Pippi Långstrump och henens häst

Första mässlingsdagen låg jag i min säng och det var urtråkigt. Jag sov mest hela tiden. Mamma kom hem från jobbet på sjukhemmet, då hon hade ”timmar” som hon sa. Det var då hon var ledig några timmar mitt på dagen. Hon gav mig en bok det första hon gjorde. Det var den första bok som jag någonsin fått och nästan den första i hela huset. Vi hade bara 12 böcker som stod i en liten bokhylla i stora rummet.

Min bok hette ”Pippi Långstrump”. Det sa mamma, när hon gav mig boken, men ordet Pippi kunde jag läsa själv. Både I och P hade vi hunnit lära oss. Det var en bok med hårda pärmar och med en bild av en flicka med flätor. Hon höll en prickig häst på raka armar ovanför sitt huvud. Prickarna var inte röda men kanske hästen också hade mässling. Jag tittade hemskt länge på bilden och sedan såg jag att boken var full av bilder. Jag längtade mer än någonsin efter att kunna läsa. Plötsligt kunde jag det. Jag vet inte hur det gick till – det var väl något knak och brak i huvudet, fastän jag inte kände det och inte hörde jag det heller. Det var väl bitar som föll på plats, som pappa brukade säga. Och flickan på bilden verkade riktigt bra, för att vara flicka, menar jag.

Mamma hade cyklat tillbaka till jobbet. Ändå ropade jag högt ”Mamma, jag kan läsa!” Jag blev så glad som om hela sommarsolen rymdes i mig. Inte gick det fort men det blev mening i meningarna. Inte bara FAR ROR, MOR och ORM utan allt möjligt. De långa orden tog lång tid, men jag var så glad så jag förstod dom också. När mamma kom hem hade jag hunnit läsa mer än halva boken. På köksbordet stod ett glas mjölk och ett fat med bullar. Allt var orört, då hon kom. Mamma blev hemskt orolig, då hon såg det, för hon trodde att jag hade fått ännu högre feber och inte orkat stiga upp. Men jag hade bara glömt. Jag läste några rader för henne och hon blev också glad. Fast först trodde hon att jag yrade för att jag hade feber. Hon trodde att jag som vanligt tittade på bilderna och hittade på. Men sedan sa hon att det hade hon trott hela tiden – att jag fort skulle lära mig läsa. Fort hade det väl inte gått, tyckte jag, det hade ju tagit jättelång tid med alla bokstäverna. Så gav hon mig storkramen, som hon brukade ge, när hon var på riktigt bra humör. Hon brydde sig inte alls om att vara rädd att bli smittad. Hon sa att hon som haft difteri som liten nog skulle tåla lite mässling också.

Jag fick vara hemma en hel vecka. Hela tiden läste jag i boken – flera varv. Det gick fortare för varje gång. Men svårt varenda gång var att hennes pappa var kung på Kurrekurreduttön i Söderhavet. Det där ordet fick jag hålla på länge med. Jag tänkte att det lät väldigt likt det pappa brukade säga till mamma ibland. Undrar om han läst ”Pippi Långstrump”.

Ester blev nog lite förvånad, när hon fick se mig komma till skolan på måndan och vara så glad. Jag kunde inte hålla mig, utan så fort jag fick se henne sa jag att jag nu kunde läsa. Jag hade med mig ”Pippi-boken” och slog upp en sida mitt i någonstans och läste för henne. Ester blev visst också glad, men då jag frågade om jag nu kunde få gå till skolans bibliotek och låna böcker, sa hon bara:

”Du får nog träna dig lite mer, så ska jag sedan ta in böcker så att alla som vill kan få låna en bok. ”.

 ”Vad ska jag nu hitta på att göra i skolan, när det är så många år kvar och bokstäverna har tagit slut?” tänkte jag. ”Jag hinner ju bli stor och köpa mig en cykel och flytta hemifrån. Och Amerika dröjer också flera år…”

Men Ester var beredd. Det förstår jag nu. Hon sa bara:

”Ta upp vattenfärgerna!”

Jag satt där som ett frågetecken. Vatten har väl ingen färg, tänkte jag, fast det ser blått ut, när man ser det på sjön och ganska brunt i dikena. Men varifrån ska man ta upp blå och brun färg. Så började alla andra söka i bänkarna och alla tog upp en platta med en massa runda färgkakor på. Jag förstod att jag missat något, när jag legat hemma och läst om världens starkaste flicka. Jag brydde mig inte om att fråga om Söderhavet, men jag räckte upp handen och frågade vad det var för något – vattenfärger?

”Titta under bänklocket, Ola. Du har också fått vattenfärger” och så gick hon runt och delade ut papper, som vi skulle måla på. Vi fick också hämta vatten i muggar som såg ut som dom vi drack mjölk från i Barnbespisningen.

