Ödemark

En gång i tiden eller på 1300-talet var landet norr om Umeå och Bygdeå ett herrelöst fångstområde. Dit kom nybyggare och stormän, hälsingar, kungens tjänare och invandrare från sydost. Vad som till en början lockade, var skogarnas vilt och älvarnas lax. Råneälvdal var utpost i den rika Luleå socken.
Bosättningar som Råneå omnämns 1339, älvdalsbyar som Böle, Prästholm, Orrbyn och Niemisel känner vi från 1543. Bortom fast bygd vidtog jägarens marker. Där satte han ut giller för ekorre och fågel. Vid björnjakt var det spjutet som gällde. 

 

Björnjakten var grym och dramatisk
Teckning av Rolf Selberg

 

Bakgrund: Malmberget (Meänkieli: Malmivaara) är en tätort i Gällivare kommun. Malmberget är mest känd för sina gruvor. Malmbrytningen startade 1741 på berget Illuvaara (Lulesamiska: Jiellevárre), det berg som sedemera kom att kallas Gellivare malmberg, för att sedan bara kallas Malmberget.

Den så kallade "lilla istiden" som började omkring 1640 och pågick i 100 år.
1690-talets nöd tvingade männen att söka föda i nya trakter till sina svältande familjer.

Den då 50-åriga bonden Pehr Andersson från Prästholm, född i Degersel, tillsammans med sin bror Johan Andersson, född och boende i Degersel samt länsmannen begav sig av den anledningen uppför Råneälven.
De sökte sig ovanför sockengränsen för att jaga och fiska på nya orörda jaktmarker och fiskevatten samt söka kontakt med samerna, för att med dem byta till sig renkött och skinn.

Karlarna sökte sig långt mot nordväst och kom fram till Vassare älv.
På den platsen, som idag är Gällivare hembygdsområde, träffade de på samefamiljen "Wathjier", idag Waser, för övrigt densamma som gett Vassare träsk och älv sitt namn.
Förutom utbyte av varor, visade samefamiljen tunga  svarta stenar som de hämtat på berget " Illuware", idag Malmberget.

 

Pehr Andersson bar hem ett antal malmstenar. Dessa visade han upp för kyrkoherden i Råneå, Gulich Magni Blix, med avsikt att få hjälp att registrera upptäckten.

Detta misslyckade kyrkoherden med då det inte fanns någon bergmästare i norra distriktet. Detta sedan bergmästaren Sven Fagg suspenderats den 5 juni 1691 och bergskollegiet inte tillsatt någon ny bergmästare. Därmed föll upptäckten mer eller mindre i glömska de närmaste 40 åren.

Den 28 november 1736 gifta sig löjtnanten vid Västerbottens regemente, Carl Johan Thingvall med kyrkoherdedottern Catharina Blix, dotter till Samuel Gulichii Blix.
Genom de täta kontakterna med kyrkoherdefamiljen fick löjtnanten vetskap om malmstenar, som fortfarande fanns kvar i familjens ägo. Pehr Andersson var, vid denna tid avliden, men hans bror Johan Andersson levde och bodde i Degersel.

Med anledning av malmstenarna sände löjtnant Thingvall kunskapare till berget för att hämta malmprov. Dessa malmprover lämnade löjtnanten fram till dåvarande bergmästaren Seger Svanberg och begärde att få och fick en mutsedel den 30 september 1735.

Vid bergmästarens undersökning av malmproverna befanns de innehålla mellan 58-66 % järn. När inmutningen blev känd blev det mycket buller ! 

Krigskommissarie Unaeus stämde löjtnanten inför bergsting, för att han av honom stulit brytningsrätten på berget.
Bergstingsrätten friade Thingvall och denna blev den erkände inmutaren av berget.

Med den friade domen begärde Thingvall hos Kungl. Bergscollegium att få bygga och uppsätta ett bruk i Luleå lappmark. Detta privilegium fick Thingvall den 24 mars 1738.
På grund av Kungl. Maj:ts nej till lån av pengar och insikten att krig mellan Sverige och Ryssland var nära förestående, tvingades Thingvall att sälja privilegiet.  Han sålde till dåvarande bruksdirektören för Kengis bruk,  Abraham Steinholtz.

Steinholtz bildade bolag med Jonas Meldercreutz på de 19/20 andelar som Steinholtz förfogade över. Den sista 20-delen behöll Thingvall själv. År 1745 stod bruket färdigt med Meldercreutz och Thingvall som ägare. Abraham Steinholtz hade sålt tillbaka sin del. 

