Så här inleder Erik Lindström:

Södra Prästholm en by med 100 gårdar. Hela skalan från den tidens storbönder och ned till bakstusittare.
Avsikten med berättelserna är, att senare tiders barn och ungdom ska få en inblick i hur tidigare generation kunde få genomleva sin tid. Samtidigt pojkens ökade intresse för andra människor och deras vardag.
Dolda karaktärer som blottades i all sin vardaglighet. Original bland kvinnor och män, ytligt hårda och karga, men efter närmare kontakt ofta visat förbluffande motsats. 

Bokomslagets framsida

Skulle berättelserna finna någon ingång i dagens ungdomsvärld, då har skrivarens avsikt inte varit förgäves.   

Erik Lindström

Foto från Erik Lindströms 85- årsdag, 2005

Eriks familj 80 år tidigare

Mamma Brita Sofia och sönerna John, Erik och Gösta Lindström. Foto från mitten av 1920-talet

Skolåren

I enlighet med Kungl Maj:ts skolstadga från 1921, angående undervisning i riket, skulle barn, även jag vara skolpliktig från det år jag fyllde 7 år till det fjortonde året. 

Således, när jag var född 18 maj 1920, inskrevs jag med andra 7-åringar i Prästholms småskola den 12 september 1927.
Lärarinnan, en mycket parant dam, ingift i byn med bonde Olovsson. Deras bostad låg tätt intill skolan. Hon tog emot oss med stor värdighet och vi barn åtföljda av sina mammor var fulla av respekt. 

Skolklass 1917
Lärarinna Signe Thomtén Olovsson

Det var en mycket god undervisande lärarinna, som kunde hålla intresset i oss levande utan att fördenskull behöva bära hand på oss. 

Pojkhyss

En gång inträffade dock något som vi, några pojkar, fick skämmas mycket för.
Skolsalen låg inrymd i ett missionshus "Betesda" . Och utedasset tillhörande skolan var ett fristående mindre trähus. Huset var disponerat så att pojkar och flickor hade var sin ingång på husets långsidor.

 Huset "Betesta"

I gaveln fanns en dörr avsedd för att gå in när latrintunnorna skulle bytas ut.
En bred gång skilde sidorna åt och brinken, med flera hål låg på ömse sidor.
När så lärarinnan gick hem på lunch och vi pojkar ätit upp vår matsäck, så var vi fort ute för något hyss.
Flickorna brukade ofta samlas på sitt dass, kanske inte alltid för natura behov, men också ett skvallerställe om vad dom tänkte och tyckte om oss pojkar. 

Utan minsta tanke från deras sida, var vi där i gången. insmygna genom gaveldörren. Under hemska buanden med ris i händerna angrep vi dem. 

Oj, vilket liv det blev, flickorna skrek av rädsla och harm, så stod lärarinnan där som kommen ur intet.
Instängda av fröken i dörröppningen, fann vi det bäst att på stående fot bekänna vårt fula tilltag.
Den gången var jag rädd, för vi såg i frökens ansikte att hon var mycket arg.
Vi ringdes in till lektion och en efter en kallades vi fram inför klassen för att redogöra för vårt upptåg. Sedan fick vi stå med ansiktet mot väggen bakom frökens kateder till dess lektionstimmen var slut.
Under förhöret med oss pojkar försökte hon få reda på vem som kommit med idén, men där kände vi alla att ansvaret var kollektivt!

När timmen var slut fick vi återgå till våra platser. Och efter det förhöret togs det aldrig upp igen, men tro att det aldrig gått ur minnet. Största nesan var bli ertappad av fröken och genomskådad, vi ville ju alla stå i god relation till henne inte minst med tanke på terminsbetyget, i ängslan om någon anmärkning fanns där till föräldrarnas kännedom. 

Skoldagarna kändes ibland tråkiga och inte minst hemläxorna och psalmverserna, dom skull vi kunna som ett rinnande vatten. Vår fröken såg till att ingen kom undan eller slarvade med det vi ålagts att lära in under terminen. 

