Återblick

Råneåälven med alla sina tillflöden ansluter i sin norra del till stora skogsområden. De var inte outnyttjade, men endast till en del mindre del vidareförädlas timret.
Sedan mitten av 1800-talet och i närmare 100 år var herrgården i Lassbyn medel-
punkten för skogsproduktionen inom övre sockendelen.
En större vattendriven såg anlades där. Via patron Lampa, Baltiska Trävaru-kompaniet vidare till Munksunds AB, SCA, forstmästare Persson, fanns revirkontor där till i slutet av 1940-talet.
I Lassbyn fanns även flottläggning och skiljeställe för det flottade timret på Forsholmen, nedströms landsvägsbron.
Det mesta timret gick direkt vidare till sågar vid kusten och älvens utlopp. Även en viss manufakturering förekom på avverkningsplatsen i form av handbilning av slipers och bjälkar.
De flottades i första hand till Degerselet för uppkapning och utlastning.
Det var framför allt transporterna som var största hindret för skogsbrukets utveckling.

Fram till 1909-1910 när militärvägen Boden-Morjärv bröts, var större delen av området väglöst. På norra sidan av ”selet” bröts 1843 väg mellan Råneå-Överstbyn.
I uruselt skick enligt landsfiskalen årliga rapport.
Vägen Degerselet-Sörbyn anlades 1921-23 som Ak-arbete.
De vattendrivna sågarnas produkter flottades till större delen ned till kusten,
även om hästtransporter förekom till en viss del. Transporterna var en av anledningarna till att Lassbysågen i mindre omfattning sågade bräder och klenare virke.
Till övervägande del producerades plank och bjälkar, vilka var flottningsbara. Sågverksamheten upphörde i början av 1900-talet. I och med järnvägens tillkomst blev det andra förutsättningar.
Råneåälven kom vid Degerselet för första gången i kontakt med järnvägen.
Nya transportvägar öppnades.

Sågar i Degerselet

I slutet av 1800 talet köpte handlanden Oskar Karlsson från Råneå/Sundsnäs ett skogsskifte om ca 400 hektar.
Han bildade tillsammans med Sundsnäs byalag Karlssons Ångsåg AB.
Sundsnäs by hade ett utskifte i anslutning till Karlssons ägor vilket de tillförde bolaget. Den totala arealen uppgick till 535 ha efter sammanläggning.
Ca år 1899 påbörjades anläggandet av en ångsåg med två ramar, hyvleri, torkhus, bomkistor och uppfordringskanal för timret.
De först anställda i bolaget var Viktor Hedberg och Lars-Anton Skogqvist från Niemiholm. Bägge var erfarna sågkarlar med mångårig erfarenhet från bl a Stensborg i Luleå.
L-A Skogqvist köpte hemmanet Vedafallet 1:2 och påbörjade byggandet av ett bostadshus som sedemera blev kronojägarbostället i början av 1920 talet.
Huset var inflyttningsklart under 1902 och sägs vara inrett med den första leveransen av sågat och hyvlat virke från Karlssons ångsåg.

