Berättelserna som Sune Larsson nedtecknat,
en del självupplevda, en del har han hört via
intressanta personers berättande.
Historieresan börjar i Slättberg och avslutas i Forsnäs. 

Sune Larsson på besök på IFK Råneås sommarmarknad  2015 
foto: Kent Höglund

Interiörbild av "lanthandeln" i Bjurå, en samlingsplats under många årtionden.

SLÄTTBERG

1

För länge sen bodde det en familj i Slättberg, som ligger 2 mil norr om Bjurå - då i väglöst land. Gubben var mycket barsk. Familjen fick främmande som sa "Ja nu komma ve"! Då sa gubben - "He djer me lyk hort i koma el fåra"!
(Det gör mig detsamma om ni kommer eller far)

Också i Slättberg 

2

Gubben var och ropade på sina söner "Vosh era i sma englo?"  (Vars är ni små änglar) -  Höstmörker - inget svar!
Efter några gånger kom det "Vosh era i sma kål svårt jävlo" (Vars är ni små kolsvart djävlar)

LILLBERG 

3

I Lillberg bodde Hilda och "Lillberi" Lars-Johan. Han hade mycket värk, han satt ofta uppkrupen vid värmen i spishällan. "Ho, Ho, Ho" jämrade han sig.
Någon frågade: Värker det mycket?  "ANT VÄRST" sa gubben. (Inte värst)

4

Hjalmar H och Manfred A var inlejda till hyggesrensning i Lillberg, där fanns även en piga.
Efter maten sträckte sig Manfred efter en sockerbit, varpå pigan drog undan stolen. Manfred hamnade på golvet "förbannat je bord drepa de" sa Manfred A. Då sprant "Lillberi" Lars-Johan ner på golvet och sa "Had`e vöri je had je dripi`na TWÄRT !
(Hade det varit jag hade jag dräpt henne TWÄRT!")

5 

Över tid började pigan tillbringa mer tid i Slättberg. Någon frågade gubben vad ungdomarna sysslade med. "Dom sitti söm tåsken", svarade gubben. 
(Dom sitter ihop som grodorna)

Berättare av dessa historier i huvudsak Hjalmar A. 

KROKTRÄSK

6

Cirka år 1960. Ett minne som aldrig lossnar från min näthinna var när vi i en båt en höstkväll metade "åppi Damme" några personer till och så jag. Ut ur dimman kommer en lång gisten forsbåt med Edvin Isaksson vid årorna. Vadmalskläder, slokhatt och pipan i mungipan. Ett minne för livet. 

7

Lars-Anton Backman var en rejäl, generös och omtyckt person . Han drygade ut sin pension med två saker, lite (mycket) tjuvjakt och hade apparat så han kunde "bränna" hembränd sprit av mycket bra kvalitet.

En historia: Ryktet hade nått Backman att Landsfiskalen (polisen) i Råneå med medhjälpare skulle göra ett besök hos honom för att kolla om han hade något tjuvskjutet älgkött. Han åkte upp till affären i Krokträsk, som drevs av paret Engman, köpte upp allt deras nötkött och åkte hem. Kokade en jättestor panna med god köttsoppa. När den var klar knackade det på dörren hos Backman. Landsfiskalen med sin assistent gjorde ett oanmält besök. Tittade på spisen där köttsoppan kokade för fullt. Han frågade dem om han fick bjuda dem på lunch, som de unisont svarade ja på. Då kunde de konstatera att det inte var något älgkött i köttsoppan utan nötkött. Den gången klarade sig Backman från "Rättvisans långa armar", igen! 

Holger och Maj Engman i sin lanthandel i Krokträsk

8

Det var vanligt förr att folk hade binnikemask. Edvin I hade dem. Och han var känd att äta enormt stora portioner med mat. "Ja, ja, ja maskan sko å leva" sa han. Tror att de fick dessa maskar av dåligt tillagad eller torkad fisk.
Edvin var också känd för sina soppor. En soppa kunde bestå av t ex 4 lakar och och en hare, detta enligt Ivar R. som brukade plöja och harva åt Edvin. Om Ivar R åt soppan får ni fråga honom. 

9

Efter att ha kört en hel dag hos Edvin så var det knussel med betalningen, prutning osv.
På hemvägen lämnade Ivar R igen en spadrullharv han hyrt av Edvald E, som var väl införstådd med Edvins prutningar. Han berättade att han en gång kört från kl 10.00 till 22.00. Han skulle prova att var extra billig för att slippa dessa "prutningar" och begjorde 2 kronor. Då sken Edvin upp "Ja, ja, ja du ska få två och femtie ja, ja". 

BJURÅFORS / BJURÅHED 

10

När Lars Anton Backman återvände från Amerika (USA) ställdes ett rum i ordning hos Alexander och Lydia Johansson i Bjuråhed, tills han kommit till rätta i Bjuråfors. Lars Anton tillbringade inte många nätter där. Var oftast ifärd med att jaga, sätta ut fällor och vittja, så även vintertid.
Lydia oroades över hur han övernattade och var han höll till. Backman förklarade: "man stannar vid en gran, ställer skidorna i bredd och lägger på granris, sen är det bara att lägga sig och sova lite". 