Minns en händelse ibland många av det muntrare slaget, roade oss till skratt, särskilt pojkarna. En av oss, en guldlockig söt flicka släppte en fjärt mitt i en lektion. Det kom sej att en av pojkarna i bakomvarande bänk stötte flickan i sidan och oförberedd som hon var så hände det. Ingen hade väl brytt sig om det, om inte pojkarna som satt närmast skrattade och viskade mellan varandra. Fröken uppmärksammade saken och begärde en förklaring. 

Viftande med handen uppmanades Gösta av fröken förklara munterheten . 

Väl vetande om trögheten i oss, i synnerhet vi pojkar trodde hon kanske att det var något viktigt vi hade på hjärtat. 

Snabbt reste sig Gösta i bänken, det var något som fröken lärt oss, då vi avkrävdes ett svar på hennes undervisning.

Nästan lite svårt att behärska sin iver sa Gösta, Majlis fes.

Tyst, utbrast fröken! 

Nä, högt, kom svaret nu med dämpat tonläge.

Han började förstå att han varit för snabb i sin iver utan att tänka sig för, att skrattet som utlöstes  i klassen var mot honom och inte flickans ohäpp. 

Till lärarinnans förtjänst, gick småskolan bra för oss alla . Hon var noggrann med att vi läste våra läxor, och tränade oss att stava och läsa högt och tydligt. Hon lade en grund till nytta för resten av livet. Inte minst att visa aktning och respekt för varandra. Särskilt för de blyga och tillbakadragna. 

Åren i småskolan låg bakom och mellanskolan med tredje och fjärde klass ställde högre krav på oss både i disciplin och undervisning.
Mellanskolan var då förlagd i den gamla byaskolan intill det gamla Salem-kapellet.

Landsvägen, som nybruten bara något år tidigare, passerade intill och begränsade skolplanen med sin djupa skärning. Till skydd för barnen gränsades den av ett staket för de bilar som passerade någon enstaka gång. Trafik i dess egentliga mening var det tal om på den här tiden. 

En ny skolfröken hade vi nu fått, lärarinna och ungmö. Fästman hade hon också, domprostens pojke från stan (Luleå).
Det var inte förutan att vi pojkar kände lite svartsjuka på den gunstige herrn. Hon var ju vår fröken trots allt. Han kom i egen bil och det vill inte säga lite. En "Villys Oakland" som blänkte i solen när han parkerade sin bil utanför skolan.
Bilens bagageutrymme var en stor koffert bak på pakethållaren med reservhjulet intill.

Fröken, mycket bestämd, ja riktigt sträng emellanåt, kanske olycklig kärlek, vad vet jag.

Han blev inte heller hennes livskamrat av vad som kom fram senare. Fröken var inte sen att ta till käppen om vi inte levde upp till kraven hon ställde på oss. 

En av pojkarna var särskilt föremål för hennes intresse, kanske var han lite likgiltig och slarvig ibland. Han fick ofta smaka på käppen, pekpinnen som låg intill henne på katedern. 

Förutom att den användes att påminna oss om ordningen i klassen användes den att utpeka platserna på kartan under geografilektionerna.

Pojken som nämndes om tidigare i sammanhanget, var säkert medveten om sin utsatta position. Han bar alltid tjocka vadmalsbyxor. Dessa byxor var lappade i baken med stora fyrkantiga lappar av samma sort, bara mörkare i färgen, dom stirrade som stora mörka ögon. Ett medlidande upplevdes när man såg honom framme vid katedern för att ta mot utmätt straff. 

Kanske var det dom mörka lapparna i den utputande byxbaken som retade henne, hon kom honom aldrig in på skinnet. Han fick vara galgfågel för oss andra till varnagel och eftertanke för ordning i klasserna. 

Någon skada blev det säkert inte på hans bak. Han föreföll lika glad varje gång avbasningen var över, det var ju som att slå på en löst stoppad säck.
Annat hade det varit med dagens snäva jeans, om dagens elever fått pröva den tidens skoltukt.

Efter mellanskolan så var det dags att flytta upp i storskolan, alltså femte och sjätte klass. Alla i klassen klarade sig hyggligt.
Något större ljus i ämnet matematik var inte att skryta med för egen del. Storskolan var förlagd i "Bätt-Hjalmars" hus och i samma plan som nuvarande postkontoret.

Vår blivande lärare, Sven Pettersson, en herre som fort  satte sig in vad för slags elever han skulle ta över. Om vi var bildningsbara och vad vi fått lära i tidigare klasser. 