Den 28 september 1741 hölls i Råneå sockenstuga allmän sammankomst med smeder och bruksfolk samt större delen av allmogen. Där utreddes vilka karlar som smitit från kriget och gömt sig under bruket samt bruksfolkets skyldigheter mot sin husbonde.

Jöns Pehrsson från Orrbyn, son till Pehr Andersson berättade om faderns upptäckt och anhöll därför med att med någon förmån bli ihågkommen. 

Genom att många närvarande vittnat om att så var fallet, blev äntligen Pehr Andersson den erkända upptäckaren av Malmberget.

 

Brukets järnmalmsstämpel fastställdes,"MS " med krona över. 

 

 

 

 

  

 
Meldersteins Bruksherrgård byggdes år 1741. Denna byggnad räknas till ett av de värdefullaste kulturarven som finns i Råneå älvdal

 

Första herrgårdsbyggnaden tillkom redan på 1700-talet och var då i ett plan.

Många bäckar har runnit under åren, det vill säga ändamål för byggnaden och renoveringar efter den verksamhet som bedrivits.

Innan Meldersteins Bruk startades var det stora förändringar i Europa, som ägde rum och som vidrörde världen i stort.

År 1709 hade Abraham Darby lyckats framställa järn med hjälp av koks i en masugn i Coalbrookedale i Shropshire i England. Detta var ett efterlängtat genombrott då brukens träkolsframställning var ett stort problem.

Tre år senare (1712) togs Thomas Newcomens första atmosfäriska maskin i bruk och genombrottet för ångtekniken.

År 1733 uppfann John Kaj den flygande skytteln, som bidrog till utvecklingen av textilindustrin. 

Under 1700-talets senare del förbättrade James Watt den klumpiga och ineffektiva Newcomen-maskinen så att den inte bara kunde utnyttjas till att lyfta material ur ett gruvhål utan också driva spinnmaskiner och vävstolar.

Utveckling in på 1800-talet var också utveckling av ångtekniken så att den kunde nyttjas till att driva fartyg och lokomotiv på räls.

Alla dessa nyheter kom gradvis att förändra produktionsmetoder, tillverkningsvolymer och livsvillkor för samhällen och globala maktförhållande.

Denna tid har fått benämningen "Den industriella revolutionen" 

Nämnas bör att vårt första järnverk/järnbruk i Norrbotten grundades 100 år tidigare än Melderstein Bruk och kallades Kengis Bruk.

 

Meldersteins Bruk blev på sin tid centrum i produktionskedjan.

 

Nu ska jag berätta lite intressant om Meldersteins Bruks historia.

Meldercreutz (1715-1785), Steinholtz (1710-1781) och Thingvall (1699-1764) var tre män som inledde Rånedalens bergverkshistoria.

 

Carl Thingvall hade påpassligt under 1730-talet inmutat de järnfyndigheter i Gällivare malmberg som då åter aktualiserades. Abraham Steinholtz höll på att bygga upp bruksrörelsen i Kengis och Tornedalen. Meldercreutz var den rike militären, matematikern och blivande professorn som ville satsa på råneälvdal, därför inköptes Thingvalls rättigheter liksom att Steinholtz skulle svara för tekniskt kunnande och byggenskap under 4 år.
Meldercreutz gick in i företaget med sitt kapital. 

Vid Hemträskbäcken/Bjurån skulle planerna förverkligas. Skog röjdes, herrgård, arbetarbostäder och smedjor uppfördes. Namnet på verket blev Melderstein.

 

Dessa män var ägare till Meldersteins Bruk

 

Bruket anlades av Jonas Meldercreutz och Abraham Steinholtz på 1740-talet, i syfte att utvinna järnmalmen från Gällivare/Malmberget, den så kallade Gällivare malmen.

Den första kännedom om detta fanns redan från 1600-talet i Uppsala professorn Johannes Schefferus tryckta arbeten daterade 1673. Över Lappland finner man följande handskrivna tillägg översatta och tyder "i samma lappmark finnes ett berg kallati ungefär 5 mil från Svappavaara, en tredje fyndighet, vacker och järnrik, varav jag innehar prov, erhållet genom herr Reenstiernas tillmötesgående, vilket samtidigt genom brev underrättat mig, att denna fyndighet vore mycket mäktig och hela berget upptogs av densamma.
Denna Reenstierna var en av de två bekanta bröderna Abraham och Jakob Momma blev adlade och fick namnet Reenstierna. Tilläggas kan att de innehade Kengis bruk i närheten av Pajala och Torneå älv.

 

Namnet Melderstein kom från två av huvudägarna Melder (creutz) och Stein (holz).

