Karlssons märr och Karlsson själv

”Du som vet så mycket. Visst vet du att Karlssons märr heter Blända och ibland är hon envis som en åsna. Det säger i alla fall Pelle, du vet min kompis. Han sa att hästen kunde vara istadig, men han menade nog ostadig, tror jag. Blända ville inte bli selad. När hon skulle backas in mellan skaklarna hoppade hon över. Karlsson han lirkade och lirkade, sedan skrek han och svor och rappade till hästen med tömmen. Sen lirkade han igen en lång stund, ända tills han kom på att hämta tornistern och ge Blända en stor portion havre. Då glömde hästen av att vara tjurig. Så då stod hon där och blev både selad och fick skaklarna fastspända, men det var till ingen nytta. Märren, hon ville inte gå nånstans på en lång stund. På flakvagnen fanns ett lass ved, som Persson uppe i backen skulle ha.

Då Karlsson satte sig på flaket framför veden och smackade och slog med tömmarna brydde sig inte hästen. Hon stod där och tuggade och tuggade och Karlsson fick göra vad han ville. Blända rörde sig inte. Minst en timme stod hon där och tjurade. Karlsson hann gå in och dricka kaffe, men då han kom ut var både häst och vagn borta. Blända hade travat iväg och Karlsson fick syn på henne nästan framme hos Perssons. Hur kan det komma sig?

Och vet du vad mamma sa, när jag berättade det Pelle hade sagt. Jo, att Karlsson själv brukade hoppa över skaklarna så det var inte så konstigt om hästen gjorde det. Vad menade hon med det?”

 *

En dag kom fröken Ester in i klassrummet med en grön plåtlåda. Det stod nummer på den och så var det en massa avlånga hål. Det var Posttanterna som varit och lämnat den för att vi skulle spara pengar där. En gång i veckan skulle vi lägga en slant där i hålet med vårt eget nummer. Jag hade fått nummer nitton, för det var arton stycken före mig i klassboken. Som tur var hade Ester skrivit upp vilka nummer vi hade, så vi kunde glömma om vi ville. Det var inte problemet, utan att hon sa att vi kunde ta lite av vår veckopeng och spara. Jag fick ju problem, eftersom jag inte hade någon veckopeng. Vi fick en egen bankbok också, där det stod vårt namn och så fanns där ett stort och fint frimärke. Det var alltid motiv från en saga. Rödluvan och vargen var redan inklistrat och så stod det 2 kronor på frimärket. Det var en fin varg, tyckte jag.

Då jag hemma berättade om plåtlådan och vargen, sa mamma att hon skulle försöka ge mig en slant ibland, så att jag också kunde spara, men egentligen behövdes det inte, tyckte hon. Fast för att jag inte skulle behöva skämmas inför byaungarna, så skulle hon försöka hjälpa mig. Pappa sa som vanligt – vad är det för fasoner nu igen?

Pelle och vikarien

”Hördu fröken Ester”, sa jag en dag, när vi skulle räkna i våra räknehäften. ”Kommer du ihåg min kusin Pelle …?" ”Heter han också Pelle?”
Ester såg verkligen förvånad ut. Fast jag är lite lur på att hon låtsades en del.
”Jag menar inte han som är liten, han som brukar jaga åkersorkar tillsammans med min lillebror. Det här är en annan kusin, som går i fyran hos Renström. Han heter egentligen Karl-Ove Persson och han har en bror som heter Karl-Olof, så det är därför. Persson förstår du.”
”Jaha”, suckade Ester, ”då klarnar allt …”
Vad hon nu menade med det.

”Vet du, Ester. Den där vikarien, som var till Pelles klass, när Renström var sjuk, han försökte slå i Pelle hur man räknar, men det gick dåligt. Pelle har inte heller någon veckopeng, så han tycker att han inte har så stor nytta av räkning. Ja kanske plussa och minska kan vara bra, men vikarien tänkte lära honom att gångra. Vad det nu skulle vara bra för. Pelle fick stå framme vid svarta tavlan i minst en kvart men det gick i alla fall inte. Vikarien höll på att explodera och han blev rödare och rödare av ilska. Till slut var han lika röd som en julgranspumla. Först gav han Pelle en hurril på ena kinden så att Pelles hår stod rätt upp, sedan tog han tavelsudden och suddade bort det Pelle hade räknat och klämde därefter till med tavelsudden på Pelles andra kind så att det blev ett stort vitt moln runt honom av kritdamm. Innan Pelle alldeles försvann i kritmolnet fick vikarien tag i Pelles öra och vred om, så att Pelle tjöt som en gris. Det hördes säkert bortanför kyrkan. Det var nära att örat lossnade.

”Jag ska ta mig sjutton lära dig räkna om det så är det sista jag gör”, hade vikarien vrålat.

Men min kusin Pelle, förstår du, han har också ett ruskigt ojämnt humör om man säger så. Då vikarien till slut släppte örat tog Pelle ett par steg bakåt och slängde kritan och träffade mitt i skallen på vikarien. Det var inte så märkvärdigt gjort. Han var ju så nära. Sedan sprang Pelle runt, runt i klassrummet och ibland uppe på bänkarna med vikarien som en rytande galt efter sig, fast inte på bänkarna. Till slut fick Pelle nog och försvann ut genom dörren. Visst borde han ha sig stryk – vikarien alltså? Tror du att det är sant att vikarien varit fanjunkare i det militära? Kanske det var därför han svor.”

Ester satt och såg olycklig ut. Mest tittade hon rakt upp i taket, ibland ut genom fönstret. Jag förstod att hon var lite ledsen, så jag tänkte muntra upp henne.

”Det där talet, som Pelle skulle räkna, det kan jag. Det skulle bli 56 för det var 8 gånger 7 eller om det var tvärtom. Det har Pelle lärt mig, min morbror alltså.”

”Vet du Ester, vad Pelle, min kusin i fyran menar jag, vad han gjorde nästa dag? Jo, han gick till vikarien och sa att hans pappa funderade på att anmäla herr Vikarien för polisen. Och så sa han att han sagt att hans pappa, Pelles alltså, hade varit sprängexpert i det militära. Varför han sa det kan man ju undra. Kanske dom kände varandra?

Gångra verkar kul. Ska vi snart börja med det? Jag har flera gånger undrat om det är flera saker som kan bli 56 om man gångrar. Sedan har jag i flera år undrat om det är så säkert att det alltid, varenda gång alltså, blir 56 när man gångrar 7 med 8. Tänk om det blir 57 nån gång?”

Jag var faktiskt glad att det var Ester som lärde oss räkna och inte nån vikarie. När vi höll på med minus gick det alldeles åt skogen för mig en gång. Jag skrev att 5 minus 0 är lika med 0, och inte förstod jag vad Ester menade när hon pekade på talet, där hon gjort en röd bock. Jag skakade på huvudet. Det såg inte ut att vara något fel. Då började hon med sina äpplen.

”Lilla Ola”, sa hon och det var en dålig början, ”om du nu har 5 äpplen och tar bort noll äpplen, alltså, du tar inte bort något äpple – vad har du då kvar?”
”Hur enkelt som helst – 5 äpplen så klart”, sa jag.
”Men vad har du skrivit?”

Nog tyckte jag att det stod att 5 var kvar, men när jag tittade en gång till så stod det att det var 0! Hur hade det kommit dit? Förklara det om det går. Jag blev faktiskt rödare än de rödaste rönnbären på kinderna och varm blev jag också om öronen. Men tänk om vi haft den där vikarien. Jag hade kanske varit vithårig och utan öron.