^{Fastän den vita blusen var knäppt ända upp i halsen kunde han bättre ana sig till vad som fanns där innanför, och lite glipade det vid knapparna. Han följde henne med ögonen då hon lämnade bordet. Allan hade varit tyst medan servitrisen var inne hos dem, men så fort svängdörrarna stannat av lutade han sig framåt och sa:}

^{”Han heter Robert Persson, Fjutten Persson med andra ord …”}

^{”Fjutten …?”}

^{”Ja, begriper du inte? Tåfjutt! Han brukar tåa in bollen, medan försvararna står och sover … Det är det du INTE ska göra på söndag! Du får absolut INTE stå och avvakta …”}

^{Allan betonade ordet inte som om det var en verkligt stor taktisk förändring för laget, som bara skulle spela av matchen för att kunna ta hem DM-plaketterna till stan.}

^{”Har han stora fötter …?”}

^{”Men va i …”}

^{Det var nära att Allan dragit till med en svordom. Han vände sig om och såg att de fortfarande var ensamma i kaféet. Han försökte att inte brusa upp, men en ny ton av skärpa hade tillkommit i hans röst.}

^{Ove uppfattade den inte.}

^{” … Nä, han är en liten spinkig fan som ser ut att ramla omkull om du blåser på honom. Han är så smal att han aldrig får spela vänsterinner eller vänsterytter ...”}

^{Ove glodde som ett frågetecken. Han log lite, för han förstod att det på något sätt var ett skämt.}

^{” … Ja, han kan inte ha nummer tio eller nummer elva på ryggen … Han måste ha ensiffrigt … för att han är så smal”, la han till för säkerhets skull. ”Dessutom är han svår att tackla. Det är för att han är så smal, förstår du. Det är bättre att du sparkar honom på benen … men utanför straffområdet. Förstår du? UTANFÖR straffområdet!”}

 

^{Allan Karlsson betonade UTANFÖR så mycket han vågade. Det fick inte bli för många detaljer.}

^{”Förresten har han spinkiga ben också. Dom är inte lätta att träffa annat med en riktig kapning.”}

 

^{Allan Karlsson undrade för sig själv om han skulle säga så mycket mer. Det kanske fick räcka med det vanliga. ”Sparka bort bollen från straffområdet!”. Ove var i alla fall hans systerson, men han ville ändå tro att det skulle gå att påverka grabben.}

^{På något obegripligt sätt hade grabben lyckats bra i fotboll. Han hade till och med för en tid sedan röstats fram som en av de mest lovande spelarna i distriktet. Inte var det då något som gått i arv från syrran. Någon med sämre bollsinne kunde knappast finnas … och svågern var verkligen ingen bolltrollare han heller. En tanke dök upp i Allan Karlssons hjärna. ”Inte kunde väl syrran ha haft någon annan vid sidan om …?”}

 

^{”Men låt dig inte luras. Tro inte att du kan räkna ut vad det där hyvelspånet tänker göra, när han får bollen. Sparka bara bort den … om du hinner.”}

^{Det sista la han till mest för sig själv innan han fortsatte.}

^{”Det ska nog gå bra, ska du se, Ove. Det här är din stora chans. Sköter du dig bra på söndag väntar större saker … Vi har ju DM-plaketterna som i en liten ask … Att det är bortamatch förändrar inte saken … Sen väntar Norrlandsmästerskapet …”} 

^{Det blänkte till i Oves ögon. Han tyckte om beröm och för hans del var det inga problem. Han skulle vara lika bra som vanligt, bättre om det behövdes. Och det lät faktiskt som en lätt match. Allan oroade sig alldeles i onödan skulle han få se.}

^{Han förstod inte alls varför Allan pratade så mycket om en liten obetydlig spelare i hemmalaget. Han brukade ju alltid bara prata om det egna laget.}

 

^{Allan Karlsson var inte alls optimistisk. Tvärtom var han mycket oroad. Han undrade inom sig om han fått Ove att inse att han skulle möta en ovanlig motståndare. Det skulle inte vara som vanligt, då center och centerhalv lullade på utmed varandra och knuffades en stund, medan de mer tekniska spelarna svarade för det passningsspel som förekom. Den här gången skulle Ove behöva allt självförtroende han kunde få. Större utmaning skulle han inte ha varit med om tidigare. Allan misstänkte att Ove inte insåg det. Det hade ju gått bra för Ove hela sommaren. Det var kanske bättre att Ove inte började tänka för mycket.}

^{Kanske skulle han i alla fall klara av den här matchen också.}

 

