UNGA IFK låg mig särskilt varmt om hjärtat. Här fick jag, vid sidan om mitt eget idrottande, göra mina första allvarliga erfarenheter som idrottsledare.

Unga IFK i Tallhedskolans gympasal

1954 blev UNGA IFK en officiell ungdomsavdelning i IFK RÅNEÅ. Redan från starten hade den 61 medlemmar. Tremannakommittén som hade ansvaret för UNGA IFK bestod av Per-Ulf Sjöberg, Knut Vikström och Sune Nilsson. Sektionen förde ett självständigt liv med möten, filmaftnar och andra fritidsaktiviteter. En särskild klubbtidning fanns också. Jag tror att jag tog på mig ett stor ansvar för den. Tidningen kom ut ganska sporadiskt, bl.a. beroende på ”tryckmetoden” som var s.k. blåstencil. Mer än en eftermiddag stod jag i ett litet stencilrum i skolans korridor och vevade fram sida efter sida. Det riktigt svåra var att om spritstencilen blev för blöt så att all text flöt ut över sidan och blev oläslig. Då var det bara att göra om sidan.

UNGA IFK hade kunnat bli verklighet många år tidigare.
1947 nämns begreppet UNGA IFK för första gången i föreningens protokoll. Egon Lundberg föreslog på årsmötet att en särskild ungdomssektion skulle bildas. Förslaget hamnade i en utredning, som kom fram till att det just då var bra som det var.

Ungdomsverksamheten hade ännu tidigare varit på tapeten.
1942 gick Bengt Vikström en ungdomsledarkurs som ledde till att han tog hand om och aktiverade föreningens ungdomar på ett alldeles ypperligt sätt. I den här ungdomsavdelningens pojklag ingick bland andra Rudolf Holmqvist, Torsten Karlsson, Ulf Nordfjell, Alfons Eriksson, Per Ulf Sjöberg och Birger Bergman. Nästan alla var A-lagsspelare i fotboll i IFK RÅNEÅ då jag engagerade mig.

Ungdomsverksamhet kan naturligtvis drivas spontant av intresserade äldre klubbmedlemmar. Bra är det då dels att ha bra förebilder, dels att kanske stärka sina egna kunskaper genom att gå ungdomsledarkurser. Jag blev tillfrågad att göra det både när det gällde lokala kurser och rikskurser på Bosön.

1955 kom Arne Jansson som gymnastikdirektör till Enhetsskolan i Råneå. Han var en mycket duktig fri-idrottare, särskilt i häcklöpning och tiokamp. Dessutom kom han med en ny idrott i bagaget: basketboll som han introducerade i Råneå. Han och IFK:s ordförande David Larsson skickade mig på en ungdomsledarkurs på Bosön under skolans jullov. De flesta kursdeltagare var mycket äldre än jag. Jag var nog lite blyg där nere men jag försökte verkligen lära mig så mycket som möjligt för att kunna leda andra ungdomar. Väl hemma brann jag av intresse att få visa vad jag lärt mig. Mitt under en gymnastiklektion i basket var jag så stursk att jag sa att ”så där fick jag inte lära mig på Bosön”.
Arne var en klok ledare. Han sa: ”Leif har varit på kurs. Han får nu instruera er hur man ska göra”.
Jag tror att det var något så elementärt som tvåtakt. Jag fick t.o.m. fram en vanlig vit skolkrita och ritade två ringar på golvet på väg mot korgen. En för höger fot, en för vänster. På nolltid lärde sig nog alla i min klass en av grunderna i basket.

1957 flyttade jag till Kalix för att fortsätta mina gymnasiestudier och därmed lämnade jag också UNGA IFK RÅNEÅ. Däremot fortsatte jag med ”klubbtidningar” både i Nyborgs SK/Kalix Basket och sedan i cirka tio år i OK VARGEN – också något som kan bidra till sammanhållning i föreningars ungdomsverksamhet.

/Leif Larsson
www.lars-son.se