En morgon tog fröken Ester fram boken med Bibliska historier igen och det tyckte alla vara roligt, för det var länge sedan hon läst för oss. Hon började som vanligt med att kontrollera vad vi kom ihåg från nån annan gång. Abraham och Sara kom vi ihåg allihop för vi räckte upp handen då hon frågade, men då hon frågade om vad deras piga hette, var det tji att komma ihåg det. Jag mindes bara att det var ett namn, som jag inte trott vara ett namn.
Hagar och Ismael
”Hagar”, och hon var nog lite besviken på att vi glömt det. ”Hagar hette hon” och jag kommer ihåg att Ester sa att hon var mycket solbrun. Och medan hon var piga hade Abraham gjort henne på det viset så hon skulle ha en unge. Det var en pojke som hette Ismael. Nog är det konstiga namn, men kanske dom i Bibliskans länder skulle ha tycker att Jens-Hjalmar och Klas-Åke är konstiga namn.
Det konstigaste av allt var att Sara inte brydde sig om att Abraham hade en unge vid sidan om. Nån skilsmässa blev det i alla fall inte. Men så fick hon själv en pojke och då blev det ännu konstigare. Då när hon behövde mera hjälp hemma, då avskedade hon pigan och sa att Hagar fick ta sin unge och ge sig iväg ut i öknen. Ja, sedan gick dom, Hagar och pojken, omkring i öknen och var törstiga tills hennes gud kom och gav henne vatten. Det hade blivit så konstigt så jag tänkte att det var väl därför Ester slutat läsa från Bibliskan för oss.
Innan vi fick gå hem den dagen, hade Ester talat om en alldeles obegriplig sak för oss.
”Ni är också infödingar!”, sa hon, och jag och alla andra började titta oss omkring, men ingen av de andra hade blivit svart eller brun eller rödskinn och ingen var från Afrika, det visste jag, ingen av pojkarna i alla fall. Varifrån flickorna kom hade jag inte riktigt reda på. Fast en del av dom var lockiga i håret – ibland åtminstone.
”Ni är infödingar!”, upprepade Ester, och jag tänkte att det här ska jag skvallra för pappa, när jag kommer hem, att Ester kallat oss infödingar.
”Infödingar är dom som bor i det land där dom är födda!”
”Jahaaa”, sa jag, ”man måste inte vara svart eller gul eller röd? Men hur är det då med krigsbarnen …?”
Men det ville Ester inte prata om.
*
Fröken Ester hade kommit in på verkligt svåra saker med stavningen. Hon hade väl insett hur duktiga vi var, ja nästan alla. Fast nog krånglade hon till det. Vi hade precis lärt oss stava och då påstod hon att fastän det låter likadant kan en del ljud i ord stavas på olika sätt. K till exempel sa hon, låter inte alltid som Kå. När vi säger KALLE och KAN och KAMEL – då låter K som Kå. Ja, där hängde vi med. Hon hade faktiskt rätt, tänkte jag.
”Kamelen Kalle Kan Komma”, sa jag, för att visa att det där verkligen inte var så svårt.
”… MEN”, sa Ester, och nu lät hon som om hon tänkte bestämma nånting nytt.
”Ester ska bestämma”, sa jag lite halvhögt, för jag tyckte det var så roligt med Kamelen Kalle. Jag tror inte Ester hörde det, men hon flyttade sig lite närmare min bänk. Så vände hon och gick fram till svarta tavlan och ritade en kyrka, med klocktorn till och med, och så skrev hon med stora bokstäver KYRKA.
”… MEN”, sa Ester alltså, ”här ska K:et sägas tje.
”Det går väl inte”, sa jag. ”Tjeyrtjea” – det låter som ryska.
”Bara första k:et, bara första k:et”, försökte Ester hinna säga samtidigt.
Ester tyckte att jag var snabb, men att jag borde lyssna lite mer på vad hon sa också. Hon ville nog att vi skulle förstå att stavningen kunde vara lite knepig ibland. Vi skulle nog få göra en del småfel nån gång om vi ville. I början åtminstone.
Kyrka, kyss, kypare, förklarade hon stavas med K men låter som tje.
Jag frågade först vad kypare var för nånting och sen sa jag att jag kan flera andra ord. Ingen annan kunde några kyparord, så jag sa ”tjyvben”, för det gillade jag inte, när vi sparkade fotboll.
”Nä, nä, nä”, utropade Ester. ”Hejda dig nu pojke, det där är svåra saker, det måste vi ta nästa vecka.” Det var i alla fall bra att det inte skulle bli i fyran. Så la hon till att om jag sa ”krokben” istället för ”tjuvben”, så behövde jag inte fundera så mycket på stavningen och hur det skulle sägas. Det var ett bra knep.
Vi fick läxa till nästa dag. ”Kom ihåg att det som ser ut som K kan låta på olika sätt och sägas på olika sätt.”
En dag skulle det komma en fotograf från Boden och knäppa hela klassen på en bild.
Skolfoto skulle det heta. Fröken Ester började flera dagar i förväg att förmana oss och tala om hur vi skulle uppföra oss, när vi blev fotograferade. På ett skolfoto ska alla vara allvarliga och ordentliga och så ska vi se snälla ut. Det sista var ju inte svårt, tänkte jag, vi var ju alltid snälla mot Ester. Hon ville att vi inte skulle sparka boll på rasten före fotograferingen. Det blir inga fina kort, om ni är sjöblöta i svett”, sa hon. ”När fotografen ska knäppa bilden ska ni sitta stilla som tända ljus…”.
”… och tindra med ögonen?” frågade jag.
”Jo, gör det du Ola, då blir allt bra.”
Då fotografen kom, hade vi alla kammat oss ordentligt, en del med vatten på kammen till och med. Några av flickorna hade rosetter i håret. Det brukade dom inte ha under vanliga dagar, för rosetterna hölls aldrig på plats, tror jag. Dom brukade ramla av, när man gick förbi och råkade fastna i en sådan där rosett.
”Titta rakt in i kameran”, sa fotografen åt oss. Just då sa jag, men inte så hemskt högt:
”Jag tror att något tänt ljus har slocknat, det osar från Jens-Hjalmars bänk”.
Precis då knäppte fotografen med sin kamera.
Ester sa sedan, när vi fick se kortet, och beställa om vi ville köpa, att fotografen hade sagt att han aldrig hade knäppt ett skolfoto med så glada barn. Det var vi det. Ester stod längst bak i klassrummet. Hon hade nog tänkt se bestämd och allvarlig ut, men på den här bilden smålog hon faktiskt. Det var bra, för vi tyckte att hon var snäll.