Alvar Lönnhager berättar

En släkting åkte över till Staterna, släktingar till honom skulle möta vid båten men den var sen så de sumpade mottagningen. Han försökte fråga sig fram och beskriva vem han skulle till, men ingen begrep vad han sa. Efteråt fick han veta att den han frågat var svensk men låtsades inte förstå ett ord. Samme man kom min släkting att jobba åt, de grävde för avloppsledningar för hand. När kvälen kom var han så trött och slut att han måste gå på "fyra fötter". Det värsta man hade att göra med när man kom, var svenskarna.

De som kunde språket, kunde ta ackord och då utnyttjade de stackare som inte kunde ett ord engelska. På så sätt kom somliga att tjäna money och några att skamligt utnyttjas.

Min pappa jobbade på sågverk i Kalix hela vintern. Han kom hem till jul och midsommar. Kvinnorna som var hemma skulle sköta allting förutom en massa barn, fanns att lappa och laga och sköta kreaturen.

De hade inte råd att köpa glasögon dessutom fanns  inte elektriskt ljus, bara fotogenlampor.

Till skolan var det 4 km, oplogad väg på vintern och när vi väl kommit dit fick vi se till att det blev eldat i skolsalen.
På våren, innan vi gick till skolan, drog vi hem ved från skogen, den högg vi upp sedan efter skolan.

När kvinnorna tvättade hade de inte skor som stod emot vatten som nu, de hade bara sina näbbskor.
Kjolarna var långa och frös så de stod  ut som krinoliner. Sköljde gjorde de i närmaste sjö eller älv med bara händerna, vattnet var varmare än luften på vintern. De var vana att ha köldsprickor och svullna händer.

Den hårda tillvaron gjorde att svaga gallrades ut och de starka kom att leva.
Min mamma brukade säga: "Ingen dör av elände".
En del hade det eländigare än andra, som den gumma som dog på kommunalhemmet mer än 90 år gammal. Hon hade bott i en enrumsstuga med sina två pojkar som hon lämnats ensam med. Vi brukade hjälpa henne med ved när vi växte upp och på något vis klarade hon sina barn till vuxen ålder.
De kom att arbeta på Törefors men dog av TBC när de skulle in i lumpen. Av allt elände var hon så förtvivlad att hon försökte ta sitt liv med en rakkniv, men doktorn klarade henne. Trots misären kunde vi ungdomar samlas i denna lilla stuga med öppenspis, 3,5 x 3,5 m.
Fattighjälpen hon fick var 5 kr, hon kunde då baka anisbröd och bjuda ungdomarna, kanske även bjuda på en korvbit. Grannarna hjälpte henne så hon klarade sig. Småfolket var solidariska mot varandra på den tiden.

Min mamma var bra på att jobba, stor och stark var hon också, så hon var med och slog tegel. Hon begäde 1.00 kr men fick 1.10. Så kom hon att jobba med tegel hos den rikaste bonden, men där var inte tegelgropen i ordning.
Kl 6.00 när hon skulle börja, så fick hon hjälpa frun i huset att städa undan.
"Vad ska du ha för det här då?" - "På förra stället begärde jag 1.00 kr men fick 1.10" svarade hon. Men om vi skulle ta och räkna bort 10-öringen eftersom vi inte kom igång så tidigt på morgonen.

Man hade uttrycket: 1.10 som för en "bakudag"

Det var folk och industri i Vitåfors en gång i tiden.  Där fanns ett sågverk som skickade sågspån över Vitåälven och i den växer nu björkar och rönnar. Då buntade man bräderna i tolfter. Nästan alla hem där är nu sommarbostäder, det fanns många barn i stugorna. 

1926 for från denna lilla by 5 ungdomar till Amerika. De åkte med häst till järnvägsstationen. Det var en väldig gråt, för mammorna visste att de aldrig kom tillbaka. Många blev besvikna på Amerika, men det var svårt att erkänna.