Under 1903 flyttade V Hedberg till Vedafallet, sedan han köpt en större tomt på ca 3 ha i Degerselet.
Han tog ner sitt timrade hus i Niemiholm och flyttade det till Degerselet. Huset var inflyttningsklart under 1905.
Ungefär samtidigt påbörjades eller pågick byggandet av två andra hus, Aron Hansson och Albert Åhman (Normans).
Vid den första ägostyckningsförrättningen den 21/11 1906 avstyckades dessa tomter från Karlssons ägor Sundsnäs 1:6.
Sundsnäs 124 ”Vägatorp” ägare Abert Åhman, från 1910 Viktor Löfgren.
Sundsnäs 125 ”Kilen” ägare Aron Hansson.
Sundsnäs 126 ”Frånstrand” ägare Kristoffer Strand från 1909 Johanna Strand Sundsnäs 127 ”Vattlösa” ägare Viktor Hedberg.
L-A Skogqvist byggde på sitt ägandes hemman Vedafallet 1:2.
Dessa var de första som byggde hus och flyttade till Degerselet med anledning av sågverksamheten.
Karlsson byggde inga arbetarbostäder, frånsett en kolarkoja. Han förordade att de skulle bygga egna hus på tomtmark och av virke som han tillhandahöll till bra pris. Hans kontor var en enkel barack, med övernattningsmöjlighet, som han övertagit av järnvägsbyggarna. Den var belägen vid järnvägsövergången efter gamla
Sörbyvägen och revs i samband med vägbygget.
Karlsson deltog mycket i arbetet vid sågen och tillämpade den gamla sågverks-ordningen där försågarna fungerade som arbetsledare.
Försågare var V Hedberg och L-A Skogqvist. Under de första åren var merparten av det som sågades timmer från bolagets egen skog.
Produktionen var omfattande och bestod av hela sortimentet, sågat, spontat och hyvlat . Kolning pågick oavbrutet av spink och spillvirke.
Utleveranserna skedde till övervägande del med järnväg och utlastades på sågens eget stickspår söder om järnvägsstationen.
Fram till järnvägen gick ett dikoville-spår från sågen och över bäcken.
I början av 1910-talet var bolagets egna skogar avverkade och i det närmaste kalhuggna. Därmed började också sågens problem. Bolaget hade inte tillräckligt rörelsekapital för att köpa in erforderligt timmer för produktionen och gick i konkurs 1911-12.
Vid konkursen förlorade även Sundsnäs byalag sitt utskifte. Efter konkursen övertogs bolaget av grosshandlare Ernst Nilsson från Niemesel som drev handel med sågade trävaror och träkol.
Under de första åren gick sågen på högvarv och arbetade mestadels i två skiftlag för att klara av efterfrågan. Ernst Nilsson lät bygga två arbetare-förläggningar, en ungkarlsbarack i närheten av sågen, samt en familjebarack i två våningar vid ”militärvägen”. Den innehöll åtta lägenheter om vardera ett rum och kök.
Dessutom byggdes ett tvåvånigshus med två lägenheter och kontor, främst avsedd för faktorsbostad.
För egen räkning byggdes en sommarbostad i två våningar i anslutning till sågen. Enligt obekräftad uppgift var det ett bostadshus som Karlsson påbörjat.
E Nilsson hade dessutom sommarstuga på ”Dansbaneholmen”. Efter det att verksamheten pågått i några år kom han snart i ekonomiska svårigheter.
En del uppgifter tyder på att han inte hade tillräckligt kapital för sitt byggande. Under 1918 var han illa ute, men räddades av en småländsk bank som gav honom ett inteckningslån.

Efter första världskriget, främst 1920-talet, gick luften ur det flesta av Europas marknader. Konkurserna var många när aktiebörsen och banker gick överstyr och ledde ofta till personlig ruinering.
Detta påverkade naturligtvis även sågarna i Råneå socken. Ernst Nilssons ekonomiska situation var till sist så ansträngd att han inte hade rörelsekapital nog till att betala ut lönerna.
De anställda avlönades med "matlappar” vilka gällde som valuta i J F Skogqvist affär i Niemisel.
Arbetsmarknaden var sådan att det gav dem inte någon valmöjlighet. De sade sig i varje fall inte behöva svälta. Varje inlöst matlapp ökade inteckningen i skogs-hemmanet vilket också ledde till att J F Skogqvist under 1919 blev ägare till det.
Från 1921 pågick verksamheten vid sågen i mycket begränsad omfattning för att helt avstanna under våren 1923, då det sista kvarvarande virket hyvlades.

Därefter var det endast sporadiskt utlastning från lagret som utfördes. Efter konkursen övertogs sågen av ett företag som skulle tillverka bobiner för textil-industrin.
Företaget gick i konkurs innan någon produktion startat, frånsett planering och en del anställningsinterjuver.
Såganläggningen stod tom och öde till 1930 då den helt revs och flyttades.

