Skjutsning

Morfar har berättat att om man fick tag på en fiende, så slängde man in honom i en bil och så skjutsade man honom långt bort inåt skogen till nån älv. Där sköt man honom och slängde kroppen i älven.

Min morfar blev tillfångatagen en gång och han fick en bindel för ögonen, innan han knuffades in i en bil. Så körde dom på krokiga och guppiga vägar tills dom stannade. Morfar hade hört hur det brukade vara, så han försökte vara beredd. Han tänkte att skulle han göra något så skulle han göra det, medan han ännu lever. Ögonbindeln halkade av och kom på sniskan, när dom drog ut honom ur bilen. Morfar tror att dom gjorde det med flit bara för att han skulle bli rädd för revolvern, som en av dom hade i ett hölster i bältet. Revolvermannen fumlade med sitt vapen och morfar hann sopa till den mannen allt vad han orkade, så att pistolen hamnade på marken och mannen också. Det var på kvällen så han såg säkert tusen fler stjärnor än alla andra, där han låg. En av dom andra slängde sig fram för att få tag i revolvern, men morfar sparkade ner den i älven och han som försökte få tag på den fick en spark av morfars stenhårda 48:or och blev liggande nära kanten på bron. I villervallan ramlade han ner i älven. Självmant, tror jag.

Den tredje av kidnapparna var den minsta och ettrigaste. Han svor hela tiden att nu din, din … fast på finska och då låter det mycket värre. Och så viftade han framför sig med en lång kniv. Han och morfar cirklade runt varandra som boxare eller brottare och glodde ilsket på varandra. Morfar hoppade bakåt, när mannen gjorde ett anfall med kniven och då morfar försökte slå in en knock-out hoppade den andra bakåt.

Men en gång hoppade morfar inte bakåt, när knivmannen anföll. Han stod kvar och knivmannen kom nära, så nära att morfar fick in en riktig smäll på axeln. Det kändes nog, för morfars nävar är som 5-kilosvikter i Jonssons affär. Sen fick morfar in en hård spark på smalbenet och mannen tappade kniven, som skramlade ner på bron. Det var inte mycket kvar av stridslusten hos kidnapparen och inget vapen hade han.

Morfar band fast honom stenhårt i räcket på bron. Han drog åt så hårt att det blev märken i järnräcket. Rep fanns i bilen för en hel dragkamp. Kidnapparen fick en trasselsudd i munnen, för att han skulle hålla tyst, när han vaknade till medvetande. Morfar tog kniven och stack hål på alla däcken och hällde sand i bensintanken. Det var bara lite som han skrapat upp från vägen. Sedan stack han ner kniven innanför skoskaftet. När han gjort allt det där, kände han att skjortan var blöt på magen och klibbig var den också. Då först märke han att han hade ett långt och ganska djupt sår på magen och ont började det göra. Morfar sa att han inte märkt det först, för han var så arg på dom andra. Sedan började han gå tillbaka efter samma väg som dom kommit. Hade han haft körkort hade han förstås tagit bilen. Det var bara skog och skog och skog och inga hus under flera kilometer, trodde han. Såret gick han och höll ihop med händerna så gott det gick.

Till slut fick han syn på ett hus, där det lyste lite. Han gick dit och blev insläppt. Han var då så trött och matt att han nog inte skulle ha orkat länge till. Att dom släppte in honom var mer än konstigt, för så blodig som han var kunde dom ju tro att han var en riktig mördare. I huset gömde dom honom tills han fick tillbaka lite krafter och såret börjat bli bra. När han till slut kom hem, trodde dom andra att det var ett spöke som kom, men det var bara morfar som hade magrat. 

Kniven har han kvar ännu. Han har den längst in i en byrålåda. Mormor tycker inte om att han pratar om kriget, men en gång visade han i alla fall kniven för mig, så då är det sant vartenda ord.

”Du har nog en morfar som passar dig alldeles precis”, sa fröken Ester, vad hon nu kunde mena med det. "Och en passande morbror också ...", la hon till.
Inte blev det några Bibliska historier heller.

”Ester”, sa jag några dagar senare och jag märkte att jag glömde att säga Fröken.

”Vet du att min morfar inte har några fingrar på ena handen. Ja, tummen och lillfingret förstås, för annars skulle han inte kunna stoppa pipan. Jag tror att man inte alltid kan lita på min morfars historier. Han drar nog till lite ibland. Vet du vad han berättade igår, när han kom till oss. Jo, att en björn bitit av honom fingrarna. Han sa att han en vårvinterdag för länge sedan, jag minns inte om det var för 14 eller 35 år sedan, då hade han i alla fall sett ett par små björnungar krypa tillbaka in i ett ide som dom nyss kommit upp ifrån. Han tänkte att han skulle gå dit och ta den ena ungen och tämja den. Så då gjorde han det.
Han la sig ner intill idet och stack in armen. Han kunde ju inte veta att björnmamman också var kvar hemma i boet. Hon bet av honom alla fingrar på höger hand utom tummen och lite av lillfingret. Och inte fick han tag i någon björnunge heller. Han fick skynda sig till sjukstugan och bli omlindad.
Men när jag berättade för mamma vad morfar hade sagt, sa hon att hon alltid hade trott att det var på sågverket i byn som han hade sågat av sig fingrarna. Så hade han i alla fall sagt åt henne. Fast jag tror att det där med björnarna är mera sant. Det var sånt som min morfar brukade göra.”