Meldercreutz föddes i Uppsala år 1715, pappan var den mäktiga Domprosten L J Molin , som blev känd för sin bibelupplaga.
Denna utgavs under namnet "Doktor Molins bibel" som blev vida spridd eftersom den var billig och hade ett behändigt format.
På grund av faderns förtjänster adlades barnen och erhöll namnet Meldercreutz. 

Meldercreutz blev matematikprofessor i Uppsala och från år 1739 var han ledamot av vetenskapliga Akademin.
Som ung deltog han i en fransk expedition för att mäta en dela av jordens yta.
Meldercreutz avvek från denna och anslöt sig till en kommission som svenska regeringen skickat för att utröna skogsförhållande och mineraltillgångar i Lappland.
Han avvek även från denna kommission och fortsatte till fots med en följeslagare och en vägvisare upp till Torneträsk och vidare över till Norge.

 

Troligen föddes här tanken på de naturtillgångar som fanns i dessa bygder. Meldercreutz var en stor idealist och en ekonomisk romantiker. Han såg också den fattigdom som fanns i det han kallade "karga Norrbotten", därför kände han sig förpliktad att göra något i i denna försummade landsända.

 

Meldersteins brukstid startar hösten 1740, då det anlades ett Stångjärnverk vid Hemträskbäcken, cirka en mil från Råneå och räknat från Luleåcentrum 5 mil. Platsen fick namnet Melderstein.

År 1742 den 28 september så meddelade Steinholtz på Bergstinget i Råneå att en hammarsmedja med härd var färdigbyggd och smidet hade påbörjats. Innan hade han anställt en hammarmästare, en mästersven, en hjälpsmed, två kolare samt fyra dagsverkskarlar. 

Kompanjonskapet mellan Meldercreutz och Steinholtz varade fram till år 1744, därefter köpte Meldercreutz hela gruv- och bruksegendomen och alla privilegier, med undantag för Thingvalls tjugondel. 

 

 

Kolmilan (på bilden) liksom malmtransporterna, är en symbol för tvånget att betjäna bruket 

 

Ett bergsverks tillkomst låg inte bara i kronans och bruksägarnas intressen. Även för lokalbefolkningen utlovades fördelar eftersom verksamheten skulle "lända innevånarna och allmogen där i orten till nytta och fördel men icke till förfång och skada".

Verkligheten skulle bli en annan. Bruket behövde dagsverken, körslor och kolleveranser och detta bestämdes delvis genom brukets privilegier.
När inte detta var nog fick man ta till två andra åtgärder:
- att ersätta skatt till kronan med arbetsskyldighet hos bruket
samt
- att skapa nybyggen med tillhörande arbetsplikt.

 

Kolning och koltransporter var ett ständigt bekymmer. Befolkningen ville istället ägna sig åt jordbruk, fiske och tjärbränning.

 

Melderstein kom att bli en länk i utvecklingskedjan från bondesamhället till industrisamhället.

År 1743 anlades stångjärnverket som hade två stångjärnshammare och fyra härdar.

Några år senare anlades ett manufakturverk med kniphammare vid verket. Där gjorde man hästskor, plogbillar, spadar, yxor, ankare, kättingar, och andra varor på beställning.

Från Gällivare fick man råvaran malmen. En löjtnant vid Västerbottens infanteriregemente vid namn Carl Thingvall hade fått kännedom om fyndigheten i Gällivare av bonden Johan Andersson från Degersels by. Denna bonde hade redan på 1690-talet hämtat malmprover och de överlämnade han till Thingvall.
Thingvall i sin tur lämnade proverna till bergmästaren Seger Svanberg den 30 september 1735 och dagen därpå fick han en mutsedel på¨fyndigheterna. 

I maj begav sig Thingvall och bergmästaren Svanberg upp till Gällivare. Enligt boken "Från Nasafjäll till SSAB" - skriven av Staffan Hansson, tog turen 6 dagsmarscher. 

Man fann då att det fanns malm av god kvalitet på ytterligare 7 ställen i berget.

En man vid namn Daniel Tilas, som vid besök i Gällivare namnsatte brytningsställen på berget och gav bästa gruvan namnet "Kammarherregruvan", men Meldercreutz ändrade det till Capitaine gruvan med hänsyftning på hans titel som kapten. Ett annat brytningställe fick namnet Fredrikas skärpning, efter Meldercreutz första fru. 

 

Det fanns svårigheter med ekonomi, teknik och transporter av malmen.
Trots detta utökades bruksrörelsen. Vid Melderstein tillkom år 1751 länets första finbladiga såg med fyra ramar och denna såg fick ensam rätt på allt timmer inom Kalix, Råneå och Luleå socknar.

5 år senare anlades i Borgfors i Piteå socken också en finbladig såg.

