Det är Folke själv som berättar, minnesbilder från sin uppväxt i Dammtorp.
Namnet Dammtorp har fått namnet genom dammen som stängde av flödet i Bjuråälven, för att underlätta flottningen genom den trånga forsen. 

Teckning gjord av Rolf Selberg

Redan 1823 fanns en beskrivning över Meldersteins Bruks egendomar.
I det Bernadottska arkivet fanns dessa handlingar och det är
forskaren Björn Fredriksson som tagit fram denna information.
Det tackar vi för !

Följande är skrivet:

Under detta säteri (Melderstein) och på dess ägor finns ett Kohltorp-, Dammtorpet benämnt, hwars åker är beräknat uti Säteriets häroplan, med utfordring för en häst och tvenne (2) kor samt några får. Kreatur, bärgas på Säteriets ägor, utom hwad redan berördt är. Å detta Torp är Stufwa, förstufwa och Kammare, fähus med fodertorp Stall med hö Rum och Korn Lada  med Tröskloge och - en Stolpebod.
Torparen som är skyldig wårda Spardammarne för Fäll och Hemträsken, emot särskild betalning, för hwilken ordsak. Torp å detta ställe 1/6 mil från Bruket, är af största nödwändighet, har härtill årligen i Ränta till Bruket 25 Stigar mihl Kohl, från Säteriets Skog. Till Säteriet hörer några torphus, som nu står på Årrby Nyamäns mark och gagnas af hustru Carin Sellberg på lifstid. 

Folke med sin son Leif "Liffen" Larsson under en
föreningsdag i Raanparken - foto: Kent Höglund

Eivor Cecilia Larsson (f Jönsson), Folkes kära hustru,
nyss fyllda 90 år - foto: Astrid Erkén

Folke berättar

Jag, Folke Gunnar Larsson, föddes i Dammtorp den 9 januari 1930. Det var en torsdag, en härlig vinterdag, blankis på sjöarna, så min pappa Albert sparkade upp till mammas föräldrahem för att berätta om denna händelse. De bodde i Fällträsk, en mils resa bort. Det fanns ingen telefon på den här tiden. 

Lite historia som berättats för mig 

Petter Larsson som var min farfar arbetade som rättare på Melderstein. Det var nog han som arrenderade Dammtorpet. 

Hans son, som var min far, hette Albert Larsson, for till Amerika vid 18 års ålder och blev kvar där i 13 år. Han åkte 20 augusti 1912 med båten Salmo först från Göteborg sedan till den engelska lilla staden Grimsby. För vidare båtfärd till Minnesota. 

Brev finns kvar som var sända på 1920-talet. I breven kan man läsa om penningsummor på 3000 kronor. De breven var sända till föräldrarna och det står i breven att pengarna nog var säkrare att sparas i Sverige. 

Kanske att pengarna som skickades hem var tänkta till att köpa Dammtorp. 

En dag, efter att ha varit hemifrån i 13 långa år, kom Albert Larsson hem utan att meddela före att kan skulle komma hem. Året var 1925, på hösten. Hans pappa Petter var ute på gården i Dammtorp. Albert frågade om det fanns möjlighet att få härbärge under natten. Hans far Petter tyckte att han skulle gå in i huset till fru Emma och fråga. Inne i huset fanns då en syster till Albert som började ana att det kunde vara den förlorade sonen / brodern Albert. Ett kärt återseende. 

Folke minns sin farfar Petter som var född 1857.

Ett annat minne som återberättats för Folke

Det fanns en kallkälla en bit bort från Bagarstugan. Där stod Folke och kunde inte komma upp !
Han hade ropat på hjälp. "Kan inte någon komma och hjälpa pojken?". Och hjälp fick han !

Min familj: Farfar Petter Albert (1857-1932) och farmor Emma Josefina född Drugge (1864-1940) 

Barn: min far Albert Amandus (1893-1964)

syskon till Albert:
Agda Teresia (1896-1974) - gift Björkén
Edla Josefina (1900-1928)
Agnes Linnea (1907-1984) - gift Meldersten - utflyttad till Stockholm 1933. 

Folke pappa Albert var ofta sjuk, det var njurarna som  inte fungerade som de borde göra. En vinterdag tog höet slut i ladugården. Pappa Albert skrev ett brev till en farbror som bodde i grannbyn Orrbyn.

Albert och Signe Larsson

Folke var 6 år och fick gå till Orrbyn med det handskrivna brevet för att be om hjälp. Farbrodern ställde upp och körde hem hö till familjen Larsson. Folke kom inte ihåg något från promenaden dit eller hem. Men har ett starkt minne att han lämnade över brevet. 

Ett annat minne som bitits sig fast hos Folke är när han upptäckte att hans besparingar på 70 öre hade försvunnit. Det var mycket ont om pengar så mest troligt hade hans föräldrar varit tvingade att låna hans sparade pengar. 

Folke minns hur ledsen han var, kröp under sängen mest troligt grät han lite och fick säkert en förklaring av sina föräldrar. 

