DOMAREN

En gång har jag varit fotbollsdomare på riktigt.
”Du som spelat i IFK:s A-lag kan väl döma
vår träningsmatch mot Vitå.”
Jag var sexton år.
Inte ville jag och jag ångrade mig så fort jag sagt Ja.

Inga domarkläder hade jag heller,
men jag tog blåskjortan
som jag hade haft när jag tjärade båten.
Den var åtminstone fläckvis svart
och röd också
eftersom jag mönjat under vattenlinjen.

Några linjemän fanns inte,
inga linjer heller, för den delen.
Mittpunkten för avspark var en grop.
Allt var länge lugnt.
Spelarna såg morgontrött rödögda ut
och hade inte mycket spring i benen
men höjdarna var höga
och de felaktiga inkasten många.
Jag låtsades inte se dem.

Minuten innan paus brände det till.
Jag blåste inkast och pekade åt ett håll.
”Hela bollen var inte över linjen”,
”Det var vårt inkast istället för deras”
”Det var offside!”
”Men du var ju nedanför”, sa jag.
”Jag är inte med. Det är jag som är publiken!”

Då gjorde jag en resolut domarinsats.
Jag tittade på klockan och blåste av halvleken.
Ingen protesterade.
Det stod 3-3.

Hur lång tid som gått vet jag inte
för klockan stod stilla.
Där planens mittstolpe borde ha stått
stod en back sockerdricka.
Där satt alla och tjäbblade en stund
innan jag blåste igång.

Andra halvlek blev hård med många ruff,
många hands, många brutala tacklingar,
och många sparkar på smalbenen.
Efter en kvart haltade sju hemmaspelare
och åtta från gästernas lag
och jag hade dömt ut fem straffar.

”Hur fan dömer du”,
vrålade hemmalagets vänsterhalv.
”Döm själv”, sa jag och räckte fram visselpipan.
”JAG döma? Aldrig i livet. Det här går ju bra!”

Då hemmalaget sparkat bollen i älven
för fjärde gången blåste jag av -
på gehör, för klockan stod fortfarande stilla.

Efteråt fick jag en Loranga i arvode.
Sedan cyklade jag hem efter grusvägen,
en och en halv mil,
och visste att jag dömt min första
och sista fotbollsmatch.
Det var en kort karriär.

I 15 år spelade jag själv fotboll och
klagade aldrig på någon domare.