Framme vid Luleå station

Först av allt måste flickan se om grodan finns kvar. Den är så väl gömd under ormbunksbladen som breder ut sina plymer över de svarta skifferplattorna som kantar den pyttelilla dammen, som mer är en liten pöl där grodan sitter och sprutar vatten ur en öppning vid munnen.

Den sitter där den ska och flickan står tankfull och kliar ett myggbett på sitt vänstra ben och betraktar den. Att det kan finnas något så sällsamt! Mitt bland damm, skräp och asfalt på den annars så fula platsen intill spåren där malmvagnarna med sin svarta last kör vidare söderut står den och är så fin. Det är som om den vill viska en hemlighet till henne känner flickan ”du och jag vet att världen kan vara vacker”, så säger den.

Världen är inte så vacker annars där hon bor. Mycket omkring henne är asfalt, bostadshus och industrier och hennes ögon letar ständigt efter sådant som är fint. Bilderna i ”Tomtebobarnen” är det. Många gånger har flickan stått som förhäxad och tittat på lekskolans tavla med motiv från den älskade sagoboken, där tomtebarnen busar omkring i den gröna mossan medan deras mamma som ser så snäll ut sitter och ler och lindar med garn på en stubbe inne i tomteboet. Åh, vad flickan önskat att hon kunde stiga in i det där härligt gröna för att leka med barnen och prata med deras söta mamma!    

Hennes egen mamma är också söt och snäll men hon arbetar alldeles för mycket tycker flickan. Att sitta ned på en stubbe har hon nog varken tid eller lust med, däremot brukar hon sjunga mycket för flickan och sång är också något som flickan tycker om.

Godis kan också vara vackert tycker hon, i alla fall då det är en nästan regnbågsskimrande stång i mjukaste marmelad som den som mamma köpt i den bruna kiosken intill järnvägsstationen. Den och en tidning om Pellefant får hon. Hennes storebror väljer en förpackning Sportkola och Stålmannen och med de inköpta dyrgriparna stiger de ombord på tåget, flickan med mammas hjälp, för tågtrapporna sitter så högt för hennes fötter att kliva upp på.

Tågresan börjar

Tåget drar igång med ett rasslande, långsamt i början men sedan snabbare och snabbare. Flickan lutar sig mot det röda sätet som har ett mjukt tyg och känner att hon är glad. Glad över att få sitta där med mamma som är den bästa som finns och med storebror som hon många gånger tycker bråkar med henne så mycket men som nu sitter djupt försjunken i sin tidning och tuggar på en kola. Vid sådana här tillfällen tycker hon om honom med.

Mamma räcker dem varsin biljett. De är små, hårda och ljust bruna. Mammas biljett är större och gjort i ett mjukare papper. Flickan tycker lite synd om mamma som får en så ful och tråkig biljett för hennes och storebrors är faktiskt väldigt fina med en bild av en flicka och en pojke som vinkar så glatt, tydligen från ett tåg. Nu väntar hon ivrigt på att konduktören snart ska komma för att med sin tång klippa ett hål i biljetten. Medan hon väntar tittar hon i sin tidning, hon kan inte läsa ännu men det är ändå roligt att titta på bilderna. Pellefant är en blå och söt liten elefant, flickan vet att elefanter i verkligheten är jättestora, det har hon sett på fotografier men någon riktig elefant har hon aldrig sett, inte ens på cirkus. Lakritstroll däremot, det vet flickan att det inte finns men i Pellefanttidningen finns det ett, svart och lite, lite otäck är han tycker flickan men inte värre än att hon intresserat studerar bilderna av trollet. Egentligen är hon mycket mer rädd för tandtroll, får man dem i tänderna gör det väldigt ont, det vet hon av några nätters gråt och smärta. Hennes moster fick till slut följa henne till tandläkaren för mamma hade som vanligt varit tvungen att arbeta. Tandläkaren var inte snäll och han hade dessutom nypt henne i insidan av kinden med sin tång då han skulle dra ut hennes trasiga tand. Sedan dess är flickan rädd bara hon ser huset där tandläkaren finns. ”Det huset är grått och fult” tänker hon där hon sitter och känner med ens en ledsenhet och oro i magen.

Det vill hon inte tänka på mer och därför tittar hon i stället ut genom tågfönstret. Konduktören har nyss ropat ut stationen Notviken som de efter ett kort stopp nu passerat. Mamma har en gång berättat för henne att den roliga farbror’n som heter Martin Ljung och berättar om ”Guuben i låddan” är därifrån. Flickan hoppas att hon ska få syn på honom utanför stationen eller på vägen bredvid men han syns inte till. Ett långt tag sitter hon och tittar ut genom fönstret och ber mamma att säga namnen på stationerna tåget stannar till vid, de är många och flickan smakar på namnen. En del låter inte roligt alls medan andra namn är mjuka och snälla.

Nu har storebror rest sig för att ta ner den stora glaskaraffen och hälla upp lite av det ljumma vattnet i en av de små veckade pappersmuggar som sitter i en vägghållare intill. Karaffen är stor och tung och det klirrar och slår i den då tågets rörelser blir häftiga. Mamma måste hjälpa dem båda att hälla upp. De dricker båda snabbt ur vattnet som är alldeles för varmt för att smaka gott. Desto roligare tycker flickan och även hennes storebror att det är att släta ut vecken på pappersmuggarns de druckit ur, de blir alldeles runda och platta då. Flickan önskar att hon kan komma på något bra att använda muggen till men blir för trött att fundera så den hamnar, precis som storebrors, snart i papperskorgen vid deras säten.

Ankomst till Boden

När tåget slutligen med ett gnisslande läte bromsar in vid Bodens stora järnvägshus har flickan, brodern och mamma länge stått beredda med sina väskor för att stiga av. Flickan är glad när hon ser sig om över stationsområdet.

Bodens station

Bodens station, det är ett sådant hus som flickan tycker om! Hus förresten, hon tycker nästan det ser ut som ett sagoslott. Det är så stort och det har så många vackra saker uthuggna i det mörkbetsade träet. På några ställen ser hon drakhuvuden så visst är det som ett sagoslott! En gång minns hon att hela familjen var in i restaurangen som finns där. Det var varmt och fint där inne med vita dukar på borden. Hon hade druckit choklad och aktat sig noga så att hon inte skulle spilla på duken. Det var vinter den gången, nu är det sommar och strålande sol och något besök på restaurangen är inte aktuellt.

På perrongen där de ska vänta ett bra tag på att åka vidare går en varmkorvsgubbe omkring med sin plåtlåda framtill på magen. Det är fortfarande en god stund innan rälsbussen de ska åka vidare med ska komma in på spåret så därför köper mamma dem varsin korv.