^{”Du kommer att vara förvarnad när du går ut på planen. Du är ju en bra försvarsspelare, bra huvudspelare, bra på att tackla, och du har tunga skott då du rensar i försvaret. Fjutten Persson är förresten rätt så kort också. Där har du ett enormt övertag i längd. Du är minst femton centimeter längre … Ja så är det, men du ska veta att Fjutten är spänstig. Han hoppar högt, och han har tajming. Han kommer rätt till bollen för det mesta. Men sätt in en riktig brösttackling om det behövs. En riktig bröstvärmare är vad han behöver … Justa men rejält hårda tag ska det vara …”}

^{”Jo”, sa Ove efter en stund. ”Bröstvärmare …”}

^{Han tittade längtansfullt mot svängdörrarna.}

 

 

^{Allan tittade länge på Ove. Tystnaden varade så länge att Ove plötsligt vaknade till och kände sig lite obehaglig till mods. En pirrande oro började kännas i maggropen.}

^{”Varför säger inte Allan något? Har han sagt nånting som jag inte uppfattat? Tänker han klaga på mig före matchen”, tänkte Ove men mest som ett litet skämt till sig själv. ”Jag är ju för fan uttagen till landsdelskampen. Nästan landslagsklass. Klart jag platsar i klubblaget!”}

 

^{Ove hann ta två stora tuggor från wienerbrödet, medan Allan flyttade blicken och tittade ut genom de måttligt rena fönsterrutorna. Med ögonen följde han en ung flicka tills hon försvann in på Konsum. Tre unga män och en äldre man kom strax efteråt. Ingången till affären var smal. De fick stanna upp och gå bakom varandra. En äldre Volvo parkerade framför porten. Föraren satt kvar. Det dröjde innan någon kom ut från affären. Det var den äldre mannen. Han hade ett cigarettpaket i ena handen och en tidning i den andra. Då flickan kom efter någon minut försvann hon snabbt runt knuten in på nästa gata. Allan noterade det.}

^{”Tänk att det känns som en stor händelse, då fem personer går in på Konsum. Man borde flytta från den här stan … Kanske sitta och meta på någon brygga …”}

^{Tankarna återvände till matchen. Allan tittade på Ove, som höll på att ta sista tuggan av sitt wienerbröd.}

 

^{Torra flarn från wienerbrödet drösade ner på det brunblanka kafébordet. Allan hörde hur Ove tuggade och svalde. Sista biten från wienerbrödet försvann in i Oves mun. Smulorna sopade han ner i handen och skrapade sedan ner dem på assietten. Hade han varit ensam skulle han ha böjt sig ner och försökt suga upp dem från handen. Allan hade ännu inte rört sitt wienerbröd.}

 

^{Allan tittade upp på Ove och såg förvirringen i Oves ögon. Med låg, nästan viskande röst, sa han, som om han avslöjade en stor hemlighet bara för Ove:}

^{”Jag har sett Fjutten spela en match … Fy tusan …”}

^{Ove kände sig lättad över att det inte gällde honom längre, och då Allan räckte över sitt fat med det orörda wienerbrödet tog Ove det och bet av en rejäl tugga, medan Allan hällde upp en påtår.}

^{”Jaha”, sa han.}

^{Ove verkade inte ha förstått hur viktigt det var, att han kunde få veta något om sin motståndare.}

^{”Jag berättar det i alla fall”, tänkte Allan, ” … och hoppas på det bästa.”}

^{”Han är den mest irrationella spelaren som finns …”}

^{”Irri …?”}

^{”Ja, irriterande också … men han kan hitta på de mest oväntade saker som kan ske på en fotbollsplan. Släpp honom inte med ögonen en enda sekund … Efteråt är det för sent … då har han nog redan gjort mål eller fått dig att springa ihop med en medspelare …”}

^{”Nä nä, dom brukar hålla sig undan, när jag kommer …”}

^{Allan dolde en djup suck genom att lyfta upp kaffekoppen, men den var tom så han ställde ner den igen.}

^{”Jag såg en sorts uppvisningsmatch med nästan bara före detta toppspelare, en del av dem riktigt berömda då de mötte Fjuttens lag. Jag såg att den mest kände av försvarsspelarna skulle möta just Fjutten Persson, och jag tänkte Stackars pojke … men det var innan matchen börjat …”}

 

^{Svängdörrarna puffades plötsligt upp och servitrisen kom in med en tom bricka. Hon hämtade kannan, kopparna och faten och gräddkannan. Oves följde hennes minsta rörelse. Han kunde inte få nog av att beundra henne. Allan betalade och då hon gick log hon mot dem. Ove var stum. Nog var det mest mot honom? Det måste ha varit för hans skull. Han hade blivit lite van med att unga kvinnor kastade beundrande blickar på honom, särskilt efter segermatcher. Till slut vände han blicken från svängdörrarna som nu var helt stilla, mot Allan som om han inte sett honom förut.}

^{”Jag tror att du berättade det i förra veckan … om det där storlaget som … ja, vilket det nu var …”}