Hans auktoritet, men också nästan faderlig behandling, fick vår respekt för honom, att det aldrig behövdes några hårdare tag.
Under det sista året gästspelade en ung skåning som lärare. Hans beteende mot oss elever var motsatsen till den föregående.  

Under skolåret hade några pojkar uppträtt otillbörligt mot en flicka, som kom till lärarens kännedom. Efter erkännande skulle pojkarna få spö på bart skinn.
Till råga på allt annat skulle pojkarna själva hämta riset i skogen. Efter långt om länge kom dom tillbaka, däribland en av dem med en liten riskvist inte större än ett påskris för vasen på bordet. 

Han fick på nytt vända tillbaka efter ett större ris, som slutligen godkändes av läraren. Inne i lärarens lägenhet verkställdes bestraffningen, till bot för de risade och eftertanke för oss andra. 

Hela skoltiden var sex årskurser, och betyg för varje årskurs i alla förekommande ämnen. Förutom flit och uppförande som stod först på betygsskalan, kom modersmål, kristendomskunskap, geografi, historia, gymnastik och slöjd.
Allt gick väl an, men få sänkt betyg i flit och uppförande, var det sämsta som kunde hända en på den här tiden.  

Alla klarade skolan hyggligt utan kvarsittning och får väl räknas som merit. Och så långt man kunnat följa kamraterna så har det gått hyggligt även i fortsättningen.

Till och med har några nått till goda positioner i samhällstoppen, forskare, tekniker, skogsvaktare, affärsmän.

Sorgesamt kom inte alla upp till full ålder.

En av flickorna, Nanny har professur i fysik

Sörihe-Verners barn

Ett sjunde år blev egentligen korts kurser i praktiskt hantverk, som delades upp i slöjd, skomakeri och sömnad. Av en slump anvisades jag skomakarkursen, men det blev inte heller fortsättningen för min del.

Visst var det bra i fattigdomens år kunna halvsula ett par skor. Det första skomakarmästaren lärde oss vara tt tvinna becktråd i långa snören och montera borst i deras ändar, när skosulor skulle laskas fast. 

Byns folk kom med både grova och fina skor som behövde halvsulas eller klackas. De flinkaste pojkarna hann med att tillverka ett par skor under kurstiden, inbegripet mig själv. 

Det blev ett par robusta kängor som räckte att nöta på under flera år.

Minns mycket väl en halvsulning av ett par mycket fina herrlågskor i chevråläder till min före detta skollärare.

Sulorna genomblötta och kantskurna för becktråden syddes (laskades) fast med förtäckt söm jämn och fin. Putsade och blanka vandrade jag inte lite stolt till läraren (ägaren) för att visa mitt gesällarbete.
Utan någon kommentar fick jag tjugo öre och inte ett ord om arbetets finish. Ledsen och snopen gick jag bedrövad därifrån. Just dom skorna tog flera dagar i anspråk om resultatet skulle bli det bästa.

Skomakarmästaren skakade på huvudet när han hörde vad som hänt. 

Olika skämt och hyss förekom i slöjdsalen, ibland lite för råa.
Specifikt var att sätta småspik i stolsitsarna hos den som av någon anledning var frånvarande. Och den som då glömde att syna sin stol, fick ett stick och gav illvrål till allas vår glädje och förtjusning. 

Det kunde väl hända att läraren satte sig på någon minerad stolsits. Och då blev det förhör som nästan alltid slutade i ingenting. Det var aldrig någon som var den skyldige och så småningom föll det i glömska. 

När jag senare i livet tittat i skolbetygen, så kan jag se framför mig alla glada gossar och flickor.
Många trasigt klädda, men med en friskhet och inneboende glädje i livet som ingen kunde ta miste på.

Information : Att aga barn i skolan förbjöds  i folkskolestadgan. 1 januari 1958. Att aga barn i hemmet förbjöds 1 juli 1979. Sverige var det första landet i världen , att lagstifta om denna sak. 

 Huset som Erik Lindström byggde på 1940-talet i Södra Prästholm.

När Erik och hans fru Sonja flyttade till Boden, sålde de huset till Gösta och Bengta Engstedt.

