Alva Johansson var född i Ängesträsk 1919 

Alva berättar:

Jag är född i Ängesträsk 1919. Äggtilludden hette stället med en gård, där var mycket vackert. är jag bodde där rodde vi över Ängesträsket, mamma och vi barn till själva byn. Nu finns skogsbilväg, på våren blir skrovel och vatten, blir det måttligt kan man hoppa på stenar och komma fram till stället jag bodde på.  -  Det är fint där  -

Min mamma dog då jag var fem år, många syskon hade jag. Min pappa köpte sig en liten stuga i Orrbyn, dit han flyttade, han ordnade att jag kom till fosterhem i Prästholm. Jag hade det bra där.

I Prästholm gick jag 6-årig skola och hade kort skolväg, kunde gå hem på frukostrasten. Mamma hade ibland kokat palt.
Vi hade en enda skola med kamin i hörnet som vi eldade i. Klasserna var utplacerade bl a i Missionshusets lilla sal.

När jag gått ut skolan jobbade jag hemma, gick i lagårn, vi hade kor kalvar, höns och får. Stickade vantar och åkte skidor med mina kompisar på Toberget. 

När jag konfirmerats skulle jag ut och tjäna piga eller jobba som hembiträde. När jag var 17 år kom jag till Söderbergs i Orrbyn, där hade jag det bra, det var fin ordning. Bl a skulle man sova middag och vila. Det var en stor bondgård djuren skulle skötas, korna mjölkas men inget jäkt, det var rofullt. På söndagarna åt vi enkel mat så att vi kunde vara lediga, på lördagskväll städade vi undan, kokade åt grisarna, åt enkelt t ex risgrynsgröt.
Under högmässan på söndagsförmiddagen skulle det vara stilla och tyst.

Min fosterfars bror kom på besök, han stannade hela dagen, åt och drack med familjen. Hans fru tyckte vi skulle be honom gå hem för "Han hä ant hauve att gå heim". (Han har inte hovet att gå hem)
Vi tyckte det var roligt - fina minnen.

Jag fick plats  hos rektor Lundbäck, frun var barnmorska och de bodde i Niemisel. Det räknades som en bättre plats. Svea Lundbäck kontaktade mig, ville jag skulle komma till dom. Inte tyckte jag att jag kunde det, han rektor, hon barnmorska, inte kunde jag laga finmat. Men i alla fall började jag där den 1:a maj och var där och skötte hemmet och deras tre barn i flera år.
Hon åkte ut med taxi till sina förrättningar och jag blev ensam hemma med barnen.

Rektor Ernst Lundbäck

När familjen flyttade ner till Råneå följde jag med. Från Josef Holmströms hus där de hyrde kunde jag se "Anstalten" och tänkte; hur kan någon vilja vara där. Jag såg hur de kastade stenar och kottar på varandra.
Jag slutade hos Lundbäcks och fick tjänstgöringsintyg.

1946 sökte Tallheden efter både vårdbiträde och skolhemsbiträde. Jag for hem till Prästholm och fick hjälp av bl a Jenny Jern med ansökan. Jag fick platsen bland 22 sökande. Glad var jag och glad var mamma, hon hade tidigare jobbat där. 
Tallheden öppnades i början av 1900-talet och då jag började  var Agnes Herbert föreståndarinna.

Agnes Herbert

Vi började kl 7.00 var till 16.00, hade timmar lediga till kl 18.30 och så slutade vi 20.30, då tog "natten" vid.
Vi hade vårdfall med  tvångströja, det var en tröja där armarna satt fastlåsta. Hur orolig patienten  var avgjorde vilken sorts tvångströja man använde. Vi hade flickor som vi bara knöt ihop händerna på.

Det fanns en nattvakt, hon skulle smyga in och lossa handfängslet. 50 "obildbara" fanns där och de skulle ha lugnande medicin, vi hade sängar med grindar.

Syster Olga bodde på Tallheden, hon var som en doktor, med ett otroligt engagemang. Hon kom ner och såg till hur kvällsvakten hade det och hon tittade även till nattvakten eller ringde ner och hörde sig för.

Fröken Herbert hade kontor och administration och alla var rädda för henne. Det var vanligt att hon kom till avdelningen och kollade och då försvann alla utom den som hade ansvaret för avdelningen och aldrig fick lämna den.

Ungefär hälften av barnen var uppe i ett stort dagrum, det fanns de som bara låg till sängs också.

När jag sett Lundbäcksbarnen livliga och friska och sedan såg de här barnen, var det närmas en chock, jag tänkte: hur ska jag kunna äta, för det skulle jag göra i matsalen och rum hyrde jag hos Agda Lövgren.

Var och en hade sitt att göra. De barn som inte var sängliggande skulle kläs på på morgonen och in i dagrummet, det fanns ett stort och ett litet dagrum.
Ida Johansson var alltid dagvakt och en vakt till fanns i dagrummet, där skulle barnen avlämnas när de var påklädda på morgonen och så skulle de matas. Ett annat gäng personal bäddade sängar och dukade i korridorerna med rostfria tallrikar och muggar, inget annat höll.

Syster Olga hjälpte till med matlagningen. Ett barn hade bråck i sidan som  skulle tryckas in och stort vattenhuvud, han grät. Syster Olga skötte honom.

