Den planerade promenaden tillsammans fick ställas in. Från vagnen bort till stationsbyggnaden fanns bara lergrå vattensamlingarna. Ingen ville gå ut i det vädret. Några rörde sig fram och tillbaka i vagnens korridor.

Några från Kungavagnen log lyckligt, men det hjälpte inte dem, som hade bedrövelse i bröstet. Många oroade sig, men nästan ingen tänkte på matchen, inte ens nu.

Kent brukade sova dåligt på nattåg. Den här gången hade han inte sovit bättre än vanligt, men allt kändes ändå annorlunda. På morgonen, då lagledaren Tord Berg bankade på dörren, visste han inte säkert om han sovit något alls. Tåget stod stilla, inget gnissel, inga krängningar. Kent hade inte tänkt på matchen på många timmar. Han oroade sig inte för den. Hur viktig den än hade varit innan resan började, hade betydelsen nu sjunkit undan. Det fanns annat som var viktigare. Kent var full av glädje, då han böjde sig ner och kysste Britta på pannan. Då han reste sig slog han bakhuvudet i slafen ovanför. Det gjorde ingenting.  Inte ens det strilande regnet mot kupéns fönster kunde göra honom nedstämd. Han visste att han med sin lätta kropp och goda teknik skulle klara en blöt gräsplan bättre än de flesta.

Det var på kanterna laget skulle komma fram, på hans sida.   

Från stationen hade Rickard i förväg beställt en Volkswagenbuss och taxibilar som skulle köra spelarna, ledarna, och så småningom i sist vändan även kvinnorna, åskådarna, till matchen. Det var långt från stationen till fotbollsplanen och i detta väder … och när det nu fanns utrymme … Inte en sekund slog det honom att denna extrautgift måste betalas, kanske kontant, om han inte kunde förhandla fram en faktura istället …

Ännu hoppades han att Helmer hoppat in i en annan vagn och så småningom skulle dyka upp.

Spelarna såg trötta och glåmiga ut. Så gott som alla verkade hängiga och oinspirerade. Ett par av dem var olyckliga, nästan deprimerade. Knappast någon skulle ha fått spela, om de kommit till en hemmamatch i det skicket. Sällan hade så många av spelarna sovit så lite en natt före en viktig match. Lagledaren var orolig. Hans sömn hade också varit bedrövlig. Nu kände han mest uppgivenhet men låtsades inte märka hur det var fatt med spelarna. Innerst inne hade han redan gett upp matchen. Ösregnet gjorde inte saken bättre. Minerna var dystra, då paren så småningom kom till frukosten som lagledningen gjort i ordning. Tord hade knackat på hos Helmer och Gun, och hon hade svarat ”Kommer!” När hon dök upp var hon ensam. Ingen frågade efter Helmer. Elin, ordförandens unga dotter, visade sig inte. Tord gick med några smörgåsar till hennes och pappans kupé … fastän Rickard också hjälpte till med frukosten.

Förutsättningarna för IFK att göra en bra match var usla. Förutsättningarna för fotbollsmatch var över huvud taget dåliga. Domartrion hade länge tvekat om planen kunde godtas. Strax innan matchstart hade regnet börjat avta. De värsta skurarna hade mer övergått i ett strilande regn. Planen var mycket blöt, och domaren hade gått bland vattenpussarna, studsat en fotboll då och då, och till slut tillsammans med linjemännen godkänt planen. Hade det varit ett bortalag från närmare håll hade han knappast gjort det.

Publiken var liten, 28 betalande plus en lokal reporter, som inte brydde sig om att hälsa, då Bert Jonsson kollegialt sträckte fram handen. Bert hade gått fram och visat sitt presskort i kassan, fastän det inte behövdes. Han var redan inne på idrottsplatsen tillsammans med de andra som kommit med Volkswagenbussen eller någon av taxibilarna. Ingen brydde sig om honom. Någon särskild plats för pressen fanns inte. Alla bänkar var lika genomsura. På läktaren satt de flesta hopkurade i regnställ under den lilla del av läktaren som hade tak. Några hade paraplyer. På den öde delen av läktaren som saknade tak var bänkarna så blöta att vattnet glänste och regndropparna bildade otaliga ringar, som gick in i varandra och försvann när nya bildades.

