Råneå centrum senare delen av 1950-talet

 

 

Första skoldagen i lågstadieskolan

Det bästa och intressantaste minnet var när jag skulle gå  till lågstadieskolan på Skolvägen i Råneå i augusti 1955, min första skoldag. Då fanns det inga gatubeteckningar och Råneå såg helt annorlunda ut än idag.

Det var många elever i klasserna. Många barn var födda senare delen av 1940-talet, efter det andra världskriget (1939-1945). Samhället började så sakteliga fungera igen.

Första dagen var en glädjedag, min mamma Ingeborg (1920-1957) hade dagen till ära klätt upp mig i vit skjorta och fluga. Den mycket trevliga, godhjärtade och mycket psykologiska lärarinnan Gerda Johansson (1901-1993) var vår klasslärare i lågstadiet, klasserna 1-3.

Kommer ihåg att vi fick en krita och ett häfte, där vi skulle lära oss skriva siffror 1-2-3-4-5-6-7-8-9. Jag hade lite bråttom så jag skrev ibland under strecket och hade lite svårt att göra kringlorna på 8:an. 

 

 

Jag (Kent) vintern 1956 med morfar Emil Johansson
(1882-1976) i bakgrunden

 

 

Matglädje

Själv har jag alltid haft en stor "matglädje", gillar nästan all mat både då och nu.
När vi i klassen promenerade till mellanstadiet för att äta lunch var det en högtidsstund. 

 

"Mattanter", som såg till att vi fick i oss nödvändiga proteiner. 

 

 

Min favoriträtt var köttbullar och potatis med lingongsylt. Vi pojkar tävlade om att äta flest köttbullar. Mitt rekord var 34 köttbullar, de var inte så stora som tur var! Ärtsoppa, köttsoppa, spenatsoppa, ugnspannkaka med hallonsylt och lappskojs, en kul maträtt. Namnet hade inget med lappar (samer) att göra, utan kom från ett engelskt ord. Maträtten åts på fartyg.

Två maträtter som inte föll eleverna i smaken var pölsa och fiskbullar. Kan inte fortfarande förstå hur man kunde servera dessa maträtter. När dessa maträtter stod på menyn åt eleverna knäckebröd istället, alltid något i magen.

I början hade vi inte så långa skoldagar, så det fanns mycket tid för lekar och upptåg.

 

Lag 1946 på skolmat

Ett Riksdagsbeslut togs 1946 att alla skolelever skull få gratis skolmat. Det tog ända till 1973 innan alla skolelever i Sverige fick gratis skollunch.
Råneskolan var tidigt ute med gratis skolmat, som gällde för övrigt också hela Norrland. 

 

 

Underbar klass

Hade mycket trevliga klasskamrater och det har gått bra för oss alla, på olika sätt och vis.
I dag (2021) är det 5 personer som är boende i Råneå,  Stig Granström, Marianne Eriksson, Jan Nordström, Eva Sundén och Bert-Inge Johansson. 

 

Första klass  - Kul var att jag hade två kusiner i samma klass Eva och Maud. Vi elever var födda 1948, med två undantag, min kusin Maud Lindholm (Lohart) som var född december 1947 och Bert-Inge Johansson född januari 1949.

 

Från början kallades denna skola för den "Kommunala mellanskolan" byggd 1944 och revs 2009.
För oss var det lågstadieskolan. I källaren var det slöjdlokal och aulan i mellanvåningen, en lokal som användes vid lite högtidligare tillfällen. 

 

Potatislov

Nu i dessa tider är det väldigt ovanligt att man har ett potatisland hemma. Mera vanligt att man odlar grönsaker som exempelvis gurka, morötter, tomater.
På 1950-/60-talet var potatisen en basvara av stora mått. Oftast i lite äldre hus fanns en potatiskällare. Där var det lite svalare, så man kunde förvarade potatis, men även sylt från plockade lingon, blåbär, hallon, hjortron och åkerbär. En del hushåll hade även vinbärsbuskar, som de kunde skörda från.

