt juldagsmorgon. Jag glömmer aldrig hur pappa drog Anna och mig, vi var minst, genom djupsnön 3-4 km till kyrkan. Det var en prestation för det fanns inga plogade vägar.

Som barn var vi med på myrslåtter på "skiftesrå". Vi gick kl 2 på natten för det är lättare att slå medan daggen ligger kvar. Vi gick he vid 2-3 tiden på dagen. Matsäcken bestod av fil, bröd, fisk och någon gång en korvbit. Jag minns hur jag som 13-14 åring hade trasiga näbbskor på fötterna för att vattnet skulle rinna in men även ut, stövlar fanns inte på den tiden.

Vi slog med lie och la gräset på tuvor, hässja det gick inte, som jag minns var somrarna torra och varma så höet torkade fort. Trots att vi blev blöta och fick gå så hela dagarna blev vi inte sjuka, kanske var ungarna friskare då. Underligt när man tänker på all kunskap vi har om vitaminer idag.

Antagligen fick vi i oss vad vi behövde, rejäl mjölk, hemkärnat smör och bröd vi bakat själva, bagarstuga för tunnbrödbak hade så gott som alla.

Vi köpte salt, socker och fläsk, min pappa tyckte om stekt fläsk. Min pappa jobbade på sågen "neri Ågrunde", när isen varken bar eller brast hade han iseka för att komma över älven. På vintern åkte hnan skidor till jobbet och under sommarhalvåret använde han roddbåt och apostlahästar. Egentligen var min pappa kolare och när han hade en mila igång fick vi barn gå över med mat till kojan och det tyckte vi var spännande.

Kojan var oerhört liten och där fick vi ligga på granris. 

Ön:s folkskola

Småskolan var på Ön, i en bagarstuga och folkskolan "neri Sundet" på andra sidan älven. När det var vinter och skidföre åkte vi skidor över isen med "ölor" på skidorna för kängskornas skull och med hemgjorda stavar. När älven inte bar fick vi gå runt, det blev bra många kilometer att gå från Sandslån genom byn ner till Ön för en liten unge.

Vi plumsade genom snön för det var inga plogade vägar.

EFS-kyrkan  -  på nuvarande adress Torggatan 18

Konfirmationstiden var en härlig tid, under 3 veckor hade vi konfirmationsundervisning i Fridhem. Sen var man vuxen och skulle ut i förvärvslivet för att förtjäna sitt levebröd.

När jag var 15 år började jag på Lundins skofabrik, där blev jag kvar i 41 år. Man frågade sig aldrig om man trivdes eller så, det var bara fråga om att tjäna pengar och försörja sig. 

Första tiden gick jag till och från arbetet, sedan fick jag låna en herrcykel och det var en stor lättnad. När jag fick min första lön köpte jag en cykel för 150 kr med 10 kr/mån i avbetalning. Då tyckte jag att jag var rik, man skulle alltid lämna pengar hemma och det tyckte man var så roligt att kunna ge föräldrarna något.

När det var vinter hade jag cykeln under en gran vid landsvägen och för att komma dit använde jag skidor och sedan cyklade jag till jobbet. Det var inte lätt för plogningen med häst gjorde det svårt att cykla. Visst frös vi många gånger när det var 30-35 grader kallt.

På morgnarna var det kallt i fabriken så vi började jobba fullt påklädda. Det var ackord så man ville hinna så mycket som möjligt vissa ören för det man sydde. Ju mer man hann ju mer förtjänade man, så det var inte att sitta och slöa. Visst har man det bra nu, men det är inte många som är nöjda, vi var nöjda om vi bara tjänade någonting. Vi skyndade oss, hade knappt tid att gå på toaletten, fikarast hade vi en kvart för- och eftermiddag, lunch en timme. Hade man fikat färdigt innan rasten var slut så gick man tillbaks till arbetet.

Arbetsdagen var mellan 7.30 - 17.00, lördagar 7.30 - 13.30.

Lundins skofabrik

De fanns 3 våningar på fabriken, längst upp arbetade de som skar till lädret och vi nåtlerskor, dvs vi som sydde ovanlädret till skor på stora elektriska maskiner. Ett krav var att man skulle kunna sy rakt. Maskinerna surrade så det var omöjligt att föra ett samtal, dessutom hade man inte tid. Trots ett pressat jobb var det aldrig någonsin ovänskap mellan oss kvinnor.

