Dagen efter gick jag till Biblioteket i byn. Mamma hade visat mig för länge sedan var det fanns, så det var inte svårt att hitta. Ändå var det lite kusligt att gå dit. Trappan ner till själva biblioteket var smal och svängde runt ett hörn, så man visste inte vad som kunde finnas där nere. Det var mycket tyst, inte ens ett knäpp hördes.
Inte ett enda blad prasslade och så luktade det alldeles annorlunda. Det måste vara Bibliotekslukten, tänkte jag och hajade till, när jag plötsligt fick se en ganska gammal tant, som satt där bakom ett litet skrivbord med två trälådor ovanpå bordet. I lådorna fanns det en massa kort som hon tittade på vad man än frågade om. Hon såg ut som Tant Brun.
”Jag vill låna böcker”, sa jag.”Först måste du kunna läsa”, sa hon då. Hon borde väl ha förstått på en gång att jag kunde läsa. Varför skulle jag annars komma till biblioteket.”Jag kan läsa”, sa jag. ”Var ska jag börja?”
Då steg hon upp och la undan sin virkning i en liten korg, som hon hade med sig och visade var jag skulle hitta böckerna.
Stenålderspojke på jakt
”Men vad är det här?” sa jag. ”Det är ju bara barnsliga bilderböcker för småbarn! Jag vill ha riktiga böcker om Pippi Långstrump eller någon stenålderspojke eller hittebarn i vattnet … eller kanske någon riktigt bra indianbok? Finns den där då en hop pojkar slänger ner en liten kille i en brunn?”
”Vilka förfärliga böcker är det du pratar om? Vi har inga böcker om indianer som slänger barn i brunnar … Sådana har vi inte här.”
Jag brydde mig inte om att rätta henne. Men hon visade mig en annan hylla och där hittade jag precis samma bok, som jag hade hemma. ”Pippi Långstrump”. Enda skillnaden var att det fanns ett extra blad längst bak där det stod olika datum. Den lånade jag, för att träna mig på att låna. Jag ville ju inte börja med att låna för svårt.
”Du får ha boken hemma i högst en månad”, sa Tant Brun, då hon räckte mig boken och ett lånekort som hon skrivit ut åt mig.
*
En lördag sa Ester att på måndan skulle vi få gå till doktorn, allihop. Alla barn i ettan skulle undersökas och så skulle vi få en liten spruta.
”Vad ska vi ha den till?” undrade jag för mig själv. Jag tänkte just fråga Ester, men hon måste ha tittat in i mitt huvud, för hon sa att vi skulle vaccineras mot lungsot. Ester sa TBC, men det var samma sak, fick vi veta.
Sprutan, en liten, liten en, som inte skulle göra det minsta ont, sa Ester, skulle vi få i armen. Ingen av oss hade någonsin fått en spruta i armen, men ju mer hon pratade om att det inte skulle göra ont, desto mer trodde vi att det var precis vad det skulle göra, ont. Viktigt var att vi badade och tvättade oss ordentligt, innan vi kom till skolan på måndagsmorgonen. Särskilt öronen, sa Ester. Varför öronen om vi skulle få en spruta i armen, tänkte jag. Fröken Ester sa ”SLUT FÖR IDAG”, och då var det som att starta ett lämmeltåg. Det var som om alla skulle ut genom dörröppningen samtidigt. Men ett lämmeltåg skulle jag allt vilja se i verkligheten. Det här lämmeltåget skulle väl hem och tvätta öronen.
På måndagsmorgonen var nog alla som skulle till doktorn jättenervösa. Vi fick gå direkt till doktorn och det var inte långt. Bara tvärs över stora vägen och till doktorns hus på andra sidan. Vi pojkar skrattade och pratade högt som om det var världens enklaste sak att gå till doktorn och få en spruta i armen. Nästan som om vi gjort det varenda dag. Pojkarna fick sitta i det stora väntrummet, flickorna i det andra. Dom var inte lika många. Vi fick ta av oss alla kläderna, utom kortkalsongerna. Barfota var vi också och jag såg att mina fötter nog hade behövt tvättas en extra gång – eller också var jag fortfarande solbränd på fötterna efter sommaren. Vi väntade och väntade. Flickorna skulle först undersökas. Det tog så lång tid att vi började tro att dom fick en spruta i den andra armen också. Vi hörde hur dom pratade i väntrummet bredvid. Ändå var vi inte ett dugg beredda på det som plötsligt hände.
Ett hiskeligt illtjut hördes, högre och värre än när brandbilen ryckte ut. Sekunden efteråt slogs dörren till doktorns rum upp. Ut rusade Maja, järnhandlarens flicka, spritt språngande naken, ja, nästan, och syster Margit kom efter med samma fart. Hon höll en stor spruta i handen. Hon hade mycket kläder på sig, lång kjol eller klänning och mössa på huvudet, en sjuksystermössa. Maja försvann förbi oss och genom svängdörrarna in till flickornas väntrum och syster efter. Men hon var inte lika snabb och fick stanna upp lite eftersom svängdörren svängde tillbaka mot henne. Maja kom rusande en gång till, men nu stod fröken Ester innanför svängdörrarna och hon fångande den sprattlande Maja i sina bastanta armar. Maja skrek och grät och grät och skrek. Sedan blev det tyst, olycksbådande dödstyst.
