Tord drog en suck av lättnad. Inga reportrar, inga fotografer. Det var väl den konstiga ankomsttiden som ställde till det … eller kanske intresset för det som hänt redan svalnat. Matchen var absolut ingenting att minnas. Resten skulle bli spöken i IFK:arnas hjärnor, förstorade om och om igen, förändrade, förskjutna, förträngda.

Tord har redan bestämt sig. Alla frågor från tidningarna skulle han hänvisa till Rickard.

Då spelarna en och en, eller ett par åt gången började gå genom väntsalen och ut till parkeringen, knackade biljettexpeditören i glaset till biljettluckan. Rickard stramade upp sig. Han tittade rakt fram och låtsades inte märka något, men Tord gick fram till mannen, en tunnhårig slätkammad man med glasögonen på nässpetsen.

”IFK?” frågade han och då Tord nickade, räckte han fram en lapp där ett namn och några siffror var nedskrivna med liten och spretig handstil.

”Bert Jonsson – Ring 21 211!”

”Kanske det ska vara Johansson. Jag hörde inte riktigt vad han sa …”, sa mannen bakom luckan.

Tord tog lappen och ute på parkeringen räckte han över den till Bert, som gick in i väntsalen för att ringa.

IFK:s bilar stod uppställda på parkeringen framför stationen. En saknades och en borde inte ha varit där. Två kvinnor såg bestörta ut. Den ene var Gun Nilsson, den andra var Ingrid Holm. Karlarna runt omkring stod handfallna och kunde inte vara till någon hjälp.

En mörkblå Volvo körde upp framför Pressbyråns kiosk och Bert gick dit. En lång och smal man med magert ansikte steg ur och pratade länge med Bert, som lämnade över något. Tord antog att det var filmrullar. Medan Volvon stod kvar kom Elin springande förbi den på väg till kiosken. Mannen höjde sin kamera och tog en bild av den springande unga flickan. När Elin handlat klart började mannen prata med henne. Han antecknade ingenting, men han fick ta flera porträttbilder. Rickard märkte ingenting förrän bilen körde sin väg. Bert höjde handen till hälsning, då Volvon körde runt parkeringen och ut på Kungsgatan. Föraren tittade nyfiket på den molokna skaran, som ännu inte hunnit ge sig iväg. Han var mer än nöjd med den intervju han fått med flickan på tåget. Det var så han skulle kalla henne,” Flickan på tåget”.

Gun Nilsson stod på bilparkeringen och stirrade på den blekgula Opeln. Hon hade inte trott att den skulle vara kvar i Boden. Hon kände hur oron högg tag i henne. Vart hade Helmer tagit vägen? Hade han gjort sig något …?

Hon gick runt bilen och kände på dörrarna. Alla var låsta, och hon hade ingen nyckel att öppna dem med. Den hade Helmer förstås. Rickard, Tord Berg och Bert Jonsson hade sett hennes belägenhet. Alla hade de gått runt och känt på dörrarna, som om någon av de andra skulle ha missat att känna om de var låsta eller öppna. Lika meningslöst som att sparka på däcken som Gun ofta sett karlar göra. Bert Jonsson menade att man kunde peta upp vädringsrutan på förarsidan, men alla andra insåg att det var meningslöst, eftersom Gun inte hade någon nyckel till att starta bilen med. Ingen av dem ansåg sig heller kunna tjuvstarta en bil. De hade inte polisernas och biltjuvarnas kunskaper.

Rickard erbjöd Gun plats i sin bil.

”Tar du med den kärringen i våran bil, så får du fara utan mig!” skrek dottern och drog sig undan så långt, att hon visste att hon skulle kunna springa ifrån pappan om det behövdes. Rickard blängde på henne. Han var ännu rasande på flickan, för att hon till poliserna sagt, vad hon trott att han och Gun hållit på med. Ännu värre var hennes påstående att det var han, som bett dottern gå in till just de två unga männen, och att han hade lämnat henne vind för våg alldeles ensam. Ingen annan än de två spelarna hade ägnat henne någon uppmärksamhet alls. De hade varit snälla … först åtminstone.