I skolan fanns det möjlighet att få ledigt från undervisningen för att ta upp potatis. Det var rundpotatis och ett par fåror mandelpotatis. 
Kommer även ihåg att i mellanstadiet fick vi cykla ut i naturen och plocka lingon till skolköket.
Ett kul äventyr och inga bärplockare användes under denna tid. 

 

 

 

Skolpersonal i Råneå Enhetsskola åren 1956-58

 

 

Underbara grannar "neri" Näset

Minnena kommer så ofta till mig!
Tänker på alla underbara grannar vi hade på 1950-talet. Härligt med många barnfamiljer.

På nuvarande Kängsövägen fanns familjerna Per Vikström, Gösta Wiklund (frisör), Åke Ling (handlare), Ernst Ljungberg (arbetare), Sten Vikström, Gunnar Eriksson (elektriker).
På Ängsvägen fanns  familjen Arvid Strand, Ernst Berg, Alvar Lönnhager, Alex Norberg.
På Hovslagarevägen familjen Gustav Almkvist.
På Hägnhedsvägen familjen Per Pettersson, Ingvar Norberg, Einar Vikström.
För att nämna några familjer - har säkert glömt några.

Många barn fanns det, man hade inga problem att hitta "kompisar" från olika årgångar.
Bra med många barn när mina bröder Lars och Ove inte alltid var så trakterade av mitt sällskap. 

Det skiljer 6 år resp 5 år mellan oss. Lars är född 1942 och Ove är född 1943 och jag är född 1948.

Kommer ihåg att jag gillade deras kompis Lars Ling, han var alltid så positiv till mig och annat. Bra uppfostran av mamma Agda och pappa Åke. Även tvillingsystern Margareta hade säkert del i hans positiva syn på livet.
Lars en bra kille ....

 

Tre kompisar från "Näset"

 

 

Exempel på vad vi barn hittade på

 

Bygga kojor var kanske det roligaste vi barn gjorde. I Hägnheden var stor skog, tyckte vi barn. Där fick vi vara ifred och  byggde kojor med mest gran och tallris, men också annat byggmaterial, som vi drog dit. Ett drömparadis var det! Känslan att ha medverkat till något som vi själva byggt upp var underbart. Det hände att äldre pojkar fick veta om denna koja, så den kunde vara riven nästa gång vi var där. Men den gick fort att bygga upp igen. 

 

Hölador fanns överallt på ängarna nedanför där vi bodde, på nuvarande adress Ängsvägen 20.

Det var morfar Emil Johansson (1882-1976), hans bror Sven Johansson (1897-1989) och Egon Lundberg (1913-1989) som ägde ängarna/ägorna där det nu är villor på Kängsövägen, Hovslagarvägen, Soldatvägen, Ängsvägen, Hägnhedsvägen och Nedantillvägen.
Marken tvångsinlöste Råneå kommun för en "spottstyver". Hade det varit idag hade det blivit en sak för en domstol. Många villor bygges på detta område, till mångas stora glädje. 

 

 

"Hartsa" 

Mening var att de som bodde i fastigheten skulle höra ett fruktansvärt oljud, som skull skära in i märg och ben och att fönsterrutorna skulle skallra.
Det var vi "rackarpojkar" som provade att hartsa. Harts är en slag av kåda.
Man tar en bit harts, en stark lång björntråd, sätter fast tråden i ett lämpligt fönsterbleck, i skydd av mörkret givetvis.
Sedan gned man hartsbiten mot tråden. Ljudet fortplantade sig in i huset och orsakade stor uppståndelse. Trodde vi!
Första gången vi provade denna hartsning, kom husägaren ut och visade hur man skulle göra denna "hartsning"  lite effektivare. 
Trevlig granne vi hade !!  

 

 

Dra pluska 

Vi gömde oss ofta efter nuvarande Kängsövägen, bakom staketet hos Georg och Tilma Vikström, nära nuvarande brandstationen i Råneå. Vi lade ut en portmonnä (pluska) mitt på vägen. Hade öglat fast den med en liten ögla och ett snöre. När någon person kom gående eller cyklande så böjde de sig fram och skulle ta upp denna "pluska" - då drog vi snabbt in den till oss!  Det funkade si så där, men kul hade vi!