 

 

Meldercreutz var inte bara bruksägare. Han tilldelades ett stort odlingsdistrikt 1753. Av hans egen karta framgår att det gällde ett område mellan Kalix och Lule älvar, från havet till ovanför Gälivare.

Där möter vi namn i inlandet som Ullatti, Mugglum och Dokkasvaara. Totalt skapades 67 nybyggen under Melderscreutz tid. 

 

Grovbladiga sågar sågade en tjocklek på 1-1,5 cm, medan finbladiga sågar kunde såga 0,5-1 cm.I mitten på 1780-talet fanns det 10 finbladiga sågverk i länet, men det vanligaste var grovbladiga sågar.

Ytterligare anlades vid Meldersteins Bruk ett Gevärsfaktori och en verkstad för fint och polerat järnsmide.

 

Vart skulle bruket få kunnigt järnbruksfolk?

Folk söderifrån kom från bruken i Mälardalen, dock inte de bästa,men det var hammarsmeder och masugnsmästare. Från Holland (Nederländerna), Belgien och Tysklands järnbruksdistrikt kom arbetskraft.
Befolkningen här uppe saknade kunskaper för järnhanteringen.

Nämnas kan Anders Drugge, Johan Drugge, Lars Drugge och Johan Groth som var hammarsmeder.

Jan Bergström var knipsmedsmästare.

Erik Baeck, Hans Lövgren, Johan Renbaeck, Jöns Baeck, Per Groth som var mästersmeder. 

Johan Fellenius var koldräng.

Baeck var bälgmakare.

Jöns Bröms var dagkarl.

Detta var några som dök upp under denna tid.

I och med att nya människor flyttade hit, så dök nya namn upp och nya släkter.
Dessa finns då med i våra kyrkböcker som  t ex Drugge, Fellenius och Bergström.

Kengis Bruk behövde också arbetare, men Meldercreutz, som dominerade gruv- och järnhanteringen inom Råneå socknen och delvis Västerbotten, klagade till Bergskollegiet och fick då behålla sina skickliga arbetare. 

 

Tanken var att få sitt tackjärn från Strömsund, men där var masugnen inte klar och man fick ta tackjärn från bland annat Norberg i Bergslagen.  

Plagemans teckning 1834 av Strömsunds masugn

 

Denna masugn som betydde så mycket för tackjärnstillverkningen till Meldersteins Bruk mellan åren 1745-1830. 

 

År 1744 stod Knipsmedjan klar och där skulle klenare smide och jordbruksredskap tillverkas som till exempel spadar, spik, yxor, vevar, låsarbeten, järnbultar, plogbilar, skeppsspik och ankare.

 

Ankare  - teckning: Rolf Selberg

 

Transporten av malm från Gällivare till Strömsund var ett stort problem. Samerna ville inte utföra dessa transporter, utan Meldercreutz fick 1747 rättighet att växla till sig silver och med denna valuta betalade han lön till samerna för transporten, dels med silver, dels i natura med kornmjöl, salt, tobak och brännvin. 

En annan morot för samerna var att 1741 gjordes anhållan 10 års skattefrihet för samerna, för att få dem välvilligt inställda till att transportera malmen.

 

Ett annat problem var att man var beroende av väderförhållandena. Det fanns också farhågor om att arbetskraften (samerna) inte skulle räcka till. Rykten om sjukdomar nere vid kusten var också något som oroade samerna.  

Transporten tog tid, först skulle malmen fraktas med ackjor och ren till Spiken, som ligger 11 mil från Gällivare. Där vägdes malmen in och lastade om till transporter med häst. Dessa utfördes av bönderna vidare till Strömsund.  En ren kunde ta i sin ackja cirka 150 kilogram med malm. Det hände också att samerna slängde ut malm under färden, givetvis för att det skulle gå lättare. 

 

 

Långt bort från herrgårdsmiljön återfinner vi samernas och böndernas arbete med malmtransporterna. På samernas lott föll att med ren forsla malm vanligt till nybygget Spiken, en resa på 4 dagar och 13 mil. Därefter vidtog hästtransport i de återstående 7 milen till Strömsund.

Mycket har talats om denna transportled. Första delen gick i väglöst land. Där väntade snö och kyla, vargar och foderbrist. Det var inte mycket lättare med böndernas fortsatta transport mot kusten. Där betungades man även med kolning och körslor. En överenskommelse med allmogen gjordes efter efter jämkning. För varje skeppund (170 kg.) malm dessa framförde, från Gällivare till masugnen i Strömsund, skulle de ersättas med 12 öre kopparmynt per mil. För alla foror som gjordes inom socknen och mellan bruken, 8 öre kopparmynt om last medfördes i bägge riktningarna, och 20 öre om det var tomlass på återvägen.

