Sedan läste Ester i alla fall lite och det var en bra berättelse. Den handlade mest om en pojke, som hette David. Han var inte så stor, kanske gick han i ettan han också. Han brukade vakta getterna hemma, men nu fick han följa med sina äldre bröder på äventyr. Dom höll på att kriga med filisterna, tror jag, fast det lät längre, när Ester sa det. Dom hade stora krigare i alla fall. En var extra stor och han hette Goliat.
David och Goliat
Det var som om inget av länderna kunde vinna, så då bestämde dom att dom skulle skicka fram en från varje land som fick kriga istället för dom. Klart att filisterna skickade fram sin största krigare, Goliat. Han var minst två och en halv meter lång, kanske till och med tre meter, och så hade han nästan en riddarrustning på sig. Davids bröder skickade fram David, som bara var en liten knatte. Det var smart gjort av dom, tänkte jag, medan Ester läste. En så liten kille skulle Goliat inte hinna få tag i, men hur dom skulle kunna vinna för den skull begrep jag inte. Då berättade Ester, att David hade en slunga med sig. Jag frågade förstås om det var samma som en slangbella och det var det, ungefär i alla fall. David la in en fin sten i slangbellan och sköt iväg ett skott. Det tog mitt i pannan på Goliat som ramlade på baken och dog. Då vann Davids bröder, fast det var David som vann åt dom, förstås.
Ester brukade alltid mena något annat, då hon läste från Bibliska berättelser. Jag försökte fundera ut om hon menade att det var rätt av krigsbarnen från Finland att slåss på skolgården, eller om hon menade att slangbella var ett bra vapen. I så fall kunde jag visa henne hur min slangbella såg ut. Men jag ville inte fråga henne om det, så jag sa bara att det var en bra berättelse, och så frågade jag vem som hittat på den historien i hennes bok. Det ville hon inte säga. Hon såg ut som om det måste väl alla begripa. Det var bara jag som inte förstått, menade hon nog, fast hon sa ”Herregud, giv mig styrka…”
*
Det gick verkligen sakta med bokstäverna, tyckte jag. Inte nog med att dom var så många. Det fanns två sorter också – och bägge måste man kunna för att lära sig läsa. En del såg likadana ut fast tvärtom, som lilla b och lilla d. Ester sa att den där bubblan längst ner mot raden var lätt att komma ihåg:
”b om det är bära framför sig, d om det är dra efter sig”.
Det var ett bra knep, men med stora B och stora D blev det knepigt i alla fall. Båda var ju samma som ”bära”. Men om stora D sa jag till Ester: ”Stora D tycker jag ser ut som en jättemage”. Det tyckte hon inte var någon dålig liknelse.
Jag tror att vi allihop hade lärt oss B och D ordentligt, när vi fick besök i klassrummet. En kort och tjock karl klev in till oss och ville att vi genast skulle ställa oss upp och säga ”God dag!” till honom. Han sa att han var den som bestämde i skolstyrelsen och den som bestämde i skolan. Jag hade sett honom förut, men visste inte att han som var så tjock bestämde något. Jag tror han ljög för det var nog Ester som bestämde. När han gick ut sa jag till Ester att skolstyraren såg ut som stora D. För mig själv tänkte jag att om han ramlade omkull på magen, så skulle han nog inte kunna komma upp. Efter den här dagen var det många i skolan som sa att ”Nu kommer stora D” fast det var bara i våran klass som vi visste vad som menades med det.
Åkersorkarna
Nu var det inte så många bokstäver kvar. En var R och den var bra. Jag hade redan för länge sedan sett på bilderna på väggen att det var R som i råtta. Från vår bok som vi lindade papper om och som hette ”Nu ska vi läsa”, läste fröken Ester upp en fin vers om en råtta. Den handlade om räkning och om en råtta: ”Ett, två, tre, råttmor kokar te …” och så var det något mer. Det där trodde jag inte riktigt på, så när jag lärt mig läsa skulle jag allt undersöka det där. Jag vek hörnet i läseboken, så att jag skulle komma ihåg att läsa det.
Sen tänkte jag, att jag istället kunde berätta något från verkliga livet för Ester, nånting som var både sant och spännande.
”Hör du, fröken Ester”, sa jag, ”när det nu är R som i råtta – vet du hur många råttor som min lillebror och våran kusin slagit ihjäl nere kring sommarlagårn?”
Ester såg inte så särskilt glad ut, så jag skyndade mig att svara själv.
”87 stycken! Om du inte tror det, så kan du gå ner till sommarlagårn vid älven och titta. Småpojkarna har slängt allihop i en stor hög.”
Då Ester sa något efter en liten stund, frågade hon hur gamla pojkarna var. Jag förstod att hon tyckte att det inte var så mycket med 87 råttor, eftersom dom var två, men jag talade om det i alla fall.
”Min lillebror är 6 år och kusinen är nog 6 år han också, tror jag … Förresten var det nog åkersorkar dom slog ihjäl och det börjar ju inte på R…”
Så var det färdigpratat om råttor.
I Bibliska berättelser fanns en berättelse om en som hette Moses. Han blev upphittad på älven, av en prinsessa – ett riktigt hittebarn, som det var synd om. Det konstiga var att han alldeles ensam kom seglande i en tvättkorg, fast han var nästan nyfödd. Där måste Bibliskan ha skrivit fel, för korgar är ju otätare än en fiskhåv. Om det åtminstone hade varit en barkbåt, som flyter lätt eller en tvättbalja. Inte hjälpte det att han var nära vassen. Pojken var så liten att han rymdes i korgen. Han hade nog bara tur att han fastnade med korgen i vasstråna. Annars borde strömmen ha drivit iväg med honom utåt havet. Ester sa att flickan som hittade Moses var en prinsessa, hon var Faraos dotter och Farao var nån sorts kung i Egypten.
”Aha”, sa jag då, ”nu förstår jag vem Pelle menar, när han säger Vad farao var det där?”
Jag var bara tvungen att fråga Ester, om man verkligen kunde hitta småungar som flyter omkring bland vassruggarna. Då sa hon att på den tiden i Faraos land gjorde man det, åtminstone en gång.
”På det viset är det”, sa hon, och jag förstod att hon ville att jag nu skulle tro henne meddetsamma och inte fråga mer.
”Äntligen!” sa jag, som om det till slut blivit min tur att få ta plättar från fatet i Bespisningen.
”Äntligen förstår jag hur det hänger ihop med det där att det är på det viset. Det har jag hört så många gånger. Alla tanterna i gårdarna brukar säga att nu är Johanna på det viset igen, ja, Johanna är min moster. Det kunde vara andra tanter också och inte bara Johanna, alltid var det nån som var på det viset. Första gångerna sa tanterna att Johanna hade rest bort till Berlin eller Köpenhamn eller Stockholm, när hon var på det viset. När hon kom hem hade hon alltid en liten unge med sig, från något barnhem förstås. Ungarna var så klart hittebarn, fast alla hade kanske inte legat i en korg i vattnet. Vad bra att du berättade om Moses och vet du vad jag tror? Jo, att det var prinsessans unge och att hon låtsats vara till Berlin och hämta honom. Det var nog för att kung Farao skulle tro henne. Det var väl första ungen, förstås, och gift var hon inte eftersom hon ännu var prinsessa.”