 

^*

 

^{Allan Karlsson hade stått nästan en minut framför sina spelare i omklädningsrummet, innan alla uppmärksammat att han ville säga något innan de skulle springa ut på planen. ”Ovanligt okoncentrerade”, tänkte han, då han till slut harklade sig och märkte att han hade allas ögon på sig. ”Dom tror att dom ska få en lätt match …”}

^{”Fjutten, säger jag bara. Det är dagens stora problem!”}

^{Han gjorde en kort paus, för att orden skulle sjunka in.}

^{”En del av er har kanske hört talas om honom, men har ni inte spelat mot honom vet ni inte hur illa det kan gå. Han har sån tur den där grabben, att om våran målvakt gör en sned utspark och Fjutten står vid våran hörnstolpe och pissar, så kan ni ge er fan på att bollen tar mitt i skallen på honom och studsar tillbaka mot vårat mål och målvakten ramlar på ändan i pur förvåning och så rullar bolluslingen in över mållinjen. Inte mycket, och det är garanterat så knappt att domaren måste ta till en mikrometer för att kolla om hela bollen gått över linjen, men nog är bollen inne. Mål är det!”}

^{”Pissar vid hörnstolpen?”}

^{”Skit i det! Förstår ni inte att karlen är livsfarlig på en fotbollsplan. Ni får hellre sparka ner honom och ta en utvisning på livstid …”}

 

^{Även efter det att spelarna hade skalat av de värsta av lagledarens överdrifter återstod så mycket att de förstod att det skulle bli en svår match, och att särskilt en av motståndarnas kedjespelare var extremt målfarlig. Här gällde det att inte lägga fingrarna emellan. Fjutten ser ut som en pojklagsspelare, mager och smal som ett vasstrå som vajar i vinden. Hur lätt som helst borde det gå att tackla iväg honom långt ut över sidlinjerna … MEN, hade Allan Karlsson påpekat med stort allvar. Den mannen står aldrig kvar där han nyss varit … Han har något mellan öronen som gör att han alltid anar vad som ska ske …}

 

^{”Det är som att prata mot en vägg”, tänkte Allan Karlsson, lagledaren, när han sist av alla gick ut från omklädningsrummet. Han kände sig inte som någon ledare.}

^{”Varför lyssnar dom inte?”, tänkte han. ”En del hör ingenting, en del förstår ingenting, och inte är dom nervösa heller …  Taktik verkar dom aldrig ha kopplat ihop med fotboll. Det är som att tala inför döva och blinda. Man kan tro att de här spelarna är fullständigt ovetande om taktik, kanske fotboll över huvud taget. Nog trodde jag att uppmärksamhetsnivån skulle vara större hos ett gäng som kommit så här pass långt … DM-final. Tur att jag hunnit prata med Ove om matchen …”}

 

 

^{På vägen ut ryckte det till i högerarmen då han nästan kolliderade med hemmalagets ledare, som kom från omklädningsrummet mitt emot. Han grinade upp sig som om han var på väg att lyfta på hatten, innan han insåg att han var barhuvad.
Allan slängde ur sig några ord.}

^{”Nu börjar kampen. Må bästa lag …”}

^{Han avslutade aldrig meningen.}

^{”Djävlar vad jag svamlar … inte kan jag väl vara nervös …”, tänkte han.}

 

^{På väg ut från omklädningsrummen gick lagen bredvid varandra. Sportklubbens spelare i nummerordning, hemmalagets i oordning. Målvakten mitt i hopen, högerbacken först och centern efter honom.}

^{”Virrigt redan från början”, tänkte Allan. ”Det gynnar oss …”}

^{Han märkte inte att hans trumfkort Ove Nyberg råkade komma ut sida vid sida med en smal och gänglig liten spelare med för stor skjorta och fladdriga byxor.}

 ^{”Hej Ove!” hörde Ove Nyberg plötsligt nedanför sin axel. Kul att dom vet vem jag är. Det inger respekt …, tänkte han.}

^{”Har du läst boken som heter De mållösa? Det är en fransk författare som skrivit den … men den finns på svenska.”}

^{Grabben tog ett par springsteg och log glatt mot Ove.}

^{”Idiot!”, väste Ove genom ena mungipan. Han visste att Allan höll ett öga på honom, då Fjutten var i närheten. ”Inte prata med nån i motståndarlaget hade han väl sagt?”}

^{”Nä, Idioten är en annan bok …”}

^{”Försvinn!”, skrek Ove, och från den sekunden hade han domarens ögon på sig för resten av matchen.}

^{Allan Karlsson på lagledarbänken suckade tungt och drog ner kepsen extra mycket. Det är för solens skull, intalade han sig.}

^{”Ove, Ove, minns du ingenting …? Jag har ju varnat dig! Prata inte! Prata inte! … och absolut inte med Fjutten!”}

