Bölebor högg timmer i Töreforsparken

Bröderna Albert, Helge och Hugo Wikberg, bröderna Albert och Gottfrid Enström samt Ruben Westerdahl träffade i slutet av 1930-talet en överenskommelse med ett skogsbolag om ersättning för huggning, barkning och transport av timmer till flottningsstället. 

Lång resa med hästen och timmerkälkarna

De började sedan förbereda sig för att åka upp till Töreforsparken, ovanför Tallberg för att hugga skog.

Ända till och med 1930 - talet var det normala att man for till timmerskogen först efter jul. Man hann inte ge sig iväg tidigare. Höstvintern måste ägnas åt köra hem hö, ved och något lass med köpesvaror. 

Alla tog med sig en timmersvans - en lång såg, där själva sågbladet var tre fot, det vill säga 90 cm långt. En lagom längd för att också mäta timret med, eftersom längden på virket mättes i fot. Dessutom packades en fil till att fila sågen med, yxa, lyftkrok, sågkil, timmerpenna och kätting samt inte minst rejält med matvaror.

 Timmersax och lyftkrok

Motorsågen kom först på 1950-talet.

De hade två hästar som drog två timmerkälkar vardera, en fram och en bakkälke.

Vid körning av ved eller timmer användes aldrig en enda lång kälke att lastade stockarna på. En kälke som var 5 meter skulle brytas sönder under ett tungt lass, när vägen var ojämn. Dessutom skulle den var omöjlig att styra.

Istället körde man med två kälkar som var kopplade efter varandra. En framkälke och en bakkälke. Framkälken var vridbar under lasset. 

Kusken satt för det mesta på höger sida på kälken. Om en huggare skulle åka med, så fick han sitta på vänster sida. Och anledningen var mycket enkel. De flesta människor och även timmerkörare är ju högerhänta.När kusken satt sig på timmerlasset , började timmerhästen oftast att gå iväg med lasset. Kusken måste vara lagom sträng mot hästen , annars bryr han sig inte om att ta i . Hästen är som ni vet intelligenta djur. Om man körde tre vändor per/dag, så vet den när det är kväll. Och arbetsdagen slut. 

Naturligtvis måste männen vara utrustade med varma ombyteskläder, vadmalsbyxor, ylleblusar, storväst, näbbskor - liksom tvål och rakkniv.
Hästtäcken och ett stort lass med hö och havre behövdes till hästarna.

Det var cirka 8 mil till avverkningsstället, så resan tog lång tid och var för sig ett äventyr. För hästarna var det ansträngande, för de hade ett tungt lass att dra på. 

Albert Wikberg med sin häst utanför den vackra kyrkan i Råneå. Hästen var viktig under denna tidsperiod

Inga bekvämligheter

Som regel var hästarna blöta av svett efter att dra det tunga flyttlasset genom snön. Det första av många brådskande göromål var att se till att hästarna fick hö, havre och framför allt vatten.

En kallkälla i närheten hjälpte till med vattenförsörjningen. Ett hästtäcke för hästen var bra att använda, när det var kallt. Det var FARLIGT att ge hästarna kallt vatten, antingen värmde man hinken med vatten på en kamin, som fanns i kojan alternativt om man inte hade tillgång till en kamin kastade man en hösudd i vattenhinken.

En häst vill inte ha hö samtidigt som han dricker! Då blir det så att han suger vattnet genom höet och det går mycket sakta. Ett bra sätt så att inte hästen får "kvarka", en sorts förkylning som kan leda till lunginflammation. Havre var viktigt som kosttillägg i lagom mängd.
En häst som äter för mycket havre får tänderna sämre slipade, de kan bli så ojämna att hästen slutar äta.  

När man kom fram var det bara att sätta igång och bestämma var stallet och skogskojan skulle stå.

Stallet var det första man byggde. Furor och granar höggs och kördes fram. Man delade upp arbetet och grävde ner sig 20-30 cm för att få markvärme och jord som man täckte upp på utsidorna på koja och stall.

