”Käre gode allsmäktige Fader i himmelen. Du vet att jag aldrig tvivlat på de under Du är mäktig till. Att jag aldrig tvivlat på Din förmåga eller enorma kraft. Jag har hållit mig ren och redo för Dig, bara Dig. Varför låter Du mig då förtvivla och längta så svårt?”
Jag föddes som yngsta barnet och enda flickan den 22 augusti 1909 i Haparanda. Min mor dog i kräftan då jag var fem år gammal och jag växte upp med min far och min moster som flyttade hem till oss för att sköta hushållet och oss barn.
Min far arbetade som tulltjänsteman och hemmet var tämligen välbeställt varför jag fick möjlighet att utbilda mig till småskolelärarinna vid Haparanda förskoleseminarium som drevs i Landstingets regi. Min främsta uppgift blev att öva in grundläggande färdigheter som läsning, räkning och skrivning för barn upp till årskurs två.
Då jag tagit min lärarexamen sökte jag tjänst och en utlystes i Norrbottens Kuriren till Lassbyn som låg söderut, uppströms vid Råneå älv i närheten av Boden. Det visade sig att jag var den enda sökande och jag fick tjänsten således.
Jag började min anställning där i augusti 1927 och flyttade in den lilla lägenheten om ett rum och kök, vägg i vägg med skolsalen där småskolans verksamhet bedrevs.
”Herre, jag vill inte klaga, inte belasta Dig med mina triviala världsliga ting men jag måste ändå inför Dig erkänna att åren här i byn gav mig ett tungt sinne”
Barnen 22 stycken fick jag god kontakt med och de var så rara! Svårare var det med byns kvinnor. Inte så att de var elaka vid mig, inte alls men deras liv pågick i en värld bortanför det som var min verklighet och den blev jag aldrig en del av i mitt dagliga värv som deras barns lärarinna.
Männens värld, den var helt otänkbar. Det fanns nog en och annan yngling i byarna som jag kunde se gav mig förstulna blickar och då kunde jag känna den där innerliga, ljuvliga känsla som jag bara annars kände i kyrkan och av att läsa Guds ord och delta i församlingsgemenskapen men känslan var kortvarig och blickarna ytterst försiktiga. Inte var det någon som vågade inleda bekantskap med självaste lärarinnan heller och jag, lärarinnan varken ville, vågade eller fick. Jag visste att skolrådet, prästen, folkskoleinspektören och inte minst byns kvinnor vakade nogsamt över min dygd och sina män.

Jag var rädd om mig, jag levde mitt lilla liv, lönen räckte inte till några utsvävningar precis men jag klarade mig gott. Ensamheten var det svåra. Om jag inte haft min tro då, om jag inte haft den vet jag inte hur det gått.

Vid påskhögtiden 1929 besökte jag tillsammans med min moster ett Laestadianskt bönemöte i Vuono utanför Haparanda. Det var den beryktade predikanten Toivo Korpela från Etseri som predikade runt om i svenska Tornedalen och hans ord grep mig djupt. Jag kände Guds kraft och närvaro på ett så djupt och innerligt sätt som jag aldrig känt vid gudstjänsterna jag regelbundet bevistade i Gunnarsbyns vackra vita kyrka.

Hans kärlek strömmade emot mig och in i mig till dess jag var bräddfylld.
Efter den påsken var det ständigt Korpelas predikningar jag önskade höra och min sorg var djup liksom tomheten då Korpela efter att ha anklagats för att ha fallit i synd och beskyllts för att ha stoppat ekonomiska bidrag i egen ficka, utpekats som kommunistisk agitator och en person med tveksam moral, lämnade Sverige och övergav Laestadianrörelsen.
Till min stora glädje sände Gud dock andra förkunnare i sin tjänst och snart förstod jag att det varit nödvändigt för honom att bereda väg för Arthur Niemi från Lovikka och Siikavaara från Aarevaara som tack vara sina stora andliga upplevelser kunde visa oss svaga vägen som upplåtits för oss, och vilken väg sedan! Mitt bröst fylls av bävan och jubel vid tanken.
Vi fick veta vad vi skulle genomlida, att vi liksom de första kristna skulle genomgå svåra prövningar för att till slut uppnå frälsning och föras av Gud till Palestina i en silverark. Arken skulle landa på Luossajärvi i Kiruna och Ruokavaara vid Saittarova. När vi sedan seglat med den silverne farkosten in i Palestina skulle vi få uppleva blodiga krig men jag skulle stå fast till dess Domedagen skulle skilja agnarna från vetet och vi rättstrogna skulle se de andra brinna i Gehenna emedan större delen av jorden skulle bli ett himmelskt paradis oss tilldelat.
”Käre Gud, som jag har väntat. Jag har skänkt bort alla mina ägodelar till de fattiga och behövande. Jag tog mig till Luossajärvi tillsammans med tusentals andra den sjätte juni i fjol efter det att Ebba Strålberg i sina himmelska uppenbarelser sett silverarkens ankomst till just det datumet.
Det kom ingen ark. ”
”Nu min kärleksfulle far som jag sätter mitt hopp och min förtröstan till, nu står jag här vid Lassbyforsens strida strömmar och väntar.

Mitt hjärta är fylld av glädje och bävan. Idag är det den 9 juli 1936, det datum som Ebba ursprungligen såg i sina uppenbarelser. Jag tror att arken kommer snart. Jag känner det så starkt inom mig. Jag tror att Du kommer att föra den till mig på Degerselets stilla stora vatten, nedströms forsen, för Du Herre kan göra under och även föra din silverark nedströms! Så kommer Du att visa in mig i farkosten och jag får för första gången skåda ditt ansikte, upplyst av kärlek. Inte har jag något vitt kläde men jag står här i min nattsärk och hoppas jag finner nåd inför Din blick.
Visst ser jag hur barnen skrattar åt mig i smyg där de hukar i buskarna vid forsens stränder och nog är det en och annan av byns kvinnor som kommer fram för att skyla mig och tala med mig. De säger åt mig att jag måste gå hem, att jag inte kan stå här timma efter timma och vänta. Så lite de vet. Jag är bedrövad för deras skull. De har inte skådat ljuset.
De har inte den rätta tron. Jag hoppas att Du ska se på dem i Din stora nåd. Jag böjer ödmjukt ned mitt ansikte och lyssnar inåt på Din röst. Jag hör älvens brus och mitt hjärtas snabba slag. Jag oroas och undrar, Du kommer väl? Snart kommer silverarken. Jag väntar ännu här på dess ankomst.”

Katrin Petersson
12 juni 2018

Korpelarörelsen var en religiös väckelserörelse i Tornedalen under 1930-talet. Den grundades av Toivo Korpela.
Mer att läsa:
Hennings Sjöström: Silverarken (1969)
Lennart Lundmark: Protest och profetia
Bengt Pohjanen: Dagning, röd! (1988)
Bengt Pohjanen: Kristallarken (1988)
Bengt Pohjanen: Trevliga djävlar (2003)
Bengt Pohjanen : Tornedalska öden och äventyr - Korpelarörelsen ( 2015 )