Vi visste vart vi skulle gå men inte vad som skulle hända. Vi skulle gå in genom dörren intill järnhandeln och så en smal trappa upp. Pelle i femman sa förstås att han varit till tandläkaren hundratals gånger och det klarade inte vem som helst av. Så fort tandläkaren såg något fel på en tand så tog han en stor och krokig tång och drog ut tanden och slängde den i en skål så att det klingade. Men ont gjorde det inte, sa Pelle. Tandläkaren bedövade, innan han sökte reda på tången. Bedövningen var nog till för att man inte skulle bli så rädd för tången. Tandläkaren har en stor spruta, som han sprutar munnen full med bedövningsmedel med, hade Pelle berättat. Då fick man gå ut i väntrummet och vänta att bedövningen skulle börja fungera. I väntrummet kände man hur tungan blev tjock som en potatis i munnen och man kunde nästan inte prata. Under tiden svällde kinderna upp så man såg ut som en fotboll i ansiktet. Då man sluddrade riktigt mycket var bedövningen klar och då fick man komma in och sätta sig i tandläkarstolen. Där blev man fastspänd och skulle gapa så mycket man kunde. Inte ropa utan öppna munnen så mycket det bara gick. Det var inte lätt, för man var ju bedövad och visste inte hur mycket man gapade. Pelle hade hört talas om dom som öppnat munnen så mycket att den inte gick att stänga efteråt. Käkarna hade gått i baklås. Sedan var det klart och man fick gå hem men inte köra bil. Det var tur, sa Pelle, för han hade ingen bil.

Den dagen då vi skulle till tandläkaren, var vi fem pojkar som skulle gå samma tid genast efter frukostrasten. Det var dåligt att gå många samtidigt, eftersom vi började prata om tandläkaren. Alla trodde inte på Pelle, inte på allt i alla fall, men det började pirra mer och mer i magen. Då var det nån av oss som kom på att vi kunde cykla bort till Andholmen och titta på dom sibiriska tallarna där. Det gjorde vi och vi hittade också kottar som ramlat ner och några fick vi ner med olika knep. Vi åt stora frön från kottarna. De smakade som nötter ungefär. Sedan for vi till tandläkaren allihop och hade nästan glömt bort Pelle, bedövningssprutor och svullnader stora som bollar.

Jag skulle in först. Tandläkarsystern kom och hämtade mig och satte mig i en stor stol med en förfärlig massa borrar och tänger och stämjärn och filar och allt möjligt. Alltihop hängde framför ögonen så man skulle bli riktigt skraj. Det tänkte jag inte bli. Var bedövningen inte värre än en treans fotboll så skulle jag nog klara det. En treans fotboll var ju mycket mindre än en femmans, en sån som A-lagsspelarna sparkade med.

Men jag hade inte räknat med tandläkarens syster. Hon bad mig gapa stort. Hon lutade sig framåt och kikade in i min mun. Sedan hoppade hon baklänges som om det varit en råtta där inne i munnen.

”Det var det värsta jag nånsin sett!” ropade hon och tandläkaren kom springande med en lampa runt huvudet och en stor vass mejsel i handen. Jag tänkte att nu får jag också löständer som farmor. Jag var så förvånad att jag glömt att stänga munnen. Tandläkaren tände lampan och tittade in.

”Specialbehandling! 5 minuter!”

”Blir det bedövning? frågade jag och kände att benen var mjuka i knävecken, då hon tog mig hårt i armen och drog iväg mig till ett litet rum intill.

”V a d  har du ätit? Förstår du inte att man måste komma med borstade tänder till tandläkaren?”

Jag berättade om de sibiriska tallarnas kottar och goda frön men hon blev inte på bättre humör. När jag sedan sa att jag inte tyckte om nötter så värst mycket och att dom andra pojkarna ätit mycket mera frön, såg hon nästan gråtfärdig ut. Inte blev det bättre, när jag sa att jag inte visste hur man gjorde, när man borstade tänderna. Hemma hade vi bara kvasten på bron och skoborsten som man putsade skorna med och så mammas skurborste förstås.