 

 

Sparka burk (boll)

Mycket populärt. Där kunde alla åldrar delta. En person skulle ställs sig vid burken blunda och räkna till 50, sedan skulle alla som ville vara med gömma sig i närområdet. Personen som räknat började leta och när han/hon hittade en person så sparkade man i burken och sa namnet. Det gällde att gömma sig väl och sedan springa fram och sparka bort burken när "personen vid burken" hade gått för långt bort. Denna lek tog lång tid - men tid hade man i unga år. 

 

Flickorna samlade på bokmärken och filmstjärnor och bytte dessa med varandra. Det hoppades mycket rep. 

  

Påskgummor

När det var dags för påskhelgen, klädde man ut sig till "påskkärringar". Min syster Lisbeth och mina kusiner Maud och Eva brukade klä ut sig till "påskkärringar", målade sig på kinderna, satte på sig en liten hilka (huvudbonad) och lite gammeldags kläder och tog med sig en gammaldags kaffekanna. Flickorna gick sedan runt och önskade alla grannar "Glad Påsk". Som tack fick de en liten slant i sin kaffekanna, 5-öring - 10-öring - 25-öring - 50-öring eller till och med en krona.
Om inte mina nära släktingar hade retat mig hade jag gått med flickorna. För jag var mycket avundsjuk över hur mycket pengar de samlade in - på så kort tid. Hade gärna deltagit - men blev man retad så blev man!   

 

Påskgummor på 50-talet

 

 

Gatlampor 

Det fanns det inte många gatlampor på 1950-talet, men de som fanns var mycket värdefullla.
Under det mörka halvåret kunde vi spela landhockey under ljuset från dessa gatlampor. En boll och en ishockeyklubba var allt som behövdes. Målstolparna var två isklumpar.  Dessa matcher var mycket viktiga för oss, mycket prestige. 

 

Bordshockeyspelen dök upp 1957. Det var ishockey-/ fotbollspelaren Sven "Tumba" Johansson som var en av initiativtagaren till detta ishockeyspel. Märket var Stiga. I början var gubbarna i plåt, 6 spelare i varje lag. Alla åldrar spelare och var hårt engagerade i detta nya "kultspel". Turneringar -  givetvis på tid var ofta vanligt. Det här var före TV:n kom in i allas liv. 

 

Krocketspel var också en nyhet som dök upp. Alla åldrar kunde vara med. Damer som herrar, flickor och pojkar - och tid tog det att spela. Hur kul som helst. Blandade denna uteaktivitet med saft och bulla, kaffe med dopp. En familjeangelägenhet som verkligen engagerade. 

 

Pilkastning var också populärt! Alla kunde vara med, mycket prestige i vår familj. Alla ville vara bäst!

 

"Algot det räcker", byxorna som man köpte var ofta detta klädmärke, från Borås. Slitstarka och lätta att lappa / laga.  

 

Karlssons Klister har funnits sedan 1922.  Ett universal medel mot allt. Ett syntetiskt lim, som kunde laga papper, plast, tyg, trä, keramik, glas och porslin. Fanns på 1950-talet i alla hem.  

 

 

Utflykt med morfar Emil Johansson (1882-1976)

Kommer ihåg att i mitten av 1950-talet hade morfar och mormor fortfarande sitt jordbruk kvar med häst, kor och gris. Var imponerad av hästen Nicke, fick följa med morfar till Prinsnäs för att hämta hö. På en flakvagn låg jag och tittade på de soliga sommarmolnen. Tyckte att livet var helt underbart - att fara med morfar på resa. Givetvis hade vi lite matsäck med oss. 