Kronsågen/Domänverket

Under 1910-talet var efterfrågan av sågat virke stort. Domänverket köpte en stor del av Viktor Hedbergs tomt. De anlade 1916-1917 en lokomobilsdriven cirkelsåg på kronudden den s.k. ”kronsågen”.
De drog fram dikovillespår till det egna järnvägsspåret mellan ”Hedlunds och Hedbergs”.
De byggde kontor och faktorsbostad samt manskapsbarack i anslutning till sågen. Under 1918-1919 utökades verksamheten med en råoljedriven cirkelsåg belägen i anslutning till den som redan var i drift. Verksamheten drevs med två skiftlag vid vardera sågen. Dessutom pågick ständig kolning, dels mellan ”Hedberg” och järnvägsstation och dels i Sandviken. Timret bogserades från skiljestället i Lassbyn till virkesmagasinen i ”Spel” – och Storviken för vidaretransport till sågarna.

Trämetropolen Degerselet

Under åren 1910-1920 upplevde byn sin största glansperiod. Hela byn var mer eller mindre engagerade i aktiviteter knutna till skogsbruket.
Som mest hade 400-500 personer sitt arbete i byn. Förutom Karlsson, senare Ernst Nilsson och Domänverkets sågar, vilka sysselsatte ca 300-350 man pågick en omfattande hantering och utlastning av järnvägsslipers, pit-props och bjälkar.

Selberg från Gunnarsbyn och Öhman från Rörån sysselsatte ca 100 man och ett flertal hästar i den hanteringen.
De flottades i handbilade långa längder till Degerselet där de med hästar drogs upp till upplagsplatsen, kapades i beställd längd och lastades ut på järnvägsvagnar.
Hela området mellan stationsvägen och järnvägsspåret var fyllt av slipers och stockar. Utöver de större sågarna och slipershanteringen pågick sågning med mindre mobila cirkelsågar.
Fjärdingsman Oskar Andersson från Sörbyn sågade under några år på en tomt nere vid ”selet” som avstyckats från V Hedbergs mark.
Dessutom legosågade bl.a Berg från Vedafallet för Anders Unger från Gunnarsbyn räkning. När sågverksamheten var som störst var fem sågar i drift i Degerselet.
I början av 1920 talet var ruschen över.
Priserna nådde bottennivå och efterfrågan var minimal. Efter 1922 var verksamheten vid sågarna obetydlig och bestod mest av sporadiskt utlastning från lagret av sågat virke.

Enligt en notis 1978 i Norrbottenskuriren skrev man under rubriken ”för 50 år sedan” att det var 50 år sedan sågen i Degerselet brann. Vilken av dem framgår ej men borde vara den råoljedrivna cirkelsågen vid ”Kronudden”. Ingen av mina källor kan bekräfta det.
Under andra världskriget insamling av metaller revs den lokomobilsdrivna sågen och gick in i skrothanteringen.
Helt slut var inte sågverksamheten i Degerselet L-A Skogqvists son, Gottfrid, köpte 1929 en råoljedriven cirkelsåg, vilken under 1930-talet periodvis var i arbete i byn. Något år senare införskaffade bröderna Joel och Bertil Hedberg en liknande såg. Den typen av cirkelsågar var mobila och flyttades mellan avverkningsorterna.
Andra världskriget medförde stopp i tillförseln av den råolja, som erfordrades för driften, vilket ledde till att verksamheten avstannade.