11

Backman hade omtalad bra blodcirkulation - värme i kroppen, händer och fötter. Hans J var till Backman en tidig morgon och frågade efter metmask. "Backman kom ut med uppdragna kalsonger, stod barfota på snön och drog snö uppåt vaderna för "kylning" dessutom stod de ute ett bra tag. 

12

Backman anmäldes för att ha nedsaltat kött i en tunna syd om Bjuråfors. Polisen med kommisarie Taavo i spetsen och gav sig den på att vakta ut Backman. Bilarna gömdes bakom ladugården och mellan två kastvedatravar hos Alexander J, som för övrigt höll sig neutral i ärendet. Med vaktavlösning vaktades tunnan dag som natt. Efter en mycket dimmig natt och morgon, stod en stake lutad över tunnan.  I staken hängde en bågasax! Berättare till detta är Hans J. 

13

I uppväxten cyklade man ju ett antal gånger till Krokträsk, brukade stanna till hos Backman. Han var väldigt snäll. brukad bjuda på läskedryck - ibland. Minns också att han noggrant skrapade ihop skräp på bordet, för att sedan svepa det utåt golvet. När sedan Risbergs Sven började husera där blev cyklingen rena hasarden. Han hade nämligen en mycket ilsken hund. Den var gammal så man smet ju förbi med lite planering. 

SOMMARTID

14 

Var med pappa till Backman, året var nog 1955. Där låg han i en på sina ställen gles utbyggnad till ett fd stall på östra sidan om älven i Bjuråfors. Minns att solstrålar sken in på många ställen. I stalldelen fanns en öppenspis. I båda rummen var det rök som svävade över Backman där han låg. Jag kunde precis stå rak, pappa satt på en trälåda. Minns nog detta så tydligt på grund av detta med röken över Backman. 

Pratade om detta långt senare. Pappa sa att han var sjuk och han hade med sig bl a mjölk i en hämtare och försökte få honom att söka hjälp. Backman sa att det blir nog bra när tiden får gå. Och så blev det också! Minns inte hur han var sjuk. Angående röken sa pappa att han ogillade åte (mygg och knott). Förstod senare att han kunde reglera röknivån genom ett spjäll i murpipan.  

15

Efter drygt 30 år i Amerika blandades förstås engelska ord in i det svenska språket. Så när två personer stod böjd över motorn på en krånglande bil, någonstans norr om Bjuråfors råkade Backman komma förbi. Efter att också ha tittat undrade Backman " Hort`e kan vara spärkploggan"?

Information: Backman kom hem till Sverige när han blev folkpensionär. 

16

Samuel E rundade en kurva just som Backman klev ut på vägen. Ingen bössa det var ju vår. "Han tappade latituden" sa Backman. 

 17

Vårtid - Frans O boende i Bjuråträsk var med häst och skrinda på väg efter hö och kom att följa ett skidspår, som slutade vid en sedan länge kollapsad lada. "Och där i låg Backman" !

18

När vi ändå är i Bjuråträsk måste jag berätta om mor Erika Olovsson (1864-1958). Hon var känd för sitt målande språkbruk. Där fanns vid tiden en hund, en stövare, som med jämna mellanrum smet iväg och var borta i flera dagar. När den vid ett tillfälle kom hem helt utschasad (trött) och utsvulten sa Erika "Nu kommer den här" tomihåligårbotnlösbössa"! 

19

Backman blev romantisk på ålderns höst. Hade ett gott öga till en av Krokträsks fagra damer, som hade en lång och stilig karl. Hon har ju redan en karl - sa någon. "Jo - men jag tycker han ser så intetsägande ut" sa Backman. 

20

PÅ Dan Larssons begäran.

Backman: När Marcus dör då ska jag gifta mig med Mary. 

21

Backman kokade brännvin nordväst om Bjuråhed. Lagens långa arm (polisen) fick väl tips om stället och tömde ut bl a två tunnor mäsk i bäcken, som sakta flyter på. Rinner under vägen precis söder om Bjuråhed. Bäcken var mjölkvit i flera dagar och heter sedan dess i folkmun för "Brännvinsbäcken". 

22

Vintertid kunde vedspisen vara belamrad med tegelstenar, som han till kvällen lade runt träbritsen. Det värmde mycket under natten, detta under hans sista tid l livet. Förhoppningvis räckte värmen till morgonen. 

24

"Lillberi" Kalle var till stor hjälp när Backman bars ut ur stugan i Bjuråfors, till en väntande sjuktransport för den sista gången.

"Nä, Nä je had som är sma affero" sa Backman. 

En legend - Skogshuggare av högsta klass var Lill-Beri Kalle Nordström (1923-2013)

25

Hilding Andersson berättade att någon gång på 1950-talet rastade två "Telegrafare" utanför honom. Bland annat en Ström från Kilberg. Hilding gick ut för att prata med dem.

En bit ifrån gick Benjamin Engströms bagge runt ett spett och betade. Det var lördag förmiddag. En av männen frågade Hilding vad han skulle göra på kvällen. "Had je hövi besshålla den, sö had je föri opa dänsch isa Tråmma i Niemisel". 