 

Ett annat problem var att bönderna inte ville skaffa kol till bruket eller ställa upp och kola.
Meldercreutz skrev till Bergskollegiet med protest och begärde all Landshövdingen skulle åläggas att ge handräckning för att tvinga bönderna att leverera kol. 

Bönderna ville själva hålla på med tjärbränning, som de kunde, och som gav mer betalt. 

Riksdagsbonden yttrade att de var skyldiga till detta, eftersom bruken ej var befogade att klaga enligt Kungliga brev den 7 februari 1749.

Landshövdingen var beredd till åtgärder eftersom allmogen visade tröghet och ovilja att fullgöra vad en undersåtlig lydnad av dem krävde. Därför skulle landshövdingen förehålla dem deras motvillighet och ofog, och varna dem, samt hota med laga näpts om de ej ginge bruket ordentligt tillhanda. Han skulle också efterforska vem som stod i spetsen för ovan nämnda tilltag. 

Till vite för denna försumlighet gällde följande:
För kolstig och stavrum ved 1/2 daler silvermynt. För dagsverke 8 öre, för formning 12 öre. 

Skyldighet kvarstod att fullfölja åliggande till bruket enligt förutbestämda skälighetspriser.

I mitten av årtiondet var tackjärnsproduktionen i gång i Strömsund, men efter andra dagen uppstod krångel och all drift fick stoppas under 12 dygn.

En del av orsaken var att träkolet som användes var dåligt och gav för svag värme. Gällivaremalmens höga järnhalt skapade tekniska problem. Man var tvungen att blanda malmen med fattigare malm från Mellansverige. Brist på kunnig arbetskraft kvarstod trots rekrytering söderifrån, som inte tillgodoses i den utsträckning som behövdes. 

Det fanns några goda år på 1730-talet, men länet drabbades av en svår missväxt åren 1739-1742. Dessutom en svår epidemi som skördade många dödsoffer i Luleå och Piteå socknar.

På grund av missväxtåren steg den allmänna prisnivån som medförde att järnpriserna fortsatte att sjunka.

År 1741 gick Sverige i krig mot Ryssland, som också försvårade läget för konjunkturen.

År 1755, söndag 1 november brann både hammrarna ned då folket var i kyrkan. De byggdes upp men bälgarna saknades, så först 1756 kunde bruket komma i full drift.

Nästa bakslag var att 1 augusti 1757 brann smedjan ner, men den byggdes också upp.  

Namnet Meldercreutz var ett starkt namn i alla kretsar och Melderstein Bruk var att liknas nästan som ett furstedöme, som var större till ytan vid denna tidpunkt än många kungadömen i Europa. 

Meldercreutz köpte efter en tid ut de övriga delägarna.

Han begärde av konungen att få odla upp ödebyggden mellan Luleå älv och Kalix älv. Staten biföll hans begäran. Det Meldersteinska odlingsdistriktet blev då 20 mil långt och cirka 12 mil brett, därav namnet "Furstendömet Melderstein". 349 människor arbetad där till ett mantal av 67.

Nybyggarna strömmade till och erbjöds bostäder och odlingsmark, givetvis i utbyte mot att de utförde arbete på Meldersteins Bruk. 

Byn Orrbyn ökade sin befolkning från 64 till 119 personer. Runt Bruket växte ett 60-tal byggnader upp.
Det var arbetarna som skulle arbeta vid bruket som fick sin egna bostäder.

Byggnader som tillhörde Bruket var huvudbyggnaden med tillhörande flyglar, kontorsbyggnad, stora kolhus och järnbodar.

Herrgårdsbyggnaden hade i början bara en våning .Det fanns också arbetsbostäder, badstuga, stallar, fähus, kornbodar och verkstäder.

Det fanns hålldamm, knipsmedja, tegelbränneri, stångjärnshamrar, kvarn, handsmedja, och gevärsfaktori.

Meldercreutz var en ambitiös affärsman som satte spår runt omkring i Råneå socknen. Han satte även upp manufaktursmedja i Niemisel, en kvarn i Prästholm och i Strömsund anlades ett varv och ett tegelbruk. 

Tillsammans med bönder från Råneå byggdes blästerverket vid Hasaforsen.

Bonden Olof Andersson Söderberg fick 1782 privilegium att bygga detta myrblästerverk vid Hasaforsen. Detta innebar att det fanns en enkel smältugn som tillverkade osmundjärn det vill säga klumpar av smidbart järn. Detta var teknikhistoriskt sett föregångare till tackjärn.