 

 

^{När lagen sprang ut på planen drog en del av försvarsspelarna i Sportklubbens lag en lättnadens suck då de såg motståndarlagets spelare. Det där vidundret som lagledaren skrämt dem med var inte med. För säkerhets skull räknade de spelarna och tittade mot omklädningsrummet. Det fanns redan elva spelare på planen. Ingen överraskning kunde komma med en försenad spelare. Ove Nyberg var lätt förvirrad. Spelaren med nummer nio på ryggen var inte så liten och lätt. Det var en lite smårund center, nästan lika lång som han själv. Han vaggade lite när han gick. Kunde det vara Fjutten? Han hade nog lyssnat dåligt då Allan berättade för honom.}

^{”Det blir nog inte svårare idag än andra matcher …”, mumlade Ove. ”Den där centern verkar inte vara världens snabbaste …”}

^{Ove kände självförtroendet växa.}

 

^{Som vanligt granskade spelarna sina motståndare. Högerbacken Bosse Rosengren gick omkring med ett allt större leende på sina läppar. Han kunde knappt hålla sig för skratt. Motståndarnas vänsterytter var inte mycket att hurra för. Det skulle bli en lätt match. Inte behövde han tappa balansen efter en tackling från den yttern. Junior eller pojklagsspelare kanske …}

 

^{”Den blekfisen kan inte uträtta mycket”, tänkte backen. ”Undrar om han orkar lyfta fotbollsskorna från gräset, eller om han snubblar på dem när han försöker springa”.}

^{Just då vrålade lagledarens röst över hela planen.}

^{”Det är nummer elva!” De flesta spelarna i hans lag förstod vad han menade. Flera av dem gapade av förvåning och skakade på huvudet. Bosse Rosengren hajade till. Det måste ha snurrat om för Allan.}

^{”Den där …!”}

^{Ove Nyberg var mer än förvånad. Med gapande mun stod han och tittade på hemmalagets spelare och undrade om det inte slagit om för lagledaren.}

^{”Nummer elva … då är han nog inte med, den där Fjutten … Han var ju för smal för tvåsiffrigt …”}

 

^{Allan Karlsson kände hur hjärtat skrumpnade ihop i hans bröst. Vilket djävulskt taktikdrag. Placera Fjutten på yttern! Ove blir ju helt konfys och Bosse vet inte vad han ska ta sig till … Men smart faktiskt, fast det ska inte spela någon roll. Vi är trots allt mycket bättre som lag, tänkte han. Hemmalaget gör väl så gott dom kan, tänkte han lite nedlåtande.}

 

^{Domaren blåste igång matchen och några sekunder senare kom den där smala tvinten långsamt gående och ställde sig intill Bosse Rosengren i hans högerbacksposition. Han räckte fram handen och bugade sig, som om han tänkte presentera sig. Bosse var på väg att räcka fram handen han också, innan han uppfattade att hans motspelare sa något.}

 

^{Allan Karlsson höll ett extra öga på sin högerback. Han hade ju fått det tyngsta ansvaret på sig när det nu blev som det blev, men han brukade vara bra. I vanliga fall. Sällan hade han tillåtit några målfarliga inlägg från yttern på sin sida. Det var oväntat att Fjutten skulle spela ytter den här gången. Var det taktik eller var han kanske skadad? Skulle Fjutten dra sig inåt? Något jäkelskap var det säkert med den laguppställningen.}

^{Ett litet frö av oro började gro hos honom, då han plötsligt såg att Fjutten började prata med Bosse.}

^{”Gör aldrig det! Börja inte slänga käft med honom!”}

^{Nog hade han väl sagt det? Men det var till Ove.}

^{Nu hälsar dom visst på varandra.}

^{”Nu åker Bosse dit! Jag borde ha hunnit prata med honom …”, tänkte Allan och drog in luft för att ropa åt Bosse att gå därifrån.  Bort från Fjutten.}

^{Det var för sent.}

 

^{”Ska vi försöka vara vänner idag och låta bli att sparka varandra på benen?” hade Fjutten frågat och varit alldeles allvarlig. Det var nästan det värsta. Som om han menade det på riktigt. Bosse slog undan den framräckta handen. Aldrig hade han varit med om att spelarna kommit och hälsat sedan spelet kommit igång. Och vilken fråga sen!}

^{”Din … din … din …”, stammade han och kunde sedan inte hålla sig från att knuffa till den spinkige fåntratten, riktigt hårt.}

 