Andra världskriget

Under andra världskriget 1939-1945 och något år senare upplevde byn sin andra ruschperiod. Införseln av kol och oljor var så gott som obefintlig. Hela landet eldades med ved, ångloken likaså. Bilarna drevs med gengas vilket framställdes av ved eller träkol. Efterfrågan av ved och träkol, samt tjära och terpentin var omättlig.
Degerselet blev åter en trämetropol. Befintlig järnvägskaj förlängdes till tågsätts-längd. Perrongen fördubblades och förlängdes.
Hela kajområdet blev ved och virkesupplag. I en strid ström tippade lastbilarna sin vedlast på kajen för lastning på järnvägsvagnar och vidaretransport neröver landet. Ofta gick hela tågsätt från Degerselet.
Även militär trupp förlades till byn. Dels för luftbevakning och dels underhållstrupp. Baracken vid militärvägen blev förläggning och skolan matsal. Även kolning och en del sågarbete förekom i anslutning till järnvägskajen.
Antalet sysselsatta på kajen uppgick väl som mest till en 20 -25 personer. Även en del bybor fick anställning som civilanställda vid försvaret. Dels i förrådsarbete och dels i köksarbete.
Ett litet café öppnades också i byn. Efter krigsslutet avtog verksamheten allt mer för att i början av 1950-talet mer eller mindre ha avstannat.
Idag finns varken kaj eller järnvägsstation kvar, annat än stationshuset som privatägd bostad.

Personal

Arbetskraften kom från närliggande byar, främst Sundsnäs och Lassbyn. Även från Sörbyn och Gunnarsbyn och i mindre omfattning från Niemisel.
Under Karlssons tid fanns inga arbetarbostäder, utan de återvände till sina hemorter efter arbetsdagens slut. I den mån de övernattade i Degerselet låg de sommartid i s.k. backvaler/skärmtak.
Från slutet av 1910–talet byggdes arbetarbaracker vari de som inte var bosatta i byn bodde i under veckorna. Någon matservering eller kocklag fanns ej utan alla svarade själva för sin mathållning.
De som arbetade med sliperframställningen under somrarna bodde till övervägande del i backvaler i närheten av järnvägsstationen. Arbetskraften var under 1920 och 1930 talet tvungna att vara mycket rörlig. Arbetslösheten var stor varigenom de var nödgade att flytta till de arbeten som fanns.
Många arbetstillfällen var säsongsbetonade eller på annat sätt tillfälliga.

Butiksverksamheten

I och med att byn växte kom också affär till byn.
Den första, som var belägen i de hus vi kallar Lindmarks, öppnades av Vikander från Seskarö. Även namnet Enbuske förekommer i den affärsrörelse som pågick mellan 1914-1919.
Nästa affärsidkare var L O Lindmark, som 1920 flyttade från Niemisel och övertog affären. Den drevs till i början av 1930-talet.
Enlig Joel Hedberg och Gottfrid Skogqvist fanns ett konsum i byn under några år.
I kyrkboken finns från 1917-20 en handlanden Seth Adolf Bruce med fru inskriven. Bostad 126 (Lindströms). Kan vara det konsum de omtalar?

Efter 1930 talet har enbart ”byrålådsaffär” funnits i form av Alfred Johansson I Sundsnäs filial.

Skola

Den 13/12 1908 avstyckades tomten Lyckebo 128 från Karlssons hemman.
Den var avsedd för den kommande skolundervisningen som från början var en B-6 skola dvs alla klasserna undervisades av samma lärare.
I ett senare skede skiljde man på småskolan och de högre klasserna som gick i det intilliggande huset vi kallar ”Ströms”.
Skolan lades ner i början av 1930 talet varefter skolbarnen fick åka till Sörbyn och Niemisel. Skolan blev bygdelokal för att under 1960 talet bygas om till gudstjänstlokal. Råneå hade en kyrkoherde Byström som försökte få en kyrkolokal i snart sagt varenda by inom Råneå socken.
Besöksfrekvensen var synnerligen låg i Degerselet varför den kyrkliga verksamheten snabbt tog slut. I dag är skolhuset privatägt.

