Fastän vi ofta var ganska många i pojkgänget neri Ön, var vi ändå för få ibland. Då gjorde vi målen små och spelade utan målvakter. Men målvakten i IFK:s A-lag, Rulle Holmqvist, var en stor idol för oss. Att han som barn bott i Pik-torpet bara en kort bit från oss, var självklart.
MÅLVAKTSDEBUTEN
Jag var tio år, då min karriär som fotbollsmålvakt började och slutade … på samma dag.På rasten före frukostrasten värvades jag av femmans pojkar att stå i mål fastän jag bara gick i fyran.
Deras bästa spelare, målvakten, hade blivit sjuk, dagen före årets viktigaste match mot sexorna.
Med hälen på smärtingskorna drog jag uppmållinjen på skolgårdens grusplan och la en extra sten på stenhögarna som var målstolpar.Jag var glad att jag hade kepsen med - ifall solen skulle komma fram
Första skottet, och andra med, var inte alls så hårt som sexorna försökt skrämmas med.På båda kastade jag mig i grusetoch räddade elegant,fastän det inte behövdesoch sparkade sedan ut med en riktig höjdare.
Så gjorde femman mål, lite turligt kanske, men 1-0 i alla fall. En stor sensation var på väg och min debut var redan lyckad.
Då kom Hildur från småskolan springande till mig; skulle väl gnälla för att vi var högljudda, men blir det mål så …”Du måste nu genast till doktorn. Din bror har brutit armen …”
Då jag kom tillbaka var frukostrasten slut, matchen också, och sexorna hade vunnit med 2-1.
Och jag blev aldrig mer tillfrågadom att stå i mål.