FRÄLSIS, Bosse Bergström

Långa sekunder gick innan Bosse insåg att han inte låg hemma i sin egen säng. Han kände sig främmande men oändligt nöjd och upprymd, fastän han var så ledbruten och stel, som om han legat i tält på grova trädrötter. Han reagerade på ett klirrande ljud från rummet intill då en sked lades på ett kaffefat. En svag lukt av rostat bröd började spridas i rummet. Med möda hasade han sig upp till halvliggande stödd på armbågarna. Han hörde tassande barfotasteg och så stod hon där med en bricka i handen och tittade leende på honom, Anneli.

Bosse Bergström kände att han ännu fanns inne i en dröm, som han inte ville skulle ta slut. Anneli vände sig mot honom och hennes leende var vackrare än någonsin. Han blev varm men orkade inte röra sig, inte mot henne och inte från henne. Han sa ingenting, men hans ögon beundrade varenda liten rörelse hon gjorde. Morgonrocken skylde inte mycket, och då hon böjde sig fram och ställde ner brickan på bordet intill sängen, sträckte han sig efter henne.

”Ät lite frukost först …”, sa hon, men då han drog henne mot sig följde hon med. Hon var lika het som hon varit kvällen innan … och under natten.

Kaffet hade blivit ljummet, det rostade brödet var kallt och kanterna hårda och knapriga. Ostskivornas kanter på brödet hade börjat resa sig, då de två unga äntligen ägnade frukostbrickan lite intresse. Försiktigt lösgjorde sig Bosse från Annelis omfamning och lyckades också trassla ut fötterna från lakanet vid fotändan. Linoleummattan på golvet var kall, och Bosse sträckte ut benen rakt framför sig och satte sedan försiktigt ner fötterna på den lilla mattan invid sängen. Trots värmen i sängen kände han sig stel och otymplig. 

”Jag måste ha sovit dåligt. Sängen var alldeles för smal för två …”

Han kände Annelis långa hår kittla honom på armen och flyttade sig en mycket liten bit åt sidan. Hon lutade sig mot honom. Han kunde inte låta bli att omfamna henne på nytt.

Bosse Bergström var lycklig. Genom en glipa i rullgardinen såg han att det var solsken ute. Det skulle bli en fin dag.

Plötsligt hostade han till. Han hade svalt fel och fått en brödsmula i vrångstrupen. Han reste sig upp, böjde sig framåt, satte händerna mot knäna och hostade och hostade.

Det var klockan! Bosse hade tittat på klockan!

Det kunde inte vara sant. Så mycket kunde klockan inte vara!

Annelis stora väggklocka hängde ovanför sängen. Visarna hade fastnat på tolv.

 ”Går den rätt …?” kraxade han.

”Jag tror det … ganska rätt i alla fall.”

Bosse hade varken sett eller hört klockan under natten.

Just då knäppte klockan till och minutvisaren hoppade fram. 59 minuter kvar till matchstart! Tidpunkten för samlingen var passerad med mer än en halv timme. Sekundvisaren rörde sig med små springande steg.

Bosse var sen, mycket sen. Han borde ha varit på planen för länge sedan, lagkapten som han var. Nervöst började han söka efter sina kringspridda kläder. Han var fortfarande hungrig och trött och kände sig nästan bedövad. Minst av allt ville han spela fotboll. Han ställde sig upp och stirrade på väggklockan. Han ville inte lämna Anneli. Nästan naken satt hon på sängkanten och följde hans sökande efter kläderna. Hon ställde sig upp och drog upp rullgardinen. Solskenet var starkt och ljust. Hon öppnade fönstret på glänt och Bosse hörde fåglarnas kvittrande lek i rönnen utanför.

Samtidigt med att han försökte få på sig skjortan lyckades han ge Anneli en fumlig och avig kram.

”Du är underbar … Jag älskar dig … Kommer du till matchen …?”

Allt försökte han hinna med att säga medan tankarna gjorde kullerbyttor i huvudet.

Bosse Bergström var redan ute i hallen och höll på att ta på sig skorna, innan Anneli hunnit svara. Vad hon då svarade inifrån sovrummet uppfattade han inte. Han tog trappan ner till ytterdörren i några långa kliv.