Som kuriosa kan nämnas att golvet i skolsalen utgörs av den dansbana som funnits på ”Dansbaneholmen” från slutet av 1800 talet till 1900 talets första år.
En annan skolform utgjorde de väckelse och religiösa möten som hölls i missionshuset, vilket byggdes i början av 1920 talet. Ända till 1940 talet förekom möten där, på senare tid allt mer sällan.
Huset köptes av frisören Enok Larsson i Niemisel och revs 1952-53 för att användas vid hans villabygge i Kvarnån.
Samtliga byns offentliga byggnader är således rivna eller i privat ägo.

Nöjesliv

Fram till 1950 talet hade byn ett ganska rikt nöjesliv. När rallarna kom till området och sågar i Degerselet och Lassbyn blev personaltäta uppstod också behovet av en festplats.
En dansbana byggdes på ”Dansbaneholmen” vilket blev en mycket populär festplats. Enligt vad som berättas så kunde det gå mycket vilt till ibland. Förbindelsen från land bestod av roddbåtar. Det har berättats att när det blev för berusade eller våldsamma så kastades de i sjön och släpades i land efter båtarna.

År 1917-18 bildades byggnadsföreningen Framtiden, som byggde en dansbana vid ”Lindströms”.
Då den kom i vägen för vägbygget Degerselet-Sörbyn flyttades den till vägkorsningen vid militärvägen. Den byggdes ut, försågs med spelmanskur, lotteristånd, servering och skjutbana. Verksamheten avtog under 1940 talet och föreningen upphörde 1942, som var det sista året man anordnade dans.
Därefter tog inte nöjeslivet helt slut.
Från det att militärerna vid krigsslutet lämnade byn så fick den tillgång till skolhuset. Där ordnades ofta byadans, bröllop och födelsedagskalas. Niemisels SGU-avd, som de flesta ungdomarna i byn tillhörde, ordnade ofta dans och revy i skolhuset.

Olycksfall

Med så många arbetare inom en arbetsplats med hög olycksfallsrisk var givetvis inte sågarna i Degerselet förskonade. Mest känd och ihågkomna är naturligtvis de med dödlig utgång.
I början av 1900 talet inträffade en olycka vid Karlssons såg. När Viktor Hedberg kom tillbaka efter en matrast fann han en Larsson från Sundsnäs vid en av kapsågarna. Han hade fastnat i en drivrem och dragits in mot sågklingan, som gick på tomgång. Han fick bägge benen avkapade och förblödde.

Under Ernst Nilssons tid inträffade en annan dödsolycka. Georg Strand från Degerselet träffades mot hjärtat av en läkt/ribba som med stor kraft slungades ut från kantmaskinen.
Enligt den muntliga traditionen bland de som arbetade vid sågen dog han ej av slaget mot hjärtat. Den allmänna uppfattningen gjorde i efterhand gällande att han snarare frös ihjäl.
Han lades som man trodde död i ett kallt utrymme i väntan på omhändertagande. När de långt senare kom för att ta hand om honom var han fortfarande varm och frosten under honom upptinad.
Den allmänna uppfattningen bland arbetarna var att han varit ”skendöd”, förlamad eller bedövad.
Detta är en version, det finns ett par till.

Även kronsågen drabbades av en dödsolycka. Ynglingen Verner Hansson från Degerselet arbetade med utlastning.
Järnvägsspåret var försedd med en enkel frammatningsanordning, ett vandringspel för att dra järnvägsvagnarna på plats.
Vid olyckstillfället lossade de tydligen på spärren till spelet och höll med våld emot för att dra fram vagnarna. Då de fann att de inte orkade hålla emot belastningen beslöt de sig för att släppa taget och samtidigt kasta sig undan de roterande spakarna de drog spelet med. En spak var längre än de övriga tre.
V Hansson hann inte ducka utan träffades med stor kraft i nacken och avled.

Facklig verksamhet

Någon facklig verksamhet synes ej ha varit vid sågarna. Under storstrejken 1909 uppges ingen ha tillhört någon fackförening.
Den först kända var Fritjof Åström som sedan 1919-20 var ansluten till lantarbetar-förbundet. (LF). Flottningsarbetarna i Lassbyn uppges ha varit organiserade i Skogs och flottning sedan 1920-talet.