Ett annat minne var höbärgningen. Att räfsa gräset och sätta upp höet i hässjor- det gillade jag.
Gott fika var det alltid, mjuksmörgåsar med prickig korv på, saft och svagdrick och kaffetermos. Gillade att alla i familjen/släkten ställde upp. Det var träräfsor som gällde. Hade man för bråttom kunde det hända att man räfsade sönder någon pinne i räfsan. Morfar Emil inspekterade alltid räfsorna efter dagens vedermödor och den som hade felat fick sig en åthutning. Jag var en av dem!
En stålräfsa köptes in, den var jag alltid först att beslagta. Dagen var räddad! 

 

Kontanter

Kontanter var det som gällde på 1950-talet, inga kontokort.
Veckolönen betalades ut i ett kuvert. Själv fick jag som 10-åring veckopeng, 2:50 kronor - utbetalades varje torsdag. Pengarna användes, inte tu tal om det! 

 

100-lapp från 1959

 

Pengar behövdes

Det var lätt att ringa och beställa en "droska", en taxibil. Innan gemene man hade skaffat sig körkort och egen bil, så var det ett bra alternativ. Förhållandevis billigt var det också. Åkte man på dans i Luleå/Boden området ringde man till Helge Bergqvist, Karl- Axel Hägg eller Alvar Johansson i Södra Prästholm.
Ingen färdtjänst fanns. Bussåkande var mycket vanligt till Luleå - vissa turer fick man åka buss via Sundom och Rutvik. Det tog lite extra tid.
Buss till Boden, till Garnis/lasarettet var det många som besökte. Vissa turer gick via Ängesbyn. Skolbussarna var också aktuella för de som bodde i närliggande byar till Råneå. 

 

Ingemar Johansson (1932-2009)

 

Proffsboxare i tungvikt, som den 26 juni 1959 blev världsmästare. Matchen gick på natten, Yankee Stadium i New York, 30 000 åskådare var på plats. Vi var över 3 miljoner svenskar som lyssnade på Radio Luxemburg, gammal som ung!
Ett minne för livet ... sedan kunde man se matchen på bio - i efterhand. Självklart var vi på plats i Råneå Folketshus. Vi gick dit direkt efter skolan, för att få de bästa platserna. Träbänkar var det längst fram sedan var det den bänkrad vi ville sitta på. Nu kan man bara skratta/le åt detta, men så var det! 

 

Råneåspelen på skidor - världsstjärnor på plats i Råneå

På våren på 1950-talet var det med start på baksidan av dåvarande Yrkesskolan. David Larsson hade övertalat mängder av världsstjärnor att delta. Många hade ersättning och det var fina priser som delades ut efter tävlingen.

Ett fullsatt Råneå Folketshus fick se hur skidstjärnorna såg ut i vanliga kläder. Alla barn som vuxna skulle se dessa skidåkare. Och vi barn skulle ju ha en autograf. En raritet var det att få dessa.

Har ett autografblock där finns namn som Per-Erik Larsson Oxberg, Gunnar Samuelsson Lima, Åke Stenqvist Mora, Manfred Mattsson Bodens BK, John Sundkvist IFK Kalix, Barbro Martinsson Valbo, skiddrottningen Sonja Edström Luleå SK, Veikko Hakulinen Finlands bäste och många flera.
Det var i omklädningsrummen på yrkesskolan efter tävlingen man höll sig framme, man visste med få undantag, vilka de var. Nu berättar jag om männens omklädningsrum. Man räckte bara försynt fram autografblocket och en penna.
Damernas autografer fick jag i samband med prisutdelningen. 

 

Första Råneåspelen jag kommer ihåg var det som var 1956. Lennart "Lill-järven" Larsson vann före Sixten Jernberg. Det var "klisterföre", varmt och moddigt i spåret. Skidkungen Sixten Jernberg gillade inte detta före. Han ville ha kalla och fasta spår. Manfred Mattsson, då tävlandes för Bodens BK blev 5:a, Harry Friman IFK Råneå blev 6:a. Det var 1000 betalande åskådare och många fler runt spåret.  