Då Bosse snubblade ut genom ytterdörren, tänkte han:

”Hon kommer inte … Hon lägger sig säkert för att sova … Om jag ändå kunnat göra det jag också … med henne.”

*

Bosse Bergström var inte alls i form. Natten hade varit nästan helt utan sömn. Först fram på morgontimmarna hade han fallit i en tung och dvalliknande sömn. Så här eländigt tung i kroppen hade han aldrig känt sig. Nu hade han dessutom för första gången kommit sent till en match, och om det hade varit någon annan match, skulle han inte alls ha kommit. Så kändes det. Då skulle han nog ha ringt och sagt att han var sjuk, att han mådde dåligt. Men första matchen sedan klubben kommit nästan högst upp i seriesystemet kunde man bara inte hoppa över. Dessutom var han lagkapten för första gången i en viktig seriematch. Både Tord och Toivo gav honom ilskna blickar och han förstod dem. Man skulle inte komma till en viktig match bara några minuter innan domaren skulle blåsa igång spelet. I hastigheten slet han av en av skoremmarna, då han skulle ta på sig fotbollsskorna. Tord tog den och fick snabbt en ny rem på plats, medan Bosse knöt igen den andra. Toivo stod bredvid och trampade oroligt. På väg ut från omklädningsrummet fick Bosse vända för att hämta målvaktshandskarna.

Han drog ner målvaktskepsen lite extra i pannan, inte för solens skull, utan för att han så mycket som möjligt ville dölja hur vissen han kände sig. Laget höll på att värma upp på den sida där han skulle få solen i ryggen om han hade lite tur med slantsinglingen. Det skulle han också göra nu. För första gången var det han som skulle välja sida för laget.

”Hur ska jag orka?” tänkte Bosse.

”Slå några lösa bollar på mig …”, sa han, när han joggade förbi Daniel bort mot målburen. Aldrig hade det varit så långt till målburen.

”Var fan har du varit …?” snäste Daniel. ”Tord har redan ringt efter Tjorven …”

Att springa fram till mittpunkten på planen, där domaren stod med matchbollen framför fötterna och med armarna utslagna åt sidorna, som om han välkomnade de båda lagkaptenerna till en boxningsmatch, kändes som att ge sig ut på femte milen på ett femmilslopp på skidor, då man redan haft bakhalt i fyra mil. Bosse blinkade flera gånger. Han tog av sig den ena målvaktshandsken och strök sig över ögonen med avigsidan av handen. Den irriterande svedan i ögonen försvann inte. Det blev nästan värre, som om en sandstorm passerat och blåst in i ögonen.

Om han ändå fått sova en stund.

Bosse tog av sig kepsen då han kom fram till domaren. Håret spretade åt alla håll. Han kunde inte riktigt stå stilla. Fötterna rörde sig av sig själv och för att det inte skulle synas försökte han byta ställning. 

”Nervös idag?” frågade domaren.

Bosse hade nickat som svar och lagt till:

”Jag har sovit så dåligt.”

”Jag kan se det. Lycka till … i alla fall.”

Tillsammans väntade de på motståndarnas lagkapten, som utan brådska kom gående mot mittcirkeln.

”Han försöker psyka mig”, tänkte Bosse och klämde i lite extra med näven, då de båda hälsade på varandra. Motståndaren tittade lite förvånad på Bosse men sa ingenting. Bosse hade tur fastän det varit den andre som valt krona eller klave. Han behövde inte springa över hela planen för att byta målbur. Den var oändligt långt borta. Motståndarna fick börja med bollen, fick göra avspark.

”Kanske det hade varit bättre”, tänkte Bosse. ”Att få börja spelet hade nog varit bättre …

Bättre att få igång spelet direkt … Kanske jag gjorde fel.”

Tankarna vände sig trögt. Ältade och ältade. Domaren tittade allvarligt på honom. Allt gick i ultrarapid för den unge mannen. Han skulle få det svårt. AIK:arna hade gjort bra träningsmatcher under våren. De hade många duktiga anfallsspelare …

IFK skulle få det tungt.

