En dag började Ester prata om skorvar, fast jag tyckte att det var alldeles för sent på hösten. Hade det varit lite tidigare, hade jag kunnat ta med en hel hop och visa henne. Ester började först säga något att det fanns båtar som kallades skorvar, riktigt gamla och otäta och farliga båtar. Som vrak var dom visst.

När jag sedan fick chansen, berättade jag för henne att det egentligen bara finns två olika sorters skorvar. Sprättskorvar och vanliga skorvar, som det finns mest av. Sprättskorvarna är roligast. Dom är svarta. Då man vänder dom på rygg, sprätter dom till och flyger upp i luften ett par decimeter och landar på benen, när dom kommer ner. Precis som katter som alltid landar på fötterna, när dom ramlar ner. Men just då jag skulle börja berätta om vår katt Tusse, hängde hon upp en jättestor skolplansch av en båt, som var stor som hela Flakaskär eller åtminstone Piltreven, tror jag. Uppe på båten stod en massa djur och trängdes och mitt i alltihop stod en gubbe med ett jättelångt vitt skägg. ”Moses igen!”, tänkte jag.

”Det här är ingen skorv, alltså ingen dålig båt. Det är en ark.”

Nu trodde jag faktiskt att Ester vaknat på fel sida. Hon hade kanske fått feber och legat sömnlös hela natten och försökt fundera ut vad hon skulle lära oss idag, och så blandade hon ihop olika saker. Ark och skorv – det var då konstigt. Men sedan förstod jag, när hon började förklara och det var riktigt spännande.

”Det är Noaks ark, och ark är faktiskt en jättestor båt, fast mer som en pråm förstås, för den hade ingen motor och inga segel. Men djur fanns det. Massor av djur. Och några människor. Allihop tog Noak med sig på sin båt.”

Sedan berättade Ester att det hade blivit högvatten något alldeles förskräckligt där nere i den där älven där Noak bodde. Det hade blivit en översvämning värre än när älven nedanför skolan förra våren nådde ända upp till landsvägen och taket på Alfreds svinstior flöt iväg ut till havs. Ja, då förstod vi hur Noak hade haft det. Ester sa att det där kallades Syndafloden och det begrep vi ju att det var synd om alla djur som kanske inte kunde simma. Det var väl därför dom fick åka på hans båt. Men han visste inte vart han skulle ta vägen, så han hamnade på toppen av ett berg och där satt han fast tills vattnet började sjunka undan. Det var verkligen ett underligt ställe att ankra på. Men så kan det gå till i Bibliskans berättelser, förstod jag. En bra historia var det i alla fall och vilket jobb det måste ha varit att få tag i alla djuren.

Nästa dag ville fröken Ester att vi skulle prata om insekter. Det hade varit roligare att prata om dom, när det var barmark ute, tänkte jag. Vi hade kunnat gå på insektsjakt. Hon började med att fråga om vi visste hur många insekter det fanns.

”En hel tjorv”, sa jag och Ester förstod hur jag menade och sa att det nog var rätt, för det finns miljoner och åter miljoner insekter. Inga varelser finns det så många av som av insekterna. Sedan fick vi säga vilka insekter vi kunde. Det var spyflugor, myggor, pissmyror och rödmyror, getingar, humlor och trollsländor. Det kunde nästan alla, men då drog jag till med blindstyren, sprättskorvar, snabelskorvar och nyckelpigor. Ester trodde att jag menade blindingar då jag sa blindstyren, men snabelskorvar hade hon aldrig hört talas om.

”Det är en skorv som ser ut som en elefant i huvudet, men utan öron. En lång snabel har han och han är lite brunfläckig och kryper mest på småtallar och granar.”
Det var nog en bra beskrivning, för Ester förstod genast att det var en snytbagge jag menade.

”Fröken Ester, vet du förresten varför man inte ska slå ihjäl en mygga, som sitter och suger blod på dig?”

Jag tänkte själv svara snabbt, för jag förstod att det var en svår fråga. Hon hann inte svara något alls, innan Jens-Hjalmar hojtade:

”Det är för att då kommer alla andra myggorna på begravningen. Då blir det svart som på natten kring skallen och surrigt”.

Det hade jag tänkt säga själv, men jag låtsades inte om Jens-Hjalmar idag. Hans stora skratt bullrade över hela skolan, men det fick han väl hålla på med, om det nu var så roligt.

”Visst är det för att myggorna är bra att ha, om man ska få bär i skogen?”

Ester var riktigt nöjd med mitt svar, när hon nickade mot mig.

Fröken Ester ställt fram färglådorna och vattenmuggarna. Vi skulle få rita och måla och jag tänkte att nu var det väl blommor igen, för det hade vi hållit på med flera gånger. Det var roligt, men jag tyckte, att jag hunnit måla alla blommor som finns. Jag blev glad då jag hörde att Ester ville att vi skulle måla skalbaggar. Riktigt glad blev jag för jag tycker om skorvar.

Jag satte igång. Jag målade en snabelskorv. Det var den fröken Ester kallade snytbagge. Kroppen gjorde jag rund som en gris men huvudet gjorde jag lite mindre och några hängande öron har inte snabelskorven, kanske små trekanter som sticker upp. Det måste jag kolla nästa gång jag ser en skorv på en tallgren. Ögonen var stora och rutiga och snabeln lång och vass. På sidorna gjorde jag som ett cykelstyre, om det var betarna eller om det var antenner av något slag vet jag inte. Så avslutade jag med sex stycken spindelben. Jag funderade länge på om skorven också har en kosvans som elefanten. För säkerhets skull ritade jag dit en svans också och textade stort SNABELSKORVEN JUMBO. Det blev lite snett och vint och Ester sa att en del bokstäver måste jag vända på, men vad det skulle vara bra för att ha dem upp och ner förstod jag inte. Ester tyckte i alla fall att det var en fin skalbagge. Hon sa inte skorv. Det sa hon bara om dåliga båtar.