Rickard hade ringt hem från Boden och sagt att tåget var mycket försenat. Han nämnde ingenting om orsaken. Diskussionerna fick de ta senare. Precis innan Rickard skulle lägga på, sa Inga-Lill

”Jag har läst tidningen … Jag vet …”

Rösten var iskall.

”Jag tar bussen”, sa Gun, som just fått syn på en av Norrbottens Trafiks gula bussar, som närmade sig efter Kungsgatan. Hon visste inget om avgångstiden för bussen, men slapp hon bara det här idrottspacket så var hon nöjd. Bilen fick väl stå där den stod tills Helmer hämtade den. Hon kunde gärna sitta ett par timmar i bussen och vänta om det behövdes. Hon log för sig själv, då hon sa det. Idrottspack, det var rätta ordet. Hon satt länge ensam och väntade på att bussen skulle starta. Hur hade Helmer kunnat beblanda sig med sådana varelser? Det skulle hon fråga, när hon kommit hem.

Gun såg en av spelarna komma springande och vifta med en dagstidning. Han sprang fram till lagledaren och höll fram förstasidan. Gun hann skymta de stora rubrikerna: VÅLDTÄKT PÅ NORDPILEN? och något mer. Hon förstod vad det handlade om, men var förvånad över att det redan var känt. Just då rullade bussen igång och hon kände sig tacksam över att få lämna de andra bakom sig. Aldrig mer någon idrottstävling, aldrig mer i hela livet. Busschauffören tittade då och då i backspegeln på sin enda passagerare. Gun märkte det men var tacksam att han inte var den pratsamma typen. Vid vägskälet, då bussen skulle upp på Riksvägen i Börjelslandet, sa chauffören:

”Ta tidningen om du vill. Jag läste den, innan jag for från Boden …”

”Våldtäktsförsök på Nordpilen. Elitspelare förhörda. Föreningskassör saknad”.

Rubrikerna var stora. Minst sensation väckte tydligen kassören, eftersom den rubriken var satt med mindre bokstäver. Spelarna var beklämda, men mitt i allt sträckte de två misstänkta våldtäktsmännen på sig, elitspelare! Allt det som ordföranden hade hoppats skulle kunna tystas ner och hållas internt inom klubben basunerades ut i lokaltidningen. Det skulle knappast dröja länge, innan rikstidningarna hakade på. Det sportsliga resultatet skrevs med mycket små bokstäver och kom i skymundan. Nyhetsartikeln var inte signerad med någon journalists namn och nyheterna kom inte från TT heller, men den var publicerad i samma tidning som Bert Jonsson brukade bevaka sporthändelserna för.

Uppmärksamheten kring våldtäktsförsöket skulle väl snart försvinna, och anklagelsen skulle när som helst läggas ner i brist på bevis. Det brukade ju bli så. Ord mot ord brukar anges. Men Föreningskassör saknad skulle nog bli en mycket större och allvarligare nyhet, som det ännu inte skrivits många rader om. Spekulationerna var i gång.  Det antyddes att det var kassören själv, som försvunnit med kassan och pengarna. Att det var han som var den stora boven.

Gun tyckte inte om att läsa i bussen. Hon kände ett lätt illamående, och försökte hålla blicken riktad mot vägen, så att hon hela tiden kunde följa med i svängar och gupp. Då och då kastade hon en blick på de stort uppslagna nyheterna. Hon orkade inte läsa dem, men plötsligt fick hon bland Lokala Nyheter syn på en liten notis, som gjorde att hon glömde bort illamåendet.

POLIS STOPPAD FÖR FORTKÖRNING

Kan det ha varit den där flickan Ingrids pappa, han som varit på jakt efter henne, då hon nästan rymde hemifrån för att komma med på IFK:s tågresa?

Polisman i tjänstebil stoppad för fortkörning. Hastigheten var 133 km/tim på en 70-sträcka. Någon utryckning i tjänsten var det inte. Polismannen försökte hinna upp sin egen dotter, som åkt till Boden med familjens bil. Polismannen var nykter men han förlorade omgående körkortet.