 

Själv blev jag aldrig någon skidåkare av någon som helst klass. Orsaken var nog för dålig utrustning, fjällskidor med breda bindningar, ovallat mot kompisarnas smala skidor med u-bindningar och vallade med blå eller grön swix.
Vid den årliga skoltävlingen i låg- och mellanstadiet placerade jag mig bland de sista, en gång sist.
Kommer ihåg att i min klass var Tage Andersson bäst, Tore Almkvist, Nils-Erik Pettersson och Lennart Söderberg tillhörde också de bästa. 

 

 

Skidkungen Sixten Jernberg (1929-2012)
sträcker ut i sin karaktäristiska säregna stil.

 

 

100 kronor - mycket pengar på 1950-talet

Julhelgen 1959 fick jag som 11-åring en 100-lapp till julpeng. Såg ut som den på bilden. På den tiden utbetalades det skattepengar till de löntagare som hade  rätta avdragen. Detta skedde varje år omkring 8-9 december. Mycket efterlängtade pengar inför julen.
Det skulle inhandlas julklappar, julmat mm.

En "höjdare" var när det var julskyltning i Råneå. Denna söndag ofta 1:a advent var nästan alla familjer ute och promenerade eller sparkade runt i samhället, för att titta på affärernas skyltning.
På 1950-talet fanns det många affärer. Själv var jag  imponerad av ett elektriskt tåg som fanns i Lindahls Bokhandel, nära Hansons Café.
Tåget kostade 67:50 kr - mycket pengar.
Traditionerna med inköp av julklappar var ett stort problem då som nu, gick bra för familjer med god ekonomi men inte alla hade god ekonomi.

 

Affärsrörelser som fanns i Råneå med omnejd 1954

Dessa företag annonserade i lokaltidningen, NSD när Råneå kommun 300-års jubilerade. 

Råneå Färg & Kemaffär, telefon 77
Lövgrens Beklädnadsaffär, telefon 54
Råneå Möbelaffär, tel 168
Bengts Ljungs Urmakeriaffär, tel 219
Harry Bergströms Damkonfektion, tel 198
Lidmans Bageri-, Sko- & Manufakturaffär, tel 116
Råneå Bok- & Papperhandel
Sandströms Ekipering, tel 76
Öhlunds Speceri- & Manufakturaffär, tel 3
El-tjänst, tel 150
Sko-Wikström & Co, tel 62
Wiklunds Rak- & Frisersalong, tel 112
Råneå Bilverkstad, tel 73
Ragnar Ströms Skoindustri, tel 46
Råneå Cementgjuteri, tel 138
Forsbergs Herr- och Damfrisering, tel 280
Råneå Plåtslageri, tel 189
Thure Boström Rörledningsentreprenör, tel 61
Maj-Britts Salong, tel 350
Råneå Träförädling, tel 174
Vitå Såg och Hyvleri, tel 6
Råneå Livsmedel, tel 116
Bängfelts Bil- & Smidesverkstad Sörbyn, tel 11
Hauptmans Snickerifabrik Jämtön, tel 37
Jordbrukskassan i Råneå, tel 87
Bröderna Johanssons Båtbyggeri Jämtön, tel 48
Erling Lundströms Snickeri & Glasmästeri , tel 228
Grönberg & Lövgren Bil- och Motorverkstad, tel 119
Hotell Gästis, tel 6
Lindroths Mekaniska Verkstad, tel 272
Wikbergs Blomsteraffär, tel 264
Råneå Sparbank (grundad 1873)
Centralkaféet (Cekå), tel 63 

Tror att Råneortens Köpmannaförening och nybildade Lions var inblandade och att det hände lite extra denna julskyltningsdag. 

Spark var ett vanligt transportmedel på vintern. Gammal som ung hade oftast en spark. Orsa var märket som var bäst - i test!
Hemgjorda sparkar fanns det också

Cykel var det på samma sätt med!
Ungdomarna över 15 år fick möjlighet att inneha moped. 