Då Bosse vände sig för att jogga tillbaka till sitt eget mål, vinglade han till och fick ta ett steg åt sidan. Han tittade ner på den nästan obefintliga gropen, som han hade trampat ner i. Armarna kändes tunga. Han skulle ha lämnat målvaktshandskarna i målet, innan han gick för att singla slant.

”Skjut mycket …”, hörde han den andre lagkaptenen säga till sina kedjespelare. ”Målvakten är nog i bakis …”

*

”VAKNA för helvete!”

Bosse ryckte till, då han hörde tränarens ilskna röst från sidlinjen och tittade åt det hållet.

”Han står på fel sida”, tänkte Bosse. ”Fel sida. Vad gör Toivo där? Vår lagledarbänk är på andra sidan.”

Bosse skulle inte ha reagerat på ropet. Han skulle inte ha tittat åt det hållet. Han skulle i stället ha följt bollen med blicken. Han skulle ha sett var medspelare och motspelare fanns. Så som han alltid brukat göra. Nu hann han inte. Han hade varit helt borta i sin mikrosömn.

Ett ganska lamt skott från AIK:arnas vänsterinner strax utanför straffområdeslinjen tog i stolpen, studsade mot Bosses ben och sedan rullade bollen försmädligt sakta in i målet. Inte mycket, men både domaren och linjemannen pekade mot mittpunkten. Målet var godkänt. Bosse hann inte reagera förrän domaren redan blåst för mål. Vilken pojklagsmålvakt som helst skulle ha klarat det lösa skottet.

”Står du och drömmer, din … din …?”

Avslutningen på frågan var lite mer dämpad är början på meningen. Bosse kunde mycket lätt ana vilka ord den hetlevrade tränaren fortsatte med.

”Om bara gaphalsen stått på sin vanliga plats vid lagledarbänken, så hade jag ju lätt hunnit mota bort bollen istället för att titta åt fel håll. Det var ett skitmål … Visst, men Toivo skulle ha varit på rätt sida …”

Sedan Bosse sparkat ut bollen mot mittplan, sjönk han ner på knä intill ena stolpen. Han drack en klunk vatten från flaskan han ställt där. Strax därpå satte han sig med ryggen mot stolpen, drog upp knäna och höll armarna i kors runt benen. Huvudet föll framåt nästan av sig själv. Han kände hur ögonen ville sluta sig. En hundradels sekund var han redan inne i sömnens värld.

”Bosse! Ställ dig upp för fan! Vad är det med dig?”

Det var Toivos röst igen, mycket mer orolig än arg. Nu var han närmare också. Bakom målet stod han, fastän domaren försökte vifta iväg honom därifrån. Toivo höjde handen som tecken på att han förstått och gick långsamt mot lagledarbänken.

”Jag är så trött”, var det svar Toivo hade fått.

Toivo vände sig till Tord och skakade på huvudet.

”Pojkfan har släppt in årets billigaste mål och ändå står han där med ett fånigt leende på läpparna.”

”Han skäms säkert. Han är besviken på sig själv … det är väl så där han reagerar …”

Bosse började gymnastisera, gjorde höfterfäst och böjde sig åt sidorna, körde några höga knäuppdragningar och hoppade några gånger upp och snuddade med fingrarna i ribban. Hela tiden tvingade han sig att hålla ett öga på vad som hände på planen. Det var svårt. Huvudet kändes inbäddat i fetvadd. Ingenting kunde komma in och ingenting kunde komma ut.

Plötsligt såg han den långa bollen komma mitt i planen över försvararna. Av ren reflex började Bosse en utrusning, nästan besinningslös och flaxig. Samma inner som gjort målet för en stund sedan var på väg att hinna upp bollen. Bosse kastade sig mot bollen och mot spelaren. Han kände hur han fick ett knä i maggropen och hur huvudena slog ihop. Men bollen höll han i händerna. Hur han hunnit få tag i den visste han inte. Spelare kom springande från alla håll. Upprörda röster från AIK:arnas spelare och långt, långt bort ekade domarens höga och gälla visselsignal. Bosse ställde sig upp med bollen i famnen. Han kände hur smärtan ilade i magen men det var inte han som stönade. Det var motståndaren som låg på marken och vred sig.