Solidariteten inom sågarna är känd för att ha varit obefintlig. Det var ständig kamp om de arbetstillfällen som fanns.
Om man inte ”platsade” i laget åkte de ut och någon annan fick ta över. Alla fula trick ingick för att få in någon familjemedlem eller anhörig istället.
En nybörjare i tex stabbläggning kunde i regel räkna med att man försökte ”bära ut dem”. De ökade på den normala bördan med några bräder till och hetsade nybörjarna att hänga med.
Man drog sig inte för att lägga sten eller kottar i axelputan som ledde till att axeln skadades.
Joel Hedberg kunde berätta om många dylika försök när han som 17-åring skulle göra ”full karls arbete”. Lyckligtvis var han född stor och med stark fysik varför försöken misslyckades.
Det var i högsta grad arbetsgivarnas marknad dessutom.

Fastighetsbildning

Som tidigare angetts var fastighetsbildningen i Degerselet under 1910 talet obunden och inte alltid i överensstämmelse med normala regler.
Ofta synes ”gentlemens agreement” ha gällt.
Det torde vara orsaken till att J F Skogqvist begärde rågångsförrättning när han övertog Sundsnäs 1:6. Den påbörjades den 18/9 1919 och fastställdes den 12/10 1920.
I den förrättningen ingick följande tomter.
Sundsnäs 124, 125, 128 129 132 samt Sundsnäs 1:6.
Ur lantmäteriets och tingsrättens handlingar framgår följande:

Avstyckat från Sundsnäs 1:6

124 ”Vägatorp” avstyckat 21/11 1906. Ägare Albert Åhman från 1910 Viktor Löfgren.

125 ”Kilen Nr 1” avstyckat 21/11 1906. Ägare Aron Hansson.

126 ”Frånstrand Nr 1” avstyckat 21/11 1906. Ägare Kristoffer Strand.
Från 1909 Johanna Strand (Lindström)

127 ”Vattlösa Nr 1” avstyckat 21/11 1906. Ägare Viktor Hedberg.
Från tomten avstyckades 133 och 134 under 1910-talet

128 ”Lyckebo Nr 1” avstyckat 14/12 1908. Ägare Råneå kommuns skolstyrelse.

129 ” Uddnäs Nr 1” avstyckat 13/12 1908, Ägare J F Skogqvist. Från 12/10 1920
Ernst Nilsson.

130 ”Sågtomten” avstyckades från Loftdal 122 (ägirland) sjösänkningsmark. Köpet har flera noteringar, den första från 1895. Oklart om gränsdragning och om strandområdet ursprungligen tillhörde Sundsnäs 1:6. Ägare Oskar Karlsson.
Från 28/10 1912 Ernst Nilsson.

132 ”Norravägen Nr 1” lagfart 28/10 1912. Ägare Ernst Nilsson.

133 Avstyckat från 127 den 15/12 1916. Ägare Domänverket.

134 Avstyckat från 127 den 25/6 1919. Ägare Oskar Andersson.

135 Ungkarlsbarack/kolningsplats avstyckat 12/10 1920. Ägare Ernst Nilsson.

136 Familjebaracken avstyckat 10/11 1921. Ägare Ernst Nilsson.

137 Johanna Eklund. Avstyckat 10/1 1921

138 L O Lindmark. Avstyckat 10/1 1921. Fastigheten med sin butik byggd 1913-14.

139 Fritjof Åström. Avstyckat 10/1 1921. Tomten bebyggd vid avstyckningen.

140 Maria Skogqvist. Avstyckat 18/1 1921. Huset byggt 1919-20.

141 J P Johansson. Avstyckat 18/1 1921.

142 Missionshuset. Avstyckat 18/1 1921. Ägare Råneå Missionsförsamling.

143 Levi Jönsson Aldernäs. Avstyckat 25/5 1921. Tomten togs över av vägbygget till Sörbyn. Har aldrig bebyggts.

144 Egon Johansson. Avstyckat 25/5 1921. Fastighet började byggas men färdigställdes ej av Egon Johansson. Bygget slutfördes av Johanna Eklund.