 

Åke Ling Livs

Jag fick förtroendet att cykla eller promenera upp till Åke Ling livsmedelsaffär. En sträcka på 650 meter.
Då hade jag med mig en lapp, där det stod vilka varor jag skulle handla. Allt skedde manuellt. Agda Ling, granne till oss som bodde "neri" Näset, var det som hämtade varorna och lade dem på disken. Så småningom anställdes Vera Edfast.
Mycket att stå i, inget självplock i kundvagnar då. Det kunde ta tid att handla, men eftersom man inte visste något annat så fick det gå.
Många skrev upp, handlade "på krita" och i slutet av månaden var det läge att att betala och göra rätt för sig. Min morbror Erik, där jag/vi växte upp var en ordentlig man, som verkligen ville göra rätt för sig.
Alla som hade sitt boende nedanför eller omkring denna trevliga affär, handlade där.
Kvarteren i centrala Råneå hade sin affär, Norrabyn hade sin affär och Västibyn sin livsmedelsaffär att handla i. 

 

 
På vänster sida av nuvarande Kängsövägen Åke Ling livs

 

 

Interiör från Kalle Lings affär på Västibyn

 

 

Affärsinnehavaren Sigvard Olovsson i affär på Norrabyn

 

 

Börjes Livs

Börje Larsson var affärsinnehavaren för Börjes Livs, som han köpte 1954. Alfred Jonsson hade denna affär tidigare. Redan 1878 fanns det en Lantaffär på denna plats. Jonas Jonsson var innehavare. 

 

Sophantering

På 1950-talet fanns en soptipp mitt i Rånbyn. Grönområdet mellan Klockarängen och gång-och cykelvägen mot Norrabyn. Där var sjöbotten i och med att det tidigare varit möjligt att åka båt dit.

Nära denna soptipp fanns det en köttaffär, Hugo Gustavssons. Tror och vet att de kastade / slängde lite köttrester, som var en orsak till att det fanns jättestora råttor i och nära denna plats.

Under 1950-talet var det inte så mycket sopor, inga plaster, tetrapack, lite med konservburkar mm.
De flesta bodde i hus i byn och hade egna "sopkasar", i närheten av den egna fastigheten.
Om det var något material som inte kunde brännas så grävde man ner det eller till och med fanns det de som kastade det i Bottenviken. 

 

Mjölkaffär

Många bönder hade kor i byn och det var möjligt att köpa mjölk för grannar och andra. Vi  "neri" Näset köpta mjölk av bonden Georg Johansson. där Georg hade sin bondgård, Kängsövägen 34 finns numera Pingstkyrkan.

Någon enstaka gång cyklade jag upp till byn, med ärende att köpa mjölk. En 5-liters "mjölkhämtare" hade jag med för att ta mjölken i. Kommer ihåg att det var en mycket vänlig dam som ordnade allt till det bästa. Betalade med pengar som jag fått med mig. Mjölkaffären låg nära Hansons Café, adress Torggatan 16. Hem kom jag med 5-liter mjölk. Tyckte att detta första besök var ett litet äventyr. 

 

Egen brunn

På 1950-talet grävdes det mycket i Råneåområdet. Många hus byggdes och alla var intresserade att få kommunalt vatten och avlopp.
De lite äldre husen hade egna brunnar, där det fanns möjlighet att hinka upp färskt och friskt vatten. En farlig plats för småbarn. Det fanns ett lock över brunnen, som tur var!

På vår gård, nuvarande Ängsvägen, hade vi gott vatten. Kommer ihåg att de grävde och placerade ytterligare cementringar i brunnen. Kallare och klarare vatten blev det. Cementringarna inköpes av grannen, Viktor Lövgen, som hade ett cementgjuteri på nuvarande adress Ängsvägen 19. Detta cementgjuteri fascinerade oss barn, vi var ofta och tittade på tillverkningen. 

 

 

Lennart Engström vid sin brunn

 

 

Fast telefon 

Ingen mobiltelefon på 1950-/60-talet. Det var få personer som hade en fast telefon på 1950-talet, med sen kom det väldigt snabbt. I Råneå hade vi en telefonväxel till 1962 då den blev automatiserad. Till allas glädje. 

