”Bevare mig väl … Ja, ja, det är snällt av dig att vilja hjälpa till, men du förstår, Ola, att det finns regler och lagar som talar om hur det ska vara. Pojkarna ska få börja i fröken Hildurs klass … ”

Jag tyckte precis att hon sa ”Stackars människa” lite tyst för sig själv. Jag kunde inte bli klok på vad det kunde vara för fel på fröken Hildur. Hon haltade inte ens. Höll hon på att bli sjuk eller var hon på det viset. Det hade jag lärt mig att när tanterna i gårdarna sänkte rösten och halvviskade, men högt så alla skulle höra, då var det någon som var på ”det viset”. Knasigt.

*

Efter en frukostrast var jag bara tvungen att prata med Ester om det som hänt under rasten. Renström från fyran hade kommit utrusande med sina jättekliv och viftat som en väderkvarn med sina långa armar och så tjöt han som en ångvissla. Vi höll på med en jämn och hård match och vi trodde att han ville vara domare i landbandy, för vi var inte överens med treans pojkar om det skulle vara tre hörnor - straff eller om vi skulle hålla på att slå alla straffar för tjuvben, ja, krokben har fröken sagt att det heter.

”Vet du fröken Ester vad han ropade, Renström alltså? Jo han skrek att Nu får ni låta bli att leva rövare här utanför. Jag kan inte tänka! Vad menade han egentligen? Skulle vi vara tysta eller skulle vi sluta att stjäla saker? Rövare tar ju en massa saker. Visst är det så …???”

”Magister Renström menade nog, att ni var högljudda och skrikiga och han ville säkert att ni skulle vara lite tystare. Att larma och busa är också att leva rövare, men du har rätt att rövare tar saker som någon annan äger. Det ska man inte göra.”

Nu blev jag rädd att Ester skulle börja prata om att ta och inte ta, så jag sa snabbt

”Hördu fröken, vet du hur mycket det svajar i toppen på en gran, då man klättrat upp för att röva ägg från ett skatbo?”

Jag tänkte att hon kanske skulle säga något om hur tallar och granar och björkar vajar i vinden och då man klättrar i dom, men inte. Hon började prata om fågelägg och barn.

”Fåglarnas ägg blir ju fåglarnas ungar, barn alltså och man ska låta dem vara ifred. Tänk om någon kom hem till er och rövade bort en bror eller en syster…”

 Fnitter-Evas lillebror
Ej använd i boken    

Sen höll jag på att ramla av stolen. Fnitter-Eva, som annars brukar vara så tyst, utom då hon började fnittra, sa plötsligt, högt så det hördes över hela vårt klassrum:

”Min lillebror får dom då komma och röva bort, när dom vill. Man kan inte gå ett steg utan att han trampar bakom hälarna och vill vara med och leka …”

Fröken Ester blev alldeles stum och då ska det minsann vara något särskilt. Hon svalde och svalde och skakade på huvudet flera gånger och röd i ansiktet blev hon också, men jag vet inte om hon var arg. Jag var rädd att hon skulle sätta igång ett långt förmaningstal, så jag tänkte att nu gällde det att få henne att tänka på något annat och så ville jag rädda Fnitter-Eva för hon var en alla tiders flicka, som ibland heja på oss, då vi sparkade boll. Och så ville jag förstås lugna ner Ester. En explosion var nära.

Naken tant

”Vet du fröken Ester, vad jag såg, när jag var nästan uppe i toppen på en gran och tänkte röva … låna några ägg från ett stort skatbo där? Jag såg en tant som inte hade några kläder på sig”.

Jag tror inte att Ester blev lugnare, men hon var då i alla fall alldeles tyst. Hon höll båda händerna för öronen och vaggade fram och tillbaka. Jag visste inte riktigt vad det var för fel på henne så jag sa:

”Men hon såg inte mej”.

Fröken Ester tittade ner i katedern eller så blundade hon, för med ena handen trevade hon sig fram och fick tag i räkneboken och höll upp den. Sedan fick vi räkna minus hela lektionen. Det hade varit roligare om hon fått tag på Bibliskan. Där fanns säkert något om bortrövade barn.

Jag tror inte Ester visste hur besvärlig Fnitter-Evas lillebror kunde vara. En gång när vi spelade brännboll på ängen intill där hon bor, kom han och ställde sig på brännplattan och vägrade gå därifrån. Lyfte man bort honom, skrek han som en stucken gris. Till slut fick han tag i slagträet också och då var vi tvungna att sluta spela.

Men kanske Ester var arg på tanten utan kläder, men jag hade ju inte sagt vad hon heter, så det var då ingen idé.

Strax innan Ester tänkte pingla och säga ”Slut för idag” fick jag en idé. Den bara kom någonstans ifrån, utan att jag tänkte på det.

”Hon hade guldram”, sa jag.

Fröken Ester tittade på mig, som om man kastat ut en räddningsboj till henne, då hon höll på att drunkna. Hon såg ut som om hon tänkte komma och krama mig.

”GULDRAM? Var det en tavla?”

Jag fattade direkt, att Ester tyckte om guldramar och fastän det inte var en tavla, så nickade jag. Det var allt bra lite som behövdes för att göra Ester nöjd och glad den här dagen. Hon till och med småskrattade lite, då hon sa ”Slut för idag” och vi klämde i ordentligt, då vi svarade ”Tack för idag!”.

Min morbror Pelle har en gång sagt att han sett en tant, som var vacker som en tavla. Då var det ju nästan sant det jag sagt åt Ester, för ljuga vill man ju inte.