Då berättade jag för henne om nyckelpigorna, att det finns dom som har många prickar och en del som bara har två eller tre prickar och så finns det en del med sju prickar. Dom är bäst och det finns mest av dom också, för jag brukar nästan alltid se sjuprickiga nyckelpigor. Så avslöjade jag en hemlighet för Ester, men jag tror att alla i klassen hörde den.

”Vet du fröken Ester”, sa jag, ”att om en nyckelpiga med sju prickar sätter sig på din näsa så blir du lyckligt gift i alla dina dagar.”

Det hade jag hört från farmor men på henne hade nog ingen nyckelpiga satt sig på näsan. Sedan berättade jag att en gång kom en nyckelpiga och skulle just landa på min nästipp, men då nös jag alldeles förskräckligt, så den blev rädd och satte sig på lillbrorsans näsa istället. Det var meningslöst gjort, för han har sagt att han ska bli ungkarl, som morbror Pelle, men en piga tänkte han ha som kan laga småplättar åt honom varje dag. Sedan frågade jag om det inte är svårt att räkna prickarna på en nyckelpiga, som sitter på ens egen näsa. För om den inte har sju prickar så kan man ju vifta bort den.

Det sa fröken Ester ingenting om och började istället pingla i skolklockan. Då gick vi ut och nästa lektion fick vi måla prästkragar. Det var roligt det med, men jag målade i alla fall dit en sprättskorv på ett av bladen. Den har så vacker blå färg och det tyckte jag skulle passa bra.

Stridsvagnarna

Ibland fick jag för mig att Ester inte alltid trodde på det jag berättade. Det tyckte jag var konstigt. Jag hade ju aldrig ljugit om nånting. Min mamma hade präntat i oss barn, att vi alltid skulle tala sanning. Även om hon inte alltid visste var jag var, så fick hon reda på det om hon frågade. Fast … om hon inte frågade, så skvallrade jag inte på mig själv.

Fram på hösten, när jag redan gått flera månader i ettan, och det började bli vinter, hände något som fröken Ester inte trodde på. Snön hade faktiskt kommit ovanligt tidigt och väldigt, väldigt mycket. Vägen ner till gårdarna var inte bra plogad och smal var den, smalare än på sommaren. Efteråt förstod nog Ester, att jag talar sanning även om det ibland är ganska konstiga saker jag berättar om. Den här dagen kom jag mycket för sent till skolan. Fröken Ester var riktigt sur, då jag steg in genom dörren och skakade av mig snön. Hon hade kanske sovit dåligt på natten. Det blev blött på golvet där jag stod, men att dom andra också varit blöta, då dom kommit in, kände jag minsann på lukten i klassrummet. Det luktade blöt kofta.

”Och vad har Ola för förklaring idag då?” sa fröken Ester med argrösten, som om jag brukade komma för sent. Jag blev faktiskt lite nervös, när jag skulle börja förklara, för jag fick stå kvar innanför dörren och inte sätta mig i min bänk.

”Jo fröken Ester, du vet vägen ner till gårdarna, den är inte så bred. Mitt emot Alfreds svinstior körde en lastbil i diket, fast grisarna var ju inte där förstås och inte Alfred heller. Men så kom det en stridsvagn på vägen och den tog sig inte förbi lastbilen, så dom krockade på något sätt och stridsvagnen gled också ner i diket fast på andra sidan. Just där korsar stordiket från Sundet landsvägen, så den kunde inte ta sig upp. Ut kom en massa krigare med grå kläder och hjälmar på huvudet och efter stridsvagnen kom först flera militärlastbilar och så flera andra tanks, så hela vägen upp till bortanför Gammelplanen var igenproppade med hundratals militärbilar, många i alla fall. Från alla kom det ut militärer med bössor i högsta hugg. Kanske var det krigare ända till Boden. I alla fall så långt jag kunde se. Då jag hade plumsat i snön ända till mjölkbryggan vid sommarlagårn, stod där en arg krigare och sa åt mig att vända om. Vägen var avstängd. Han hade ett gevär. Han siktade inte på mig, så det var nog ingen fiende. Han sa åt mig att jag fick gå nån annan väg. Jag frågade varför jag inte fick gå på landsvägen, där jag alltid brukade gå. Jag kunde ju vada i snön förbi bilarna. Då sa han att det var farligt för små pojkar. Bilarna och stridsvagnarna hade bomber och granater med sig. Då gick jag hem igen och gick sedan gammelvägen förbi Hägnheden. Den vägen var inte alls plogad. Men nu är jag här. Har ni hunnit lära er något nytt?” sa jag och började närma mig min bänk.

”Mycket ska man höra…”, hörde jag att fröken Ester muttrade, men jag fick sätta mig på min plats och göra siffror i långa rader i ett häfte med lutande rutor. Det var väl något ordspråk som bara hon kunde, ”Mycket ska man höra …”
Efter frukostrasten kom Ester fram till mig och sa att hon hört om militärkaravanen som kört fast på vägen förbi gårdarna. Det var bra gjort av Ester, tyckte jag, men hon hade fått vara lite arg i onödan.