En bror till Folkes farmor Emma Josefina (1864-1940) bodde hemma hos dem i Dammtorp. Han började bli senil/ dement  och rymde ofta så de de fick söka efter honom.

Folkes jobb som 6-åring var att hålla rätt på farmors bror. När Folke som 7-åring skulle börja i skolan, var den stora frågan vem skulle nu hålla rätt på farmors bror. 

1937 blev det bilväg till Dammtorp. Det var bara hästplogning på vintrarna och det var ingen fin väg. 

De dagar som det fanns mjölk att leverera, kördes den av skolbarnen med häst och rissla till skolan. Mjölkhämtarna lastades av på lastbryggan vid skolan. Sedan vändes hästen mot hemmet i Dammtorp, tömmarna knöts fast och hästen tog sig hem på egen hand.

Skolan i Orrbyn som invigdes 1934, 3 år innan Folke började i skola

Till och med vårterminen 1967 kunde barnen i Orrbyn och byarna närmast gå klasserna 1-6 i denna skolbyggnad. 

1937 var det första året det fanns barnbespisning i skolan i Orrbyn. Endast en person från varje familj fick tillåtelse att äta där.

Folkes syster Nancy ansågs vara svagare än Folke, så det blev hon som fick äta i bespisningen. De flesta eleverna som bodde i Orrbyn gick hem under lunchrasten och åt där, men Folke som hade långt till Dammtorp kunde ju inte göra det, utan han fick sitta ensam och äta sin medhavda smörgås och mjölk. Folke fick sitta i ett trångt rum med skohö i, ett omklädningsrum. Någon enstaka gång fick han äta i bespisningen. Då var det grönsakssoppa som serverades och då blev det ofta mat över. 

Dammtorp  -  foto Torbjörn Norberg

I Dammtorp fanns en "vandring" som användes när man tröskade korn. Då kunde Folke få ledigt en hel vecka från skolan. Det var givetvis på hösten. Tänk vad han njöt av denna tillvaro, lärorikt att gå en hel dag och hålla i hästtömmarna. 

Det fanns en " spelk" för att tillverka takstickor. Det var hästen som drog runt detta hjälpmedel. Folke fick sitta på en liten bänk och plocka takstickor som hoppade upp. Den spjälken hade Eivor Hedströms pappa Axel Johansson tillverkat. 

1939 fick man el i Dammtorp. En stor händelse. Det var det bästa som de varit med. Tänka sig att sitta och rita på ett papper fastän det inte var dagsljus. Om det nu fanns något papper att tillgå, det var ju under det andra världskriget (1939-1945) så det var ont om allt. En svår tid. Bara att hitta en ansjovisburk till att plocka metmask i, var nästan omöjligt. 

Folke metade mycket i ungdomsåren, övriga barn metade också.

Lingonplockning var alltid aktuellt på höstarna. Man plockade lingonen och sålde sedan till affären i byn. Priset var då 45 öre per kilo. Bären skulle givetvis vara rensade.

Det var Folke som fick köra slåttermaskinen, eftersom pappa Albert fick ont i njurarna när han satt på den skumpande slåttermaskinen. 

Folke berättar: En gång, när vi skulle plöja hade vi lånat en häst från Orrbyn. Man måste ha två hästar som gick i par. En dag när vi var klara, skulle jag spänna loss "redena", skacklarna.

Jag gick emellan de två hästarna och av någon anledning råkade jag vidröra den lånade hästen, så han hoppade över redet. På upphoppet följde jag med, åkte över vår egen häst och hamnade på skallen. Jag gjorde inte illa mig, men hade jag inte följt med upp, så hade nog hästen trampat ihjäl mig. 

Farmor Emma Drugge bodde hos oss. Då jag var 10 år var farmor mest sängliggande, helt slut i kroppen. Eftersom vi flyttade ut till bagarstugan varje sommar behövdes en anordning som gjorde att hon kunde larma om hjälp. Jag drog en lina mellan boningshuset och bagarstugan. I linan fäste jag en ringklocka. Drog farmor i linan hörde vi ringklockan och hon fick den hjälp hon behövde. 

Morfar var ofta i Dammtorpet. Han bodde ensam för mormor dog tidigt. Han lärde oss barn göra pilbågar med pilar som man kunde skjuta långt med. Vi kunde skjuta några hundra meter och provade även att skjuta på tavlor. Skytteintresse och talang har följt morfars bana. Bland annat har hans barnbarnsbarn Gustav Lövgren blivit Svensk Mästare i fältskjutning. Ett också varit tränare för USA:s skidskyttelandslag i 9 år, även tränare för en av Sveriges bästa damskidåkare, Frida Karlsson. 

Folke berättar vidare: Jag var drabbad av sjukdom som liten. Jag låg hemma i sängen med sprucken blindtarm i 6 hela dygn, sedan blev det 7 veckors vistelse på lasarettet i Luleå, eftersom jag hade drabbats av bukhinneinflammation.
Min pappa vakade över mig i 4 dygn, tills läkarna ansåg att jag skulle överleva. Något besök blev det inte under denna tid. När det var dags att åka hem, kontaktades en moster som bodde i Rutvik, en mil utanför Luleå. Hon kom och såg till att jag kom på "Niemiselsbussen". Ensam var jag med öppet sår på magen, men som tur var det omlindat. 