Matchen hade blivit lite försenad, eftersom Tord Berg dröjt länge med att lämna in IFK:s laguppställning. Inte förrän i sista stund hade han fått laget klart. Ordföranden hade efter frukosten kommit fram till honom och sagt att de två som gjort närmanden mot hans dotter var avstängda med omedelbar verkan. De skulle inte på några villkor få spela, hur bra de än brukade vara.

”Jaha, och vem har du tänkt skulle ta deras platser? Någon av kvinnorna …?”

”Sätt in vem du vill. Det är du som är lagledare. Spelar dom så avgår jag direkt!”

”Då får du och Berta hoppa in på yttrarna och spela …”

”Idiot! … Låt dom då spela sin sista match i klubben … Jag avgår hur som helst!”

”Åtminstone en bra sak i detta kaos”, tänkte Tord Berg, men någon glädje kände han inte i det torra konstaterandet.

För Kents del blev det en usel och tråkig match. Han brukade alltid bli på bra humör, när det var riktigt ruskväder. Han kände att han skulle orka springa hur mycket som helst. Men han fick inga passningar. Det var en sådan dag. Två gånger hade han rört bollen under första halvleken. En gång vid ett inkast, då han kastat in bollen till den inner som var närmast honom utan att få tillbaka någon passning; andra gången var det en misslyckad hörna. En gång tåade han till bollen. Det var i andra halvleken.

Medan regnet strilade som värst, slängde linjedomaren då och då ett öga på Kent Johansson, gästernas ytterspelare på hans sida. Ofta sprang de nära varandra. Han för att vara i linje med den försvarsspelare som var längst bak, spelaren för att kanske få en passning någon enda gång under matchen i alla fall, tänkte linjedomaren. Grabben är ofta spelbar, men får inga passningar. Att han orkar! Han är dyngsur och fryser som en hund. Ändå ser det ut som om han går på moln. Han småler och skrattar hela tiden.

Konstigt att bortalagets lagledning inte ser hur sårbart hemmalagets försvar är. Nästan orörliga i sidled. Det borde vara lätt för IFK:s kantspelare att komma runt och bakom försvaret …

”Varför är du så glad i det här pissvädret?”

”Det är Britta … hon är så jäkla fin …”

Solen sken i grabbens ögon, medan regnet droppade från håret.

”Jag förstod det … att det var något annat än matchen … för den kan inte glädja nån norr om ekvatorn …”

Kent hade aldrig förr pratat med någon domare under match. Inte med någon linjeman heller. Man gjorde inte det som spelare.

Spelet hade låst sig och hemmalaget SIF hade med stor tur gjort mål. I IFK:s bakre försvar rådde sparkabortpanik och missnöje med allt och alla. Först hade Birger Bergman, den nye högerbacken, med all kraft sparkat bort en boll framför den egna centerhalven. Den våldsamma rensningen tog mycket hårt i ryggen på hemmalagets center, som länge låg helt orörlig i det blöta gräset. Sedan hade han med möda tagit sig upp och under resten av matchen linkat vänsterytter. Bollen var blöt och tung.

Strax efteråt kom målet.

Simon, IFK:s vänsterback, var i vanliga fall en ettrig och mycket nyttig försvarsspelare. Han gav sig aldrig, och irriterade sina motståndare genom att gång på gång komma tillbaka hur bortspelad han än blivit. Den här matchen var inget undantag. Han trivdes ganska bra i regnet. Glidtacklingarna blev bättre, men Simons attacker mot motståndarna var våldsamma, och de ojusta fällningarna fler än vanligt. Han var verkligen inte på humör. Frisparkarna blev många på hans sida, och domaren var framme och pratade allvarligt med honom. Tord såg inte om Simon svarade något, men han hade i alla fall nickat lite, och efteråt hade hans spel blev lite mer vårdat.

Simon tog kanske på sig baklängesmålet. Det var en frispark efter det att Simon våldsamt tacklat ner hemmalagets högerytter så att han hamnade ute på löparbanan. Frisparken var utanför straffområdet, men inte ens Frälsis kunde hindra bollen att gå i mål trots en akrobatisk vändning i luften som skulle ha glatt en gymnast. Det hårda skottet från hemmalagets centerhalv hade träffat Daniels axel och ändrat riktning. Studsen i det hala gräset gjorde att bollen fick en mycket flackare bana och sköt iväg med ännu större fart. Frälsis hade inte haft en chans att hinna dit.