Att vara bonddräng 

Grannen Västigårds-Johan, en ensam gammalungkarl. Han var giktbruten i knäna och i besynnerligt stort behov av hjälp med höbärgningen. Sommaren 1933 tyckte nog mina föräldrar att jag var nog stor och stark att som trettonåring ta drängplats hos Johan och hjälpa honom med slåtterarbetet. Då hade den huvudsakliga höbärgningen för eget bruk slutförts. 

Johan, tung och klumpig, en man i hundrakilosklassen, satt den mesta tid under höbärgningen på slåttermaskinen och hästräfsan. Drängen fick svara för lieslåtter runt dikesrenar, stöta hål och resa hässjevirket och hässja hö tillsammans med pigan.

När hässjehöet var torrt kördes det in i höladorna som låg spridda på de olika fältavsnitten. Nu var det en oskriven lag att drängen tog emot höet inne i ladan, bar undan, packade och trampade för att bereda plats. 

Ladorna var små och trånga, i synnerhet de år när jorden gav god skörd, då fick man veta vad det betydde att vara dräng. Förutom det trånga utrymmet så var värmen och dammet mycket besvärande och tröttande när termometern närmade sig trettio grader, ibland veckovis.

Drängens syssla var som regel de sämsta och tyngsta och det tog särskilt hårt på en ung människas krafter, vedermödor som ibland delas av pigan.
När det blev särskilt tungt och besvärligt hade pigan ett plus till godo. Hon skulle förbereda måltiderna och det timbortfallet ökade arbetstrycket för drängen.  

En nackdel för pigan var mjölkningen och utfodringen av kreaturen både morgon och på kvällen. För manfolket lite lindrigare, de fick istället ägna sig åt  kompletteringsarbeten för den kommande dagen, slipa liar och reparera räfsor, allt sådant fick inte hindra arbetet under dagen. 

Arbetet började klockan 7. Johan hade klarat av rundan på utedasset och frukosten var avklarad.
Övervägande hö skulle hässjas, man ville få fodret så grönt och fräscht som möjligt.
För att spara hästen något förlade man att slå gräset mot kvällningen, när värmen började avta något.
Gräset mjuknade något till påföljande dag och var drägligare famna på hässjestängerna.
Dikesrenar och vägkanter gick också lättare att slå med lie när daggen fallit ut i den svalare kvällsluften.

Arbetsdagen var, inte ovanligt, på 15 timmar.
Lördagen något kortare, då stannade arbetet av klockan 5 (17.00) på eftermiddagen.
Då hanns det att snygga till sig före helgmålet klockan 6 (18.00).
Pigan hade inte den möjligheten eftersom korna skulle stillas och mjölkas senare. De bästa stunderna på dagen var matrasterna. Maten skänkte kroppen nya krafter för det fortsatta arbetet, dessutom kunde det bli vila och koppla av. Ibland kunde det bli några minuters sömn före rastens slut.
Middagen mellan tolv och ett på dagen och utan avtalad överenskommelse ungefär en timme. Middagsrätten bestod som regel av kokt potatis och halstrad strömming, smör och bröd som sköljdes ned med mjölk.
Förekom det någon annan mat var det en stor överraskning.

Efterrätten var given, en slätvälling kokt på vetemjöl och mjölk. Onekligen smakade maten bra för en hungrig bonddräng i sina värsta växtår med ett långt förmiddagspass bakom sig.

Johan, som påpekats tidigare, gammal och handikappad var dessutom ganska bekväm. Han var alltid mån om en stunds middagsvila, den fick sällan försummas om än aldrig så kort. Det som kunde få honom att frångå den ordningen var exempelvis ett åskregn som närmade sig och att det fanns torrt hö på marken som var färdigt att bärgas in. 

Nog kändes det skönt även för en ung man att räta ut kroppen på det svala bodgolvet som låg innanför bagarstukammaren.
Att ligga i en säng var rena tortyren. Lopporna gick hårt åt en, därför var det skönast med det hårda trägolvet. Hur Johan kunde sova i en säng var en gåta. 

Pigan hade att syssla med avdukning och disken efter middan, så för henne blev det ingen vila. En oskriven kompensation hade hon till frihet. Hon kom senare till änget, likaså gick hon hem något tidigare. 