Av myrmalmen vidare en hammarsmedja för tillverkning av så kallat grövre manufakturvaror som spik. Man fick bara tillverka 4,25 ton osmundjärn / per år.

Meldersteins Bruk skulle skyddas för konkurrens och intrång.   

 

Stångjärnstillverkningen vid Meldersteins Bruk pendlade mellan 50 till 100 ton, som mest kom man upp till 135 ton. Detta hände bara ett par gånger under 1770-talet.

Manufakturtillverkningen var låg i jämförelse med de västerbottniska bruken i Hörnefors och Sävar, men i Norrbotten var Meldersteins Bruk störst. Man tillverkade även finare stänger, smidde ankare, hästskor och kättingar. 

 

Hamrarnas dunkande och härdarnas flammande eld var brukens signatur.  - teckning av Rolf Selberg

Stångjärnssmidet var andra steget i förädlingsprocessen. Masugnarnas tackjärn kom här att värmas upp och hamras till långa stänger, som ofta gick på export.

Hamrarna drevs med vattenhjul och slog i takt med att hjulstocken på vattenhjulet drevs runt. Arbetet vid härden för tillräcklig hetta gjordes av mästersmeden med hjälp av smedsdräng, kolpojke och järnbärare.

 

År 1774 fick Meldercreutz tillstånd att uppföra gevärsfaktori. Ett privilegium som var tänkt att leverera vapen till armén och även utomlands. Det blev bara några få tillverkade vapen, inte till armén utan för privat bruk. Pistol och jaktvapen var det som tillverkades.

Meldercreutz hade anställda gevärssmeder vid bruket. Bössorna var av den typ som kallades lodbössa och var mycket tunga.
Det fanns två modeller, mindre kaliber avpassad till småvilt och grövre kaliber anpassat för säljakt. 

Det fanns vid bruket även en spikhammare. Den betjänades av en spikmästare och hans två biträden. Enligt uppgift så kunde de smida 2500 till 3000 spikar per dag, men då får man komma ihåg att det var mycket långa arbetsdagar, arbete från 05.00 på morgonen till 21.00 på kvällen. 

Under kortare tid hade Meldercreutz i gång knip- och spikhammare i Fredrikafors också.

På 1770-talets senare del blev aldrig inkomsterna så stora att det kunde täcka kostnaderna, så år 1779 hamnade Meldercreutz i en ekonomisk ohållbar situation,men redde upp det kortsiktigt.

År 1781 blev det utmätning av Meldersteins Bruk, men även då kunde han reda upp denna kris !

Bruket med byggnader och anläggningar var dock i förfall och arbetarna sökte sig därifrån.

År 1785 avled Meldercreutz 70 år gammal. Han bodde då på Åland. 

 

Med bildens hjälp kan vi föreställa oss hur lönesystemet fungerade  - teckning av Rolf Selberg

Efter Meldercreutz död 1785, utkom en detaljerad beskrivning av Meldersteins Bruk. Avsikten var att underlätta en försäljning.

Jean Bedoire en köpman, som var fordringsägare, övertog komplexet för 15 000 riksdaler.
Bedoire satsade på upprustning, vilket underlättades av att konjunkturerna var goda. Detta till trots kunde han sälja smidesrättigheter till andra bruk, som behövde öka sin produktion.
Ett speciellt inslag på bruket var egen brännvinsbränning. 

 

De största byarnas befolkning 1785

Råneå	384	personer
Niemisel	71	personer
Vitå	196	personer
Jämtön	202	personer
Prästholm	221	personer
Orrbyn	119	personer
Böle	116	personer
Mjöfjärden	32	personer
Melderstein	134	personer
Strömsund	67	personer

 

 

Ny ägare till Bruket

Samuel Gustaf Hermelin  -  teckning av Rolf Selberg

Ny ägare blev Samuel Gustaf Hermelin. Egentligen var han kartograf men blev intresserad av naturtillgångarna i norr. Först satsade han på Selets Bruk, som ligger söder om Luleå, därefter blev det konflikt om Gällivare malmen och då köpte han hela Melderstein komplexet.

För Hermelin var det dålig exportkonjunktur samt svåra år under det Finska kriget (1808-1809). Hermelin hade tillgång till några tunnor med guld men de slukades av den olönsamma verksamheten. Konkursen var ett faktum 1812.

 

teckning av Rolf Selberg

Att det slutade i konkurs berodde på en rad olyckliga omständigheter, brand och skövling. Törefors drabbades av hög vårflod 1800, vilken förstörde såghuset.
Sommaren 1809 var kustlandet ockuperat av ryssarna. Det innebar att bruken fick göra extra leveranser till främlingarna. Problemen var att ingen utbetalning gjordes för leverenserna. 