Tord stod och trampade vid sidlinjen och visste varken ut eller in. Ingenting fungerade. Han la märke till att de annars så effektiva djupledspassningarna direkt från Simon på backplatsen och upp till Lennart längst fram på kanten inte alls syntes till. Simon slog inte en enda boll till Lennart. Vad hjälpte det att Lelle sprang fint i luckorna så som han brukade, när Simon hela tiden bara slog bort bollen, vartsomhelst. Det var bara Lelle han inte samspelade med. Ove som vänsterinner kom på mellanhand, och visste inte var han skulle placera sig. Ingen av yttrarna fick några passningar.

Tord var blöt och orolig. Han skulle ha behövt stövlar. Lågskorna var redan genomblöta, och regnvattnet rann då och då ner innanför kragen på trenchcoaten. Han höll händerna i fickorna för att åtminstone de skulle vara så pass varma att han kunde böja fingrarna. Han tyckte synd om spelarna på planen.

Torsten var ett av Tords bekymmer den här dagen. Han var stor och tung och regnet och den hala planen passade honom sämst av alla. Han stod mest och hängde mitt på planen och såg olycklig ut. Han var värvad för att med sin tyngd och sina hårda skott bryta fram rakt igenom motståndarförsvaret. En riktig murbräcka var det man behövde i laget hade IFK:s värvare sagt många gånger. Man kan inte bara ha tekniska och lätta småkillar i anfallet. Tord hade varit försiktig med att matcha Torsten, som nog tyckte att han inte hade fått så mycket speltid som han trott. Den här matchen hade Tord hoppats skulle bli Torstens genombrott. Hemmalagets försvar skulle ha passat honom bra … om det inte varit detta förfärliga regnande.

Torsten fick väl inte fler regndroppar på sig än de andra, men han såg blötare ut. Armarna hängde. Spelarskjortan korvade sig i veck och satt som klistrad, en aning för liten för hans storlek. Han försökte dra in händerna i muddarna. Det hjälpte inte. Det svarta håret hängde i långa stripor. Då han sprang, mest för att hålla lite värme, märkte han själv hur han trippade fram. Planen var mjuk och kändes som om den var såpad. Han vågade inte springa fort med sina långa kraftfulla steg. Det fanns ingen kraft och styrka i benen och ingen balans.

”Jag skriver inte på för en säsong till …”, tänkte han där han gick.

Han tittade på Kent på högerytterplatsen. Kent gick och skrattade. Hade linjemannen sagt något lustigt. Dom brukade ju aldrig yttra ett ord till spelarna.

”… förresten trivs inte Hjördis i det här gänget … men jag är hemskt glad att hon följde med.”

”Toivo skulle ha varit med”, tänkte Tord. ”Han kanske skulle ha vetat vad vi hade kunnat göra. All spelglädje är borta, alla improvisationer och all harmoni som han brukar prata om saknas. Alldeles för många har kommit ihop sig med lagkamrater och … inte fungerar det med kvinnorna heller.

Yttrarna får inga bollar, ingen av dem, fastän de borde vara våra bästa kort en sådan här dag. Envist spelar ytterhalvbackarna upp till innertrio. Stereotypt och ängsligt och mycket sämre än väntat, eftersom Daniel och Jonas inte slår en enda passning till varandra. Likadant mellan Simon och Lennart. Passningarna går för mycket i sidled och ibland bakåt. Aldrig någon öppnande passning ut på yttrarna, och mycket sällan till Torsten i mitten. Aldrig några löpningar i djupled. Trist att yttrarna inte får några löpbollar. Jag måste påminna om det i pausen.

Spelet på mittplanen måste bli effektivare, kortare och rakare, och det evinnerliga dribblandet går inte på den här blöta planen. Inte en sådan här dag, då bollen gång efter gång fastnar i vattenpölar. Det måste dom väl märka själva. Det har inte varit många i försvaret som tittat upp och kunnat se var luckorna finns, var löpningarna kunnat komma. Yttrarna är beredda att snedda in bakom backlinjen.  Det var ju så vi sa … att yttrarna måste komma runt på kanterna … Jag sa väl det? Nu ser dom bara bollen och de egna fotbollsskorna mot den ojämna gräsmattan, och kanske de närmaste två meterna framför sig. Det måste bli bättre i andra halvleken … om det ändå kunde sluta regna …”

Bara då Birger på högerbacken, den nye från Malmberget eller Gällivare, eller kanske det var Hakkas, fick bollen hade Kent en möjlighet att få en passning. Birger var ännu inte samspelt med laget, och kanske inte så teknisk som Fredrik som skadad fått stanna hemma. Birger kände väl ingen trygghet med sin plats i laget. Han var rädd för att göra misstag och sparkade därför bort bollen åt vilket håll som helst. Särskilt många medvetna passningar var det inte. Sällan spelade han framåt längs sidlinjen, även om Kent mötte.

