Den står mitt mellan morfars hus och älven och på sommaren brukade morfar och hans kompisar bada bastu på lördagarna. När dom suttit där jättelänge och röken bolmat från skorstenen och ångan trängt ut genom springorna i fönster och dörrar, brukade alla gubbarna på en gång nakna springa från bastun till älven och slänga sig i kallvattnet där. Sedan upp igen och in i bastun. 

Det där trodde många på, fastän det inte fanns en enda bastu i hela vår by, men jag tänkte att jag skulle lära mina kompisar lite mer om hur det är i den stora världen utanför byn, åtminstone i Kiviniemi. Så jag sa att på vintern sprang gubbarna inte ner till älven, för det var is på den förstås, utan dom slängde sig bara i snön utanför bastun och rullade runt och frustade och tjoade. Det trodde ingen alls på, fastän det var alldeles sant, så jag sa att kan gamla gubbar som pratar finska, så måste väl vi kunna prova i alla fall, så får vi känna om vi tål. Dör vi så dör vi. Vi skulle ju i alla fall ha räkning med minus nästa lektion. Först var det bara några som tänkte våga tillsammans med mig, men sedan kom allihop. Jag ställde mig först och alla andra efter mig. Så sprang vi rakt ut genom dörren och hoppade över staketet till den lilla gräsplätten, på sommaren alltså, mellan skolan och stora landsvägen.

Där rullade vi runt, runt och blev snöiga, men vi började inte frysa, inte genast i alla fall. Mest rullade de finska krigsbarnen omkring. Vi skrålade och tjoade, men på svenska, och dom som var närmast dörren började springa in för att hinna först till varmvattnet i duschen. Medan vi var ute stod fröken Ester i klassrumsfönstret och bankade på rutan och viftade allt vad hon kunde. Vi stod stilla som frågetecken och tittade på henne. Inte förstod vi vad hon ville, så vi vinkade tillbaka. På landsvägen körde Albin Johansson förbi med byns taxi och han tutade för fullt, när han fick se oss. Tre tanter från ålderdomshemmet, eller kanske det var från Konsum, stod och bara glodde på oss, som om dom trodde att elden var lös. Då kände vi att det började bli kallt om fötterna så vi fick eld i baken och rusade in.

Konstigt nog var det jag som fick förklara alltihop för fröken Ester. Jag la till att min morfar hade sagt, att om man badar bastu och rullar sig i snön så blir man inte förkyld på hela vintern. Jag tänkte för mig själv att jag nog ändå förstått finska riktigt bra, för Ester verkade tro på mig. Och inte en enda av oss pojkar blev förkyld på hela vintern, så Ester var säkert glad att hon hann lära oss så mycket.

En dag skulle vi alla i klassen läsa en liten bit från ”Nu ska vi läsa”. Boken blev bättre och bättre för berättelserna blev längre. Den här gången skulle vi läsa högt för fröken. Det var en bra historia om några som bodde i en stuga som såg ut som en hatt. Det var nog en karlahatt för den var grå och hade ett mörkt band runt kullen. Det gick inte så fort med högläsningen, så jag bläddrade fram lite och började läsa en annan berättelse.

Då det blev min tur att läsa, visste jag inte var jag skulle börja läsa. Då hörde jag hur allihop i klassen började vända blad. Det hade jag redan gjort, så jag började läsa högst upp på den sidan. Ester nickade. Det gjorde hon till alla som hade läst, men till mig viskade hon.

”Nu hade du allt lite tur, Ola”.

När alla var färdiga med läsningen och stugan brunnit ner och byggts upp igen, räckte jag upp handen för att fråga en sak, innan Ester hade hunnit pingla i skolklockan.

”Jaha, Ola”, sa Ester och det betydde att jag fick lov att fråga det jag ville. Det var inte alltid hon hade tid att låta mig fråga.

Kan fiskar prata?

 ”Jag undrar just om fiskar kan prata, jag tror nästan det.”

Ester tittade upp från sina bockar, som hon höll på att skriva i marginalen i rättstavningshäftena, då jag sa det för mig själv, men jag satt så nära fröken att hon hörde det i alla fall.

”Du har då dina teorier…”, sa hon, men hon lät inte det minsta arg den här morgonen. Det var nog kul med bockar.

Jag höll på att komma av mig alldeles. Teori? Nu måste jag få veta.

”Ja, det är en idé, en tanke, som kan vara bra eller dålig och som man inte vet om den är sann. En teori måste kunna bevisas…”

”Jaha, då så. Du vet att fiskarna öppnar ju munnen och stänger den och då ser det ut som om dom pratar. Det gör dom i vattnet och på torra land om dom hamnat där. Men det hörs ingenting. Alltså - VI hör ingenting. Men fiskarna hör kanske varandra, alltså vad dom andra fiskarna säger. Hur kan dom annars svänga åt sidan alla på en gång? Och hundar hör ju höga visselsignaler som vi inte kan höra. Det är kanske likadant med fiskar. Vi hör inte vad dom säger, inte på land i alla fall. Men kanske hundarna kan höra vad fiskarna säger?