Tidigare: Man ringde till växeln , en telefonist direktkopplade lokalsamtalet direkt. Om det var ett Rikssamtal, fick man vänta någon minut på en uppringning. Rikssamtal kostade mera än lokalsamtal. 

 

Personal på Telegrafen som fanns på Torggatan 10 

 

 

Gårdfarihandlare är ett gammalt uttryck, men på 1950-talet börjde riktiga "säljare" knacka eller ringa på dörrarna hos folk. Det var allt från dammsugare, tvättmaskiner, symaskiner mm som de ville sälja, med stor framgång ska sägas. 

 

Lokalpolis

Lokalpolis fanns i Råneå, nya Polisstationen öppnades 1954, fanns sammanbyggd med kommunhuset och var bemannat dagtid och ibland kvällar och helger.

 

 

Flottning i Råneälven

 

Böleborna Helmer Norman och Markus Lindström flotta timmer nära Norrbron i centralt i Råneå

 

Flottningen var igång mellan åren 1904-1962. En viktig inkomstkälla för många män i alla åldrar. Vi unga pojkar var mycket intresserade och imponerade av denna flottning. Min morfar Emil Johansson arbetade på somrarna under en period i flottningen.

 

Kängsöhamnen kommer till vilket innebär att skärgårdslivet ökar.

 

Lastbil har fastnat i Kängsöhamnen

 

 

Festligt, folkligt och fullsatt är ett härligt uttryck, som passar på dessa Skärgårdsfester i natursköna Kängsön.

I början var det ett fisketing, men på senare delen av 1950-talet tog IFK Råneå och anordnade skärgårdsfest. Ett stort intresse för detta arrangemang, man kunde till och med åka buss från nyöppnade Busstationen (Pressbyrån) i centrala Råneå ner till Skärgårdsfesten. Det var Helge Bergkvist (1913-1995) som var transportör.

Kängsöhamnen kom till 1954 och då blev det allt vanligare med skärgårdsliv, inte bara för fiskare.

Folk köpte båtar, byggde sommarstugor eller fraktade ut stugan direkt till stället där den skulle stå. Öar som Furuholmen, Flakaskär, Piltreven, Laxön, Laxögrundet, Långörarna och Flottgrundet för att nämna några öar. 

 

 

Råneås centrum på 1950-/60-talet

 

  

 

 

Polismordet 1957 i Råneå

Karl Jonsson (1915-1957) respekterad familjefar
och polisman

 

Den troligen mest dramatiska händelsen i Rånbyns historia inträffade natten mot 31 maj 1957.

Mitt i samhället, nuvarande adress Västerlångvägen 3, nära Västbergas äldre boende, blev polismannen Karl Jonsson nedskjuten till döds.
Detta skedde vid en jakt på en ertappad inbrottstjuv. Polismannen Jonsson var inte i tjänst, men bodde nära platsen där inbrottet gjorts av mördaren Lauri Gröndahl.

Telefonisten kopplade samtalet till Karl, som såg mannen genom fönstret i sin lägenhet på Edénsvägen 3 och sprang ut i pyjamasen. Hann upp mannen som drog sin pistol, sköt ett skott som tog vitala organ på Karl, så hans liv inte kunde räddas.

Polismordet var inte bara en stor händelse i Råneå med omnejd utan i hela Sverige/Norden. Under de dagar som denna människojakt pågick så var det många människor som samlades utanför polisstationen i Råneå.

Under 1950-talet var det bara radion och dags-/kvällstidningar som man kunde få information via.

Många män var med och sökte efter mördaren Lauri Gröndahl, som hade deltagit i det andra världskriget och hade tagit stor skada psykiskt av detta.

Polismördaren förs till tingsförhandlingar i Råneå

 

 

VM-final i fotboll 1958

Denna fotbollsmatch spelades mellan hemmalaget Sverige och "nästan" allas favoritlag Brasilien.