^{Domarens dubbelsignal kom ögonblicket efteråt. Frispark i ganska bra läge. Efter dubbelsignalen klar att slå direkt. Backen började förklara för sina lagkamrater vad som hänt. Under tiden de käbblade kom en lyra in mot straffområdet och där stod Fjutten. Han blev själv överraskad och först bommade han bollen, då han skulle slå till den. Målvakten slängde sig mot stolpen dit Fjuttens målskott borde ha gått. Men där fanns ingen boll. Den rullade in precis där målvakten hade stått för någon sekund sedan. Fjutten hade nätt och jämnt nått fram till bollen och träffat den precis så mycket som behövdes i sitt andra försök, 1-0.}

 

^{”Dårar!” hördes ett vrål från ena lagledarbänken.  ”Mål efter 50 sekunder … Ändå har jag varnat er hela veckan”.}

^{Blodtrycket rusade i höjden. Ansiktsfärgen hade för länge sedan passerat det normala rosaskära och flammade nu ilsket rött. Ögonen stirrade glasartat på de egna spelarna på planen.}

^{”Nummer elva, sa jag ju, nummer ELVA … Två ettor intill varandra! Om ni nån enda gång kunde lyssna på vad jag säger …”}

^{För skams skull kunde han inte vända på klacken och lämna lagledarbänken. Helst ville han försvinna bort från alltsammans. Värre kunde det inte bli … trodde han. Klubbordföranden stod bakom honom tröstande, och ännu full av tillförsikt. Han hade ju kommit med bara för att bära hem plaketterna. Festen hemma i stan var beställd.}

 

^{”Det ordnar sig nog, det ordnar sig nog … det är mycket speltid kvar! Det ordnar sig, ska du se!”}

^{Tre gånger hade han redan sagt det.}

^{”Mycket tid …? Ja, jävlar, det är det värsta av allt. Har den där halvfiguren fått en så bra start, så får man befara det värsta …”}

^{Han fick en lugnande klapp på axel av ordföranden, men kände sig allt annat än lugn.}

^{”Rosengren … förbaskade blombuske … han borde inte ha blivit uttagen till matchen … Lättlurad!”}

 

^{Ove Nyberg kände sig lite överlägsen och nedlåtande då han hörde den utskåpning som hans egen kompis i försvaret fick av Allan.}

^{”Det kunde ha varit jag”, tänkt han.}

^{89 minuter återstod av matchen!}

^{Ove hade ingen aning om hur hårt han själv skulle drabbas under resten av matchen.}

 

^*

^{”Han är säkert junior … eller pojklagsspelare …”, tänkte Ove, då han såg att planens minste spelare lämnade sin ytterplats och var på väg mot honom lite nonchalant som om han inte hade den minsta respekt för distriktets bäste spelare. Visste han inte vem han skulle stångas med. Ove Nybergs namn hade ju nyligen stått överst i en omröstning om distriktets bästa fotbollsspelare. Ove log lite för sig själv. ”Stångas med”, sa han för sig själv. Just det.}

 

^{Fjutten gick rakt fram till Ove Nyberg och räckte fram handen så som han nyss gjort till Oves lagkamrat i försvaret. Han gjorde det så där som pojkar brukar göra för att sedan inte fullfölja handslaget. Ove blev så förvånad att han närapå grep den.}

^{”Robert”, sa den spinkige. ”Jag heter Robert Persson.”}

^{Ove ryckte till sig handen som om han bränt sig och spottade en lång stråle utåt hörnflaggan. Fiujutt!}

^{”Det skiter jag i …”, sa han samtidigt och då han vände sig om, pressade han fram: ”Idiot!”.}

^{”Du upprepar dig, Ove. Det där har du redan sagt …? Ovanligt namn, lite säreget … är det taget? Du kanske är släkt med eran högerback?”}

^{Ove kände hur blodet rusade upp i ansiktet, nävarna knöts av sig själv, ryggen blev rakare, bröstkorgen sköts fram och hakan likaså. Han blev stel och hård och rasande.}

^{”Idioten”, fortsatte den lille som om han ingenting märkt, ”bra bok av Fjodor Dostojevskij. Jäkligt bra! Den är på ryska, men den finns på svenska … Roligt att träffa en försvarsspelare som är lite bildad och läser böcker. De flesta andra brukar vara ganska tröga, fånstirrar bara när man pratar med dem … En del kan knappt läsa, håller sig mest till Kalle Anka.”}

 

^{Ove härsknade till och glömde alla varningens ord. Han tog fart och sprang rakt på Fjutten, som nästan såg ut att vänta in den storvuxne centerhalven. Det blev en vårdslös tackling mot en spelare som inte ens hade bollen i närheten. Det tog inte mycket men Fjutten ramlade och trasslade ihop benen så att det såg mycket värre ut än vad det var. Domaren såg allt denna dag och eftersom han hade ett gott öga, eller ett ont, till Ove Nyberg, blåste han för straff.}

 