Någon specialité i matlagningen kunde eller fick hon inte tillfälle visa. Samma rätt var mera en regel, knappast något undantag. 

Johan var nöjd med det som bjöds. När man såg hans förnöjsamma mumsande kunde han få utomstående att känna sig sugen på det som serverades. 

Kvällsmaten, eller aftonvarden som det hette, var kornmjölsgröt kokt på vatten och sammalet mjöl. Den var gråsvart i färgen men god i smaken. En extra piff fick anrättningen om en smörbrunn formades vari sedan gröttuggorna doppades. 

Som tidigare nämns var aftonvarden inte slutet på dagen. Pigan hade lagårn och mjölkningen efter avdukningen inne i bagarstugan och manfolket såg till att redskapen var i ordning. 

Pigan också hon i 50-årsåldern, klagade över sin dåliga syn. Bland de få nöjen som fanns var att utforska pigans läskunnighet. Hon låtsades om att se illa när hon tillfrågades vad klockan var. Ungefär tiden kunde hon räkna ut på timmen efter solens läge, men minuterna var tabu för henne. 

Läsa och skriva kunde hon inte. När hon fick brev någon gång från sina barn, som var spridda på olika håll, bad hon om hjälp, hon ursäkta sig med att hon inte såg. På fråga om hon inte ville ha glasögon, tyckte hon det skulle bli så dyrt och med det fick det vara. 

Slåttern var avslutad och Johan var inte längre i behov av drängen. Kornskörden var kvar, men ekonomin eller rättare sagt snålheten stod i vägen. Vinterfodret, höet åt kreaturen låg nu i ladorna och åkern fick Johan och pigan hjälpas åt klara med den tid som behövdes. Ibland tyckte jag synd om pigan, hon hade inga rättigheter bara skyldigheter. 

Månadslegan var gjort upp i förväg, 75 kronor. Arbetskläder och snus fick man hålla sig om man hade råd med sådana utsvävningar. Johan var inte sen utnyttja, tigga om en prilla, eftersom han själv var flitig snusbrukare.

Hans egen lilla näverdosa var delad i två avdelningar, den ena sidan ny snus och den andra begagnad.
Det snuset fick han behålla för sig själv och det han visste om! Efter maten klämde han in en riktig snus av det begagnade lagom uppfräschat från den färska sidan. 

Ett hekto snus, Ljunglöfs eller Stockholms ettan kostade då trettioåtta öre och räckte normalt en vecka. 

Ja, så gick tiden för oss båda. Vi kom från varandra. Han i sin vanliga lunk och jag på jakt efter nya jobb på nya platser, runt om vårt land. 

Hur Johan fick sluta sina dagar är för mig inte så klart. Han levde stilla i sin tillvaro som gammelungkarl och lät sig aldrig förföras av någon kvinnlig kontrahent, till dess han fick lämna denna jordens fåfänga och vedermöda, enligt hans ord. 

Frid över hans minne.

Grisslakten

Slutligen blev det bestämt att grissuggan skulle slaktas.

Den hade med andra ord överlevt sig själv, snart två år gammal.

Varför det blivit som det blev? Hon var ju ämnad till avelsdjur. Under åtskilliga turer hade hon fått åka släde till fargalten bort till Västaback halvannan mil upp efter älven. Alla betäcknings-färder oaktat var det ingenting som hjälpte att bli bärare av smågrisar. Galten, en ful rackare med betar och ryggborst.

Jag och min äldre bror John fick ansvaret för transporten. Min uppgift var mest till sällskap, men också behjälplig för suggan ut och in i lådan.
Som tidigare sagts var det resultatlöst. Besvären och kostnaderna ökade men ingen utdelning.

Mor, en mycket klok kvinna som vi barn uppfattade henne, hade nu kommit fram till slutsatsen att några pengar var inte att räkna med på smågrisar som tillskott i den eljest magra ekonomin. Dessutom hade det visat sig fläsket förlorade i kvalité ju äldre en gris får leva.

Fredrik "Västigårds Frek" med Sofia, bröllopsfoto 1912.