Rundvirket man byggde av, tätade man mellan stockarna med granlav och mossa. Byggnationerna gick på rekordfart, arbetade nästan dygnet runt för att få tak över huvudet. Första natten var man oftast tvingad att ligga utomhus, med granris och renskinn som bäddhjälp det fanns inga alternativ. 

Skogsarbetarnas vardag

Toaletten bestod av av en stång på sitthöjd ute i kylan.
På kvällen var det endast brasan i mitten av kojan som lyste upp i mörkret. I bland lyste även en fotogenlampa upp, men det gällde att vara rädd om fotogenen, som var en bristvara.

Inne i kojan blev det av naturliga orsaker, en dålig lukt, av matos, svett, blöta kläder, seldon med mera. Ingen hälsosam miljö direkt !

De sov på lavar längs väggen. Det behövdes renskinn och fårfällar för att behålla värmen, mössan måste de ha på sig - även på natten. Det var inte så lätt att få varmt i kojan, så ibland hade de rimfrost i skägget på morgonen.

Då det var extra kallt måste man elda hela natten - och turas om att vara brandvakt.

Det var sällan tyst i skogskojan, pustningar och snarkningar av trötta skogsmän, det hörde natten till, men man vande sig med denna lite enformiga musik.

Redan vid 4-5 tiden på morgonen började arbetsdagen. Kaffekokning och en pris med snus eller en piprök var obligatorisk. Sedan begav man sig till stallet, till sina trogna dragare, för att utfordra dem.

Ensidig kost 

Efter arbetsdagens slut så lagade man en middag, men det var en ensidig kost man bjöds på.

Maten var kraftig, bestod mest av fett - "Amerika-fläsk", kött, fisk, blod- och potatispalt samt hårt bröd.
Gröt var viktig basmat och var säkert ofta en räddningsplanka i mathållningen. Gröten i timmerkojan skulle vara så kraftig och fast, att man kunde ställa vispen i den och att den skulle stå stadigt rätt upp !
Dessutom skulle man kunna slänga vintermössan mot den utan den flyttade på sig. 

Pannkaka med fläsk obligatoriskt givetvis. Innan arbetet påbörjades skulle det givetvis bjudas på morgonkaffe. Förvaringen av matvarorna löstes så att köttmaten och fryst mjölk förvarades i en låda ute på väggen. Medan de hade filmjölken och annat inne i skogskojan. 

Hårt arbete

Arbetet i timmerskogen var hårt och slitsamt både för männen och hästarna. Det gällde att vara stark och ligga i om det skulle bli någon förtjänst.

Största stockarna lastades först, när man kom till exempelvis tredje raden så blir lyften höga, tunga och farliga.

Snön var alltid ett hinder, ibland kunde den vara över en meter djup. Bäst var det när det var en fot med snö. Vägarna trampas ner nära marken och blir stadigare utan att behöva ploga. Samtidigt var det tillräckligt med snö för att kälkarna inte skulle fastna överallt. Kölden var också en faktor som var svår att hantera, speciellt när männen skulle barka stockarna. 

Då ett träd fällts, kvistats och sågats i rätt längd skrev huggaren genast sitt nummer med en timmerpenna på rotändans sågyta och stockens längd på den andra ändan. På sidan av stammen, vid rotändan, högg han sedan in bolagets märke, sedan barkades stocken.

Till "basvägen" körde de mindre lass från avverkningsområdet och lade dem i högar där.

"Basvägen" var centralt belägen i avverkningsområdet och den ledde till "avläggsplatsen" vid flottningsstället.

Det isades i kälkspåren för det var på den vägen de tyngsta lassen drogs. När säsongen/vistelsen nästan var slut kördes allt hopsamlat timmer till flottningsstället. 
Just före hemresan till Böle.

Virkesmätarna på plats

Då alla virkeshögar var på plats vid flottningsstället kom virkesmätarna och mätte - "tummade" - med en tumsax på stockens smala ände. Antecknade på ett papper vem huggaren var och om det var tall eller gran, hur lång stocken var och hur många tum den var i diametern.

Endast hela och halva tum uppgavs, så gick de igenom stock för stock. Hela den mängd stockar som huggarlaget med stor möda och under primitiva förhållande avverkat med sina enkla verktyg.