 

teckning av Rolf Selberg

Det var inte bara brand som 1803 drabbade Selets Bruk.Den gången gick hammarsmedja och manufakturverk upp i rök.
Hermelin hade även anledning att grubbla över den allt sämre relationen mellan priset på järn och spannmål. Stångjärnet sjönk från 9:30 riksdaler till 2:37 riksdaler per skeppund på drygt ett årtionde. Samtidigt minskade exporten

 

Folkets kärlek min belöning

Det var den nya kungen av Sverige valspråk. Karl XIV Johan Bernadotte blev hans titel i Sverige.  

När Karl III dog den 5 februari 1818, hade han inga arvingar, det var då som en fransman blev handplockad till kung av Sverige.

En krigshjälte som fick och tog på sig detta uppdrag.

Tanken var att han skulle ta tillbaka grannlandet Finland som Sverige förlorade i kriget mot Ryssland 1809-1810, men så blev ej fallet ! Däremot lyckades han ordna en union med Norge, som kom att fungera mellan åren 1814- 1905. I Norge var hans namn Karl III Johan av Norge och i Sverige kallades Jean Baptiste Bernadotte: Karl XIV Johan.

Han regerade mellan åren 1818-1844 och avled i en ålder av 81 år. Efterträddes av sin son Oskar I, som var kung av Sverige mellan åren 1844-1859. 

Denna kung Karl XIV Johan Bernadotte blev ägare av Meldersteins Bruk mellan åren 1826 till sin död 1844.

Som ni förstår var han den första i ätten Bernadotte, vår kung Carl XVI Gustav Bernadotte är den senaste. Han blev kung i Sverige 1973.  

 

Ett alldeles speciellt kapitel i Meldersteins historia är att kungen av Sverige köpte Bruket år 1826. Kungen var en tidigare fransk general, som nu med militär organisation försökte driva en bruksrörelse i norr, till ytan motsvarande Skåne, Blekinge och halva Småland.

Givetvis var det mycket problematiskt att få det att fungera. Många är berättelserna om otymplig administration, bristande kunskap och allmänt fantastiska projekt. Lyckligtvis kom tiderna att förändras så att skogarna i form av sågade trävaror kunde ge exportinkomster. Avståndet mellan den militäre kungen som aldrig lärde sig svenska och bruksfolket i norr, ja låt oss säga oövervinnerligt stort.

 

Nya ägare på 1860-talet

Mellan åren 1844 - 1855 ägdes Meldersteins Bruk av Oskar ! , som ärvde det efter sin far Karl XIV Johan. Mellan åren 1855 - 1864 ägdes bruket av ett norskt- svenskt konsortium. Då köptes det av Göteborggrosshandlaren Victor Kjellberg för The Gellivare C:o Ltd fram till konkursen 1869. Ny ägare tillträdde. The New Gellivare C: o Ltd. Giles Loder 1871- 1882. Från år 1882 ägdes det av Gällivare Aktiebolag , ända fram till 1893, då bruket lades ner. 

 

Bruket stod öde under många år. Sedan har det funnits olika ägare, exempelvis Råneå kommun, frikyrkorörelsen (Missionsförbundet).

Bröderna Gunnar och Göran Thingvall köpte herrgården 1995 och var mycket glad över att även ett kapell ingick i köpet. Detta kapell skulle bli en aktiv del i den kommande satsningen. I planerna ingick att ordna för både mat och övernattningar av besökare. Födelsedagsfirande, dop och bröllop mm för bygdens folk och utomstående gäster. 

 

Göran Thingvall berättar om Melderstein Bruks historia för besökare från föreningen Raan.nu
Foto: Leif Hansson

 

Efter två års renovering öppnades Herrgården/hotellet 1997.
Numera har hotellet 13 rum och en restaurang med plats för 100 gäster.
Verksamheten omfattar även konferenslokaler och bastuanläggning.

 

www.melderstein.se

https://www.facebook.com/search/top/?q=melderstein%20herrg%C3%A5rd

 

Foto av Meldersteins herrgård idag. Ett kulturarv som har tagits väl om hand ! Det tackar vi för !

 

Släktskap
Idag drivs Melderstein av Katarina Thingvall, dotter till Göran Thigvall. Ett mycket trevligt ställe som drivs och sköts på ett förtjänstfullt sätt.
Till saken hör att Katarina och Göran är släkt med löjtnanten Carl Johan Thingvall (1699-1756), som dog på officersbostället Ön i Råneå. 

 

Plagemann tecknade masugnen i Avafors 1834  - Rolf Selberg har gjort denna teckning med Plagemanns alster som förebild

 

Strömsunds masugn ersattes av masugnen i Avafors.