”Bedövningssprutan!” muttrade Simon. ”Maja har fått en bedövningsspruta!”
Doktorns spruta
Så tyst kunde det inte bli utan en bedövningsspruta.
Men så hördes ett nytt tjut, fast ingen kom springande den här gången. Vi satt i vårat väntrum tysta som små möss hos råttmor, när hon kokade te. Såg ni? var det nån som sa, vilken spruta! Jag undrade för mig själv, om det bara var jag som sett Maja springa nästan naken. Men jag hade sett sprutan jag också och jag började dra mig mot dörren, för att försöka smita iväg, då Ester kom in i vårt väntrum och sa att nu var det vår tur. Otur, tänkte jag, men nu fick jag sitta där jag satt. Hon ställde upp oss i ett led och syster Margit kom och hämtade oss. Hon ropade upp ett namn och det var alltid den som stod först. Jag undrade hur hon kunde veta det så bra.
Det kom inga illtjut från pojkarna, som varit inne hos doktorn. Pojksprutorna var kanske mindre än flickornas. När pojkarna kom ut från doktorns rum, var det en del som var allvarliga och höll sig för armen, andra log fånigt. Simon sa att sprutan inte var större än farsans skruvmejsel, så det var inget att oroa sig för. Han var ganska blek, då han satte sig på sin plats och började klä på sig. Länge satt han och tittade på sin arm och ett plåster som var där.
”Det svider som tusan”, viskade han till mig och Ester hötte med fingret mot honom och ville att han skulle vara tyst eller också fick Simon inte säga ”Tusan”.
Jag var inte den som skulle sist in till doktorn, men bara lite före dom sista. Jag darrade i knäna, när jag gick in. Knädarr, var en ny sjukdom, förstod jag. Syster ställde sig alldeles bakom mig. Jag anade att hon var van med rymningar och att det var därför hon ställde sig där. Jag kände hur hennes systerrock frasade mot mina ben. Så nära stod hon. Jag fick stå mitt framför doktorn, som satt på en stol. Rymning omöjlig, tänkte jag, men det verkade inte bli så farligt. Doktorn lyste bara i öronen och jag fick räcka ut tungan åt honom. Han drog ner kalsongerna lite och tittade efter om jag var normal och sedan tittade han på ryggen och sa att den också var normal och inte det minsta sned.
”Fortsätt att äta fiskleverolja!” sa han, fast jag hade hoppats att det inte skulle behövas längre, eftersom ryggen var rak. Sedan frågade han om jag hade haft någon sjukdom och då sa jag ”Pippi Långstrump” och medan jag försökte ändra mig, skrattade han för fullt.
”När jag hade mässling, lärde jag mig läsa Pippi Långstrump”, fick jag ur mig till sist.”Det är en bra bok”, sa doktorn, ”men försök inte göra allt som hon gör”.
Så visade han sprutan. Den var inte så stor som jag trott. Han höll den rakt upp och sprutade ut en liten stråle. Det gjorde inte det minsta ont.
”Är det klart nu?” frågade jag och han skrattade igen. Det var en glad doktor. Syster skrubbade på armen med en bomullssudd som luktade starkt. Så sa doktorn:
”Jag ska sticka in sprutan i armen, där syster har gjort rent och hålla den där en liten stund. Om du tycker att det gör ont, får du skrika hur mycket du vill och du får gråta också om du vill. Det gör ingenting.”
Jag sa ingenting men jag tänkte:
”Nädu, en som är van att hoppa från vedbodtaket skriker inte för en liten spruta.”
Det gjorde jag inte heller, men ont gjorde det. Jag förstod varför Jens-Hjalmar, som var före mig, var blank i ögonen, då han kom ut från doktorn. Hemma hos honom hade dom ingen vedbod. Dom eldade med kol, hade han berättat en gång. Allt svart kol hade dom skottat ner i källaren, genom ett litet fönster.
Ester tyckte nog att nu var det dags – för biblioteksböckerna, som hon skulle ta in och låta oss titta i och kanske låna hem. Så sa hon. Kanske låna hem. Men det var ju det bibliotek var till för, trodde jag. För att göra oss riktigt nyfikna tog hon fram en bok i taget från en kartong och så ställde hon boken på katedern så att alla kunde se den. Jag räknade varenda bok hon ställde fram. Det var 27 stycken – en mer än det antal vi var i klassen. Jag förstod genast att den 27:e tänkte hon läsa själv, men jag grunnade länge på vilken bok det kunde vara.
