”Ssssssssssssssssss”, lät han precis som om vi hade sagt fel ”Nååå, Jens-Hjalmar”, sa Ester förhoppningsfullt, ”hur ska det vara?” ”Sotaren heter Gustav Larsson. Hos oss i alla fall”.

Sedan fick vi räkna minus hela lektionen. Det är det tråkigaste av allt. 5-3 och sånt där enkelt och trist.

Nästa morgon gick jag fram till Ester, innan lektionerna hade börjat och gav henne en jättefin teckning, som jag hade gjort av en snögubbe.

”Sätt upp den här istället för sotaren”, föreslog jag. Ester tittade på mig och på teckningen och började skratta.

”Du är allt bra rar du, Ola”, sa hon, ”och bokstäverna kan du visst också”.

Sedan klippte hon till teckningen så att den passade att sätta fast ovanpå sotaren och där fick den sitta hela året i ettan. Vi var nog den enda klassen i hela världen, utom kanske någon eskimåklass, som hade en snögubbe för bokstaven S. Ester var glad och på bra humör hela dagen, så jag sa inget mer.

Under en lektion märkte jag, att jag måste gå ut bakom knuten. Som tur var sa jag inte precis så, utan jag frågade ”Var är dasset?” Så som vi pratade i byn, blev det förstås ”Varsch är dasse?”, men Ester som en gång i tiden bott i skogen inte långt från vårt hus, hon förstod, och hon tyckte att det var bra att jag frågade. Nu fick vi veta att det fanns pojkdass och flickdass och absolut inget ”bakom knuten”, så det så! Dörrarna till pojkarnas dass var på uthusets kortsida, den mot Folkets Hus. Flickorna skulle gå in närmare småskolan. Vad det var för skillnad på pojkdass och flickdass, sa hon inte, men hon höll på att prata så länge, att jag nästan inte hann iväg. Det var inget märkvärdigt dass. Det såg ut ungefär som vårat eget och de flesta andras. Inte ens haspen på insidan var annorlunda. Jag trodde att det skulle finnas minst fyra sitthål, men det var bara ett innanför varje dörr. Men det var högt upp till taket. Man såg takstolarna där.

Då jag kom tillbaka till klassrummet, frågade Ester hur det var fatt. Hon tyckte att jag såg så bekymrad ut.

”Jag har tänkt på en sak”, sa jag. ”En del gör ju till sig och säger att dom vill kissa när dom menar pissa. Det låter ju som om man lockar på en katt. Skulle man inte kunna locka på en hund lika gärna? Hördu fröken, jag måste gå och vovva en stund … Det låter väl bra?”

Ester sa ingenting, men jag tror att hon började fundera på det. Jag anade att jag låg bra till för att få åtminstone en silverstjärna snart. Vi skulle nämligen få stjärnor för allt möjligt, både silver och guld, hade mamma talat om, bara vi var duktiga. Så brukade det vara. Dom allra duktigaste skulle få många stjärnor. Hela boken skulle bli nästan full. Nästan som en stjärnhimmel, tänkte jag.

Vi tjatade på med FAR ROR, MOR ÄR RAR och O, MOR, EN ORM. Ester måste ha tyckt att vi inte var så duktiga, så sakta gick det. Eller kanske hon tyckte att det var spännande med ormen och pappan som for iväg med båten, fastän mamman och den lilla flickan fick lov att stanna kvar. Jag satt och tittade på den långa raden med bokstäver och bilder. Det var många, många kvar. F var i alla fall fisk, R var råtta och O en orm så klart. När jag såg hur mycket som var kvar, tänkte jag att vi hinner nog ända till 4:e klass, innan vi lärt oss alla bokstäverna.

En lektion fick vi räkna så långt vi ville. Vi skulle räkna högt, så att hon hörde och alla skulle räkna samtidigt. Det var roligt men jag tror att Ester ångrade att hon bett oss göra det. Alla försökte ju räkna lite högre än dom som satt i närheten. Hur skulle Ester annars höra?

Det blev verkligen förskräckligt högt, och inte tror jag att Ester hörde något alls. Jag fick då ont i öronen. Det lät som när åskan gick men utan blixtar. Sedan fick vi räkna en i sänder och jag blandade som vanligt ihop trettiosex med femtiosex. Ester tyckte att jag var en konstig en och ville veta varför jag trodde att det var 56. Jag berättade att jag hade en morbror som jämt och ständigt frågade vad 8 gånger 7 blir och ibland blev det svårare, då sa han 7 gånger 8. Jag kom på att det var samma sak och sa alltid 56. Det är så likt trettiosex. Så är det, sa jag, och Ester bara skakade på huvudet. Sedan behövde vi inte räkna mer. Det räckte visst att kunna till 35. Ester började redan öppna Bibliska berättelser. Det var en jättebra bok.

Men jag kunde inte låta bli att fråga vad det var för ett runt och svart hål under lilla locket i bänken. Bara runt och svart var det och ingenting användes det till. Ester hade ju redan lärt oss så mycket, men hålet hade hon glömt bort. Det hade gått flera dagar, nästan en hel vecka sedan vi börjat skolan, och Ester hade inte talat om en så viktig sak. Det var därför jag frågade. Jag kände att nu måste jag få veta vad det där runda hålet skulle vara bra för. Ester glömde nog bort både Bibliskan och räkning, för då jag frågade om det svarta hålet sa hon:

”Där ska bläckhornet vara.”

Då blev jag verkligen intresserad. Horn på kor hade jag sett, och bläckfiskar hade mamma visat mig på en bild en gång, men att det var ett hål i bänken var ännu konstigare.

”Bläckhornet”, sa jag, ”hur ser det ut? Är det som ett kohorn?”

Ester skrattade till.

”Nädu, Ola, du får vänta till i morgon, så ska jag visa er alla. Men från någon ko är det inte…”

Nästa dag blev jag jättebesviken. Det visade sig bara vara en liten glasburk med ett lock, som man skruvade på. Och så såg det ut som blått vatten där inuti. Det var förstås lite spännande, särskilt som Ester sa att med det kan man skriva skrivstil. Det tyckte jag var bra, för jag kunde inte ens texta alla bokstäverna ännu. Skrivstil kunde jag inte alls. Var det så himla lätt med skrivstilen? Pappa hade ju alltid sagt att det var så krångligt och så många snirklingar hit och dit.