Mästersmeden Johan Henrik Ivrig 

Verksamheten vid Vitåfors bruk startade med ett sågverk, som anlades 1819. Det följdes av en stångjärnssmedja, som var klar 1835. Efter knappt 30 års drift, 1862, nedlades smidesverksamheten efter att ha pågått varje år under hela tiden. Tackjärnet, som smidddes till stångjärn, kom från masugnen i Avafors. 

Smedjan tillverkade första året 354 skeppund, men var som störst 1853 med 1 127 skeppund stång- och ämnesjärn. Sammanlagt tillverkades 15 157 skeppund (1 skeppund = 170 kg). De färdiga produkterna transporterades med hästdragna foror till Strömsunds djuphamn för utskeppning till Stockholm. 

Den som anlade bruket var en överste Klingsgtedt, men 1826 övertogs det av generalmajor Louis De Camps. Denne hade följt med kungen, Karl XIV Johan, från Frankrike till Sverige och var hans förtrodde sekreterare och affärsbiträde. Smidesstämpeln bestod av de i en ring infogade bokstäverna A, W och C, där A stod för Avafors, W för Vitåfors samt C för ägaren.

De Camps överlät senare bruket till kungen, som i ett försök att blåsa liv i en vissnande näring, förvärvade flera järnbruk, bl a Selet och Alter och så småningom även Melderstein med Strömsunds masugn. Detta misslyckades av många orsaker, varav den främsta torde ha varit malmtransporterna, som skedde med ren- och hästdragna foror från Malmberget, och var både ineffektiva och dyra. Ny ägare till Vitåfors och Avafors bruk blev Gellivare Aktiebolag. 

En annan anledning till de dåliga resultaten vid de norrbottniska bruken var bristen på yrkeskunnigt folk, t.ex smeder. Man hade hämtat upp smeder från södra Sverige, men det visade sig att dessa i många fall inte höll måttet. Man hade helt enkelt fått tag på ”avskrapet” av yrkeskunnigt folk. Inte sällan visade sig de importerade smederna vara lata och okunniga och begivna på fylleri. Många sändes därför hem. 

Detta gjorde, att behovet av att utbilda egna smeder var stort. Johan Henrik var en av dem. När han är 11 år gammal flyttar han till Meldersteins bruk för att utbilda sig till smed. När han 1846, 27 år gammal, återvänder till Vitåfors har han titeln mästersvenn. Han får nu anställning vid stångjärnssedjan i Vitåfors och arbetar där så länge driften pågår. 

Verksamheten vid de båda bruken leddes av en inspektor, som bodde i Vitåfors. Antalet anställda uppgick till ett 20-tal. Därtill kommer de som arbetade vid sågverket och med kolning i skogen. En stor mängd kol skulle tillverkas och transporteras till masugnen och smedjan. Utöver inspektorn fanns förvaltare, bokhållare, rättare,smeder, sågställare och stalldrängar. Därutöver pigor och drängar hos brukets tjänstemän. 

Johan Henrik uppges vara född den 3.8 1819. Jag har inte lyckats hitta uppgiften i födelseboken. Hans mor var pigan Caisa Johansdotter. I husförhörslängden för Vitåfors 1827-1837 finns han upptagen tillsammans med modern och hennes make, sågdrängen Petter Nilsson Roth, som är född 1808 och således bara 11 år när Johan Henrik föds.

När Johan Henrik samma år som han återvänder från Melderstein gifter sig, tar han efternamnet Ivrig. Det låter som ett soldatnamn, men förekommer inte bland indelta soldater i Norr- eller Västerbotten. Frågan är varifrån han fick namnet? Någon smed i Melderstein? Genomgång av husförhörslängden för Melderstein ger dock inte något napp. 

Hursomhelst så gifter sig Johan Henrik med Catharina Maria Lundström från Rånbyn, som sedan 9-årsåldern haft pigtjänster i Rånbyn och Vitå. Under tiden föder hon tre barn, alla med ”fader okänd” Ett av dessa barn var Johan Anton, född 14.11 1843. Han kom att bli min farfars far.

Johan Henrik adopterade alla tre och makarna fick ytterligare fyra gemensamma barn. Johan Anton blir liksom sin far smed i Vitåfors. Han gifter sig med Kajsa Stina Andersdotter. Deras första barn, en pojke som får namnet Karl Johan, blir min farfar. Två år senare föds en flicka. I samband därmed dör modern och strax därefter även barnet.

 Troligen sköttes farfar under sina första år av farmodern, kanske med hjälp av hennes två äldsta flickor, men när han var sju år gifte fadern om sig och han fick en styvmor. I det andra äktenskapet föddes 12 barn, det sista då modern var 51 år. Farfar blev 87 år och bodde under min uppväxt i vår familj. Aldrig någonsin talade han om sin barndom. Jag önskar att man hade haft förstånd att fråga.

 Farfar gifte sig med hemmansägaredottern Maria Vilhelmina Johansson i Högsön och i samband med giftermålet ändrade han efternamnet till Johansson och namnet Ivrig försvann för gott ur den släktgrenen. Inte heller har någon av hans halvsyskon låtit namnet gå vidare till efterkommande släktled. 

Enligt Statistiska Centralbyrån bär ingen i dag efternamnet Ivrig.

 Martin Johansson

Boden

Född och uppväxt i Högsön