”Först föser hon ut oss på rasterna”, sa vi till varandra och alla nickade och höll med, ”och särskilt på frukostrasten säger hon åt oss att sparka boll på skolgården.”
Då gör vi det för att vi är lydiga och för att vi gillar att sparka boll. Ja, vi gillar Ester också och gör som hon säger. Vi spelar till absolut sista minuten och kanske någon gång lite längre, om det är nära ett avgörande i matchen, straff eller hörna eller frispark om den inte är så långt från målet. Då vi sedan kommer in rödblommiga och ivriga att lära oss mer, rynkar hon på näsan. Hon tycker inte om svettiga pojkar. Därför fick vi lära oss att duscha och det var tidigare än vad andra klasser fick göra det. Vi fick lära oss mycket. Lite grann om skolfröknar med. Ester var nog jättegammal, minst 35 år, trodde vi. Det är en väldigt hög ålder, för efter trettiofem tycker jag det är svårt att räkna.

Då vi satt i omklädningsrummet och en del av oss redan hade börjat tvätta av sig i ansiktet och på händerna, kom hon in till oss. Vi satt förstås runt väggarna och på bänkarna i mitten och klämde ihop benen och försökte att inte synas. Men nog såg Ester oss. Nu skulle hon se till att vi lärde oss att duscha. En efter en fick vi ta av oss alla kläderna och gå förbi henne och in i duschen. Hon såg till att den som stod där under det strilande vattnet tvättade håret och tvålade in sig. Så fick han torka sig och ta på sig kläderna, men alla fick stanna kvar och vänta på dom andra. När hon såg hur blyga många av oss var, sa hon att det kunde vi sluta med.

”Jag har sett så mycket i mina dar, så nog tål jag att se på er också.”

 Jag hörde till de sista och jag sa som det var till henne.

 ”Jag har aldrig duschat. Jag vet inte hur man gör, men bada i träbalja kan jag. Finns det en balja, så kan jag visa hur man hoppar ner i en träbalja utan att stänka bort allt vatten.”

Nere bland gårdarna fanns inga vattenledningar. Sådana fanns bara i byn. På vintern fick vi ibland bada i balja mitt på köksgolvet och på sommaren badade vi i sjön. Det hade jag förstås gjort. Dusch hade ingen eftersom alla hämtade vatten från en brunn och bar in det med hinkar.

Ester svarade inte ens, utan jag fick ställa mig under strilen. Hon gav mig schampo och så vred hon på vattnet. Det var tusen grader kallare än vattnet i älven. Jag hoppade och skrek och viftade med armarna, men ut fick jag inte komma förrän jag var ren. Det var Ester som bestämde, när jag var klar. Då var jag så småknottrig på kroppen att smutsen absolut inte kunde fastna.

Kvar var bara Lars-Erik från grannbyn. Han gick in med kalsongerna på. Men det gick inte alls. Ester ryckte av honom kalsongerna och då stod han där och klämde med händerna mellan benen. Ester tog loss händerna och sa:

”Det var allt en liten knorr på den här lortgrisen”, och så fick han stå under duschen ännu längre än vi andra, tyckte vi. Vattnet hade nog blivit kallare, för Lars-Erik illtjöt hela tiden och Ester skrattade. Fröknar har nog roligt, när pojkarna viftar och tjuter. Vi andra tyckte också att det såg roligt ut, men vi ville inte skratta åt en kompis.

När vi alla, Lars-Erik också och jag med, klätt på oss fick vi kamma oss. Det var inte så lätt, eftersom det blivit imma på den lilla spegeln som satt nära dörren. För mig var det inte så svårt. Jag hade ingen bena, som behövde bli rak utan jag drog bara med kammen lite snett åt sidan, så var jag klar. Sedan fick vi vår belöning. Ester läste för oss ur Bibliska berättelser och vi fick höra om en pojke som hette Josef. Hans bröder slängde ner honom i en brunn. Jag tänkte på brunnen hemma och hur kallt vatten det var i den. Säkert kallare än i duschen. Jag förstod att Ester menade något särskilt med att läsa ur Bibliska berättelser för oss. Men vad kunde jag inte komma på. Att det var kallvatten i brunnen, visste väl alla.

”Hördu Ester, fröken”, sa jag efter en rast, då alla pojkar i klassen var sjöblöta av svett och trötta efter att ha sparkat boll. Vi hade nästan vunnit mot storpojkarna i tvåan, så jag tänkte, att Ester kunde berätta något istället för att hålla på med H och K som var så besvärliga. Dom såg nästan likadana ut. Jag undrade tyst för mig själv för en gångs skull om dom verkligen kunde behövas båda två.

”När ska vi egentligen lära oss något om Amerika?  Jag vill veta hur det gick för movikanen som blev sist.”
”HI”, sa Ester.
”Va?” sa jag.
”Det heter MoHIkanen”, sa fröken Ester, ”inte movi!”
”Jaha, MoHIkanen. Vad var det för tävling han blev sist i?”

Det där tror jag att Ester inte visste nånting om, för hon sa istället, att vi skulle få vänta till trean eller fyran, innan vi skulle få lära oss om Amerika. Först skulle vi lära oss om Sverige. Vad det kunde vara bra för sa hon inte. Vi bodde ju redan i Sverige.

Det var ju minst en evighet till fyran.

”Hördu, fröken Ester”, sa jag när jag förstod att hon inte kunde berätta om Amerika, ”du vet indianer och vita? Har du hört, att när dom vita kom till Amerika, hade dom frön under skorna. Sen gick dom omkring på prärien och gjorde fotspår och trampade ner fröna så att det blev grodblad…”
”GRO”, sa fröken.
”Va?” sa jag för andra gången.
”GROblad, GROblad, GROblad heter det”.
”Jaha, men i alla fall. Det var ju bra för sen kunde indianerna sätta GROblad på såren, då dom blev sårade av pilar i indiankrigen … men om dom blev skalperade räckte det nog inte …”

Groblad

Nu svarade inte fröken Ester nånting alls. Grobladen fick väl också vänta till fyran. Nu blev det K och H istället. K var katt och H var häst. Jag tänkte att det kunde vara hund för H och Karo för K, så kunde man ha dom på samma bild. Men jag sa inte det, för jag såg att fröken Ester tittade på mig hela tiden. Hon väntade sig nog en ny fråga om Amerika eller något annat som vi kanske skulle få lära oss i fyran.  Därför var hon beredd att be mig hålla tyst, innan jag ens öppnat munnen. Jag tänkte att jag kanske kunde lura Ester lite grann genom att vara tyst redan innan hon bett mig.

Men hur det nu var så kände jag att jag måste få berätta om mitt experiment med groblad. Min morbror hade läst i en bok om indianer för mig. Där stod just det där om att groblad, kommit till Amerika i den vite mannens fotspår. Min morbror sa att fröna satt fast i jord som fanns under skorna hos bonddrängarna, när dom reste över från Sverige till Amerika. Svensk jord, som i skolans potatisland. Kan det vara sant? frågade jag fröken Ester. Och vet du, jag håller på att undersöka det. Jag har skrapat av jord från alla karlaskor som jag fått tag på och så har jag satt ner alltihop i en liten blomkruka. Nu håller jag på och vattnar, så får vi se vad det är som kommer upp. Finurligt, va? Jag har tryckt till med klacken av pappas pjäxor också, så det finns ett fotspår.