Nästan aldrig hade vi domare när vi delade upp och spelade mot två mål. Vi dömde själva. Sällan blev det diskussioner. Inte var det någon som vågade låtsas ha blivit sparkad på benen och inte var det någon som ramlade om det inte var ett rejält krokben. Den spelaren hade säkert fått höra det under resten av sommaren.
BÖRJE TAPPER
Börje Tapper från Svanstein kunde man inte lura.Det visste inte pojklaget från stan,som hade lärt sig av de stora pojkarna,att så fort någon snuddade i dem skulle de ramla omkull, rulla runt,yla och skrikaända tills domaren blåste.Då blev de tvärfriska.Inget helade så snabbt som en frisparkeller en straff.
Vi från byn hade aldrig ramlat utom av krokben. Vi var förvirrade halva matchen.I början av andra halvlek var det dags igen – i vårt straffområde.Stans center skrek som en slaktgris,rullade runt, som om han ville flå sig själv,höll sig kring skenbenetsom helt klart måste spjälas. Han skrek och skrek och skrekså tuppen i kyrktornet vände sig bort -och domaren blåste.
Det var Börje Tapper från Svanstein, domaren som man inte lurade ostraffat.Efter den signalen från domarens visselpipa måste den stackars gossen på planen ha blivit döv och inte bara grå av leran på jordplanen.Leende hoppade spelaren upp beredd att själv lägga straffen.Till sin förvåning såg han att domaren pekademed hela armen och hela handen åt andra hållet.
Börje Tappers ord hördes över hela kyrkbyn.”Gör du om det där, blir du utvisad från planen,portförbjuden och rapporterad till högsta instansför synnerligen osportsligt spel- och en dålig skådespelare är du dessutom.För övrigt gäller varningen för ALLA i ditt lag.Ligga och sprattla och skrika på marken får ni göra hemma i sandlådan.”
Vi vann matchen med 4-3. Alla våra mål gjordes i andra halvleken.