När den ryska hären hösten 1809 drog österut genom kustbyarna i Västerbotten blev några av soldaterna kvar som desertörer. (Norrbotten blev eget län först 1810.) Man uppskattar att omkring 200 ryska soldater deserterade. Det finns ingen samlad bild av vad som hände dessa ryssar. En del skickades tillsammans med tillfångatagna ryska soldater söderut och användes som slavarbetare vid anläggandet av Göta kanal. Andra lyckades hålla sig undan från att infångas och sändas mot en säker död i hemlandet. Några gifte sig med svenska kvinnor och bildade familj.
I Råneå fanns två sådana soldater, varav åtminstone en är upphov till en ännu kvarlevande släkt i bygden. I kyrkböckerna kan man följa honom och hans efterkommandes väg in i det svenska samhället generation för generation. Det här är berättelsen om kosacken Jacob Fjäder. Hans ryska namn är inte känt, men kan kanske ha varit Fedorov eller Fjodor.
I husförhörslängden 1800-1815 för Rånbyn finns Jacob Fjäder, född 1784, med makan Catharina Pehrsdotter och sonen Fredrik tillsammans med svärföräldrarna Pehr Jönsson och Stina Christoffersdotter på nr 9. Hemmanet var beläget centralt i byn, nära kyrkan.
Vigseln, som ägde rum den 27 augusti 1810, hade föregåtts av en skrivelse från kyrkoherden West-Eurén till Domkapitlet, som är återgiven i boken ”Råneå socken 1654-1954”. Kyrkoherden skriver:”Nu begär han (Fjäder) att få bygga äktenskap med Bondedottern Catharina Pehrsdotter ifrån Råne by, dertill hon äfven alltid förklarat sig benägen, ehuru derifrån afrådd både av Lärare (prästerna) och Föräldrar. Dessa sednare hafva nu mera sedan de funnit dotterns ihärdiga vilja vara den att äkta Jacob Fjäder, äfven övergått på dotterns sida - - -”
En vecka efter vigseln, den 4 september, föddes sonen Fredrik. Vittnen vid dopet var bl. a gästgivaren Eric Sundbom och hans hustru Brita Juliana Eurén som var dotter till kyrkoherden samt klockaren Rosenius med hustru. Att få barn så snart efter giftermålet var knappast acceptabelt med tidens moralsyn. Närvaron av så prominenta personer vid dopet tyder ändå på motsatsen. Kanske krånglet med att få tillstånd till äktenskapet hade gjort att det försenats mot parets vilja och därför betraktades med blidare ögon.
Utöver sonen Fredrik fick makarna ännu en son, men det dröjde 17 år mellan barnen. Att så lång tid förflöt är anmärkningsvärt när man tänker på de stora barnkullar som var vanliga på den tiden. Förklaringen finner man i prästens anteckning ”sjuk” vid hustruns namn i husförhörsboken. I fortsättningen finns familjen skriven under Kyrkorotan och senare under
Inhysesfolk. Där finns även den andre ryske soldaten, Paulus Poplawskij med familj. I Rånbyn fanns många inhyseshjon dvs det var människor som inte ägde jord utan var inhysta i någon annans bostad och betecknades som underklass. Fjäder arbetade som dräng i Rånbyn och sönerna likaså. Fredrik en tid hos commissionären Isac Burman.
Fredrik gifte sig 1834 med Caisa Rensfeldt från Lappsel (Forshed) och antog i samband därmed, tillsammans med brodern, efternamnet Friman.Ett uttryck för att de nu var fria män. Fadern, Jacob Fjäder, avled 1840.
Under perioden 1838-1848 är familjen Fredrik Friman skrivna i hustruns hemby, Lappsel. Där föds sex barn utöver äldsta dottern som var född i Råneå. Familjen bodde troligen som inneboende i byn och var i behov av en egen gård för den växande familjen.
Sedan länge hade Meldersteins bruk rättigheter att uppodla ödemarken mellan Kalix och Lule älvar. För att få träkol till bruket erbjöds intresserade att bosätta sig i den skogrika ödebygden i närheten av brukets anläggningar. Vitåfors bruk med masugnen i Avafors, som lydde under Melderstein, hade startat sin smedja 1835 (masugnen 1828) och var i behov av träkol. Verksamheten vid de norrbottniska järnbruken brottades med stora svårigheter. Bland annat saknades kunskap och erfarenhet. Man rekvirerade därför erfarna bergsmän från Bergslagen för att lära ut konsten att framställa träkol.