Så kom dagen när alla odds var ute för suggan att leva vidare.
Skållvattnet kokade i grytan inne i lagårn och allt var i sin ordning. Min äldre bror skulle fungera som första ansvarige slaktare, med mig som assistent. Han hade varit med många gånger tidigare och hjälpt far slakta grisar och andra djur, så visst var vi mogen klara suggslakten själva. 

Farsgubben råkade nu vara bortrest i något affärsärende och det ansåg vi som ett omen, det var vi som skulle visa vad vi lärt.
Far hade visat att grisens hjärna låg högt upp. Och för den ovane var det viktigt att ha det i åtanke. Säkraste sättet undvika misstag menade han var att med ett kol rita ett kryss från respektive öra till motsatt öra. 

Stor och mäktig låg hon där makligt slö när vi kom in i lagårn med lådan från gödselsläden.
Brädlådan cirka två meter lång, sjuttio centimeter bred och en halvmeter hög, utan lock och botten. Grissuggan irriterades med dova grymtningar när vi försökte krångla lådan över henne i kätten där hon huserat.
Hon var stark i trynet när hon kom åt lådkanten, vi fick snabbt parera så hon inte kom lös. 

Brädorna i griskätten hade redan brutits bort och det var fritt fram mot lagårdsväggen.

Vi försökte komma ut till hölidret fortast möjligt för att inte oroa de övriga kreaturen för mycket.

Och ut kom vi, men suggan hade börjat gny och skrika, hon kände sig instängd och gjorde allt för bli fri.
Det började göra oss nervös, vi var rädda att hon skulle slippa ut.
Min bror satte slaktmasken mot hennes skalle allt medan hon bökade och roterade, och i ögonblickets hetta hade fars ord om grishjärnans läge och skottets placering fallit bort ur vår föreställning. 

Ögonblicket efter skottet blev allt tyst, men innan dess hade vi hunnit vältra henne på sidan och kommit åt att sticka kniven i hjärtat. Suggan vaknade med ett öronbedövande skrik. Några ytterligare skott hade vi ej berett oss på, då vi inte räknade med att det skulle behövas.

Patronerna låg förvarade på hyllan ovanför dörren inne i köket och det var inte när vägen dit, cirka 100 meter. Skråla kunde hon men utan kraft att resa sig. Brorsan fick tag på en yxa som stod intill och gav suggan ett slag i skallen. Samtidigt ropade han till mej: försök stänga käften på henne. En metod som vi lärt av far, som han använde på besvärliga djur. Jag försökte vira en snörstump runt trynet. 

Att sluta munnen på en gris är inte det lättaste, eftersom grisen har underkäken starkt sluttande och formad till spets. Dessutom var faran få fingrarna avklippta mellan tänderna. Suggan tystnade eftersom blodet rann ur henne.

Tillräckligt oväsen hade hon dock lyckats med. Grannen farbror Johan hade hört oväsendet och kom mäkta upprörd. Han bodde i sin gård cirka 100 meter bort. Låghalt och stammande från sin barndom hade han svårt att föra samtal i vanliga fall. Nu stod han där och stirrande på oss utan att få fram ett ord, men de hårda stötarna på lidergolvet gav uttryck mer än ord vad han tänkte om oss. 

När han såg oss ha situationen under kontroll, så tog vi oss friheten skämta med gubben om gammelsuggan utrustad med sju liv.
Ett ordspråk som hade sagts om katter.
Resten av slakten gick utan problem och när Johan såg vårt flinka arbete med skållningen lugnade även han ner sig, så att han kunde göra sig förstådd. 

Så sant som ordspråket säger, av skadan blir man vis och av erfarenhet rikare på vår vandring genom livet.

Minnet av grisslakten glömmer man inte med åren.

Kulturlivet i Södra Prästholm

Nästa berättelse som heter Kulturlivet 

För att låna Agurs ord; tre ting fanns hemma i byn på 1930-talet där andlig och själslig odling ville utveckla hyfs och levnadsvett. 

Det var Salem, Baptisternas kapell- Betesda, Evangelistiska Fosterlandsstiftelsernas missionshus och Godtemplarnas hus.
Kapellen, enkla byggnader med spartansk exteriör och likaså anspråkslös inredning. Platser där människor fick möta Gud till andligt liv, utvecklats, förfinas och bli karaktärsfasta män och kvinnor i sin by och hembygd.