”Tandborste!” sa doktorssystern. ”Tandborste ska du så klart använda”.

Jag sa som sanningen var. Jag hade aldrig i mitt liv sett en så liten borste, att den rymdes i munnen. Jag såg att det började glöda i systerns ögon, precis som när fröken Ester i början trodde att jag ljög om något. Jag lyckades avleda hennes ilska, då jag frågade.

”Var ska jag få tag på en sån där borste?”

Sedan när systern borstat och skrapat i min mun minst en kvart, fick jag sätta mig i stolen och tanddoktorn kom in. Han lyste på varenda tand med sin pannlampa och petade med en mejsel och så provstartade han borren och jag tänkte att nu tänker han göra hål i mina tänder.

”Inga hål!” sa han plötsligt och så körde han ut mig.

Han var nog lite besviken. Han hade ju provkört borren och allt och varit beredd.

 Springpojke med packcykel

En morgon, då fröken precis hade hunnit säga ”Varsågodochsitt”, talade jag om för henne att jag varit och sökt jobb.

”Va? Men Ola, du har ju inte ens fyllt 8 år än …”

Jag förstod genast att hon var orolig för att jag kanske inte skulle gå i hennes klass i tvåan, om jag nu började jobba istället. Vem skulle då hjälpa henne med svaren på allt möjligt?

”Jag ska gå tvåan med dig, det lovar jag. Det var så här att jag gick till Gustav Lidman på bageriet och gick omkring en stund och luktade på alla goda lukter från bullar och limpor. Bäst av allt var ändå packcykeln. Det är en sån där cykel med ett cykelställ framtill så när man drar cykeln bakåt så står cykeln hur stadigt som helst. Och det finns en pakethållare framför cykelstyret också. Fast stången sitter ganska högt, eftersom det ska stå Lidmans bageri på en stor järnskylt under stången. Det är springpojkarna som kör ut alla limppaket till affärerna med den där cykeln. Varför heter det förresten springpojkar, när dom i alla fall cyklar?

Jag fick provcykla, för Gustav såg hur intresserad jag var. Det var en tung cykel och stången var besvärlig. Den satt så högt upp och jag slog mig lite i mellanbenet.”

”Mellanbenet…?”

”Ja, lillbenet som är mellan benen …”

”Ojojoj då”, sa Ester och jag tänkte att det är allt bra mycket man måste förklara.

”Det tog inte så ont”, sa jag för att hon inte skulle behöva oroa sig, men då jag ställde mig upp för att dra åt bältet ett pinnhål till, började hon vifta med armarna och sa att jag skulle sätta mig igen. Hon trodde visst att jag tänkte visa henne mitt fina bälte.

”Jag tror att jag hade fått jobbet direkt, om jag haft lite längre ben, ungefär som Ingela, men hon skulle inte kunna vara springpojke förstås. Gustav sa att jag kunde komma tillbaka nästa vår och vet du vad jag ska göra då, när jag får min första löning? Jag ska köpa mig en packcykel.”

”Men, vad …?”

”Jag ska starta en springpojksfirma och cykla runt med paket mellan gårdarna.”

Klassen hade varit alldeles tyst en lång stund och lyssnat på mina fantastiska framtidsplaner, men då fnyste Jens-Hjalmar.

”Ett sånt litet pyre som du, hinner inte få några springpojksben till nästa vår. Ska nån ha jobbet så är det Lång-Benke eller jag … Jag tänker fara till Gustav på bageriet och säga att här har du en pojke med nog långa ben.”

”Då blir Gustav inte glad, för packcykeln brakar säkert ihop under Jens-Hjalmars ända”, tänkte jag men väldigt tyst så att Jens-Hjalmar inte skulle höra. Det fanns alltid en risk att han skulle kunna fånga mig i något hörn, om jag inte såg upp ordentligt.