^{När Fjutten hämtade bollen passerade han Ove.}

^{”Du, Ove, Brott och straff är en ännu bättre bok av Dostojevskij … fast namnen är långa och besvärliga … Ove är faktiskt ett mycket lättare namn … Boken finns också på …”}

 

^{Fjutten la bollen tillrätta på den vitkalkade fläcken och just i den sekunden blåste domaren att straffen kunde slås. Fjutten stod där framåtlutad och flyttade lite på bollen för att hitta det bästa läget. Samtidigt med att han rätade lite på ryggen tåade han till bollen. Ganska hårt och målvakten, som ännu höll på att flytta fötterna i sidled och spotta i handskarna, såg till sin förvåning bollen rulla in en halv meter från sin högra stolpe.}

^{”Jag var ju inte alls beredd”, vädjade han till domaren.}

^{”Blåst är blåst”, fick han till svar och så blåste han en dubbeldrill för målet och pekade med hela armen och handen mot mittpunkten.}

^{2-0 till byalaget och matchen hade knappt börjat.}

^{Allan Karlsson påbörjade en ny ramsa med svordomar och överträffade lätt den föregående. Något lurt var det med den där straffsparken. Det såg ut som om Ove hade blivit provocerad … han borde ha fått frispark och Fjutten en tillsägelse för osportsligt beteende.}

 

^{Ove kände sig förvirrad och var inte riktigt med då det första höga inlägget kom från sidlinjen. Något hade flaxat förbi framför ögonen och stört honom. Vad var det?}  

^{Det var Fjutten, som var betydligt högre upp i luften än Ove. Han styrde en nickpassning till … Holger Lundin, den halvrunde centern i hemmalaget. MÅL! Inget hårt skott men snyggt och elegant placerat intill ena stolpen.}

^{Allan Karlsson drämde med all kraft näven i räcket bakom lagledarbänken. Smärtan spred sig blixtsnabbt uppför armen.} 

^{”Du FÅR hoppa, Ove”, mumlade han. ”Du FÅR det …”}

^{Med den andra handen höll han om handen, som nu värkte intensivt.}

^{”Skadad på lagledarbänken … fy fan!”}

^{Samtidigt såg han hemmalagets spinkiga nummer elva med en alldeles för stor och fladdrande skjorta närma sig Ove. Fjutten sträckte fram handen mot centerhalven som om han ville be om ursäkt för målet.}

^{Allan Karlsson såg hur hans egen hand började bli blå och svälla.}

 

^{Hemmalagets Holger Lundin var inte den typen att han som center ägnade en hel match åt att springa fram och tillbaka. Hans spelstil var mer avmätt och finurligt lugn. Han smekte ofta fram passningar till sina inrar som ofta fick riktiga kalaslägen för målskott. Dessutom var han en ypperlig straffsparksläggare. 3-0 efter en halvtimme. Han vinkade glatt till Fjutten.}

^{”Fin nickpassning!” ropade han.}

 

^*

 

^{Inte bara Allan Karlsson hade tappat tålamodet. Ove ställde sig nära Fjutten. Nu fick det vara slut med hans turmål. Nu skulle han minsann få sig den där bröstvärmaren som Allan pratat om.}

^{Plötsligt ramlade Fjutten ihop på gräset. Han rullade runt, bort från Ove som stod handfallen med armarna hängande efter sidorna. Fjutten skrek och höll sig runt ena benet. Domaren blåste och kom springande i full fart från mittcirkeln. Hela tiden pekade han med handen snett ner mot marken ända tills han med god fart kom in i Sportklubbens straffområde. Han böjde sig mer och mer och pekade på straffpunkten. Det såg ut som om han skulle köra ner hela handen i den vitkritade fläcken i gräset. Ilskan sprutade ur hans ögon.}

^{”Jag har allt hållit ett öga på dig!” väste han mot Ove. ”Du ska inte tro att du är så bra att du inte behöver spela efter reglerna som finns …”}

^{”Men, men …”, stammade Ove, ”jag har inte rört honom …”}

^{”Ett ord till och jag visar ut dig från planen!”}

^{Ove teg och kände blodsmak i munnen, då han bet sig i läppen.}

^{Fjutten sågs under tiden långsamt hoppa och linka ut mot vänsterytterplatsen.}

^{Där var de läkande effekterna goda, för efter en stund kunde han springa som tidigare. Till en början med i vida lovar runt Ove.}

 

^{Då andra halvleken började och hemmalaget ledde med 4-0 mot Sportklubben, kom Fjutten svepande som en frisk västanvind ner mot Sportklubbens försvar. Han susade förbi Ove, stannade till och sa:}

^{”Det här är den roligaste match jag någonsin spelat. Tack vare dig!”}

 