Kent hade gått intill Birger, då de hukande i regnet gått ut på planen före matchstart.

Backen hade med sammanbitna tänder mumlat ”Kärringar … Satans kärringar, dom förstör allt … Varför skulle dom med?”

Då Kent sa ”Va?” hade han tittat upp, lite förvirrad.

”Jag menar inte för dig, inte för dig, förstås … Du och Britta verkar ha det så bra. Det är Britt … hon … är vrång som bara tusan …”

Birger vände sig bort, som om han redan hade sagt alldeles för mycket. Hur han skulle kunna göra en bra match kunde Kent inte förstå. Han hade i sista stund blivit kallad till matchen då Fredrik blivit skadad. Han var ny både i samhället och i laget. Han hade inte hittat sin roll. Nu hade han sovit dåligt. Britt, som han i sista stund övertalat att komma med, hade inte alls uppskattat hans närmanden. Hon hade inte lust, sa hon, hon ville inte. Hon ville vara för sig själv.

”Förresten har hon gett sig iväg till en släkting nu under matchen … Inte ens heja på mig … på oss, vill hon … Jag hoppas att hon missar hemresan …”

Det sista väste han mellan sammanbitna tänder.

*

Kent hade i andra halvlek fortsatt att följa lagledningens order: håll din kant. Spelet måste gå fram på kanterna hade han hört lagledaren säga på tåget. Före matchen var det inget prat alls om hur spelet skulle läggas upp. Han hade varit nästan helt bortglömd i första halvlekens 45 minuter. Han hade sprungit upp och ner längs sidlinjen, gjort ruscher, startat snabbt och varit spelbar minst tio gånger. Han hade lika gärna kunnat vara linjeman. Ofta sprang de två parallellt med varandra. Aldrig brukade linjemän prata med spelare under matcherna, men nu skedde det.

”Blir du inte less på att aldrig få någon passning?” frågade linjemannen efter en halvtimme. Samma linjeman! Hade han fått byta sida?

”Skit i tränarens order”, fortsatte han sedan, då Kent inte svarade. ”Gör något oväntat. Din back har ju somnat eller frusit fast…”

”Stick in bakom backen och ner mot centerhalven”, fortsatte han, sedan de gjort en kort joggingtur längs med sidlinjen, han på ena sidan, Kent på den andra sidan linjen.

”Centerhalven är trög i sidled och ser aldrig om det kommer någon från sidan. Om nån enda i ditt lag har ögonen med sig, så slår han en boll över försvaret, och då …”

Kent hade inte svarat men nickat. Strax efteråt fick han göra ett inkast igen. Han kastade bollen och gjorde en snabb rusch ner mot hörnflaggan. Men ingen passning kom. Han promenerade långsamt tillbaka och var nära att stå offside, då Simon, hans egen vänsterback gjorde en rejäl halvmiss, en riktig hästspark och bollen faktiskt skevade iväg mot honom i en lång och hög lyra. Simon såg Kent rusa mot det ställe där bollen borde dimpa ner … bakom hemmalagets backlinje. Det såg hopplöst ut.

”Att han orkar!” tänkte Simon. ”Han har ju inte fått några bollar alls på sin kant att göra något av …”

Precis när bollen tog i marken mitt i en större vattenpöl hade Kent hunnit fram en aning före den utrusande målvakten i hemmalaget och tåat in bollen intill stolpen.

”Offside!” vrålade hemmalagets centerhalv, medan målvakten böjde sig ner efter bollen och sparkade ut den igen mot mittpunkten. ”Offside!”

”Du var själv en meter nedanför … när bollen slogs …”, ropade linjemannen tillbaka.

Den vanliga passningen till de bollsugna på mittplan hade gått fel, mycket fel den här gången och tur var det. Det blev mål. Det var inget märkvärdigt mål, inget hårt skott och inte var det snyggt placerat heller. Bollen hade bara stannat i en vattenpuss vid straffpunkten. Målvakten hade nog väntat sig en studs men den uteblev. Kent hann först till bollen och petade in den. Ingen av försvararna sa något om det taffliga ingripandet från målvakten. Kents försvarare gick med händerna på höfterna utåt planen. Målvakten fick tag i bollen och sparkade ut den. Sedan ställde han sig vid ena målstolpen.