Fröken sa inte heller något mer om det här, utan vi fick börja försöka lära oss en psalmvers till examen. Den var faktiskt ganska bra, inte så bra som ”Skeppet Albertina” och ”Jungfrun på Jungfrusund” förstås, men ändå.

Psalmen handlade om att det skulle bli mycket blommor på sommaren – fast det brukade det ju alltid bli även utan psalm. Kabbelekor, kärrvioler och missne, men dom sista ska man inte äta, för dom är giftiga. Dom andra är nog inte så goda dom heller. Men vad som menades med lust och fägring stor, förstod jag inte. Psalmer behövde man inte förstå, bara kunna utantill. Fröken såg förstås att jag blev lite fundersam, så hon frågade vad det nu var för något jag undrade över.

”Jag funderar”, sa jag, ”men jag frågar efter rasten, för nu ska vi sparka boll mot storpojkarna i tvåan.”

”Jaja, jag får väl tåla mig till dess”, sa Ester men hon såg inte särskilt ledsen ut för det.

Efter rasten glömde jag bort att fråga, för vi hade spelat 3-3 mot tvåorna och jag hade gjort ett mål. Det var väl inte så snyggt men viktigt. Jag hade stått där framför tvåornas målvakt, då Jens-Hjalmars hårdspark hade tagit i baken på mig och tvåornas världsberömda målvakt Zamora slängde sig åt alldeles fel håll. Zamora heter likadant som Spaniens bästa målvakt, men i verkligheten heter han Korv-Gunnar, för hans pappa brukar sälja varmkorv i Folkets Park och på fotbollsmatcherna på Nya planen.

Jag lärde mig i alla fall ”Den blomstertid nu kommer” ganska bra.

Per-Albin

Vet du Ester, att i går var det nära att Per Albin hade kunnat sparka ihjäl både mig och min lillebror. Om vi inte varit så snabba och hunnit klättra upp på en stor sten, så hade jag kanske suttit här idag och varit död.

”Men, men…”, stammade fröken Ester. ”Per Albin …”

”Jo, han brukar vara snäll i vanliga fall, men igår när min bror och jag var på väg till farmor, såg vi inte att Per Albin inte satt fast i järnkättingen. Järnspettet hade han dragit omkull, och när vi bara hade gått några meter, hörde vi hur han började galoppera. Runt, runt, precis som om han ännu satt fast i spettet. Kedjan rasslade och när han sprang förbi brunnen smällde kedjan mot cementringen som ett skott från en mauser och hovarna dundrade mot marken. Det lät som världens värsta åskmuller. I Kina måste dom ha trott att det skulle bli jordbävning. Hade järnkedjan slagit mot våra ben, så hade vi säkert legat på sjukhuset med fyra gipsade ben.”

”Per Albin – är det en häst?”
Ester såg lite lugnare ut igen.

”Jo, Sigge Karlssons ardenner och vet du, att när en ardenner får upp farten, då dånar det. Pelle sa efteråt att Per Albin lätt skulle ha kunnat hoppa över storstenen där vi klättrat upp.”

”Det var då för väl att ingen kom till skada och att ni klarade er bra. Fick Sigge Karlsson tag i hästen?”

”Jodå, han kom ut på farstubron, stack två fingrar i munnen och visslade jättehögt. Per Albin slutade galoppera och travade bara lite lätt, innan han började gå runt där spettet hade stått. Sigge slog ner spettet igen och trädde kedjeringen över och så gick han in och drack kaffe.

Den där visslingen var verkligen bra. Jag har provat att ha fingrarna i munnen, då jag visslar, men det har gått dåligt hittills. När jag har lärt mig vissla så där, ska jag visa dig, fröken Ester.”

”Ja tack”, sa Ester, ”det är nog inte så bråttom med det.”