”Straff!” hörde han hur gästernas lagledare ropade och Bosse såg hur domaren kom springande med sträckt arm. Handen pekade mot straffpunkten. Den svårt skadade motspelaren stod nu på knä och verkade ha ont överallt.

”Det var utanför!” tänkte Bosse men orkade inte käfta mot. Domare brukade inte ändra sig. Han vände ryggen till och gick långsamt in i målet och ställde sig på mållinjen.

”Dags för andra målet!” hörde han en gnällig röst från läktaren.

”Nu mår dom där som hela tiden har sagt att jag fått platsen i A-laget alldeles för tidigt”, tänkte Bosse. Rutin hade dom sagt, rutin måste man ha när man går upp i en så hög serie. Självklart hade Tjorven varit bättre enligt deras åsikt. Att han inte gjort en enda träningsmatch ens med B-laget under hela våren hade de glömt.

Bosse stirrade med sina rödsprängda ögon mot Gösta Svensson, som förra sommaren gjort mål på tolv straffsparkar i rad. I ögonvrån tyckte han att han skymtade Annelis ljusa vårkappa på läktaren. Gösta höll redan i bollen, smekte bort vartenda grässtrå som fastnat, och synade varenda söm. Mycket noga la han ner bollen mitt på den vitkritade straffpunkten elva meter från mållinjen. Sakta gick han sex steg bakåt. Det var den sats han brukade ta. Domaren blåste. Gösta tittade under lugg på Bosse, stirrade allvarligt på honom. Så skelade han till med ögonen mot vänstra stolpen. Ibland lyckades det knepet. Gösta sprang några snabba steg mot bollen och slog till högt upp mot den andra stolpen. Skon träffade bollen perfekt. En skön känsla spred sig snabbt från foten, upp genom låret och in i bröstet. Han började redan höja armarna för att jubla över målet.

”Hur fan gick det till? Det var den bästa straff jag någonsin lagt, hård, perfekt placerad, och målvakten såg ut som om han stod och sov, rödögd och ointresserad. Han rörde sig inte en millimeter. Ändå var han där längst upp i krysset och boxade bort bollen … den där förbaskade sprättskorven! Rödögd som en mört …! Jag var så säker på att jag redan gjort sommarens snyggaste mål att jag var på väg att sträcka armarna i vädret, då jag såg den där vänsternäven boxa bort bollen tätt under ribban … och vilken kraft sen! Bollen flög långt över sidlinjen! Hur var det möjligt …?”

Gösta Svensson gick sakta och grubblande mot sitt eget målområde. Två gånger sparkade han till en obefintlig boll så att gräs och torvor rök. Hela tiden pratade han för sig själv.

Två minuter innan domaren blåste av första halvleken lyckades bortalaget äntligen göra sitt andra mål efter ett kraftigt spelövertag under hela halvleken. Ett hårt skott från nära håll efter en hörna kunde ingen i försvaret göra något åt, minst av allt Bosse. 2-0 till AIK:arna; en riktigt dålig förstahalvlek för hemmalaget.

Då lagen lämnade planen var det molokna hemmaspelare, som gick in i omklädningsrummet med nedböjda huvuden. Gästerna gick med mycket piggare ben men var ändå besvikna efter de få målen när man haft så stort spelövertag. Spelaren som Bosse kolliderat med sprang med lätta steg mot omklädningsrummet. Han var ju målskytt.

”Hur är det Bosse? Mår du inte bra?”

Det var Tord, lagledaren, som frågade, lika försynt som vanligt.

”Jag är så trött idag … Kunde inte sova i natt …”

”Ja, ja, första matchen i serien och första matchen som lagkapten … lättare kunde det ha varit. Klart man blir nervös … Drick kaffet nu. Jag har beställt extra starkt för din skull …”

Bosse kände sig lite piggare. Kaffet hjälpte kanske. Laget kände sig också lite bättre efter Tords och Toivos förmanande prat om att de skulle försöka spela sitt eget spel så långt det gick. Efter hand som matchklockan tickade fram sekunder lyckades hemmalaget faktiskt jämna ut spelet lite.