*

I lägenheten luktade det instängt och en del blommor i fönstren mot solsidan slokade. I hallen ställde Gun ner väskan hon hade haft med sig och hämtade vattenkannan. Så öde lägenheten blivit efter bara tre dagar. Som om ingen bott i den någonsin. Som om det inte funnits liv i den. Hon gick runt och gav alla blommorna vatten. Saintpauliorna såg torra ut, de blå hade blivit ganska bruna i kanterna. Gun vattnade dem som alla andra blommor. Öste i lite extra över både blommor och blad. Helmer var alltid så noga med att de alltid skulle vattnas på fatet, något som hans mamma påstått någon gång i forntiden. Gun smålog lite elakt. Nu skiter vi i hans mamma.

Inte ett spår syntes som antydde att Helmer varit hemma. Skulle hon anmäla honom försvunnen? Nå, för henne fick han vara var han ville. Hon skulle vänta någon dag eller två … Det var bara skönt.

Då telefonen ringde, hoppade hon till. I tystnaden skrällde den mer än vanligt. Det var från banken.

”Hur är det med Helmer? Hörde att han akut fått operera sig för blindtarmsinflammation. Vet du vilken sal och avdelning han ligger på i Härnösand … och hur länge han beräknas bli kvar där? ”

Gun hade stammat, att hon inte visste så mycket. Hon hade ju åkt hem med laget och Helmer hade inte ringt. Hon hade själv ett jobb att sköta, visserligen bara några timmar i veckan och ibland knappt det, men ändå … På ett sätt var det skönt att få veta var Helmer fanns. Han hade väl kunnat höra av sig. Hon började återigen bli lite irriterad. Han kom sig väl inte för … som vanligt.

Nästa förmiddag ringde hon till Härnösands sjukhus. Någon patient med namnet Helmer Nilsson fanns inte. Och nej, ingen hade varit där heller och blivit utskriven … Personnumret stämde inte heller … Kanske i Örnsköldsvik som hörde till samma landstingsområde … Gun blev tacksamt kopplad dit, men resultatet var lika dåligt. Någon Helmer Nilsson fanns inte. Inget annat sjukhus utefter Norrlandskusten hade heller haft någon patient med det namnet under den senaste tiden.

Senare samma dag var det återigen fel på telefonen. Helmer och Gun hade flera gånger klagat hos Televerket men bra hade det inte blivit. Gun gick ut och promenerade till Televerkets kontor. Något fel på linjen hade inte rapporterats av någon annan. Det måste vara i själva apparaten … En reparatör skulle komma under eftermiddagen.

Telefonen var det inget fel på, fick Gun veta. Det var abonnemanget som hade upphört. Telefonen var frånkopplad, abonnemanget hade sagts upp med omedelbar verkan. Gun började söka i Helmers papper, men hon kunde inte hitta rätt pärm där Helmer hade sina betalda räkningar, prenumerationer och abonnemang.  Sånt brukade han ju alltid sköta. Det var väl nästan det enda, som han kunde … Men var han hade ställt pärmen kunde hon inte komma på.

På onsdag morgon kom inte Tidningen som vanligt i brevinkastet. Gun frågade grannarna, men alla hade fått sina tidningar. Hon kunde få låna av dem, men hon tackade nej.

I slutet av veckan kom ett kort meddelande från Elverket, att hushållsströmmen skulle stängas av på grund av obetald faktura från föregående period, och att abonnemangsavtalet upphävts. Fakturan hade lämnats till indrivning. Innan månaden var slut hade Gun fått veta att hyresavtalet var uppsagt och att lägenheten skulle hyras ut till ny hyresgäst den första i nästnästkommande månad. Det var lång kö till lägenheterna. Därför brådskan.

Under hela veckan hade inte ett enda brev kommit. Gun brukade inte få många, men Helmer hade inte heller fått något. Det var konstigt. Då Gun var ute för att handla gick hon in till Postkontoret. Hon fick veta att all post till Helmer Nilsson skulle eftersändas till en Poste Restante-adress i Östersund.

Gun Nilsson gick till polisen.