En albylask hade dagvakten i fickan med medicin. En David skulle ha stark medicin och Dolly skulle ha en rosa tablett.
Jag försökte mig på att mata David, han bara skrattade och spottade. Så skulle de sitta på pottstolen och var man inte på sin  vakt tömdes pottans innehåll ut på golvet. Allt sådant gjorde att jag hade svårt att äta i matsalen.

Dom som satt vid borden i korridoren matades också. Vi var 8-10 personer bl a Ebba Lövholm, Elna Nordgren Adele Ängtoft, Edla Rosenius Aline Lidberg, Tamar Lindbäck, Olga Johansson, Eva Englund, två  var alltid lediga.

 
Personal vid Tallheden - 1930-tal

Vi jobbade både natt och dag. Det var hemskt att gå till jobbet de två timmarna mellan 18.30-20.30, men man var glad att ha ett jobb. 

Nattvakten var helt ensam och passade barnen, somliga skulle upp på pottan. Allt var på en avdelning så man hörde allt väldigt väl. Vi hade vanliga bomullsblöjor som skickades till tvätten. 

Barnen var från 2 år till 30 år. En flicka, Marta, dog. Hon hade galopperande  lungsot, jag minns att jag matade henne sista gången. 
Gösta han låg alltid till sängs, var ungefär 15 år när han dog, syster Olga skötte om honom. Vi visste något om barnens sjukdomar men ytterst lite om deras hemförhållanden. 
Epilepsi med kramper hade många av barnen, så det gällde det att kvickt sätta en spatel i munnen, trots det kunde det hända att barnen bet sig.

Runt hela anläggningen var stängsel och vid grindarna stod: "Obehöriga äga ej tillträde". Den skylten undrade jag mycket över. 
Vi hade sinnessjuka boende på Tallheden, så skylten var nog befogad.

Vi badade barnen var eller varannan vecka, men aldrig att någon hade liggsår - aldrig.

Till Tallheden kom barn som man inte klarade upp hemma.

Den sinnessjuke pojken på ungefär 15-18 år, på isoleringen kunde inte vara tillsammans med andra barn, han klöstes. Han satt ensam inlåst i ett rum, med splitterfritt gla i fönstret. När vi gick in till honom för att mata och sköta honom var vi alltid två personer, man fick lov att ha ögon både fram och bak. Alla var rädda för hono, han var sjuk. En gång när vi kom in satt han uppe vid taket, han hade klättrat efter ett rör. Han flyttades antagligen till Furunäset.

Syster Olga var en otrolig människa, barnen var hennes allt. "Arma Krake, hur har du det idag" brukade hon säga. Hon hade inga bestämda arbetstider. Hade vi mycket att göra tog hon barnen som var uppe med sig till isoleringen som inte alltid var i användning. Där fick de papper att arbeta med.
Vitrock och dok på huvudet och så upp på cykeln flängande omkring i samhället för att uträtta ärenden, så minns man henne. Frisksportare var hon, hoppade i träskets iskalla vatten.

Hon såg sitt arbete som ett kall, var otroligt snäll med barnen. Naturligtvis hade hon högre lön än vad vi hade.

Min första lön, jag var då 27 år, med nästan 50 timmars arbetstid, var augusti 1946 - 82,17 för en halv månad. Jag gick i matsalen och åt för jag hade ingenstans att laga maten.
Sept. 154.66 kr när jag inte åt fick jag skriva på ett papper och så fick jag pengarna tillbaka.
Hyran var 25 kr/mån och allt ska jämföras med mat och husrum och 50 kr/mån hos Lundbäcks.

Nya Tallheden byggt på 1950-talet

På 1950-talet hade vi 120 barn på nya skolhemmet med 30 barn på varje avdelning. Vi började kl 7.00 med håltimmar mitt på dagen och så ett kvällspass. Det slet ut personalen. Vi var lediga var sjätte dag år ut och år in, så blev det ledigt varannan söndag och det var ett framsteg. 
Jag slutade 1982 eftersom jag blev sjuk och det tror jag blev av alla stötar och slag och allt slit.

På skolhemmet hade vi barn som skulle lyftas, meningen var att det skulle gå själva med hjälp av käppar, vi fick hjälpa dom och inte fanns det toalettstolar som finns idag heller. Men vi hade det bra, skötte om barnen och ägnade oss åt dom. Inte hade vi personalrum som vad man har idag, ett litet kök hade vi disponibelt.

Sen kom nya direktiv, barnen skulle inte isoleras, de skulle ut i samhället. Barnen hade de bra på skolhemmet, när de kom hem fick de i många fall ingen stimulans. De fick åka hem alla helger, alla storhelger och ut i samhället Råneå var de accepterade.

Vi var tvungen att ha en viss ordning, att nu måste ni lägga er för ni ska upp kl 7.00, det hände nog att vi tog dom i armen, när det så behövdes.

I skolan ville man helst ha duktiga barn för då fick man en bra statistik. När de inte klarade av barnen i skolan, skickades de till avdelningen, till mycket besvär för oss för vi hade räknat ut vad vi skulle hinna medan de var borta.

Och det fanns barn som absolut inte platsade där, de var där helt i onödan och nu är flera av dem ute i förvärvslivet, tack och lov.

Vi på avdelningen skötte all medicinering, vi satte i kassetter och gav åt barnen. Tidigare steriliserades flickorna men på senare tid fick de p-piller.

Jag var glad när jag slutade, jag fick komma till "Anstalten" för att få en avskedsgåva -  Krysantemer, som jag avskyr. Det kändes som om jag varit värd något bättre.