En del var riktiga småbarnsböcker. Konstigt nog var det just dom böckerna, som många ville läsa. Jag fick inte gå fram först, fastän jag viftade som en linjeman på en fotbollsmatch. I skolan går det inte efter hur intresserad man är utan efter vad man heter – i efternamn till och med, så jag fick vifta tills halva klassen varit framme och valt. Alla ville inte låna men då gav Ester dom en bok och sa ”Läs den här!” och så fick dom en sträng blick på köpet, så dom tog med sig boken till bänken och började bläddra i den.
Tom Sawyer
Det fanns några böcker med fina pärmar som kunde vara bra. En bok hade en bild av ett sjörövarskepp och den tänkte jag att jag kunde läsa om dom andra tog slut. Jag hade särskilt siktat in mig på en bok som stod lite bakom dom andra. Jag var lite orolig att det kanske var den som Ester skulle ha själv. Boken hade ett jättesvårt namn så jag vågade inte säga det högt. Tom Sawyer, Sa-wy-er. Knepigt. Det var bilden jag sett, inte namnet. En pojke gick balansgång på ett smalt staket och så balanserade han ett äpple på pannan. Han höll armarna rakt ut åt sidorna och så tittade han rakt upp i himlen. På trappan nedanför staketet satt en flicka och beundrade honom. Den boken ville jag läsa. Tom verkade vara en alla tiders kille.
Jag tyckte att Ester kollade mig särskilt noga, när jag fick komma fram och låna, men hon var nog nöjd med att det gick så fort. Jag tog Tom-boken direkt och så skrev hon upp det och jag fick sätta mig. När alla lånat fanns bara en barnslig bilderbok med hemskt lite berättelser kvar till fröken Ester. Så jag tröstade henne och sa: ”Du kan få låna min bok efter mig … ”
En morgon sa jag: ”Hördu fröken Ester. Du vet Jesus och Maria. Min mamma heter också Maria. Då är väl jag också som Jesus på något sätt?””Ja, ja, på något sätt kanske…”, svarade fröken.”Är det sant att Josef inte var den riktiga pappan till Jesus?””Jo, på sätt och vis…””Är det sant att Maria fick ett barn utan att såna där grodyngel växt i henne?”Grodyngel?” Nu såg Ester riktigt fundersam ut.”Ja, Pelle har sagt att i bollarna under pillerillen finns nånting som ser ut som grodyngel. Dom kan bli pojkar eller flickor, säger han. Hur det går till vet jag inte. Kan det vara sant?”
Fröken Ester stönade högt och höll händerna för öronen.
”Jag tror öronen ramlar av”, sa hon. ”Kan du inte vara tyst en minut, Ola?”Hon såg att jag genast tittade på klockan på väggen. Det var nog därför hon fortsatte:”Kan du vara tyst i 42 minuter?”
Det var precis så lång tid det var kvar till rasten. Jag insåg att allt får man inte lära sig i skolan, inte av fröken Ester i alla fall, så jag får väl tro på Pelle tills vidare, tänkte jag.
Nästa dag blev jag riktigt förvånad. Ester började prata om Jesus igen, fastän hon lovat att läsa från Bibliska berättelser om en fiskare som hette Johan eller kanske det var Jonas. Honom slängde fiskarkompisarna i havet, då stormen inte ville mojna. Johan räddade sig in i en val och där hade han det bra tills det slutat blåsa. Morbror Pelle sa att det lät som en riktig rövarhistoria. Det var något jag tänkte skulle bli spännande att få höra. Men fröken Ester, hon pratade om Jesus igen.
”När Jesus började växa i Marias mage”, sa hon, ”då var Maria inte gift. Hon hade ingen man …””Min mamma Maria var inte heller gift, då jag föddes”, tänkte jag.”… det kallades jungfrufödsel och det var mycket ovanligt och fullständigt oförklarligt. Man får lov att tro det i alla fall.”
”Hördu Ester, fröken, ” förklarade jag då. ”Det där är alldeles fel. Jungfrufödsel, det vet jag vad det är…””Jag var rädd för det”, mumlade Ester och nu förstod jag inte vad hon menade.”Jungfrufödsel är inte ett dugg ovanligt. Ja, kanske på Jesus tid för hundra år sedan. Nu händer det ju stup i kvarten. Det har Pelle sagt. Du vet, i stan tror dom att dom är lite finare än alla vi andra, så där kallas en piga för en jungfru. När husbonden gjort pigan med barn så kallar dom det för jungfrufödsel, för att frun inte ska ana något. Så säger Pelle i alla fall.”
Jag trodde att Ester skulle få dåndimpen och svimma av där i katederstolen, men jag förstod att hon mest var glad för att jag berättade hur det var, i stan i alla fall. Sedan läste hon i alla fall från Bibliskan. Den där Johan, han hette visst egentligen Jonas fick jag veta. Det var en bra historia, men den var nog inte sann den heller. Den var nog som det var med Jesus. Förresten fanns det inga rövare med i berättelsen, så där hade Pelle fel. ”