En gubbe i Vitåfors köpte upp hela lagret av Dosca Frank (ett kaffesurrogat)  efter kriget.

Min mamma hade varit på en begravning och passat på att köpa nerv- och hjärtstyrkande droppar på apoteket. Kusken hade smakat ur en större flaska men fått för lite så han frågade: "Hur i väre Mina, kiöpt ant do i dropafläask." (Hur var det Mina, köpte inte du en droppflaska)
Nöden var så stor att hon var tvungen att ge honom flaskan.

Efter Sundsvallsstrejken kom många luffare efter vägarna, de var arbetslösa och försökte få jobb här uppe kring Kalixsågverken, många sökte sig till Sydamerika. Stabbläggare och sådana som var svåra att få tag här, de fick jobb, där nere var de svartlistade eftersom de arbetat fackligt.

När man frågade en Bölebo vad de tjänade i skogen fick man svaret: "Hä blye i säom ina vaorn". (Det blir en summa innan våren)
När klubbsågen stannade 1928 i Jämtösund fick vi ett bra jobb - trodde vi. Vi skulle hugga åt en bonde som tagit på sig en avverkning överst i Vitåälven i Dokkasberg. Jag hade aldrig varit i skogen, ung var jag, 18 år och kunde inte få något annat jobb. Timmer betalades efter flottnings- och props efter cylinderkubik, tvärt om alltså. Vi tyckte att det lät bra med flottningskubik på timmer, så vi tog jobbet.

Bonden körde oss til avverkningen och 4.50 skulle vi få och vi frågade om han kunde garantera oss den summan. Det kunde han inte. När vi kom till skiftet och kojan så såg vi att det inte fanns timmer där, knappast ett träd. Hela kojan fylldes med rök, eftersom man inte täckt murstocken så all snö och is som kommit in i kojan gjorde att det rann vatten från muren.

Mat hade vi med oss, den hade vi köpt på kredit förstås. Den blev vi skyldiga för eftersom vi inte klarade av att betala för oss. Vi hade skidorna med oss så vi tog och åkte ut på skiftet, där fanns någon sjuk gran och någon myrtall. Vi beslöt oss för att åka hem, för sjukgrannarna fick man inte betalt för, huggas skulle de i alla fall. Det var ett kronskifte och de fick inte någon som högg där. Året därpå betalade kommunen ut familjebidraget till den som hade många barn mot att familjeförsörjaren högg avverkningen. Den som tjänade på detta var kronan, för efter stämplingen hade det blivit stämpelröta så där fanns mest sjukgranar som man inte fick betalt för.

De stora bolagen ägde även matvaruaffären där de lämnade ut varor på kredit åt arbetarna. 

I Strömsund hade en familj tre karlar och en häst ute i skogen och körde, de tog ut mat på affären, då de kom hem och skulle betala hade det inte gått ihop. De fick lämna ifrån sig en ko.

Berta berättar:

Jag var bondpiga i Rutvikssund, de hade 10 kor. Vi hjälptes åt att mjölka frun och jag, ibland ville hon vara ledig, lördag-söndag, då fick jag sköta allt själv. I ladugården hade vi gamla utnötta kläder.

Först när jag diskat bort på kvällen var jag ledig. En gång när vi var på ungdomshelg i Gammelstad dansade vi till kl 5, så då blev det att åka direkt till lagården.

Att sitta lutad mot kon gjorde att man blev trött och plötsligt så somnade jag. Kon sparkade till stävan så all mjölken, 8 lit rann ut. Jag var förskräckt, hur skulle jag bära mig åt! Frun brukade kolla när jag mjölkat och nu skulle hon se att det var för lite. När jag stod och diskade var jag så rädd att jag skakade så stor jag var.

"Ska jag, eller ska jag inte", tänkte jag, men så tog jag mod till mig: "Det är bara så att jag somnade när jag satt och mjölkade Blomma".
Jag trodde jag skulle få en rejäl avhyvling. "För att du var ärlig ska du nu få lägga dig en stund", sa frun, "du får sova i två timmar". 
Hade jag haft 100 kr så skulle jag ha gett henne, så tacksam var jag.