Godtemplarhuset låg också intill landsvägen centralt beläget mitt i byn. Byggnaden visade inte vara föremål för någon högre social status till sitt yttre.
Färgerna sedan tidigare hade nu antagit en gråbrun kulör. Fönstren fördragna med ljusblekta rullgardiner. Godtemplarlogen Nordstjärnan, av vad jag förstår existerade fortfarande och brukade hålla sina Logemöten där.
För att klara nödigaste underhåll anordnades det dans någon gång under vintern. På det sättet flöt det in tillräckligt med pengar, till underhåll så att inte byggnaden skulle förfalla för mycket. 

Det hände också att något tivolisällskap kom farande och hyrde in sig.

Kommer ihåg att Brasil Jack var där med sina spelautomater och massor med tingeltangel.
Vad som kom ut från sådana tillställningar vet väl ingen. Troligast pungade bondpojkarna ut från sina fickpengar i automaterna. Om de hade några pengar....

Trettondagshelgen betraktades vara en en stor helg i byn. Då ordnades det med basar och dans båda kvällarna. Orkestern, några spelglada pojkar svarade för dansmusiken.  

Förutom dans fanns skjutbana, tombolastånd och andra trevliga anordningar som vi pojkar av den yngre slyngelåldern tyckte om. 

Logen fann tydligen dansband som Tonis och Ragges för dyra att anställa, trots deras popularitet. Minskades utgifterna med grammofon som ersättningsmedel. Det föreföll publiken kunna nöja sig med. 

En kraftig Radiogrammofon kopplad till högtalare på strategiska ställen i lokalen. Repertoaren eller programmet kunde bjuda på storheter som Tore Erlings eller Nisse Linds orkestrar med Alice Babs som vokalist.
Hon slog genom med sitt "Swing it Magistern" och flera andra låtar. 

Inträdet för en kväll höll sig på en krona och en publik på ett hundra till etthundrafemtio personer. Inga större summor blev det för arrangörerna.
Tombolastånden och kaffeserveringen tillförde också lite pengar i kassan, eftersom serveringspersonalen arbetade ideellt för sin loge.

Trettondagshelgen betraktades av många människor traditionsenligt som en stor helg.Det var inte endast byns ungdomar som samlades, även byarna runt om sökte sig dit.
Lokalen och bioutrymmen nyttjades till max. Några ordnade klädloger fanns inte, ytterkläderna samlades upp i ett av serveringsrummen i en gemensam klädhög. Var och en fick ta ansvar för vad som var hans eller hennes när tillställningen var slut fram på natten.

Värmen steg i lokalerna under kvällen. Någon ventilation utöver något fönster fanns inte, trots det tycktes alla trivas och förnöja sig. Lokalerna värmdes upp från en vedeldad stor kamin som slocknade ut när den inte längre behövdes något senare.

Det var skyltat ovanför innerdörrarna till rummen "förbjuden spritförtäring" inne i lokalen, men mycket buskis förekom ändå. 

Många smusslade med sina brännvinspavor till sina kaffekaskar. Eljest dracks spriten utanför lokalen. Lite överallt sågs en flaska instucken i en snödriva, varur spriten konsumerades i sitt iskalla tillstånd av svettiga och törstiga dansare.

Långt senare förundrades man varför inte förkylning och lunginflammation kom efter sådana arrangemang. Det fanns mycket spännande i basarstånden som lockade till lottköp för de torftiga slantar man sparat just för detta tillfälle. Någon åldersgräns kom aldrig på fråga, så femtonåringen kunde röra sig fritt därinne.

Det var glest på dansgolvet i kvällens början, men allt eftersom kvällen gick vidare och brännvinet börjat verka, så blev pojkarna tuffare och bjöd flickorna till dans.

Det var som en osynlig linje dragen på golvets mitt, flickorna uppradade på långväggens sida och pojkarna på den andra. Initiativet var alltid från pojkarnas sida. Allt eftersom kvällen drog ut på tiden och brännvinet gav de så kallade "stora pojkarna" större självhädelse: kanske kände sig stor och stark, skränade och börja bjuda på stryk.
Om någon till äventyrs ville anta utmaningen. Ordningsvakterna som utsetts för festligheterna av landsfiskalen. Fick det besvärligt att hålla ordningen, när det riktigt drog ihop sig till bråk. I regel blev det gängbildning för eller emot ! 