För Bosse var det första gången han inte kunnat koncentrera sig på spelet, första gången han stått och drömt och varit så borta i tankarna att han helt glömt att han var på en fotbollsplan och med i laget. Han hade i alla fall lyckats avvärja de anfall AIK:arna kommit med.

”Är du vaken, Bosse!” hade tränaren vrålat från sidlinjen. Det var onödigt hade Bosse tänkt. Den här gången hade han varit på rätt ställe.

I slutet av matchen var ett nytt anfall på väg mot Bosses mål. Han fixerade bollen och när skottet kom kastade han sig och boxade bort bollen. Det var ett bättre skott än de som blivit mål, och det var en bra räddning. Han kände sig lite nöjdare. Helt misslyckad var han inte.

När tio minuter återstod fick IFK en straff. Det blev mål.

2-1 var en hedersam förlust för ett lag som blivit så utspelat, skrev tidningarna. I första halvlek hade bara ett lag funnits på planen, och det var inte IFK. Reduceringen i andra halvleken var tursam. Straffen som IFK fick var mycket tveksam. Fortsättningen i serien skulle bli svår. Med största sannolikhet skulle IFK bli seriens hackkyckling. Målvakten tillika lagets nya kapten Bosse Bergström, som brukade vara en säker sista utpost, hade nog sin olyckligaste dag mellan stolparna, och han får vara glad att gästerna sköt så dåligt. Att han har stora anlag visade han då han räddade en mycket fint slagen straff.

*

Det var inte länge sedan Bosse hade fått sitt nya smeknamn, Frälsis.

”Tjänare Frälsis”, hade kompisarna i laget börjat hälsa honom strax efter det han blivit lagkapten.

Bosse Bergström var en bra målvakt, snabb och smidig som en mård och spänstig som en höjdhoppare. Tord och Toivo utnämnde honom till lagkapten den våren laget skulle spela sin första match i division två. Från första dagen kallade grabbarna honom för Frälsis. Förklaringen var enkel. Den stillsamme och allvarlige frälsningssoldaten Bo Bergström, som timme efter timme kunde stå utanför Systembolaget med sin sparbössa för insamling till fattiga och lidande barn i världen, hade samma namn. Båda hette Bo Bergström, och när nu Bosse blivit utnämnd till lagkapten, så var det nästan självklart. Kapten var de ju båda två.

Först hade Bosse blivit lite förlägen och slagit ifrån sig … Han ville inte kopplas ihop med Frälsningsarmén, men sedan tyckte han att namnet var bra. Minst lika bra som ”BB”, som han dittills alltid kallats.

Det var klart att Bejo, gamle ytterliraren som blivit sportreporter hade hakat på. Han dök ofta upp i omklädningsrummet på träningar och före matcher också, precis som om han inte kunde slita sig från miljön som han kände så väl. Lukterna av nervositet och svett, liniment och skofett, de flamsiga skratten och enkla vitsarna. Ofta satte han sig bara ner där det fanns plats intill någon av spelarna och slängde käft med alla som orkade lyssna, särskilt med andra som hade lika välsmort munläder som han.

”Frälsis?” hade Bejo upprepat flera gånger redan första gången han hörde öknamnet under en träning. Han hade smålett för sig själv utan att kommentera det just då. Det var bara några dagar efter det att Bosse utnämnts till lagkapten i A-laget. Bejo smakade verkligen på ordet och önskade att det varit han som kommit på det. Han fick nöja sig med att det i alla fall skulle vara han som skulle sprida namnet till tidningsläsarna och publiken med några klatschiga formuleringar.

Det var bara Kent som alltid kallade sin målvakt Bosse. Kent sa aldrig Frälsis. Han kanske hade sina skäl till det.

Bosse kände sig verkligen inte som någon Frälsare efter den här första seriematchen. Frälsis skulle han nog aldrig mer kallas ens i Bejos referat. Lika bra det. Han fick väl vitsa till sina artiklar med något annat.