Jag var nyss 10 år fyllda. Det var sista söndagen i juni månad, 29 juni ett datum att minnas. Min bror och jag var och hälsade på Leif Henriksson, som arbetade i pappa Julians kiosk, där nu återvinningsstationen på Kängsövägen är belägen. Att favorittippade Brasilien vann med 5-2 var helt i sin ordning, men när Nils Liedholm gav Sverige ledningen i den 4:e spelminute, då började man att drömma. Centerforwarden med artistnamnet "Vava" (Edvaldo Izidio Neto) både kvitterade och gav " brassarna" ledningen med 2-1. Sedan ordnade då 17-åriga Pelé 2 mål och till slut blev slutresultatet 5-2.

Pelé (Edison Arantes do Nascimento) blev i mina ögon, en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna. Det var då mitt stora fotbollsintresse startade på riktigt. Och har hållit i sig!

Det var en regnig dag, nästan inga kunder var ute, alla satt hemma och lyssnade på radiosändningen. De som bodde söderöver kunde redan då se matchen på TV.

Detta medium fick sitt stora genomslag i Sverige - genom denna fotbollsturnering.

Noterbart: Vi åt ganska mycket "godis" ! 

 

Knuttekiosken

 

TV:n kom till Råneå med omnejd

1961 då var det möjligt att titta på TV-sändningar, stort var det. Vännäs-sändaren möjliggjorde detta.

Sveriges Radio var ansvariga för sändningarna, en TV- licens måste man betala för.  En analog televisionsteknik .  En kanal och svartvit bild var det som gällde. I det hem som jag växte upp i var det en dam, Hillevi Johansson som möjliggjorde att vi fick titta på TV - så tidigt som 1961.
Hon köpte in en TV med märket Luma. Konsum var det marknadsförde detta märke. TV:n kostade 4400 kronor, mycket pengar på den tiden. TV:n var en möbel med två dörrar. En duk låg på den och nyckeln som man kunde låsa dessa dörrar med låg under duken. 

Hillevi arbetade på "Kronikerhemmet" på Gamla Tallhedsområdet och hade egen bra inkomst.
Det här var en tid då damerna började förvärvsarbeta och det nya "folkhemmet" i Sverige började sakta men säkert att byggas upp. 

 

Gäster på besök

Ryktet spred sig att vi hade en nyinköpt TV, många ville bekanta sig med detta nya "fenomen". Grannarna, trevliga var de, kom och hälsade på för titta på när TV-profilen Olle Björklund påannonserade vilket program som skulle visas.

Alla program i det ganska mediokra utbudet skulle ses. Hillevi var en alert dam som köpte en TV-kanna som kom väl till användning under kvällen. Nykokt kaffe och nygräddade bullar med kakor bjöd hon på. Under kvällen var var det inte mycket prat, utan allas blickar var riktat mot denna TV. Sedan när klockan började närma sig 21.30 då började gästerna trappa av, för att oftast komma tillbaka nästa kväll.

Efter en tid skaffade nästan alla en egen TV. Oftast av märket Philips, som handlaren Alexius Svensson sålde. Oj vad han sålde TV-apparater under denna tid. Apparaterna hämtade han från järnvägsstationen i Niemisel.

En andra kanal (TV 2) började SVT med 1969, året efter, 1970 kom färg-TV. 

Alexius Svensson i sin verkstad

 

Det var inte bara fördelar med denna TV-revolt. Biografer, dansarrangörer, de som ordnade studiecirklar, matställen, och flera andra fick underordna sig denna konkurrens. Svenska politiker började oroa sig för det svenska folkets hälsa. 

Nöjer mig med dessa rader, en återspegling av min barndom som jag uppfattade den. Varje person är ju unik och har sin egen historia att berätta. Jag har berättat lite om min. Kul och intressant att drömma sig tillbaka. En nostalgitripp!

 

 

Källor: Egen forskning, Raan.nu , Lars Johansson intervju och bilder, Sten Sjöberg intervju

 

Tack till: Birgitta Johansson Norberg layout och korrekturläsning