Bruket hade med biträde av lantmätaren i Råneå från 1820-talet planlagt ett stort antal nybyggen i Vitå älvdal. De uppläts till intresserade bosättare, som fick ett mindre startkapital, ett par kor, utsäde och skattefrihet i 10-15 år mot att man levererade träkol till bruket. Eller kanske bara en ko eller motsvarande värde 60 Riksdaler, som en historiskt kunnig ortsbo uppger.
Det låg nära till hands att Fredrik Friman skulle nappa på ett sådant erbjudande. Genom kontakt med ansvarig tjänsteman i Melderstein tilldelades han ett skogsområde om drygt 200 ha på en plats 4 kilometer söder om Dockasberg. Lantmätaren gav platsen namnet Lilldokkas.
Från och med 1849 är Fredrik Friman med familj i husförhörsboken upptagna på Lilldokkas no 1. Det är troligt att Fredrik redan medan familjen bodde i Lappsel, som ligger drygt 10 km söder om nybygget, kunnat påbörja byggande av bostadshus och ladugård innan familjen flyttade dit.
På denna isolerade plats, mitt i skogen, långt från närmaste granne bodde familjen Friman i flera generationer framåt. Det var liksom för de flesta på den tiden ett hårt liv. Av de sammanlagt elva barn, som föddes, dog två i späd ålder. I husförhörsboken har prästen antecknat ”fattig”.
Del av det gamla bostadshuset i Lilldockas. Foto S. Engman
Fredrik Friman fick en dramatisk död. I död-och begravningsboken för den 20 januari 1863 står På hemfärd från Strömsund frös han ihjäl på Sladan (något spirituosa hade han ock förtärt). Sjön Sladan ligger bara några kilometer från Strömsund varifrån han startade sin skidfärd mot hemmet i Lill Dockas, en sträcka på omkring 50 kilometer. Skulle han så snart efter starten ha dukat under för kölden? Det låter märkligt, om han inte drabbades av akut sjukdom. Kanske är platsangivelsen i död- och begravningboken fel. Det förefaller mera troligt att platsen var Tallträsket, en plats ungefär 10 kilometer från hemmet som några ortsbor, som jag talat med, tror. Att det förekommer fel i kyrkböckerna är inte så ovanligt. Omständigheterna vid dödsfallet bedömdes tydligen vara så dunkla att det krävdes tillstånd av landshövdingen för att ordentligt begrava honom. Fredrik Friman blev 52 år.
Äldste sonen Anders, som vid faderns död var 23 år gammal, övertog nybygget. Han bildade familj och en av sönerna, Otto född 1870, flyttade till Strömsund. Han blev morfar till Harry Friman, som var en välkänd person i Råneå. Duktig skidåkare och en av länets främsta fältskyttar.
Några år efter Fredrik kom även brodern Kristoffer med familjen till Lilldockas. Enligt uppgift bodde han dock en bit från brodern, vid Vitåälven. År 1872 flyttade han med familjen till Strömsund till ett torp vid Rödberget. Den platsen kallas än i dag för Frimanstorpet.
Man kan reflektera över hur sönerna till Jacob Fjäder, en rysk soldat, betraktades av omgivningen. Blev dom insläppta i bygemenskapen eller gjorde rysskräcken att de behandlades med misstro och motvilja? Var det en av orsakerna till att i första hand Fredrik med sin familj sökte ensligheten i ödemarken? Det är möjligt att det fanns med i bilden när han valde att bli nybyggare. I Lilldockas blev släkten Friman kvar i fyra generationer och barnkullarna spreds ut över världen.
I Lilldockas finns i dag två bostadshus, som används som fritidshus. På platsen för det gamla huset, som den förste Fredrik Friman byggde, finns bara några stenar från grunden kvar.
Martin Johansson
Kosack är en individ av den östslaviska, ortodoxt kristna folkgruppen kosacker, som främst bor i Ryssland och Ukraina, känt främst för sin speciella patriotiska militära livsstil och präglat av starkt frihetspatos och stark klantillhörighet./Google
Ett av fritidshusen i Lilldockas 1 Foto M.Johansson