Rauni Åström (Välimaa) var född i Finland 1923 kom till Prästholm
Sverige under kriget - gifte sig 19 januari 1947 med Ernst Åström och bosatte sig i N Prästholm.

Rauni berättar:

Jag kom till Sverige under kriget från Rovaniemi.

Vi gick med 115 kor i vår grupp hela vägen till Övertorneå, färja över,
så tåg till Niemisel. Jag var 23 år. Vi fick ett meddelande att vi skulle ge oss av. Föräldrarna evakuerades till en annan plats i södra Sverige, jag var ensam här. 

Det var höst - oktober månad, vi mjölkade korna morgon och kväll, efter att
de inhägnats. Visst blev korna trötta, men vi gick inga långa sträckor. I affärerna fick vi ta vad vi behövde.

Vi var fem kvinnor, 4-5 unga pojkar som skötte dessa 115 kor, av dessa
ägde vi fem, resten var grannarnas. Det fanns minor så det var farligt att lämna vägen, tyskarna brände allt.

Rovaniemi blev sönderbombat, inget lyse fanns och noga var det med mörkläggningen. När korna gick på skogen var vi rädda att fångar skulle
följa med korna hem, man fick aldrig vara säker.

I en by i närheten följde en fånge med korna. Han ville ha mjölk och han hämtades senare och togs till fångläger. Speciellt på hösten när det var mörkt var det kusligt.

När vi gick på vägen till Övertorneå mötte vi tyska bilar som stannade och ville ha mjölk i kantinerna. Det hände att kvinnor följde med tyskarna till Tyskland.

Å andra sidan pågick kriget så många år att man blev avtrubbad. Det  var flyglarm ofta. När man övade tyckte vi det var barnsligt, men när det blev allvar, var det annorlunda.

När vi kom till Övertorneå visste vi inte vart vi skulle, de gamla grät och ojade sig, men vi unga kvinnor skojade och sa att vi ska till Sverige och skaffa oss en karl.
Vi åkte vidare och jag skulle till Niemisel och därifrån gick jag sen med mina kor till Prästholm, där hade man gjort i ordning en sommarlagård för korna. Vi kvinnor fick bo i ett tomt hus, en gammal gård, mycket kall.

I Övertorneå fick vi hjälp av militären med att köra vatten till våra kor. När kriget var slut och militären kom hem, visade det sig att vattenköraren hörde hemma på den gård som jag bodde på ed mina kor. Eftersom tycke uppstod blev jag kvar på gården och är så än i dag.

Pojkarna som följt från Finland skulle hjälpa oss i lagårn och bära vatten, vad de gjorde var bara rackartyg, vattnet fick vi bära själva.

På kvällen när vi kom till Prästholm fick vi mat, det var havregrynsgröt i kokhett vatten. Jag blev arg, 5 år hade vi varit i kriget, men aldrig har vi ätit grismat. Vi tyckte det var orättvist att vi fick dålig mat, sedan lagade vi själva vår mat.

Mjölken skickades till mejeriet, därför undersöktes korna, man var rädd för TBC. Själva blev vi avlusade, det kändes förnedrande och förödmjukande. Alla i Finland hade bastu och badade 2-3 ggr/v. Jag var förvånad över svenskarna, hur de kunde hålla sig rena, för här i Sverige fanns inte bastu.

Rökbastu - en stenmur med ugn. Man eldar, det finns ingen skorstenbara en ventil på väggen, röken kommer in i rummet innan man bastar. Det skulle skuras ofta och på laven hade man en handduk.

Vi var 13 barn hemma i Finland. Alla badade bastu, större  barn och småungar och vuxna  och gamla. Hur kallt det än var så bastade man 2 ggr/v. Varmvatten  hade man i ett stort fat och så använde vi små fat att tvätta oss i. Svenskarna  har varit smutsaktiga, de tvättade sig kanske till jul och midsommar.

De äldsta barnen fick ta hand om sina yngre syskon, jag var äldst och fick ta ansvar. Det fanns alltid syskon att ta hand om. Jag har varit med  när min mamma födde 3 av mina syskon, varit med vid förlossningen, tvättat barnet första gången, alla barn föddes hemma. Pappa hjälpte till vid förlossningen, när han var borta på jobb i skogen fick jag ta över, utan hjälp av barnmorska. Det gick bra. Jag skötte mamma och syskonet, länge fick inte mamma ligga och vila. Det var jag som mjölkade korna och de äldre pojkarna fick hjälpa till i lagårn.

Jag minns när jag började mjölka vid 7 års ålder. Jag mjölkade i en mugg och korna sparkade så den flög. Nutidens barn kanske får för lite ansvar, jag brukar säga till mina flickor: "Ni vet inget om livet".

Det var dåligt med skolgången under kriget, 3½ år har jag gått i skola, jag har klarat mig i alla fall. Jag hade faktiskt inte tid att gå i skola, det fick bli när det fanns möjlighet därtill.

Jag var ladugårdspiga som barn, när jag skulle konfirmeras, det var på hösten, vi skulle ta upp potatis sa husfrun: "Det finns ingen tid för konfirmation nu, det får bli ett annat år". Jag var 15 år då jag konfirmerades och den som då var äldst fick nya kläder, som ärvdes.

Det fanns många kor, högmjölkande och de var handmjölkning. Upp kl 4 och ut i lagårn, bondmoran kom för att hjälpa till med mjölkningen men hon var för gammal och orkeslös, det blev jag som måste mjölka. Jag blev så trött och slut att jag skakade, men jag var kvar där över 1 år.

Förutom lagårdsarbetet var det allt annat arbete, karda, spinna, väva, hugga ved, vatten i slask ut. 
Eget rum hade jag med väckarklocka, vaknade jag inte precis när jag skulle sparkade hon uop dörren. Gammelmormor lärde mig sticka hälen på stumporna. Kom ihåg och håll det i huvudet så länge du lever. Man gick inte och köpte strumpor och vantar, stickade gjorde man hemma själv och det redan som barn.

För allt jobb och slit hos dessa gamla bönder fick jag 150 mark per månad och av detta lämnade jag pengar hemma. Det var så att allt eftersom vi blev äldre fick vi ut och jobba och lämna pengar till försörjningen hemma.

Korna skulle hållas rena , mjölkprov togs 1 gång/månad, det var aldrig någon anmärkning. Det fanns arbete alla dagar, en dag hade jag knäskurat ett stort golv och fick kritik för att golvet var fuktigt Jag gjorde om jobbet och sedan dess har ingen behövt klaga på vad jag gjort.

När jag slutade gick husmor och gömde sig, hon skämdes väl, det hade varit mycket jobb och dålig mat.

Jag far gått med mina egna ben från Finland. Mina föräldrar och 7 av mina syskon kom till Västerbotten, de bodde där över en vinter. Mina föräldrar flyttade tillbaka och byggde sig nya hus, tyskarna hade bränt allt. Korna lastades på järnvägsvagnar och sändes tillbaka.

Mat fanns i affärerna fastän det var krig, ingen överflöd och absolut ingen lyx. Det var 5 år av krig, man blev så van att man inte tänkte på det. Inte gick man och gömde sig när det var flyglarm.

Det var annorlunda i Finland när jag efter 3 år kom på besök.
Mina föräldrar är döda och en av mina systrar står jag speciellt nära, det är bara 1 år mellan oss.
Numera blir det inte så ofta jag besöker Finland. Här har jag ett eget hem och det är man fäst vid, svenska att läsa och att skriva har jag lärt mig alldeles själv.