Bara Britta och Ingrid jublade och tjoade, 1-1. Det lät ödsligt så ensamma som de var. De andra kvinnorna hade sökt sig in till omklädningsbarackens värme och immiga fönster. De kunde inte se något av matchen. Till och med de hade gett upp. Intill trappan stod Hjördis, delvis under tak, men då vindbyarna kom, störtade de sig över henne också. Hon var den enda som hade regnkläder med sig.

”Hörde på Väderleksrapporten hemma”.

Kent sa tack för tipset till linjemannen.

”Jag är från Hudiksvall”, sa han. Kent förstod inte förklaringen.

Resten av andra halvlek bestod bara av att sparka bort bollen. Båda lagen gjorde likadant. Fotboll som lagspel var det inte längre. Det var en dyster tillställning så spelarna gjorde sitt bästa att stänka ner motståndarna och varandra. Då en solstråle trängde fram genom molnen i slutet av matchen tittade publiken bort. En enda gång under andra halvleken förirrade sig en boll ut mot Kents sida. Det blev en misslyckad hörna, men Torsten var i alla fall på den lite grann med pannan. Ingen annan rörde sig i straffområdet, och av IFK:s spelare var det bara Torsten och Ove som gått upp.

Ove stod lite kutryggig och försökte dra ner tröjärmarna över händerna. Till och med Lennart på den andra yttern hade dragit sig mot mittlinjen. De övriga stod och frös. Kanske Lennart hade fått order från Tord om att hjälpa till i försvaret för att rädda den enda poängen som nu plötsligt fanns inom räckhåll.

*

Då domaren till slut blåste lite extra hårt i sin visselpipa, och med båda armarna pekade mot omklädningsrummen, tänkte säkert alla på planen ”Äntligen!” Spelarna radade halvhjärtat upp sig. Alla såg molokna och missnöjda ut, trötta och blöta. Bara några tog motståndarna i hand. Bosse Bergström, lagkaptenen, Ove, Kent och Torsten var de enda från IFK som tackade domarna, Kent fortfarande med ett leende på läpparna. På väg in till omklädningsrummet glesnade molnen en kort stund, och solen lyste upp vattenpölarna och blänkte i matchbollens läder, där den inte var lerig eller fläckvis full med blött gräs som fastnat. Domaren höll bollen på fingerspetsarna som om han inte ville vidröra den. Linjemannen gav Kent en klapp på axeln, då han passerade, och Kent nickade. De förstod varandra.

De få åskådarna som envist suttit kvar på läktaren reste sig och försvann som gengångare bort mot de öppna grindarna vid ingången till idrottsplatsen.

På väg in till omklädningsrummen gick de fyra som tackat domarna tillsammans. Ingen av dem undvek vattenpölarna på planen eller utanför.

”Bra gjort att hinna upp den där tokpassningen …”, sa Torsten. 

”Du hade det värst längst fram i mitten. Planen var sämst där …”

”Jag trivs inte alls … i sånt här väder, och inte är jag nöjd med spelet … Det här var inte roligt ...”, sa Torsten och ändå verkade han inte riktigt missnöjd. Han lyste upp då Hjördis kom fram till honom och gav honom en kram så blöt han än var.

”Det här var absolut den onödigaste match jag någonsin spelat”, fortsatte Torsten. ”Om jag inte redan så smått bestämt mig för att flytta hem igen, så skulle jag ha fått den insikten under de här 90 minuterna … Planen var så blöt och slipprig, att jag kände mig som en femtio tons lastbil som försökte bromsa på blankis på landsvägen … i en nedförsbacke. ”

”För mig var det också den värsta match som jag nånsin spelat”, sa Kent. ”… men resan den bästa jag varit med om. Britta, förstår du …”, fortsatte han.

På trappan in till baracken stod Tord. Rickard syntes inte till.

”Tack, pojkar!” sa Tord till var och en. ”Tack, pojkar! Ni gjorde det i alla fall!”

Från en skarv i takrännan ovanför honom rann en stråle vatten ner på ryggen. Han märkte det inte. Vatten droppade från håret och rann nerför kinderna. Kostymbyxorna var genomvåta långt uppåt benen. Från skorna sipprade vatten så snart han rörde på fötterna.  Alla förutsättningar för att bli förkyld fanns.

En liten glimt av hopp kunde anas i hans ögon.

Kanske IFK ändå kunde klara sig kvar.