Jag minns att jag med ena handen kände på penseln, som vi också fått och så luktade jag på färgerna. Det nästan svindlade för mina ögon, då jag drog in lukten. Det var en ny doft, annorlunda. Den gick inte att beskriva men jag tyckte om den, mycket. Jag blev så himla glad av lukten, så bara Ester sa ”vattenfärg” sken jag upp. Ester lärde oss att måla. Först bara med färg och vatten och färgerna fick rinna in i varandra och bli nya och annorlunda färger. Konstiga figurer kunde man se om man kikade ordentligt på vad det blivit av färgerna. Jag ville inte sluta, när lektionen var slut. En annan gång fick vi färglägga blommor som vi ritat. Det blev också fint, men inte så fint som när färgerna rann in i varandra.

Ester brukade alltid passa på, hade jag märkt. Vi målade blommor med vattenfärger och sedan fick vi måla vad vi ville. Stugor, granar, gubbar och gummor, stora båtar och små och bilar och allt möjligt. Det var väl kul men det var svårt att komma på vad man skulle börja med. Jag började med en elefant. E som i Elefant, tänkte jag för så tänker man, när man håller på att lära sig bokstäver. Jag gjorde en lång snabel först och jättestora öron, tjocka ben och en kosvans baktill. På ryggen blev det en ordentlig puckel. Betarna, som jag trodde var mycket längre än snabeln fick jag inte plats med. Jag hade fått ett alldeles för litet papper. Då jag skulle börja färglägga med vattenfärgerna var jag tvungen att räcka upp handen och tala om för Ester att jag inte fått någon skär färgkaka. Hon frågade förstås vad jag skulle ha den till.

”Jag ska måla elefanten”, sa jag, ”för min morbror Pelle hade pratat om rosa elefanter en gång.”

”Det är alldeles fel”, förklarade Ester, men vad som var fel förstod jag inte. Hon sa något om att det bara är vissa personer, som kan se skära elefanter. Kanske morbror Pelle är en viss person. Men Ester lärde mig i alla fall hur jag skulle göra för att färgen skulle bli skär och så sa hon att elefanten skulle vara grå. Jag tyckte hon sa blå, så jag målade min elefant mörkblå. Dessutom hade jag ingen grå färgkaka heller. Min elefant blev mycket vacker, tyckte jag, och det tyckte nog Ester också för jag fick ha min målning på väggen jättelänge. Då hon såg den första gången skrattade hon och sa att min elefant liknade en dromedar, en blå dromedarelefant, fast sådana djur fanns visst inte numera. Jag tänkte att det var väl bra att jag kunde gissa hur elefanterna såg ut för så länge sedan att dom nu inte fanns längre.

Dromedarelefant

  Sedan passade Ester på, när dom andra i klassen också börjat måla djur. Hon gick iväg till något litet rum som hon kallade förrådet, och kom tillbaka med en stor bild av en räv, som stod i strandkanten och tittade på en gräsand. Bilden var gjord på hårt papper och så fanns det en krok på ena sidan att hänga upp den med. Ester sa att det var en skolplansch. På bilden var det fullt med vass intill räven och gräsanden. Jag trodde att hon skulle börja med Moses nu igen. Så var det inte. Hon berättade att planschen var målad av en nästan världsberömd konstnär, som hette Bruno Liljefors. Så ville hon att vi skulle måla – alltså så att det verkligen liknade djuret vi målade av. Hon tittade lite på mig men jag låtsades inte om det. Istället frågade jag hur man var när man ”nästan” var världsberömd. Det svarade hon inte på.

Ester frågade sedan om vi kände till någon annan konstnär. Hon såg inte ett dugg förvånad ut, när jag räckte upp handen och viftade för fullt. Eftersom ingen annan viftade, sa hon ”Nååå, Ola!”, precis som om hon trodde, att det kunde jag inte veta.

”Emil Åström!” sa jag.
”Men, men…”, stammade Ester, ”vad gör han för något?”
”Han är murare”, sa jag.
Hon tyckte nog inte att det var ett bra svar. Eller också tyckte hon det för hon sa ”Murare?” med lite konstig röst.
Jag fick förklara för henne.
”Emil murar på dagarna och målar på kvällarna, tavlor alltså. Jag vet var han bor, om du vill se. Fast skolplanscher målar han nog inte.”

Det dröjde ganska länge, innan vi pratade om konstnärer igen, men hon hann lära oss att målarna brukade skriva sitt namn i något hörn på tavlan. Det var lite spännande att söka reda på det. När jag kom hem till mina klasskamrater, gick jag runt i huset och tittade på deras tavlor, om de hade några. Jag gick alltid nära och tittade särskilt i hörnen. Mammorna och papporna tyckte det var konstigt, att jag var så intresserad av tavlor.

”Jaha”, brukade jag säga. ”Bruno Liljefors. Har ni ingen av Emil Åström?”

Hemma hos oss hade vi bara en tavla. Den hade Emil gjort. Det var vårat eget hus på tavlan.