En lyckosam satsning om man jämför med Strömsund. Avafors producerade redan under sitt första år nära 2700 skeppund. Det var nästan en tre dubbling vid jämförelse med Strömsund. På bild ser vi närmast masugnen och kolhus, till vänster ligger några stugor, den ena med vällingklocka. 

 

Folkmängd i Råneå socknen 1850 

Råneå	813	personer
Niemisel	217	personer
Vitå	545	personer
Jämtön	370	personer
Prästholm	394	personer
Orrbyn	303	personer
Böle	230	personer
Högsön	212	personer
Mjöfjärden	73	personer
Melderstein	153	personer
Strömsund	33	personer
Degersel	531	personer

I Degersels antal ingår byarna Sörbyn, Lassbyn, Gunnarsbyn och Överstbyn

 

 

Första teckningen/avbildningen av Meldersteins Bruk

 

Rolf Selbergs teckning efter C J F Plagemanns förlaga

Den första egentliga avbildningen/teckningen av de olika enheterna på Melderstein får vi genom C J F Plagemanns resor på 1830-talet. Han hade kungen Carl XIV Johans uppdrag att titta till den kunglig egendomen. 

På bilden ungefär hur Meldersteins Bruk såg ut 1834. Herrgården var då i två våningar. Hitom den ligger smedjorna samt till vänster inspektorens bostad och ladugård. Framför smedjorna fanns också sågen. I bildens högra del är arbetarnas bostäder i tvåvåningshus liksom egen ladugård.

 

Arbetarbostäder  -  teckning av Rolf Selberg

 

Arbetarbostäderna som till det yttre liknade herrgården och inspektorbostaden. I närbild - tvåvåningsbyggnader. Där hade den enskilda familjen hade tillgång till ett rum och kök. I varje hus bodde 8 familjer.

Detta var en miljö fylld av arbete och barnskoj, vuxna och barn var ständigt sysselsatta. Männen gick till smedjorna och kvinnorna skulle ta hand om de stora barnskarorna. Barnens lott kunde bli att passa kreaturen eller hjälpa till att skaffa ved och foder till djuren. På 1820-talet och framtill 1850-talet fanns en bruksskola. Det var den första i Råneå socken. Johan Arvid Björk (1807-1885), nykterhetskämpe, var ansvarig skolman. 

 

 

Gällivaremalmens historia innehåller en rad transporttekniska lösningar. Det fanns både renforor, ångsläde och kanalbygge. Ingen av dessa gav en transportkostnad som gjorde verksamheten konkurrenskraftig. Man sökte därför bildlikt talat nya vägar.

Ett järnvägsbygge påbörjades 1884. Det var ett engelskt bolag som från Luleå ville skapa en förbindelse med gruvorna i Malmberget. Detta lyckades i mars 1888 när det första malmtåget på 40 vagnar med 25 ton i varje vagn kom till exporthamnen i Luleå.

Detta motsvarade en insats av nästan 700 renar. En framtid som kom för att stanna. Inga renforor lastades sedan vid Gällivare malmberg. 

 

En vacker kakelugn från Meldersteinepoken finns hos Marianne Holmfrid Johansson i Södra Prästholm  -  teckning av Rolf Selberg

 

Meldersteins Bruk upphörde som bruksort 1892. Då tystnade stångjärnshammare och manufaktursmide. Samtidigt blev många byggnader överflödiga när befolkningen måste söka sig till nya arbetsuppgifter. 

Bruket hade betytt att en främmande kultur hittat vägen till Råneälvdal. Teknik och organisation var något nytt för bönder och samer. Med bruket kom också herrgårdstraditioner och vallonska yrkesmän. Av allt detta återstår inte så många spår.

 

Kommentar: Meldersteins bruk har haft stor betydelse för bygden gällande ekonomi, inflyttande av nya människor, nya namn, nya släkten och nytt blod som tillfördes Råneå socken. Enligt all expertis var Råneå socken, tack vare Meldersteins bruk, det ställe där sociala förhållanden togs på allvar och förbättrades. Skola för barn var ett sådant exempel. Mötet mellan gammalt bondesamhälle och en gryende industrialism var början till något nytt... 

 

Källor: Boken om Råneå Älvdalar 1200-1900-talet, foldern om Meldersteins Bruk. Text: Kjell Lundholm, teckningar av Rolf Selberg, boken om Orrbyn, Niemiholm och Melderstein, boken "Krönika om släkten Thingvall", Google, egen forskning.

 

Rolf Selberg (1933- 1998) - en underbar medmänniska och kulturarbetare

 

 

Tack till: Birgitta Johansson Norberg korrekturläsning och layout