Pappa mötte mig när bussen kom till Orrbyn. Sen blev det hästskjuts hem. Min mamma frågade vad jag önskade att äta. Jag föreslog småplättar med sylt. Det var ingen lämplig mat, mådde inte så bra sen jag ätit dessa plättar.

På hösten det sista skolåret, då gick man bara 6 år i skolan, brukade jag gå ut på mornarna och skjuta en järpe, innan jag gick till skolan. 

Första vintern efter det att jag slutat skolan, fiskade jag gädda. Jag köpte en mörtstuga och fiskade agn (mört). Jag hade ute ett femtiotal saxar på Hemträsket, även Lillträsket. 

Jag sålde gädda till barnbespisningen i skolan i Orrbyn, gick runt i byn och sålde, skickade även gädda till Boden med bussen. 

Jag " skidade" (åkte skidor) och hade en liten kälke som jag drog. Tror att priset på gädda var 1,50 kr/kg. 

Pojken Folke i Dammtorp

Timmerflottningen på våren i Bjurå älv var en stor sak. Efter att dammluckorna varit stängda en tid, för att dämma upp vattnet och Hemträsket var fyllt av timmer. Då var det dags att öppna luckorna. Folk från byn hade då kommit till Dammtorp för att beskåda öppnandet. 

Vi barn hämtade mjölk till flottarna, alltså de personer som arbetade med denna syssla att flotta timret. Dom hade 1-liters flaskor som vi fyllde. Priset var 29 öre för en liter mjölk. Flottarna tyckte att vi tjänade "stora" pengar! 

Vi hade var sin båtshake som vi hjälpte till att knuffa ut timmerstockar med, så att de inte skulle fastna vid stranden.  

Redan som 16-17 åring flottade jag timmer i Vuoddas och senare i Å- grundet, Råneå.

Sorteringen på Ågrundet med bl a Folke 18 år

Folke Larsson och Bertil Lidman 1948 vid Å- Grundet 

En vinterdag, det var nog 1945, skulle jag till Fällträsk till min moster, för att lämna mattrasor som min mor hade klippt till och som moster skulle ha till sin mattväv.

Bössan (geväret) fick jag inte ta med för jag sparkade om byn. Natten mot den dag jag skulle sparka iväg, drömde jag om att det kom ett djur gåendes från vedboden, som låg en bit från bostadshuset. Bostadshuset låg en bit ovanför vedboden. Jag sträckte upp handen och ropade "Halt!". Jag frågade, vad heter du? Djuret svarade "Utter". 

Nästa dag kom, jag sparkade upp mot Fällträsk. När jag kom till Ströcken, där bron går över Bjurå älv hörde jag ett tjut. Där nere på isen i snön låg 3 uttrar och käkade på en fisk. 

Min pappa Albert sa, hade du berättat om drömmen, innan du sparkade iväg, då hade du fått ta med "bössan" ! 

1946 på våren, blev vår yngste bror Yngve sjuk. Både pappa Albert och sonen Yngve blev inlagda på Luleå lasarett. De låg på olika avdelningar men skrev brev till varandra. 

Jag skötte arbetet på gården i Dammtorp. En gång kom pappa hem bärandes på sonen Yngve. Jag minns inte hur många dagar han var hemma. Han fick följa med till en läkare som som bodde i Svartöstaden i Luleå. Han fick bo där en tid. 

En dag på hösten, kom pappa hem och satte sig vid köksbordet. Nu, om ni ska köpa kläder, då ska ni köpa svarta kläder !
Alla fattade då att Yngve (1939-1946) var död. 

Diagnosen som ställdes var reumatiskt hjärtfel. 

Pengar fanns inte till begravningen. Pappa var då tvingad att låna 1000 kronor. Det skedde genom en "växel". Nils Nordström som var lärare i Orrbyn, borgade för pappas lån, som säkerhet var ett dragspel. 

Jag idrottade och tränade mycket. Vi läste i tidningen Rekordmagasinet om ett nytt världsrekord i släggkastning. Jag försökte tillverka en slägga av en blyklump. Hade fått för mig att den skulle väga 1 kg. Jag kastade nytt världsrekord i första och enda släggkastet. Släggan hamnade i ån. 

Vi fick senare veta att släggan skulle väga 7,26 kg. 

Gunder Hägg, Sveriges bästa löpare vid denna tid, var i bästa form, så bra skulle jag också bli. Jag hade en träningsrunda som utgick från Dammtorp ner till byn och en liten slinga där. Sträckan var cirka 2 kilometer- bästa tiden var 7 minuter och 10 sekunder. 

Ett annat minne är när jag var 17 år (1947) och tränade löpning. Då sprang jag till Råneå, för att se bio på Råneå Folkets Hus . Jag såg "Barnen från Frostmofjällen", efter denna film så sprang jag hem till Dammtorp igen.