*

I föreningen höll man krismöte. Revisorerna hade efter sin månatliga kontroll larmat styrelsen. Kassören var inte med. Ingen visste var Helmer Nilsson fanns. Ordföranden Rickard Engström var inte heller med. Han hade inte blivit kallad – inte den här gången. Revisorerna talade mycket allvarligt med de tre styrelseledamöter som fanns kvar. För första gången hade de upptäckt oegentligheter i bokföreningen. Det konstiga var att allt var oklanderligt bokfört verifikat för verifikat, även de som uppenbarligen var manipulerade. Ett ganska stort antal verifikat var visserligen bokförda, men inte numrerade med löpnummer. Felet verkade inte vara kassörens. Alla extra verifikat hade anknytning till ordföranden och rörde utbetalningar till honom personligen. De verkade inte ha något med den idrottsliga verksamheten att göra. Det var tre mycket bleka styrelseledamöter och två mycket allvarliga revisorer, som enades om att anmäla saken till polisens ekonomibrottsenhet för en noggrann extern revision.

En stor räkning från Statens Järnvägar låg på bordet i klubblokalen. Sista betalningsdatum var nära. Något utrymme fanns inte längre.

Två dagar senare hämtades klubbordföranden Rickard Engström till polisförhör. Visserligen kom de två polismännen civilklädda till Rickards arbetsplats, men alla på kontoret visste vilka ärenden de båda poliserna brukade syssla med. Uppståndelsen blev stor, och nyheten spreds snabbt. Det blev mycket tissel och tassel, och spekulationerna var stora. Kontorschefen ordnade genast en granskning av all verksamhet som Rickard Engström hade ansvaret för i firman. Den visade sig inte vara särskilt klandervärd, slarvigt skött bara. Något direkt skäl till anmärkningar fanns inte, men den planerade uppflyttningen av Rickard till en chefspost lades på is. Ryktet var skamfilat.

*

På banken hade man insett att Helmer Nilsson, deras mest rutinerade ekonom, inte skulle komma tillbaka. En löneavi hade kommit tillbaka i retur, och något svar hade hustrun inte kunnat ge. Hon kunde inte ge någon ledtråd till var Helmer Nilsson fanns och varför han gett sig i väg. Poste-restanteadressen i Östersund var det enda hon kunde bidra med. Den ledde inte till något, eftersom den upphört då man tog kontakt med Posten i Östersund.

Rickard Engströms dotter fick en dag en avi från banken, där hon kunde läsa att 15.000 kronor fanns insatta på ett konto speciellt för henne. Kontot kunde inte öppnas av någon annan än flickan själv, och det efter den dag hon fyllt 15 år. Ingen uppgift på insättare fanns.

Ungefär samtidigt började en annons återkomma i tidningarna om omedelbar försäljning av en fritidsbostad med friköpt tomt på en av öarna i innerskärgården. I försäljningen ingick även en motorbåt. Försäljningen gick genom ett fastighetsbolag i Boden. Priset var lågt, och det enda villkoret var att köpet skulle genomföras under innevarande vecka.

Tre månader efter resan från Bodens C ägde Gun Nilsson ingenting, förutom de få kronorna hon fick ut på sitt deltidsarbete. Allt hade stått skrivet på Helmer.

Ingen av spelarna som varit misstänkta för våldtäktsförsöket fälldes i domstol, men ingen av dem spelade någonsin mer fotboll. Åklagaren lade ner målet, eftersom flickan vägrade att skriva under att hon blivit antastad. Hon vägrade att säga något över huvud taget och gick inte med på någon läkarundersökning. Varken läkare eller polis fick något ur henne. Pappan pratade hon inte med.

Den 14-åriga flickan flyttade tillsammans med sin mamma till Luleå redan veckan efter hemkomsten.

Föreningen förlorade de återstående matcherna i serien och åkte ur serien, eftersom konkurrerande lag vann sina matcher. Nästa säsong blev det endast en seger under hela sommaren och degradering ännu lägre ner i seriesystemet. Lagledaren Tord Berg slutade efter 13 år. Ingen tränare gick att få tag i annat än en outbildad juniorlagstränare. Föreningen fick inte ihop fullt lag till alla matcher under hösten och var nära att uteslutas från Fotbollsförbundet.