Det är väl bevis för att min teori är bra?

Jag har kollat en gång, om man kan höra fiskarna prata i vattnet. En gång låg jag länge på bryggan med hela huvudet under vattnet, men mamma kom och slet upp mig i kalufsen, fast då hade det redan slagit lock för öronen, så jag hörde ingenting, inte fiskarna och inte vad mamma sa. Hon bara öppnade och stängde munnen – som en fisk faktiskt. Förresten var det bara småfisk under bryggan.

I flera dagar kallade klasskamraterna mig för ”Fisken”, sedan jag berättat hur jag tänkte. Det var inte så kul. Jag kan ju inte simma så bra än. Jag sa åt dem att pröva själv och det vet jag att flera har gjort.

Spela kula. Pyramid

På våren hade vi pojkar det ganska besvärligt med alla stenkulor vi hade i byxfickorna. Till slut sa fröken Ester att vi inte fick ta in dom i klassrummet, för om vi drällde dom på golvet, kunde någon trampa på dom och sedan ramla och slå sig så att alla benen i kroppen gick av. Det skulle allt bli många kryckor det.

Där satt jag alltså i min bänk och funderade på om jag skulle våga bygga en storpyrra med 34-35 kulor och hur långt bak jag då måste flytta strecken som dom andra fick kasta ifrån. Tog det direkt så hade jag ju förlorat allt …

”Medan Ola funderar på något viktigt problem, så ska jag passa på att tala om att vi idag ska börja lite smått med hembygdskunskap. Det är egentligen inte förrän i trean ni ska ha det ämnet, men vi ska börja med det allra närmaste först. Det är det som är hembygd, allt som finns i närheten i våra trakter …”

Då klack det till i mig.

”Hördu fröken Ester, kan inte du lära oss den där visan om Gällivare trakter? Min morbror Pelle brukar sjunga den …”

”Hembygden, alltså vår egen hembygd går inte ända upp till Gällivare. Det ska vara närmare. Vi har ingen järnväg och inga gruvor, inga renar och inget Dundret. Men vi har annat som är bra. Allt nära oss är vår hembygd. Imorgon ska vi gå runt i byn och se hur många missionshus och kapell det finns, som Betel och Filadelfia till exempel”.

”Durango”, sa jag då. ”Är det ett missionshus? Det låter nästan så …”

”Nej det är en klädaffär.”

”Jag tycker i alla fall att renar och vargar och dunder hade varit roligare …”,

Det var många som höll med mig, men inte så högt.

”Dundret! Det är ett fjäll där man brukar åka skidor”.

”HEMBYGDEN”, betonade Ester, det är det som finns närmast utanför dörren. Nu får ni ett papper var och på det ska ni rita det allra närmaste av vår hembygd utanför klassrummet.”

Det var en rolig uppgift. Alla ritade så att det knakade i blyertspennorna och en del gick av. Efter en stund räckte jag upp handen. Ester tittade lite misstänksamt på mig, för hon såg väl att jag inte var klar.

”Jaha, Ola, vad kan det nu vara du funderar på?”

”Jo, jag har ritat pojkdasset och flickdasset, men så tänkte jag: Finns det inget frökendass?”

”Rita nu!”, sa Ester och då var det bara att sätta igång igen. Jag ritade Folkets Hus, doktorns hus, Durangos, brandstationen och fotbollsplanen och sist en stor brädhög som det kom rök ifrån och fullt med aska och brända brädstumpar låg utmed. Så såg det ut när jag kladdat och suddat en stund.

”Vad är det där?” frågade Ester och pekade på min suddiga rök.

”Syns det inte att det är bion som brann ner? Det var där jag och min mamma var och såg Barnen från Frostmofjället och alla tanter satt och snörvlade och grät, så jag måste lyfta upp fötterna från golvet för att inte bli blöt”.

”Nu tar du väl ändå i lite för mycket …”

”Ja, lite”, erkände jag. Men dom snyftade så man hörde inte ens hur geten bräkte.”

”Men grät inte du också?”

”Jo, men bara när geten inte orkade trampa upp en stig i djupsnön och när dom måste sova ute i snödrivan … Förresten gråter jag tyst.”

Sedan fick vi sätta upp våra teckningar på väggen och berätta för dom andra vad vi tyckte hörde till hembygden.

Eva och Vera hade ritat ringblommor som fanns i rabatten utanför väggen!

”Jo, det hör också till hembygden. Vi har så vackra blommor. Tänk på hur det är i öknen, där finns inga blommor.”

När det blev min tur fick jag förstås berätta mest om röken och askan, men en del frågade om en svart plump, som jag hade ritat i planket runt fotbollsplanen.

”Det är där jag brukar krypa under, då jag smiter in på fotbollsmatcherna”, sa jag.

Det ska bli kul i trean också, men missionshusen kan vi hoppa över, särskilt om vi redan lärt oss var dom finns.

Sedan hann jag inte höra mer om hembygdens missionshus. Jag tog kulpåsen från bänken och sprang ut för jag ville sitta mot trappan med min pyramid, så att kulorna stannade där och inte rullade iväg långt bakom mig.