Hon menade mor och far, morfar och farfar, mormor och farmor och hur det hängde ihop. Och så fastrar och mostrar, morbröder och farbröder, fast farbröder kunde ibland vara vilka karlar som helst. Det var lite lurt. En morbror kunde inte vara vem som helst, så det var nog bättre att vara morbror. Det var ett enda stort tjorv med släkten, tyckte jag.

Men sedan började Ester prata om kusiner. Det var då i onödan. Kusiner var kusiner och det var väl inget märkvärdigt. Det visste väl alla. Inte behövde vi lära oss så mycket om kusiner. Om det var pojkkusiner kunde man ju leka med dom och kanske göra lite bus. Flickkusiner satt bara på soffan och var tysta och hade rosett i håret eller drack saft vid köksbordet. Men det blev ett fasligt pladdrande och handviftande för alla i hela klassen hade visst minst en märkvärdig kusin. Alla räckte upp handen utom Roffe från Sörsidan. Han hade ingen kusin alls för hans mamma och hans pappa hade inga syskon. Men Roffe hade 200 gäddsaxar, som han vittjade varenda dag, så han hade säkert nog att göra i alla fall.

Jag tänkte att jag skulle visa Ester, att det där med kusiner det hade jag kläm på. Jag räckte inte ens upp handen, för de andra började pladdra så förskräckligt.

”Vet du fröken Ester”, sa jag riktigt högt, ”att jag har en kusin som heter Bror och han har en syster som heter Syster. Svensson heter dom i efternamn och bor i Munksund. Visst är det konstigt. I Munksund där det luktar så illa från pappersbruket.”

Jens-Hjalmars Amerikakusin
Bilden ej använd i boken

Kusiner kunde visst finnas överallt, t.o.m. i Ersnäs och i Alters bruk och en i Trollhättan, men flera gick i vår egen skola och tre bodde i Västibyn och en hade körkort på lätt motorcykel, men han var inte så liten, ingen i skolan i alla fall. Värst av alla viftade Jens-Hjalmar. Stor som han var viftade han med armarna över huvudet på alla oss andra. Händerna gick som remmen på ett tröskverk, innan han äntligen fick berätta om sin kusin och då klämde han i så att han höll på att storkna.

”Jag har en kusin i Ameeerika!”

Det riktigt syntes hur mallig han kände sig, medan alla andra tystnade och såg lite ledsna ut.
”… och hon är filmstjärna!!” la han till efter en liten paus.
"och jag har ett polyfoto av henne också ..."
Munnarna gapade och många beundrande blickar gick mot Jens-Hjalmar. Han var nära att ramla av stolen av ren högfärd.

Jag hade ännu inte fått säga något, hur mycket jag än viftat. Det var som om Ester inte såg mig. Det var nästan, som om hon trodde att jag inte var i skolan just den här dagen. Jag hade tänkt berätta om min kusin i granngården, som hade slagit ihjäl 63 åkersorkar på en och samma dag, men jag förstod att det inte räckte. Då klämde jag till.

”Jag har en kusin som är död!” sa jag allvarligt.

Det blev knäppande tyst i klassrummet och jag förstod att de andra också tyckte att det var märkvärdigt och mer märkvärdigt än en filmstjärna i Ameeerika. Jag passade på att bre på lite till. För Jens-Hjalmars skull.

”… och hon var alldeles svart då hon dog. Kolsvart. Hon dog av soten. Det har min faster berättat.”

En djup suck hördes över hela klassrummet och säkert långt ut på skolgården. Den kom från fröken Ester.

”Att du alltid ska vara värst, Ola”, sa hon.

Jag tyckte att det var roligt att få beröm, så jag tänkte resa mig upp ur min bänk och buga lite mot henne och mot klasskamraterna. Men då fick jag arga ögat av Ester och satte mig tvärt. Jag kände att det inte var så bra det jag sagt den här gången.

Då jag satte mig på stolen kände jag ett litet stick i ändan och förstod att Jens-Hjalmar bakom mig hade lagt ett häftstift på min stol. Jag låtsades inte om det. Jag hade immunbyxorna på mig. Det var dom som mamma hade lappat med tyget från pappas storväst. Det hade nog behövts en tretumsspik för att gå igenom det tyget ordentligt.

”Lungsot”, sa Ester allvarligt. ”Det är en hemsk sjukdom och inget att skoja om, Ola. Den sjukdomen ska vi prata om en annan gång”.

I läxa fick vi i uppgift att hemma skriva upp namnet på alla kusiner som vi hade och hade haft och var de bodde …

”… även döda”, sa Ester och tittade på mig. Jag ville inte fråga vad jag skulle skriva på var dom döda bodde, för då hade hon kanske inte blivit så glad.

”Bästa läxan på flera år!” sa Roffe från Sörsidan, fastän vi inte hunnit mer än till småskolan och inte gått i skolan ens ett år ännu.