^{Strax efteråt kom ännu en hög boll från hemmalagets försvar upp mot Sportklubbens mål. Det såg ut som om det var en verklig långpassning, som skulle hamna rakt på Ove. Trots Allan Karlssons beröm om Oves spel med huvudet hade han sina brister. Han hoppade sällan, och om han gjorde det var det inte särskilt högt. Värre var det, att han alltid strax innan bollen nådde fram till pannan knep ihop ögonen hårt. Därför kunde Oves nickar hamna lite varstans.}

^{Ove gick upp på tå, knep ihop ögonen och … väntade förgäves. Ingen boll som han med kraft kunde nicka bort. Men något hade fladdrat förbi i ögonhöjd … igen. Det var Fjutten som för andra gången nådde högre än Ove och med en lätt styrning med pannan placerade bollen framför fötterna på sin kedjekamrat Lennart. 5-0.}

^{”Jag måste gå till en optiker”, tänkte Ove. ”Det här är inte sant, men först …”}

 

 

^{Ove var inte bara deprimerad över att matchen inte alls gick som han trott. Han var uppretad och arg och det fanns bara ett mål för hans ilska. Fjutten.}

^{Denne pajas på planen höll sig undan och drog sig allt mer bort mot Sportklubbens vänsterback. Ove tog några tunga steg åt samma håll, och plötsligt såg han sin chans. Nu skulle det bli slut på dom där fjuttmålen och turpassningarna. Nu skulle Fjutten klämmas mellan sköldarna. Domaren hade sin uppmärksamhet riktad åt annat håll. Ove tog sats. Hans 46:or med stålhård tåhätta kom vinande genom luften mot Fjuttens smalben.}

 

^{”Pojkfan har ju inte ens benskydd”, hann Ove tänka, i exakt samma sekund som domaren Gustaf Tapper råkade vända på huvud och fick se Oves attack.}

^{Han såg sparken, han såg Fjuttens hopp rakt upp i luften, han såg Oves medspelare, vänsterbacken Egon Blom träffas av den hårda sparken helt oförberedd som han var. Gustaf Tapper hörde hur ben knäcktes.
”Har jag drömt om något liknande …”, for genom hans huvud.
Det hann bli en ödesmättad tystnad över Nya fotbollsplanen innan ett högt och ihållande tjut kom från Egon Blom, och direkt efter detta ljöd den längsta visselsignal som någonsin hörts på en fotbollsarena. Det var Gustaf Tapper som blåste så att kinderna var stora som äpplen. Hade utvisningar funnits att ta till för domarna på den tiden hade Ove Nyberg åkt ut omedelbart. Nu var det bara hans medspelare Egon Blom som bars ut. Laget var ändå reducerat till tio man. Gustaf Tapper pekade med ena handen på den punkt där hemmalaget skulle lägga bollen för en frispark för det planerade överfallet på Fjutten. Samtidigt blängde han ilsket på Ove Nyberg. Gustaf Tapper stod stilla med bollen intill sig, medan Sportklubbens lagledare och tränare försiktigt bar ut Egon Blom på bår. Ove Nyberg stod med blicken mot gräset och tittade på. Han reagerade inte, då Gustaf Tapper tog ett par steg fram mot honom och sa att det skulle bli rapport till förbundet för allvarlig överträdelse av spelreglerna. Han drog fram ett litet anteckningsblock, pekade på Ove och sa ”Vänd dig om!” Det var speltröjans nummer han skulle skriva upp. Så hade han alltid gjort, och därför ignorerade han att Sportklubben hade så moderna tröjor att en liten siffra också stod på skjortans framsida.}

^{”Vad heter du?”}

^{Gustaf Tapper visste det mycket väl, men ritualen skulle följas.}

^{Den glasartade blick, som Ove Nyberg riktade mot domaren och den kompakta tystnaden borde ha räckt. Till slut kom det mycket svagt. ”Ove”.}

^{Gustaf Tapper förlängde inte pinan, men tittade uppfordrande på lagledaren. Ingen annan reaktion där heller, än att lagledaren gjorde allt för att dirigera ambulansmännens arbete. Ove Nyberg borde tas från planen.}

^{”Rör du dig en gång till, så blåser jag straff igen!”}

^{Gustaf Tapper väste fram orden, men kunde inte märka någon reaktion.}

 

^{Tage Bröms hade redan öppnat portarna till idrottsplatsen, så att ambulansen kunde köra in på närmaste löparbana för ilfärd till stans lasarett. Innan ambulansens dörrar stängdes, hoppade tränaren in bredvid båren. Han ville vara ett stöd för Egon Blom och samtidigt ville han försöka lugna den uppretade backspelaren. Tränaren ville för allt i världen inte svara på tidningsmännens frågor efter matchen. Det fick Allan ta.}

 