Vid ett sådant tillfälle var det en kortvuxen och undersätig sjöman som gjorde sin entré.

Sjömannen uppträdde stöddigt och sökte efter bråk. Han ville att de andra bondpojkarna skulle gå åt sidan för honom där han gick fram. Ordningsvakterna försökte mota ut honom från danslokalen, men längre än till förstugan ville han inte eller var intresserad att gå. 

Ordningsvakten och väktaren, huvudet högre än utmanaren, fick inget gehör på deras uppmaning att han skulle lämna lokalen eller iaktta ordning.
Under livliga diskussioner fick vakterna bypojkarnas parti. Kanske sjömannen betraktades som en inkräktare, farlig kvinnojägare på jakt efter pojkarnas fästmör.

Nu, sju mot en trycktes sjömannen ned mot golvet, men endast för ett ögonblick var han på benen igen. Slående vilt, rensade han runt omkring sig. Plötsligt såg han ut som en segrande boxare vars motståndare fallit ut genom repen.

Hotfull tystnad rådde, vakterna stod tvekande. De kanske hade insett att någon skrämseltaktik inte påverkade den okända. Att det var hårda tag gick det inte ta miste på. 

Sjömannen insåg säkert sin svåra belägenhet och instinktivt försökte han skydda ryggen mot någon bakomvarande vägg. Slutligen lyckades vakterna få ut honom genom ytterdörren och ned för den meterhöga bron. Han gjorde försök att komma in igen, viket inte lyckades. Vakterna som fattat posto i dörröppningen sparkade ned honom igen. 

Rasande av ursinne av vad som föregott och säkert alkoholpåverkad, gick han på vem som helst som kom i vägen för honom därutanför i mörkret.
Nyfiken var jag, lite för närgången och inte tillräckligt uppmärksam, där han snurrade runt. Helt plötsligt fick jag ett slag i ansiktet. Jag såg stjärnor och kastades bakåt till marken. 

Lika snabbt som jag föll, var jag på fötterna igen och kom undan förskräckt och yr av smällen. I sitt fulla och omtöcknade tillstånd av allt stryk han själv fått, fattade sjömannen knappast vad han gjord och utsatte andra människor för. 

Allt eftersom kvällen gick mot sitt slut stillnade bråken och slagsmålet. Envist dröjde sjömannen kvar till slutet, då var kavajen och skjortan sönderriven och blodig. Slipsen hade för länge sedan lämnat sin plats. 

Det spordes om honom, hans vildsinta och brutala framfart under alkoholens inverkan. Det fanns en enda människa som ingav honom respekt, hans mor. En krumpen liten gumma sades om henne. 

Händelsen som tidigare relaterats, fick honom att hos en bekant samma natt få komma in och snygga till sig, så han tordes möta sin mor vid hemkomsten.

Rädsla för sjömannens återbesök påföljande festkväll, hade ordningens väktare förstärkts ytterligare, ifall han sökte efter revansch. Han kom aldrig tillbaka, och tur var det väl för alla partner.

Erik Lindström hade förkärlek till musik och att bygga fioler. Detta kunde han göra genom att studera en massa böcker. Material från granen var mest lämpad att bygga fioler av. Kanske att titeln på boken, var relaterad från Eriks stora intresse att bygga detta instrument . 

 Källor : Boken skriven av Erik Lindström " Stråkdrag ur Livet " . egen forskning .

Erik ville i boken ge ett erkännande och ett speciellt tack till Lars-Erik Sandberg , bördig från Södra Prästholm , för hans intresse i utformningen , förtydliganden för vissa ord i bokens språkbruk , samt hans data- arbete och hjälp att få till boken .

Tack till : Eriks dotter Monika Lidman för lån av kort och information,Eva Sandberg , Marianne Holmfrid Johansson , Birgitta Johansson Norberg Bildhantering och Layout .

Här ser vi en underbar familjebild av familjen Lindström. Mamma Sonja , dottern Monika och pappa Erik. Bilden är tagen i slutet av 1940 - talet.

PS Finns mer att berätta från denna intressanta bok .