Sonja Lundberg berättar

Jag är född i Råneå på Norrabyn, där har jag bott i 40 år, i det hus som min mormor bott i på sin tid.
Vi hade kor, gris, höns och häst och bra matstandard, när jag tänker på dagens behandling av mat.

Min mormor hette Johanna Forsberg och var från Vitå av Järpsläktet.

Sen har mitt liv som många andras varit att glädje, sorger och bekymmer har avlöst varandra. Ibland tycker jag att jag har det bra. Jag har nog varit ganska tuff av mig.

Jag har jobbat på bagerier i Östersund och Umeå och vikarierat i Porjus. I Råneå på Gästis i källarvåningen hade jag bageri och butik. 5 år hade jag bageriet och efter mig kom Anna Johansson.

Min mamma ville upphöra med affären och då tog jag över affären och hade den mellan 1953-1973.

I bageriet startade man kl 4.00. I Umeå jobbade jag och min kompis Ann Marie på Kafé Linnea 1939, ett idrottskafé på Skolgatan. En morgon försov vi oss, vi hade lagt upp håret på papiljotter, det var en tygremsa som vi knöt och nu kastade vi på oss kläderna och sprang till jobbet med håret på ända och väckarklockan i handen. Som tur var, såg oss nog ingen så tidigt på morgonen.

Vi hade maskiner för bulldegen redan då.

Jag gifte mig, vi hade Skogqvists affär, matvaror, järnhandel och konfektion. Särskilt under beredskapstiden var det mycket merarbete med kuponger på alla varor. Allt skulle redovisas noga hos Kristidsnämnden.
Kaffet kostade 3-4 kr och 1947 kostade en Orsa-spark 10.90.

Jag var i Morjärv hos faster Hildur Silverbrant, de hade järnvägshotell där lärde jag mig laga mat. Min förtjänst var 30 kr/mån samt mat och husrum. Det räckte till kläder och någon gång en biobiljett för 50 öre.
Hotellet låg alldeles vid stationen, väldig trafik, mycket mat skulle det vara, egna renar hade Silverbrants och lax fångades i stora mängder i Kamlungeforsen. Den förvarades i källaren och den skulle rensas, fileas och anrättas, faster Hildur betalade 1.75/kg. Vi åt lax varenda dag tills vi var less.

Folk var glada och nöjd, man levde på småbruk, fiskade och hade jobb vid järnvägen, det går inte att jämföra med dagens samhälle.

Flera caféer har det funnits, CK, Hanssons, Lindéns. Under beredskapstiden började man med caféer ute i byarna, helt apropå kunde man köpa  kaffe hos fru Engström ner i Sundet, och eftersom hennes man var dödgrävare kom det att heta "Dödgrävarfiket".

Scharlakansfeber var en allvarlig sjukdom, med många följdsjukdomar. På Västibyn var det epidimisjukhus och även i Melderstein. Man var rädd för difteri. Distriktsköterskan åkte runt i byarna och tittade barnen i halsen, för difteri var en farlig sjukdom. Det hände att föräldrarna gömde sina barn, för man ville inte skicka dom till epidemin. Penicillin fanns inte, serum däremot.

Under beredskapstiden var jag lotta, på Tallheden var sjukhus och även i skolan. Doktor Frostners fru Margit var chef för lottorna, hon ville att jag skulle sköta maten åt 18 läkare stationerade i Råneå.
Hela vintern 1942 höll jag till i kommunalhemmets kök och delade kök med hemmets kock.

Militären rekvirerade hästar och bilar och vad de behövde, inga protester hjälpte.

Provinsialläkare hade vi i Råneå, han bodde i landsfiskal Wallins villa från 1920-talet. Min bror fick mässling när han gick i skolan, han blev förkyld och fick vatten i lungsäcken, han blev sig aldrig lik mer, orkade inte gå i skolan, hade feber och svettades oerhört.
Doktorn trodde han hade kavaner på lungorna och skickade in honom på röntgen. Han levde en månad, det var galopperande lungtuberkulos, miljardtuberkulos. Han drack mycket bl a lingondricka, vi smakade på hans mugg, märkligt att man inte blev smittad. Hela familjen fick åka in till dispensären för undersökning 2 ggr. Hemma röktes allt, det var omständigt.
Allt som gick  togs ut och skurades och sedan desinficerades allt.

1953 började jag med manufaktur, min mamma hade haft affären tidigare och jag hade hjälpt henne. Vi hade hattar och mössor, det som fanns kvar från föregående år såldes till reducerat pris och gick åt som smör.

Det fanns Fröbergs herrskrädderi och Johanssons, Amy Öqvist var modist, nu är det nog svårt att få en affär att gå ihop i Råneå.

Syskonen Fröberg

Dessutom hade vi sybehör och underkläder, underkläderna var kraftiga, linnet var obligatoriskt, inga trosor fanns det var rejäla dambenkläder. De var mycket vanligt med snörliv, Spirella och Germa måttbeställda med planschetter fram, remning bak.

Kläderna användes länge, en kappa kunde man ha i 15-20 år. Efter mig kom Palhms mmed klädaffär i Råneå, de hade uppackning i Töre.

Det fanns inte att köpa färdiga sängtäcken, man köpte tyg, vadd och foder och så stickade man täcket själv i en stickbåge. Sänglinnet fanns inte heller färdigt man köpte lärft att sy själv. Tuppen från Norrköping 150 cm bredd. Det var ett tungt jobb att klättra på trappstolen med tygbalarna.

Ibland sålde vi smör som kom direkt från bönderna i lös vikt. det var extra fint, smör från mejeriet kom förpackat i 1/2-kilos paket. Mjölken såldes i lös vikt i mjölkaffären hos Mina Larsson, återförsäljare åt Producentföreningen. även så grädde, fil och konserver fanns. När hon slutade började Wennerholm med tetror.

Gatuparti Västerlångvägen

Holmbergs Café fanns där Västberga nu ligger, det övertogs av Hilda Hansson. Där uppe fanns också Freja, den första konsumaffären.

Manufakturaffären var öppen 9-18 med lunchstängt och lördagar öppet till 13.00. Eftersom jag var ensam i affären blev det inte mycket till semester, jag vet att jag tog enn vecka och hälsade på min bror. Man kunde utan vidare hälsa på grannar och bekanta. Så gick man till kyrkan eller missionskyrkan och någon gång på dans på Rånegården och Folkets Hus.