Till helgerna fick vi skura de trävita golven, de var vackramen vilket tungt jobb, vi använde rysstvål eller såpa uppvispad i vattnet. På ett ställe hade de ett skurhål i golvet, man slog ut vattnet och sopade ner det i hålet. Golvet torkades rent, speciellt krig hålet, så att inte pluggen man satte dit skulle frysa fast.

Mamma hade nio barn, så det gällde att ta sig ut och förtjäna pengar så snart som möjligt. Jag började som barnpiga när jag var 12 år, första året hade jag kläder och skor (slete). Andra året hade jag 12 kr/mån. Det var en oerhörd summa, mamma fick pengarna och sydde mig en klänning. Sedan sparade jag ihop till ett par skor. Jag fick fem kronor när jag städslades som barnpiga, det betydde att jag inte skulle lova någon annan. Första tiden grät jag mig till sömns.

Min första kappa var en duffelkappa med låg knäppkrage. Mamma sydde den och jag var mycket elegant.

När mamma födde sitt nionde barn, tyckte hennes svärmor att hon inte skulle jämra sig, hon fick ligga och vila sig och det var inte alla förunnat. Man skulle inte vara lat, sticka kunde man även om man låg. Det var jag som var det nionde barnet och liten och "pyrelig", engelska sjukan hade jag också. Så smordes jag mot "riset" över hela kroppen och rissmörjeskan sa att jag inte skulle bli så stor. Spanska sjukan fick jag när jag var 4 år, min mamma värmde järnlock och la på magen.

Vi var en stor familj och när vi åt palt eller gröt på kvällarna kokade mamma i en 13-liters gryta.

En ung människa hade dött och man skulle nu ha begravning. Mina föräldrar följde med en rissla där kusken var så full att när de kom till Gammelstad hade de liket borta, det var bara att vända om och söka igen liket. De hittade det i ett dike, halvt översnöat.

Det var ett par där mannen hade sin bror boende hos sig. Kvinnan önskade iväg gubbarna, men "Alla gamla gubbar dör, men mina gubbar dör aldrig. Jag tror dom lever till domens dag".
Hennes  gubbe blev sjuk och kom på lasarett, han låg där ganska länge, så hon kom att räkna bort honom. Så åkte hon till A Åström i Gammelstad och beställde begravning, storkringla och allt annat för 60 personer.
Åström undrade när denna begravning skulle äga rum och fick svaret: "Han hä aodött än". (Han har odött än)
Han levde flera år efter detta.

Hemma hade vi en stor lucksäng för vi var många barn och kallt var det också. Min pappa var varmt religiös, varje söndagsmorgon skulle vi följa med till bönehuset. När han inte längre orkade gå dit radade han upp oss barn på vedbänken och läste själv ur en gammal postilla. Vi hade inga vackra tankar om vår pappa när vi satt där och inte fick säga ett knyst medan vi såg andra barn åkte skidor och leka utanför. 
När han äntligen läst färdigt fick vi gå ut.

Det märkliga var att när mamma och pappa hade främmande fick vi sitta och se på hur de smore kråset. "När främmat har gått ska ni få smaka", sa mamma. Vi satt med knäppta händer och väntade och såg på hur de doppade och hur brödfatet blev tomt. "Dom fluske inyjse alltihaop", tyckte min bror. Man måste ha tur om något skulle finnas kvar och fanns det inte fick det också gå.

Vi brukade gå in och hälsa på en gammal gubbe som bodde ii byn. Han ville bjuda på någonting och tog då fram sockertoppen som var helt svart.

 
Agnes studerar kartan med Göta

Agnes berättar:

Till första maj skulle vi sälja hö på kolbolaget i Luleå. Vi var tre grannar, den ene hade en liten vit häst, då den inte orkade dra, tog kusken i skaklarna och drog själv. Kvällen innan hade vi trampat i vinterskrindorna. Det såg som om det skulle bli regn så därför rådgjorde vi om att lägga på gamla segel och kl 3 på natten gav vi oss av.