Nåtlerskor i arbete

Det var aldrig fråga om att ta ledigt, när man fött barn var man hemma i 3 veckor. Man ammade sitt barn innan man åkte till jobbet och sedan på kvällen. Man jobbade in i det sista, när 2 veckor återstod hade man svårt nå fram till maskinen. På den tiden var det inte naturligt med barnafödande det var närapå en skam, det skulle döljas i det längsta.

När vi flyttade in till samhället fick jag nära till jobbet, men alla hemsysslorna fanns kvar. Tvätten sköttes på lördagseftermiddagen hos Anna på Skäret. Tvätten las i blöt i en stor tunna på kvällen. På morgonen på vintern var den täckt av en tjock isskorpa. Vi gjorde eld och gnuggade tvätten på tvättbrädan, den flyttades över till grytan där den kokades och sen ner till älven för sköljning. Problemet var att få tvätten torr, den hängdes inne under taket.

Åt spädbarnen gjorde man blöjor av gamla lakan, de kokades på spisen, vattnet bars in från forsen. Alla hade det så här, så man tänkte aldrig på hur jobbigt det var.

När andra barnet kom satt jag hemma och sydde för att kunna sköta barnet, det yngsta barnet kom in till mig på fabriken och satt där och gjorde sina läxor.

Mor- och farföräldrarna fyllde en stor uppgift som barnskötare, det fanns inte så många kvinnor som förvärvsarbetade på den tiden så någon ordnad barntillsyn fanns inte. Vi tyckte vi hade det ganska bra som hade ett jobb. Vad som fanns då var hembiträdesplatser och nu finns inga sådana jobb och det är bra. De som var pigor hos bönderna hade det tungt och jobbigt.

Vi hade tankar på att gå över till Tallhedens vårdhem men det blev aldrig av.

Semester hade vi  -  3 dagar, så blev det en vecka och så i slutet en månad. Det var på semestern man skulle göra allt det man inte hunnit med, på det viset blev det lättare i alla fall de närmaste dagarna.

Efter arbetsdagens slut brukade vi på hösten cykla till Strömsund för att plocka blåbär, senare på hösten, lingon.
Det var härligt, något vi verkligen uppskattade. Någon fritid hade man inte, det var tillräckligt slitigt att få iväg barnen till söndagsskolan 9.30, så någon sovmorgon blev det inte då heller. Barnen gick godvilligt och jag tror faktiskt inte de tog skada av det.

Alla undrar över att jag inte har ont i nacke och axlar, något som är väldigt vanligt idag. Jag tror att vi fick arbeta med så mycket annat, med andra ställningar när vi kom hem, skura, bära vatten, tvätta, åka skidor, laga mat. Vi hade arbetat upp våra muskler, därför klarade vi oss bra, trots att vi satt hela dagarna med ett enahanda jobb.

Det var oerhört pressande och stressande att jobba på ackord, det går inte att jämföra med timpenning, man visste att man hade sin timpenning även om man inte forcerade så oerhört.

Det var bra grejor vi gjorde, bra kvalitet, deet sålde väldigt bra, men produktionen blev mindre och mindre, arbetskostnaderna blev för höga i Sverige, man började ta hem från utlandet.

Vi fick 30 kr i mödrapenning och sen blev det 72 kronor. En tant som hade minst 10 barn tyckte inte det var något problem när man kunde få 30 kr/st.

Jag har varit fackligt ansluten hela livet, den som jobbade hårdast för det fackliga var faktiskt den som hade det bäst ställt och alltså kunde klara sig även om det slutade med en uppsägning.

Männen var ett kapitel för sig, när de kom hem satte de sig för att läsa tidningen. Det var inte vanligt att männen hjälpte till. Kvinnorna lagade maten och disken var också hennes. Visst tänkte man på hur orättvist allt var, visst gjorde man det.

Vatten skulle bäras in och slasken skulle ut på slaskhögen. På fabriken var det ackord och när man gick hem följde hetsen med. Barnen skulle vara hela och rena när de skulle till skolan, inte sov man många timmar.

Matsäcken skulle maken ha med sig, allt förbereddes kvällen innan, det var inte mannens uppgift att ordna, nu tycker jag att de hade det bra.

Dagens generation borde inte vara stressade, bekvämligheter har vi också alla. Tvättmaskinen är den bästa uppfinningen, att stoppa in kläder i den kan man inte kalla för tvätt när man tänker på grytan på Skäret.

Trots allt, det var inte roligt att gå i pension. Det var som att jag inte velat stiga upp på morgnarna, jag hade ingenting att göra.
Från början kom jag inte igång förrän efter kl 17.00, men nu tycker jag att det är ganska skönt.