Föreningens ordförande Rickard Engström fick villkorlig dom för oegentligheter i föreningen, trots sitt nekande. Han hade haft det yttersta ansvaret i styrelsen. Arbetet förlorade han senare på blotta misstanken om ekonomiskt svindleri i IFK. Det hade blivit stora sprickor i den personliga fasaden.

Ingen ville ta på sig att vara kassör i föreningen, som ekonomiskt befann sig i fritt fall.

Två år senare hade all verksamhet upphört, även i sektioner som höll på med andra idrotter. Deltidsvaktmästaren hade sagts upp, och de som brukade arbeta ideellt med gräsplanens skötsel lämnade föreningen. På den tidigare så välskötta fotbollsplanen hade det då börjat växa sälg och till och med en och annan liten tallplanta. Löparbanorna var spruckna med gräs i sprickorna. Näten på målburarna var trasiga, och bara en av fyra hörnstolpar fanns kvar. På tennisplanerna framför omklädningsrummen hade näten fått sitta uppe två vintrar i rad, innan de liksom nätstolparna monterades bort. Omklädningsbaracken var bland det första som byns klottrare gav sig på och den förfulades ytterligare i den mån det gick. En av dörrarna saknade lås efter ett inbrott.

*

Gun Nilsson stod en dag utanför vändkorsen in till planen. Det var nästan farligt att ta sig in förbi vändkorset eftersom de spetsiga järnbeslagen var de enda som var hela. I handen höll hon en bunt vykort från olika delar av världen, men mest från Sverige, alltid olika platser. Det fanns aldrig någon avsändare på korten. Två gånger var korten från Norrbotten, en gång från Kiruna, en annan gång från Piteå. På nästan tre år hade ingen varken sett eller hört något från Helmer Nilsson.

Naturligtvis misstänkte Gun, att det var Helmer som skickade korten. En gång hade hon tyckt sig känna igen Helmers speciella sätt att skriva bokstaven G. Men det kunde ha varit en tillfällighet, tänkte hon efteråt. På inget annat kort hade bokstäverna sett likadana ut. Men varför skulle han göra sig så mycket besvär med vykorten? Varför skulle någon göra det?

Varför Gun gått till fotbollsplanen visste hon inte, och inte heller varför hon just nu bar på alla vykorten. Hon hade bara råkat gå förbi och stannat till. Den del av läktaren som ännu stod kvar, var den som gjutits i betong samma år som Helmer blev kassör i föreningen. Bedrövelsens och förfallets stillhet ruvade över hela anläggningen. Efter en stund uppfattade Gun att någon satt på läktaren, grå och orörlig. Hon stirrade länge på personen – om det nu verkligen var en människa. Till slut var hon övertygad om det. Hon kände att det var Helmer som satt där. Den tanken brände till så hårt att hon var tvungen att hålla sig fast i ett räcke intill.

Jo, det liknade Helmer, hela den hopkurade grå gestalt liknade Helmer.

Men varför? Figuren på läktaren rörde sig inte. Vad gjorde han där?

Hjärtat bankade hårt, händerna darrade, och Gun sjönk ner på en grå träbänk intill gallergrinden. Bakom henne skrek stojande skolbarn på en skolgård i närheten. Hon kände sig matt i benen och lite illamående av det obehag som spred sig i kroppen. Hon la högen med vykort på bänken intill sig och sökte i handväskan, tills hon hittade ett lite tillknycklat paket Chesterfieldcigaretter. Det var länge sedan hon rökt, så hon fick torra tobaksflagor i munnen. Hon spottade ut dem, medan hon sökte efter tändaren. Då hon inte kunde hitta den slängde hon förargad ifrån sig cigaretten i gruset intill bänken.

Hon tog ett djupt andetag och vände sig om mot läktaren.

Den var tom.

På golvet innanför brevinkastet låg ett vykort. Det var inte eftersänt av Posten. Den som skickat det måste ha vetat hennes nya adress. Handstilen var som vid alla andra tillfällen ny och obekant. Vykortet föreställde vikingagraven och kortet var stämplat i Sangis.