Då vickade de baklänges och spilde ut både mugg och termos. (En besshålla är ju som bekant väldigt stor)

26

Benjamin Engström i Bjurånäs hade också binnikemask. Han tyckte om att skoja och överdriva. Efter att ha varit på avträdet (utedasset) sa han: "femtie meter, då kom skåll`n!"

27

Förr i tiden fick folk mer eller mindre vara sin egen veterinär. Vet inte om detta hörde till vanligheterna, men när Benjamin hade magproblem (kolik) så tändes det en pipa och rök blåstes in baktill med bakvänd pipa. 

Valfred P. kom som så ofta och fäktade röka. Pipan låg på spisfrisen. "Ho ligg din pypa" sa Benjamin. 

28

Som var vanligt förr fanns även hos Benjamin en piga (hushållerska) Astrid H. Hon tyckte om att måla sina naglar och läppar. Hon skulle fylla jämna år, så handlaren Joel Larsson frågade vad han skulle ge henne i present. 
"I rö färi tånn" svarade Benjamin. 

29

På tal om att överdriva. Vid flottningsarbetet bildades en ordentlig timmerbröt i Storforsen, norr om Bjurånäs. De blev tvungna att använda dynamit för att söndra/dela upp denna bröt. I efterhand sa Benjamin "att den sista stocken landade efter en timme". 

FORSNÄS

30

"Lillberi-Kallle" var på ett midsommarfirande "nagerst istivi". Där mötte han Hjalmar H bärandes på två klirrande kassar. Hjalmar hajade till och sa: "Ja si hin kom je ve Godsgåven". 

31

Hjalmar var kallad till Vårdcentralen i Råneå, för att lämna prover och undersökas. Läkaren frågade hur han hade det med matlusten. Svaret blev "Ja je väjt at sö naoga, men drickat går bra". 

32

Östen A höll på med ett besvärligt slöjdarbete. Minns inte vad. Så slängde han ifrån sig grejorna och sa "Heken djer lyka aomäjlit söm å alå in Leolbao dills`n pråta fiärsk". 

JAKTOLYCKA

Någon gång 1905/1906 var farfar Erik Larsson, Lars-Anton Backman och Lars-Anton Antonsson på älgjakt, någonstans mellan Forsträskhed och Bjuråträsk. (Skåpberget).
De visste var älgarna var, hade rätt vind men alldeles för snårig terräng. Lars Anton Andersson skulle gör en kringgående manöver, förmodligen för att stöta fram älgarna. Detta slutade illa. 

Efter ett längre tag skymtade Backman något brunt, slängde upp geväret. Farfar Erik skulle slå undan pipan och ropade "skjut inte" - men för sent, skottet hade redan gått av. Det var Antonssons ryggsäck Backman hade sett, och trott det var en älg. 

Frans Olovsson berättade: Skottet gick genom ryggsäcken, igenom ett kaffeburkslock - "så mitt i som he du ritar en cirkel" - sen genom tre hembakade skarpkakor. Och sen hände det att kulan tog med sig ett grovt rep in i kroppen. 

När de kom fram till Lars-Anton Antonsson sa han "ja nun har ni skouti me". De fick skyndsamt hämta bland annat rep och spik i Bjuråträsk, för att tillverka en bår. Sen bära ner honom till Sågdjupträsket, ro över där och sen bära ner båren till Niemisels Station. Det fanns inte någon väg på denna tid, en sammanlagd sträcka med alla turer på åtskilliga kilometer. 

Där på stationen råkade en skogsfaktor befinna sig. Han sa till Backman "Jag har ju sagt till dig att inte jaga i tid och otid"! 

Backman hade vridit sina händer.

Tur i oturen var det ju åtminstone lovlig tid att jaga vid detta tillfälle - berättade Frans Olovsson. 

Sen bar det iväg med tåg till Gällivare Lasarett. "Garnis" lasarettet i Boden fanns inte vid denna tid. 

Den här händelsen inträffade på hösten. Redan påföljande senhöst var Lars-Anton Antonsson i full färd med kolbränning. Seg och tränad sen barnsben som folk var förr i tiden. En bidragande orsak att han klarade livet var nog trots allt den grova kalibern, Remington 12.7 med slätborrad pipa. Den tunga kalibern gjorde att utgångshastigheten var tämligen låg. 

Med dagens vapen hade utgången av denna jaktolycka slutat helt annorlunda. 

Dock var jaktsällskapet inte helt nyktra vid denna händelse enligt Frans Olofsson. 

Lars-Anton Antonsson, Bjurånäs (nuvarande Simonsson) Född 1866 - avliden 1948, vid en ålder av 82 år.

Lars-Anton Backman, Bjuråfors - född 1872 - avliden 1964, vid en ålder av 92 år. 

Erik Larsson, Forsnäs (Sörigår`n) - född 1868 - avliden 1933, vid en ålder av 65 år. 

Berättare av jakthistorien var Frans Olofsson, Bjuråträsk, bosatt i Forsträskhed.

Frans Olofsson (1890 - 1986)  på ålderns höst