Snobben

Ögonen var som svarta kolbitar, munnen gapade först som på en fisk på torra land, ungefär som på storabborrarna som jag fick upp när jag tjuvvittjade en mjärde nere vid Märgen och sedan smällde hon ihop munnen så att tänderna skallrade. Och dom där svarta ögonen stirrade på mig, som om jag gjort något förfärligt.

”Va!”, sa hon till sist. ”Säg om det där.”

Då gjorde jag det.

”Vad är Snoppen för en?”

Ester harklade sig länge och gnuggade sig i ögonen.

”Det är något som pojkar och farbröder har … men det får ni lära er när ni börjar i 6:an …”

”Men jag har redan köpt en”, sa jag.

”Köpt?”

”Ja, det är som en liten tidning med massor av bilder om en hund. Den heter Snoppen och det undrar jag över, vad det är för en. Inte är det då en stövare. Han sover på taket till hundkojan, så det är ingen vanlig hund.”

Nu blev Ester lika tyst, som när hon ska till att prata allvar med oss.

”Jaså, SnoBBen”, sa hon. ”Bbbbbbb”, sa hon sen. ”Du måste lära dig att skilja på P och B.”

”Ja men jag sa ju det”.

Sedan fick jag säga SnoBBen tio gånger och under tiden kom jag ihåg att mamma pratat med mig om B och P. Att hon bara pratat finska, då hon var liten och därför ibland sa fel.

”Förresten är det inte bra för skolbarn att läsa serietidningar”, la Ester till.

Jag satt resten av lektionen och tänkte på att det kanske var därför Ester blivit så upprörd.

På rasten fick jag av dom andra pojkarna i klassen veta vad dom trodde att Ester hade trott. Då kände jag hur mina öron blev röda. Ester hade trott att jag menat Lill-Nicke mellan benen. Och jag som trodde att jag sa rätt.

Ester har aldrig talat om för mig vad Snobben var för en hund. Hon har väl glömt bort det.

Ibland fick vi skurlov i skolan. Det var inte när det regnade, utan då det kom en massa tanter till skolan och skulle skura alla golven. Skurlov var bättre än potatislov, för när det var skurlov behövde vi inte skura. Men var det potatislov fick vi lov att ta upp potatis.

Då vi fick skurlov på hösten, cyklade jag iväg till min kompis Pelle. Han är ganska gammal, 12 eller 13 år i alla fall. På somrarna bodde han i Lillstugan på gården. Det är ett jättegammalt soldattorp eller bagarstuga. Nu gissade jag att han var där för jag såg att det kom rök från skorstenen. Han hade nog gjort upp eld i den öppna spisen.

Pelle satt bakåtlutad i sin rottingflätade fåtölj med tre extra kuddar bakom ryggen. Han hade en pipa i handen men han rökte inte.

”Det här är farsans pipa, den han tappade förra veckan och inte kunnat hitta igen. Han har köpt en ny, så nu äger jag den här … men jag har ingen tobak …”

”Ska jag springa ut och hämta …?” frågade jag, men Pelle sa att han bara använde riktig tobak. Jag började förstå att fröken Ester kanske hade rätt i att tobaksblommor inte fanns hos oss, inte riktiga i alla fall.

”Nä, förstår du Ola, tobaksplantagen finns bara i Amerika – den riktiga sorten. Den smakar mycket bättre än dom där fröna som ungarna brukar stoppa i pipan … mycket bättre.”

Han satte pipan till munnen och höll i den med ena handen som om han verkligen rökte.

”Jag får nog göra en sväng upp till Alfred Jonssons diverse och köpa lite tobak.”

Han kunde förstås gå in och låna lite av sin pappa, men själv rökte han lite bättre märken – Borkum Riff var bäst hittills, sa han. Jag satte mig på stolen vid fönstret. Det gurglade lite från pipan då Pelle sög på den.

”Fy tusan, pipolja!” sa han.

Han tog fram ett paket piprensare och började långsamt och noga skilja piphuvudet från munstycket. Piprensaren som var vit då han började blev snabbt ljusbrun.

”Jaha, Ola”, sa han till sist, ”vad har du på hjärtat en sån här vacker dag?”

Pelle är lika skicklig som fröken Ester, tänkte jag. Han ser också genast att jag har gått och funderat på något.

”Jo, när man dör, vet du, hur ska man veta var man hamnar? Mamma hon säger att dom döda far upp till himlen, men pappa säger att man lika gärna kan hamna i helvetet. Hur vet man vart man kommer? Är det nån som bestämmer det?”

Pelle tittade på mig mycket noga, som om han var mycket klok. Jag tror att han tittade outgrundligt på mig.

”Det har jag funderat på själv också. Det där är nog sånt man tror på … ja ungefär som att tro i kyrkan, förstår du. I verkligheten är det fruktansvärt kallt i rymden och fruktansvärt varmt innerst inne i jordklotet, där Helvetet finns. Säger dom som vet. Inget av ställena är ju särskilt bra.”

Pelle tystnade och sög på pipan och jag satt också tyst för jag tänkte att det ena var ju inte bättre än det andra.

”Är det därför det finns spöken?” frågade jag.

 Spöken i skogskanten

 ”Jajamän, det är dom som inte vill fara varken hit eller dit. Dom stannar kvar och irrar omkring som osaliga andar här på jorden. Vingar har dom i alla fall inte fått, så att dom kan bli änglar och inte har dom hittat trappan ner till Helvetet … eller hur man nu ska kunna ta sig dit …”

Dagen efter skurlovet luktade det rent i skolan, nästan precis som första skoldagen. Jag fortsatte att tänka på det där med himlen och spöken och allt sånt där, när jag gick till skolan.

 ”Kan du förklara det, fröken Ester, varför man säger att spöken är vita och dom som låtsas vara ett spöke alltid drar ett vitt lakan över sig? Så är det väl ändå inte? Jag har aldrig sett ett vitt spöke. Dom är grå eller svarta och ser ut som dom människor dom var, innan dom blev spöken.”

”Har du sett spöken?” Ester lät ganska intresserad. Jag tror att hon var lite rädd också fastän hon inte ville låtsas om det.

”Jodå, många gånger och inte är dom farliga, inte ett dugg. Dom skräms inte heller. Dom bara finns en liten bit ifrån. Ofta när jag cyklar hem brukar jag se hur dom springer bland buskarna ner mot älven, dom är ganska svarta om det är sent på kvällen, men dom kan vara rätt så gråa också. Och snabba är dom, faktiskt lika snabba som jag, när jag cyklar med full fart. Om jag stannar och hemskt noga tittar ditåt där dom nyss varit, så står dom så stilla som om dom inte finns. Två gånger har jag sett spöken som såg ut precis som dom sett ut när dom levde. Det var inte heller nånting att vara rädd för. Dom var ju snälla när dom levde. Dom var inte heller vita utan hade vanliga kläder på sig. Kan du förklara varför alla säger att dom är vita?”