”Jag är redan klar!” sa han.

En dag skulle vi absolut prata om bröder och systrar, men mest om bröder. Nu dög det inte med kusiner längre. Det var Ester som tyckte det, för hon började prata om tre bröder som hette Erik, Johan och Kalle. Dom var bröder med varandra och blev kungar allihop, men inte kunde dom få halva kungariket var, det förstod jag. Det hade ju Ester själv lärt oss på räknetimmarna. Prinsessor fick dom väl skaffa sig själva. Det var nog något med räkning vi skulle hålla på med, men jag förstod först inte vad det kunde vara.

Jag tyckte lite synd om mig själv som bara hade en bror. Han var bra, men hade vi varit tre så kanske … Riktigt hur fröken Ester vred till det med räkningen förstod jag inte, men hon sa att Erik, som var först och äldst, var nummer fjorton, Johan nummer tre och Kalle, som var yngst, var nummer nio. Ester förklarade inte heller och jag hann inte fråga, innan vi skulle ut på rasten. Det där var klurigt. Ester tänkte nog lura oss på något sätt. Men sagorna hon berättade om kungarna som var bröder var bra, särskilt att dom måste äta så mycket ärtsoppa. Vilka brakande det måste ha varit på slotten då.

”Hördu Ester, sa jag en dag. Du vet Fredrik som bor ute på udden på Holmen, Skata-Fredrik alltså? Hans fru heter ju Berta och hon är väl inte den smalaste här i byn. Berta blev jättearg på mig, då jag sa att Tjocka Berta är en kanon. Men visst är det så? Det var någon tysk i Tyskland som skulle göra en kupp, så han gjorde sig en kort och tjock liten kanon. Sen startade han en fabrik för att göra många kanoner och då fick fabriken heta Kuppfabriken. Det har i alla fall Pelle sagt.”

”Krupp!!”, sa Ester. ”Han hette Krupp”.
”Nä, det var Pelle”, sa jag. ”Det minns jag tydligt”.
”Krupp!” sa Ester igen, och började ta i så att alla hoppade till i sina skolbänkar.
”Krupp är ett tyskt namn och en som hette Krupp gjorde verkligen kanoner. Du har faktiskt rätt, Ola. Fabriken gjorde andra vapen också, men Tjocka Berta hade du väl inte behövt säga åt Fredriks fru. Det var inte snällt. Dessutom heter Fredriks fru Tjo... Märta och inte Berta!”

*

En dag stod den där lilla inspektören i klassrummet igen. Lite glesare i huvudet hade han nog blivit, eller också hade jag växt lite så att jag såg lite högre upp. Han sa att han skulle läsa en dikt för oss, en kort dikt, eftersom Ester talat om för honom att många redan kunde läsa.

                      Flitigt läsa gör dig klok
                      Därför läs varenda bok.

Det tyckte jag var en bra dikt och det sa jag till inspektören från Flottningsföreningen för det var den enda inspektör jag hört talas om, Flottningsinspektören Olsson ner i Holmsundet. Men jag hade aldrig sett honom. Så fick vi veta att den som skrivit så där bra hette Falstaff Fakir och det var allt något att tänka på. Hur han låg där på en spikmatta och skrev dikter.

Sen frågade inspektören om vi kunde några dikter. Jag sa som det var att jag hört en jättebra dikt om några pojkar som spelade kula men den kunde jag inte. Den var så lång. Men jag kunde en annan som var kortare. Den hade Pelle lärt mig. 

                      Langt bort i helvitta
                      langt nol i väla
                      drar jag mitt dragspel
                      för värken i själa

Det är en vers till, men den kan jag inte så bra, berättade jag från inspektören och för fröken Ester. Inspektören såg väldigt beundrande ut men Ester hon skyndade sig att säga:

”Den där har jag inte lärt honom …”

Inspektören slutade inspektera utan frågade bara, vem som skrivit den där dikten. Då sa jag att det inte var Pelle, fastän han lärt mig dikten. Det var visst någon som heter Helmer Granström, men han bor ju på Norrabyn så han kan det inte vara …
”Grundström …”, sa inspektören och så frågade han något konstigt:
”Ni har väl många böcker hemma hos dig …?”
”Jodå”, sa jag, ”12 stycken!”
”Varför just 12?”
”Ja, först hade vi ingen bok, innan jag fick Pippi Långstrump. Men så gjorde Pelle, min morbror alltså, ett skrivbord och i den byggde han in en liten bokhylla. Då beställde mamma och pappa 12 böcker. Fast ingen har läst dom än, tror jag. Det såg så tomt ut i hyllan. Det är fina böcker med hård pärm.”

Fröken Ester fick en massa beröm, för att hon hade en så fin klass, och det tyckte vi också att hon var värd.