En vecka senare gjorde Gun ett av sina ytterst få besök i Luleå. Hon åkte buss, stannade en timme hos en jurist på länsstyrelsen för att få klarhet i om och hur hon kunde söka skilsmässa från en man, som hon inte visste var han var eller om han levde eller var död. Hon promenerade på sina högklackade skor hela Storgatan fram och åter. Gatan var kort, inte ens en kilometer, men Gun fick ont i vristerna. Hon tog första bästa buss tillbaka. Då den långsamt rullade ut från Loet och passerade Polishuset tittade hon till på den kvinna som med snabba steg gick på trottoaren i samma riktning som bussen. Då bussen var alldeles intill kvinnan tittade hon upp och mötte Guns blick. Bägge reagerade med förvåning, bägge tittade bort. Kvinnan var Inga-Lill Engström. Hon vek hastigt av upp mot Björngatan. En man vinkade till henne från den nedersta balkongen, en grå, lite maläten person.

Nej, det kunde inte vara han …! Inte dom två tillsammans!

I så fall borde han ha varit skriven i stan. Länsstyrelsen skulle ha vetat.

Gun skakade på huvudet åt sin omöjliga tanke

- och tog av sig skorna.

 *

Inte bara Gun hade haft bekymmer med sin bil på SJ:s parkeringsplats utanför stationen under måndagseftermiddagen. Guns bil hade väckt så stor uppmärksamhet, att ingen utom Ove av IFK:arna såg hur bekymrad Ingrid Holm var. Den roströda PV:n stod inte på sin plats på parkeringen framför stationen. Stulen förstås … Hade hon glömt nycklarna i bilen? Hon kände efter i väskan. Nej, nycklarna hade hon … men en gammal PV var inte svår att tjuvkoppla. Det hade hennes pappa själv sagt …

Tord Berg fick till slut syn på Ove och Ingrid.

”Gå till polisen … Det är inte långt” och så visade han vägen.

”Ta Ove med dig”, la han till. ”Jag väntar här, så att ni kan ta er hem …”

Tord gick till Pressbyråkiosken och köpte måndagens tidningar. Han satte sig inne i väntsalen på en av de nötta bänkarna med ingrodd tåglukt.

”Fy fan … det här var värre än vad jag kunnat tro … mycket värre! Undrar hur mycket Berta ligger bakom … Hela föreningen är torpederad … och jag med.”

Bilen var inte stulen. Den var hämtad av ägaren, fick Ingrid veta.

”Vem är det? Vem är ägaren?”

”Ägaren? Polisman Markus Holm, förstås!”

”Kontrollerade ni att han äger bilen …?”

”Nej, men vi känner Markus.”

”Det är jag som äger bilen. Den är skriven på mig, efter den 11 april, då jag fyllde 18 år och tog körkort. Det är min bil, som är bortförd från stationen … Kolla med Bilregistret!”

Ingrid visade fram körkortet. Polisen granskade det noga och gick sedan utan ett ord in i ett inre rum. Det dröjde inte lång stund, innan han kom tillbaka.

”Fröken Holm har rätt. Bilen har felaktigt förts bort … Vi ber om ursäkt!”

”Kan jag göra en stöldanmälan … ”

”Ska det behövas … inom familjen … det går nog att lösa det här … och mer än egenmäktigt förfarande kan det nog inte bli … inom familjen liksom …”

”Då gör jag en stöldanmälan alternativt en anmälan om egenmäktigt förfarande …”

Polismannen suckade och började ta upp alla uppgifter han behövde, men han var vänlig och hjälpte Ingrid att fylla i formuläret.

”Kan jag bo hos dig, Ove, ett tag …?”

Ove sken upp och kramade om Ingrid. Det bubblade av glädje inom honom. Bättre fråga kunde hon inte ha ställt till honom

”Självklart … hur länge som helst ...”

Sedan tänkte han, att nu är inte förlovningen långt borta.

Ingrid tänkte på annat:

”Kanske pappa lär sig något.”, sa hon. ”Familjemedlemmar har också rättigheter, inte bara han … Han är alldeles säkert urförbannad … Jag törs helt enkelt inte fara hem … men jag ska ringa honom och säga, att jag är med barn …”

Ove hoppade till.

”Är du …?”

”Dummer, det begriper du väl …”