Vi stannade på skogen och kokade kaffe och lät hästarna vila. När stadsborna vaknade var vi framme i Luleå och kunde skotta ur skrindorna. När vi skulle hem såg vi i väster att det mörknade och förstod att det skulle bli regn. Det var ett kallt regn och dåligt med regnkläder så trots att vi hade hästarna att springa så det sprätte om hovarna, var vi stelfrusna när vi kom hem.

Julen var efterlängtad av barnen. Vi ville veta varför julen firades, därför läste mamma ur postillan och vi satt andäktiga och lyssnade. Hur skulle de då lite julstämning åt barnen, när de var så fattiga? Mamma bakade vetebröd så vi fick kaffe och bullar på julafton, hon hade lagt trasmatta på golvet och styvfar hade huggit en gran i skogen. Men vad skulle vi barn sätta i granen. Styvfar kom på råd. "Runt mina medicinflaskor får jag ett tunt papper i olika färger. Eftersom vi inte har råd med något annat gör vi karameller av det papperet". Han täljde till träbitar som vi la i karamellerna och gjorde ett träkors att sätta i granen i: Vi barn, satt tysta och lyssnade när mamma läste ur postillan. Nöjda och belåtna var vi för vi skulle få risgrynsgröt och mjölk. Vi åt ur en gemensam skål med varsin sked och nu skulle vi titta på granen så länge vi orkade. När det var gjort var det bara att gå och lägga sig, Hulda och jag sov i lucksängen. De andra syskonen hade varit tvungna att ta sig ut för att förtjäna sitt uppehälle.

På juldagsmorgon var det att börja utfordra hästen och korna och sedan tände mamma julgranen och vi satte oss vid den öppna spisen. Mamma läste ur postillan men vi hade i alla fall svårt förstå betydelsen av Jesu födelse.

Vi hade fåglar, ett domherrepar i en bur. De började hoppa och kvittra när det var morgon. Vi hade ibte många djuptallrikar, men vi kunde avvara en så fåglarna fick vatten att bada i.
De badade och vi satt förundrade och såg på.

Nu var julen över och vi fick äta vad vi hade att sätta på bordet. Det var för det mesta fisk som vår styvfar fiskat och nu var bara vardagsslitet kvar.

Min bror Hugo gjorde en gitarr, för vi syskon ville så gärna ha en. Det värsta var att de vuxna tyckte det var så onödigt med ett instrument. När Hugo var i Amerika skickade han hem pengar så vi kunde köpa en riktig gitarr sedan spelade vi efter vår förmåga.

Min syster Emelia åkte till Amerika med en flickkamrat. De åkte till en präst och den prästen behövde hjälp och där stannade hon.

Min bror for den 1 nov 1911 till systern i Amerika. Han hade aldrig varit utanför byn, men han gav sig iväg ensam för han tyckte det var så strävsamt i Sverige. Han jobbade med styvfar i skogen men det gav knappast kläder på kroppen. Om han nu skulle till Amerika, måste han i alla fall ha kläder, sa min mamma. Det var hårt för mamma att skicka iväg sin pojke. 
Hon hade spunnit garn och så satte hon upp en väv och vävde vadmal. När väven var nedtagen skulle den till Råneå och stampas och sedan skulle tyget till Fredrika Lindeström, som sydde åt folk.
Han tyckte han var så  fin i sina kläder, så han reste i denna  vadmalsdräkt. Min styvfar körde honom till Niemisels järnvägsstation, så var det båt till staterna.

Han skrev hem och berättade att han varit med om en förskräcklig storm, de kunde bara köra mrd halv maskin. När han kom fram till min systers adress knackade han på dörren och hon hade inte väntat honom så snart, hon hade så när svimmat när hon såg honom.