^{Ambulansens tjutande sirener gjorde att Gustaf Tappers visselsignal att frisparken kunde slås inte hördes annat än av dem som stod allra närmast. Hemmalagets kanoniär Gustav Abel tog sats. Frisparken var långt från målet. Gustav Abel kände hur han äntligen fick den perfekta träffen mot bollen. Som en rödglödgad kanonkula var bollen på väg mot målvaktens högra kryss. Bollen tog i ribban, smällde i med sådan kraft att hela målburen vibrerade.}

 

^{Fjutten stod 10 meter från målet. Han hörde smällen, och såg hur den nu ovala bollen kom rakt mot honom. Han hann nätt och jämnt vända bort huvudet och vrida undan kroppen lite. Bollen tog på tåhättan på hans ena sko, virvlade upp och fladdrade som en skadskjuten skrake mot målet. Målvakten såg bollens vinglande luftfärd och vågade inte fånga den med händerna. Han valde att försöka boxa bort trasan. Blåsan hade gått sönder, och plötsligt tappade bollen all fart och sjönk hastigt. Målvakten fläkte sig åt sidan och semaforerade med båda armarna. Han träffade inte bollen som sedan tog i hans huvud och studsade in.}

^{”Konstmål av Fjutten”, stod det i tidningarna dagen efter. En linjeman fick springa in i domarrummet för att hämta en ny boll, så att matchen skulle kunna fortsätta.}

 

^{6-0. Det blev inga fler mål. Luften gick liksom ur hela matchen. Sportklubben från stan fick spela den sista kvarten med bara tio spelare, egentligen bara nio, för Ove Nyberg flyttades ut som vänsterytter och där stod han och glodde, tills Gustaf Tapper blåste av matchen. Hemmalaget ville inte utnyttja sitt överläge då gästerna decimerats, sportsliga som man var. Inte ens Fjutten tyckte att det var roligt längre.}

 

 

                            

^{Allan Karlsson på Sportklubbens lagledarbänk var den siste som lämnade byns idrottsplats den dagen, långt efter att matchen var slut. Vaktmästaren Tage Bröms hjälpte honom upp på benen och stödde honom, då han vacklade ut från Nya planen. Han småpratade med honom för att hålla igång honom lite. Allan vacklade som en gamling och tog snedsteg. Fjärdingsman Björk tittade lite misstänksamt på honom. Han undrade vad det egentligen var som dom där spelarna drack från sina sockerdricksflaskor.}

 

^{Spelarbussen hade Allan håglöst vinkat iväg för länge sedan. Klubbordföranden hade inte gjort något övertalningsförsök. Chauffören hade väntat lite, men sedan åkt iväg. Han hade kört sakta som det passade sig en sådan här dag. Det blev en ovanligt tyst hemresa. Bara Egon Blom fick en snabb transport hem till stan.}

 

^{”Nästan som att gå på promenad med farsan på ålderdomshemmet”, tänkte vaktmästaren, då han ledde Sportklubbens lagledare bort mot vändkorsen.}

^{”Stapplande och sakta. Jag tror nästan farsan skulle ha varit lite klarare i huvudet och fastän farsan glömt det mesta som nyligen hänt brukar han ha mycket piggare ögon … Den här stackaren borde också glömma snabbt …”}

 

^{Förlust med 6-0 hade det blivit, en spelare utburen på bår, skadad av sin egen centerhalv, målvakten nedskjuten och förd till sjukhus han också, och bästa spelaren centerhalven Ove Nyberg så bortkollrad att han nog aldrig mer skulle vilja se en fotboll. 6-0 av det här hemmagjorda byalaget. Tur måste dom ha haft. Dom ville inte genera Sportklubben som bara hade nio spelare på planen … sa dom då domaren blåste av matchen. Ville inte genera … Och så den där obetydliga sprättskorven Fjutten … all oreda i Sportklubbens lag rådde han för. Aldrig mer skulle han gå in på samma fotbollsplan som det där oberäkneliga stycket, aldrig mer i detta livet.}

^{”Gjorde Fjutten något mål?” kraxade han fram.}

^{”Tre eller fyra”, svarade vaktmästaren nästan lite misslynt. ”Han var riktigt dålig idag, helt ur form. Han missade minst fyra chanser …”}

 

^{Utanför busscentralen steg Allan Karlsson på Norrbottens Trafiks långfärdsbuss Polstjärnan. Den gick mot Narvik. Det är inte säkert att han visste det.}

^{Han räckte fram plånboken till chauffören och sa}

^{”Ta så att det räcker … så långt bort som möjligt!”}

^{Det rasslade länge i chaufförens biljettmaskin.}

^{Någon mer match som lagledare för Sportklubben gjorde inte Allan Karlsson.}

^{Inte för något annat lag heller.}

 

^{Tidigare publicerad med titeln ”FJUTTEN PERSSON” i min novellsamling
”Han som hittar på” (2016)}