149 Evert Isaksson. Avstyckat 10/1 1923.

150 Levi Jönsson. Avstyckat 19/11 1924. L Jönsson var bonde och byggmästare/snickare i Aldernäs. Han hade planer på att flytta sin verkstad och stora timrade tvåvåningshus till Degerselet. Planerna skrinlades och han blev kvar i Aldernäs . Han tog ner sitt hus och flyttade det till Luleå där han sålde det. Tomten har aldrig varit bebyggd och tillhör idag landstinget.

1 51 Statens järnvägar
Expropriation enligt Kungligt brev av 22/12 1897. Lagfart 9/10 1924. Stationshuset byggt 1909-10.

1 54 Axel Lindmark (garaget). Avstyckat 24/9 1928.

1 55 Johan Nilsson. Avstyckat 4/6 1928.

1 56 Hugo Almqvist. Avstyckat 3/10 1932.

1 57 Maj Heiskainen. Avstyckat 3/10 1932.

1 58 Harald Nilsson (gärdan). Avstyckat 7/11 1936. Tillhör idag Landstinget.

Tomterna 1 29, 1 30, 1 32 är idag sammanlagda till Sundsnäs 1 62

Från Vedafallet 1:2

1 10 Elam Skogqvist Lagfart 31/5 1919

1 11 N P H Granbom -”- 10/5 1919

1 13 Vilhelm Gustavsson -”- 4/4 1927

1 17 Nils Anton Ström -”- 12/3 1933
Detta är den första notering som finns för respektive fastighet i Lantmäteriets eller Bodens tingsrätts handlingar.
Kyrkböckerna från 1900-20 har i regel inga fastighetsbeteckningar och ger liten hjälp till att fastställa byggår.
Noterbart är att S J har haft en stor personalstyrka i Degerselet.
Där har under åren 1903-22 funnits stationskarlar stationsförmän, stationsskrivare och banvakter. Personalomsättningen var stor.

Sammanfattning

Denna uppsats vill på intet sätt göra anspråk på att vara fullständig vetenskapligt eller journalistiskt korrekt.
Mycket av vad som sägs i den har ej gått att kontrollera. Med något enda undantag har de flesta för länge sen gått ur tiden.
Syftet med den är att försöka bevara något lite av byns historia. i första hand för den del av släkten, som har någon anknytning till sågverksamheten, samt mina barn. Ingen som ser byn idag kan göra sig en föreställning om att under en period av 15-20 år från 1900-talets början arbetade som mest 400-500 personer i byn.

Att Degerselet var en av Råneå sockens största arbetsplats.
Källmaterialet utgör främst av en inspelad intervju från 1981 med Joel Hedberg, Gottfrid Skogqvist och Ansgar Olofsson. Ämnet för interjuven är ”sågar och föreningsliv i Degerselet”.
Dessutom ingår egna noteringar från samtal med Joel Hedberg, Verner Strand och min egen släkt.
Men framför allt 91-årige Evert Lindmark vars klara intellekt och goda minne varit till ovärderlig hjälp och rätat ut många frågetecken.

Jag har tagit del av lantmäteriets akter, kartor och förrättningsprotokoll. Även tingsrättens akter, protokoll, jordaboken och lagfarter.
Genom åren har de flesta av fastigheterna bytt ägare flera gånger. Dessutom uppstod rena ”Klondykeandan” i byn under 1910-talet.
En del hus byggdes på s.k. ofri grund. I vissa fall flera år före avstyckning och lagfart.
Med ledning av fastighetsbildningen kan ej byggnadsåret fastställas.
I samband med sågverksdöden i början av 1920-talet grusades mångas drömmar och förhoppningar.
En del tomter blev aldrig bebyggda eller bebyggdes långt senare.

Luleå i mars 2001
Sune Nilsson